Vad litteratur kan lära läkare

Det är en händelse som ser ut som en tanke att pandemiåret också blev det år när fältet medicinsk humaniora på allvar etablerades i Sverige. Detta ligger i linje med en internationell trend. Ansträngningar för att återinföra humaniora i den medicinska yrkesutövningen har visserligen pågått ända sedan läkare först blev naturvetare. Dock är det först nyligen som så många historiker, litteraturvetare, antropologer och andra humanister och samhällsvetare som befattar sig med frågor kopplade till medicin, kropp och hälsa, väljer bort sin ämnesspecifika identitet till förmån för beteckningen medical humanities. I Sverige har detta tagit sig uttryck i inte mindre än tre nygrundade forskningscentra under 2020, vid sidan av en rad nätverk och arbetsgrupper på olika håll. I de flesta fall går dessa initiativ på forskningssidan hand i hand med försök att etablera ett undervisningsutbud främst på läkarprogrammen, men också på andra utbildningar inom vård och hälsa.

Litteratur & läkekonst kommer därmed lägligt. Boken är baserad på erfarenheter från ett väletablerat pedagogiskt utbud på läkarprogrammet vid Lunds universitet, där studenterna under sin utbildning regelbundet deltar i seminarier med litteraturvetenskaplig profil. I boken presenterar författarna i detalj hur undervisningen går till, genom – som anges i titeln – beskrivningar av nio seminarieupplägg. Samtidigt som seminarierna beskrivs ingående och handfast, reflekterar författarna kring humanioras, och specifikt litteraturens, relevans och plats i läkarutbildningen.

Författarna riktar sig till nuvarande eller framtida kolleger. Boken kan läsas som en meny av färdiga undervisningskoncept vilka kan plockas in på motsvarande utbildningar. Åtta av seminarierna kretsar kring texter – mestadels klassiker som Franz Kafkas Förvandlingen och Virginia Woolfs Mrs Dalloway eller standardtexter inom medicinsk humaniora som Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan, men i viss mån också smalare verk. Varje kapitelförfattare presenterar utifrån texterna seminariets tematik och plats i utbildningsprogrammet, seminarieledarens roll och utmaningar samt de reaktioner och reflektioner som studenterna brukar ha kring det lästa. I det avslutande kapitlet är det i stället skrivandet av text som står i centrum, med en handledning för hur man kan arbeta med skrivande i undervisningen. 

Läsupplevelsen påminner om ett samtal med en erfaren lärarkollega, som generöst bjuder på sin pedagogiska metod och guidar läsaren till att utnyttja texterna till samtal kring en mångfald av aspekter av det medicinska yrkesområdet. Det gäller känslomässig bearbetning av anatomiundervisningens konfrontationer med döda kroppar, frågor kring makt och ansvar i pediatrik och psykiatri samt olika dimensioner av kunskap. Varje seminariediskussion hängs dessutom upp på ett antal bakgrundsreferenser i den medicinska humaniorans kanon, som Susan Sontags sjukdomsmetaforer och Rita Charons narrativa medicin. Även om boken i sig är fullt tillräcklig för att en ny lärare ska kunna ge sig in i klassrummet, erbjuds därmed också möjlighet till fördjupning i fältet.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att pandemiåret också blev det år när fältet medicinsk humaniora på allvar etablerades i Sverige.

I Katarina Bernhardssons inledningskapitel påbörjas en diskussion kring humanioras – med humaniora menar författarna specifikt analys av skönlitteratur – roll i den medicinska utbildningen. Bernhardsson knyter an till detta fälts verkliga krux med ett ställningstagande mot ”en abstrakt syn på litteraturens godhet eller uppbygglighet”. I stället gäller det enligt henne att ”göra arbetet med litteratur – och tänkandet med litteratur – specifikt och konkret”. Vad som menas med specifikt och konkret visar sig genom bokens upplägg och ambition. Samtliga kapitel är rika på handfasta råd och gör specifika kopplingar till situationer i studenternas vardag och deras framtida verksamhet som läkare. I inledningskapitlet erbjuds dessutom detaljerade beskrivningar inte bara av de pedagogiska greppen utan även kring storleken på studentgruppen, kurslitteraturens tillgänglighet och lärarnas ämnesbakgrund. Alla som varit verksamma vid läkarprogrammet känner till hur avgörande dessa ramverk är, eftersom utbildningens tendens till gymnasifiering och pressade schema ständigt hotar att hamna i konflikt med de tidskrävande format vi som humanister är vana vid. Det saknas dock en diskussion om kursmål och examination, vilket är en central utmaning vid denna typ av undervisning. Man blir nyfiken på om Lundagruppen hittills undgått kraven på konkret examinerbara och målinriktade innehåll eller vilka lösningar de funnit på problematiken. 

