Vad vi vet och behöver veta om politiskt motiverat våld

Att förstå varför, hur och i vilken omfattning våld används för att uppnå politiska, ideologiska och religiösa mål är prioriterad kunskap i dagens samhälle. Utan att känna till vad som faktiskt driver enskilda individer och grupper till att använda våld finns små förutsättningar att göra något åt de problem som detta innebär. Terrorhandlingar har som syfte att ingjuta fruktan och rädsla och på så sätt provocera fram starka åtgärder och därför är det viktigt att belysa och diskutera hur samhällets responser också kan skapa en grogrund för ytterligare motsättningar och våld. 

Att hitta en balans mellan starka åtgärder och en vilja att bevara det öppna samhället kräver ett gediget kunskapsunderlag som kan ligga till grund för balanserade och välinformerade åtgärder. Tyvärr råder det brist på sådan forskning både i Sverige och internationellt. I stället för att studera vad som driver människor och grupper att ta till våld är det vanligare att man reagerar med högljudd och känslomässig argumentation, som vinner politiska poäng och på ytan indikerar handlingskraft. Mot en sådan bakgrund kan Gardells, Lööws och Dahlberg-Grundbergs bok Den ensamme terroristen? – Om Lone Wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar bäst beskrivas som en kunskapsöversikt som till viss del fyller just en sådan kunskapslucka i Sverige. För att uttrycka det annorlunda: vad vet vi och vad behöver vi veta för att kunna göra något åt politiskt motiverat våld? 

Förutom en gemensam inledning består boken av tre kapitel. Det första handlar om högerextremt våld och är skrivet av Lööw, det andra kapitlet, författat av Gardell, analyserar våld utfört av ”ensamvargar” och religiöst motiverat våld, medan det avslutande kapitlet av Dahlberg-Grundberg fokuserar på sociala mediers betydelse. Boken startade som ett uppdrag från den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism att kartlägga attacker mot asylboenden, bedöma hot från ensamvargar samt att undersöka vilken roll och funktion sociala medier kan ha för att motivera och mobilisera individer, som är beredda att ta till våld. 

Föga förvånande visar Gardell, Lööw och Dahlberg-Grundberg att antalet incidenter har ökat. Mellan åren 2000 och 2015 inträffade 54 attacker på framför allt asylboenden, HVB-hem och moskéer. Av dessa registrerades 36 incidenter endast för 2015! Enligt EXPO inträffade 92 anlagda brandattentat mot asylboenden eller tilltänkta lokaler år 2016. Även under 2017 har flera uppmärksammade attacker noterats, inte minst brandattacken mot den stora synagogan i Göteborg. En indikation på hur vanligt förekommande denna typ av attacker har blivit är att många av dessa institutioner i dag har svårt att teckna försäkringar, eftersom få försäkringsbolag är villiga att ta en sådan risk. Detta gäller även synagogor och andra judiska inrättningar. 

Trots den stora omfattningen har få personer gripits och kunnat ställas till svars och vår kunskap om förövare/förövarna är därför begränsad. Vid sidan av bristen på bevis, fällande domar och arresteringar är enligt Gardell, Lööw och Dahlberg-Grundberg lagstiftningen ett problem. Även om syftet med att anlägga bränder på flyktingförläggningar är att ingjuta fruktan och skapa osäkerhet är dessa inte klassade som terrorbrott enligt rådande lagstiftning. 

I stället för att studera vad som driver människor och grupper att ta till våld är det vanligare att man reagerar med högljudd och känslomässig argumentation, som vinner politiska poäng och på ytan indikerar handlingskraft.

Vid sidan av rasistiskt motiverat våld utgör även religiöst motiverat våld ett reellt problem – uppenbart inte minst efter Rakhmat Akilovs vansinnesfärd som kostade fem personer livet i Stockholm den 7 april 2017. Trots att krigen i Syrien och Irak inte är i fokus i boken, är det uppenbart att dessa konflikter har gett ny energi till muslimska tolkningar som legitimerar våld i västvärlden. Att en stor andel svenska medborgare har deltagit i dessa konflikter är i sig en grogrund för ökade spänningar och konflikter i samhället. Att denna typ av tolkningar inte tillhör majoriteten är korrekt, men jag finner det problematiskt att hävda att de ”flesta salafistiska rörelser kännetecknas av egensinniga tolkningar av texter och historia”, som Gardell gör. Huruvida deras läsningar är mer egensinniga än andra gruppers tolkningar är enligt min uppfattning en teologisk fråga som endast muslimer själva kan besvara. Vår kunskap om hur vitt spridda olika salafistiska tolkningar är i det svenska samhället är också begränsad. Det faktum att även konflikter inom och mellan grupper förekommer, inte minst mellan olika sunni och shia-tolkningar, men också mellan olika grupper med rötter i Mellanöstern, hade med fördel kunnat lyftas fram och diskuteras mer kritiskt. 