Författarnas avståndstagande från alltför abstrakt hållna anspråk på litteraturen i dessa undervisningssammanhang visar sig främst genom just att ange vilka medicinska frågeställningar och vilka vårdsituationer som kan kopplas till de olika texterna. Detta motsvarar väl ambitionen att vara användbar både för medicinare som vill använda sig av skönlitteratur i undervisningen och för litteraturvetare som ska korsa fakultetsgränserna och passa in sig i ett ovant sammanhang. Båda dessa funktioner fyller viktiga behov. Det är alltför vanligt att undervisningen i medicinsk humaniora inte underkastas samma krav på professionalitet och forskningsanknytning som den i cellbiologi, och att humanister har en beröringsskräck inför naturvetenskapliga sammanhang. Om medicinsk humaniora ska kunna fortsätta utvecklas som fält, måste dessa tendenser motverkas och Litteratur & läkekonst blir här ett välkommet verktyg. 

Anspråket på giltighet även för andra vårdutbildningar och ”utbildningar där studenterna kommer att arbeta med människor som är i ett utsatt läge” kommer däremot antagligen att provocera ansvariga för sjuksköterske- eller socionomprogram, som värnar om ställningen som självständiga professionella och vetenskapliga territorier. Här kommer en grundläggande ambivalens i bokens riktning i dagen – litteraturvetenskapen får stå ensam som representant för humaniora, och läkaren får dominera på bekostnad av andra yrkesgrupper i vården. Författarna är medvetna om denna begränsning, och eventuellt är detta ett nödvändigt pris att betala för att kunna placera sig på den nivå av specificitet som boken gör.

Givet sin förmedlande roll mellan litteraturvetare och medicinare är det ett väl långtgående krav att boken ska erbjuda ett svar på fältets ständiga knäckfråga om vad medicinsk humaniora är och vad den är bra för. Inte desto mindre hade en djupare diskussion i denna riktning kunnat ytterligare berika texterna och uppfylla den ambition som författarna själva artikulerar. Genomgående talas om människan och det mänskliga. Litteraturen får stå för ”den mänskliga dimensionen” och det ”allmänmänskliga”, som kontrasteras mot ”det materiella” och ”biomedicinska”. Här spökar dikotomin mellan nature och culture, som så enträget plågar medicinsk humaniora som forskningsfält och därmed dess omsättning i undervisning. Å ena sidan är distinktionen retoriskt lockande för att motivera sin egen existens och göra anspråk på att få utrymme i schemaläggningen och universitetets infrastruktur. Genom att peka på kulturella aspekter och dimensioner av kroppen, sjukdomen eller av det medicinska mötet kan vi muta in ett fält där vår kompetens som humanister behövs på läkarlinjen. Å andra sidan är fältets själva grundbult, åtminstone sedan den nyare rörelsen mot kritisk forskning vilken författarna även tar avstamp i, att utmana denna tudelade människo- och världsbild. Med en upprätthållen delning i ansvarsområden förblir humanioran periferi till den biomedicinska kärnan och begränsar därmed sina möjligheter till verkligt inflytande. 

Det är alltför vanligt att undervisningen i medicinsk humaniora inte underkastas samma krav på professionalitet och forskningsanknytning som den i cellbiologi, och att humanister har en beröringsskräck inför naturvetenskapliga sammanhang.

Oaktat detta är förtjänsterna många, både som inspiration och handledning. Innehållet samlar den typ av erfarenheter som sällan förmedlas offentligt och därmed lätt går förlorade eller inte blir tillgängliga utanför den egna arbetsgruppen. Just detta är välbehövligt när en ny typ av pedagogisk verksamhet ska inrättas. Litteratur & läkekonst har på så sätt en verklig potential att bli betydelsefull för medicinsk humanioras etablering i Sverige. 

Publicerad i Respons 2021-6