Medan Lööw tecknar en dyster bild av vitmakt-motiverat våld och pekar på att denna typ av hot aldrig har varit utrotat i det svenska samhället, fokuserar Gardell på det fenomen som går under beteckningen ”ensamvargar”, lone wolves på engelska. Vid sidan av internationellt kända exempel som Timothy McVeigh, som mördade 168 personer i ett bombattentat den 19 april 1995 i Oklahoma och terroristen Anders Behring Breivik som mördade 77 människor den 22 juli 2011 i Oslo och på Utøya, bör enligt Gardell även svenska exempel som John Ausonius, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson och Taimour Abdulwahab räknas dit. Trots olika bevekelsegrunder kan dessa sägas ha tagit till sig den ledarlösa strategi som utvecklades av den amerikanska vitmaktrörelsen under 1990-talet. 

Enligt denna strategi finns det inga möjligheter att förändra samhället med demokratiska medel. För att få till stånd en förändring krävs en stor portion brutalitet, som väcker den slumrande tysta massan. Antingen kan ett exceptionellt dåd utföras à la Breivik eller så kan attacker utföras under en längre period. Det senare var till exempel den metod som seriemördaren Peter Mangs använde när han sköt minst tio personer med utländsk bakgrund mellan åren 2009 och 2010 i Malmö. I den offentliga debatten är det inte ovanligt att dessa personer beskrivs som självradikaliserade och att deras väg till våldet har skett under en längre tid, men i isolering.

Även om slutmålet, det vill säga dödandet, är en extrem handling, är det oklart hur ensamma de har varit i sin radikaliseringsprocess. Alla ovan nämnda personer har ingått i sammanhang och har till exempel tagit del av litteratur och värderingar som har underblåst deras agerande, inte minst via sociala medier, men också genom att läsa böcker som exempelvis The Turner Diaries (utgiven på svenska som Turners Dagböcker), som uppmanar till ett ledarlöst våld. Även om skulden ligger hos den enskilde mördaren tycks även diskussionsklimatet i samhället kunna påverka hur enskilda individer agerar, något som till exempel Dahlberg-Grundberg visar i sin analys. När frågor förankras i lokalsamhället – till exempel när ett asylboende skall etableras, när en moské skall byggas eller när demonstrationer organiseras för internationella frågor som i Göteborg i samband med Donald Trumps beslut att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem – tycks det vara lättare för vissa individer att känna att de har rätt att ta till våld. Enligt denna logik gör de individer som tar till våld det som ”alla” egentligen vill och som ”alla” uttrycker i inlägg på sociala medier eller skanderar på möten och dylikt, men som få vågar göra. 

Om denna analys är korrekt tycks samhälls- och debattklimatet kunna utlösa våld och motsättningar. Därför är det en stor utmaning att finna en balans mellan yttrande- och åsiktsfrihet å ena sidan och diskriminering, hot och hatbrott å andra sidan. Nu är Gardells, Lööws och Dahlberg-Grundbergs studie först och främst en kunskapsöversikt, men det hade varit intressant att också inkludera en diskussion om hur dessa motsättningar skulle kunna lösas och hur de ser på denna typ av samhällsutmaningar. Vilken roll spelar till exempel skolan när det gäller att skapa ett gott diskussionsklimat och hur skall samhälleliga utmaningar kunna diskuteras på ett konstruktivt sätt, utan att skapa motsättningar, missförstånd och polarisering? 

Vår kunskap om hur vitt spridda olika salafistiska tolkningar är i det svenska samhället är också begränsad.

Ur ett demokratiskt perspektiv är det speciellt oroande att polisen tycks ha varit mer inriktad på våld i islams namn. I sin genomgång kan Lööw och Gardell visa att våld som utförts av personer som har varit influerade av vitmakt-ideologier sällan blir föremål för grundlig utredning; i flera fall har helt enkelt inte förövares ideologiska övertygelser beaktats. Våldet och handlingen har varit i fokus, men inte kopplingar till ideologiska faktorer som kan ha motiverat eller legitimerat den. Däremot tycks denna koppling var stark när det gäller våld som utförs av religiöst motiverade terrorister. För att komma till rätta med denna brist finns ett stort behov av att utföra utredningar på ett likvärdigt sätt och inte blunda för vissa typer av ideologier. Vad som driver individer och grupper att ta till våld och under vilka omständigheter våld blir legitimt bör vara de avgörande frågorna för samhället, speciellt med tanke på att denna typ av våld kan drabba alla medborgare. 

Även om Gardell, Lööw och Dahlberg-Grundberg inte har haft som syfte att försöka att förena sin kunskap om politiskt motiverat våld med frågor om hur vi skall lösa dessa utmaningar för att upprätthålla det demokratiska och öppna samhället, är detta frågor som jag bär med mig som läsare. Bilden som tecknas är både upprörande och skrämmande, men vilka åtgärder behöver samhället vidta för att minska spänningar och konflikter i samhället? Denna och liknande frågor förväntar jag mig att Gardell, Lööw och Dahlberg-Grundberg kommer att fokusera på i sitt arbete vid det nya Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, ett centrum som till viss del bygger på den kunskapsöversikt och de luckor som identifieras i Den ensamme terroristen? 

Publicerad i Respons 2018-4