Var det gåtfulla objektet spejare från främmande civilisationer?

I Aniara skrev Harry Martinson om en egendomlig syn. Det stora vilsekomna rymdskeppet passerades i rymden av ett spjut, ”den smalaste, den magraste av syner: ett spjut som rörde sig i Universum”. När Pella Kågerman och Hugo Lilja mer än 60 år senare gjorde sin prisade filmversion av diktverket, fick spjutet vara en stor kompakt metallcylinder som först väckte hopp om räddning hos besättningen, men efter att den bärgats och tagits ombord visade sig kompakt och otillgänglig. Den var, som Martinson skrev, ”på något sätt ej till att tro på, var meningslöst som föremål för tro.”

Under arbetet med filmen kunde filmskaparna läsa om en oväntad upptäckt vid ett observatorium på Hawaii, ett föremål som tycks ha kommit in i solsystemet med hög hastighet nästan vinkelrätt mot jordens bana, svängt runt solen, och sedan det upptäckts passerade jorden på ett avstånd större än 60 gånger månens och därpå for vidare ut i rymden med så hög fart att det aldrig lär återvända till solsystemet igen. Man kunde uppskatta att föremålet var mellan 100 och 1000 meter långt. Det var så litet att man på det stora avståndet inte kunde se direkt hur det såg ut – man fick tolka vad det var fråga om genom att studera det samlade ljuset som kom från solen och reflekterades i föremålets yta. 

Under de knappt tre månader som det kunde observeras innan det försvann i mörkret varierade ljusstyrkan kraftigt och ganska regelbundet med en period kring åtta timmar. Ur detta kunde man dra slutsatsen att det roterade, och att det var avlångt, med en bredd högst en femtedel av längden. Frågan var om det var cigarrformat, som på en suggestiv teckning som snabbt spreds över världen, eller en avplattad skiva som man såg från sidan när det tycktes lysa svagare. Att döma av ljusstyrkan hade det också stor reflektionsförmåga, betydligt större än typiska asteroider, särskilt för rött ljus. 

Det rörde sig också på ett oväntat sätt: på vägen bort ifrån solen bromsades det av solens gravitation, men inte så mycket som man kunde vänta, utan fick extra fart på något sätt. Så kan vanliga kometer bära sig åt, vilket beror på att de, när de värms upp av solen, sprutar ut gas från is som förångas i deras kärnor, ett slags raketeffekt. För kometerna leder detta till gasströmmar, lysande svansar som sträcker sig genom det inre solsystemet och pryder våra natthimlar. Men från detta objekt syntes inte någon tillstymmelse till svans. Inte heller när man mönstrade objektet noga med rymdteleskop kunde man spåra några gasflöden. 

Detta gåtfulla objekt fick snabbt namnet ’Oumuamua, ett hawaiianskt ord som lär betyda ”spejare”. (Den inledande accenten anger att ordet börjar med ett diskret klickljud.) Eftersom det hade så hög fart att det måste ha kommit utifrån den interstellära rymden bortom solsystemet och var på väg dit ut igen fick det en ny klassifikation av Internationella Astronomiska Unionen, I1, där I står för ”interstellär” och 1 anger att det är det första kända objektet av detta slag som upptäckts i solsystemet. Sedan har man upptäckt ytterligare minst ett sådant objekt, men inte med så märkliga egenskaper som ’Oumuamua. 

Varje ovanlig egenskap hos ’Oumuamua må kunna tänkas förekomma, men att så många egenskaper skulle finnas på en gång hos samma himlakropp finner han ytterst osannolikt.

’Oumuamua står i centrum i en bok som en astrofysikprofessor vid Harvard, Avi Loeb skrivit och som nu kommit på svenska med titeln Utomjordiskt – De första tecknen på intelligent liv. Författaren har bland annat arbetat med projekt som rör universums första stjärnor och med kollisioner i vilka svarta hål är inblandade. Han har också gjort sig känd för förslaget att sända en mycket lätt rymdsond till den närmaste stjärnan, Proxima i Centauren, som har en planet relativt lik jorden, med en kamera för att fotografera planeten. Eftersom avståndet dit är drygt 4 ljusår måste sonden ges en mycket stor hastighet för att hinna fram i rimlig tid. Loeb tänker sig att accelerera sonden till en hastighet kring halva ljushastigheten genom att skjuta på den från jorden med en mycket stark laser. För att fånga upp strålningen skulle sonden förses med ett stort och tunt segel. 

Detta spektakulära projekt ådrog sig intresse hos miljardären Yuri Milner, en oligark med rysk bakgrund i USA (döpt efter Jurij Gagarin), som förutom investeringar i ett antal jätteföretag som Facebook och Twitter har instiftat ett stort Breakthrough Prize som går till ”toppforskare inom grundläggande vetenskap, de discipliner som ställer de största frågorna och ger de djupaste svaren”. Det var han som ställde kravet att sonden skulle fullborda färden inom hans egen livstid. Stora pengar skulle behövas för att åstadkomma detta ”Star Shot Initiative” mot Proxima Centauri; det lär handla om belopp av samma storleksordning som krävdes för de dyraste vetenskapliga projekten på jorden, som Large Hadron Collider på Cern eller James Webb Space Telescope. 

Ett par år efter det att Loeb börjat planera sitt ”stjärnskott” hörde han nyheten om ’Oumuamua. Och tanken slog honom att detta gåtfulla objekt kunde vara något i samma stil som hans planerade projekt, ett slags sond från en främmande civilisation, med ett stort segel för att fånga strålning. Tanken fick stöd av observationen att sonden fick ett tillskott i hastighet bort från solen som jämnt avtog med kvadraten på avståndet till solen, precis vad man kunde vänta sig av ’Oumuamua om den accelererades av strålningstryck och inte av mer eller mindre tillfälliga utbrott av gasstrålar. 

Idén om ’Oumuamuas natur, som Loeb och hans postdoktorand Shmuel Bialy skev en artikel om, har fått utstå mycket kritik från forskarsamhället. Skulle ett tunt segel verkligen klara resan genom den interstellära rymden och rotationen vid solpassagen? Skulle en snabb passage verkligen vara ett meningsfullt sätt för en främmande civilisation att skaffa information om ett avlägset solsystem? Var inte andra ”naturliga” förklaringar mycket troligare, som till exempel att ’Oumuamua skrapats loss vid ett nedslag av en mindre himlakropp på en planet i ett fjärran solsystem och då kastats ut i den interstellära rymden? Kunde inte accelerationen efter solpassagen trots allt förklaras som en ”raketeffekt”, låt vara att gasflöden inte kunnat påvisats, kanske för att gasen var av ett slag som är svårt att upptäcka, som vätgas eller kvävgas? Loebs invändningar mot denna kritik är till stor del statistiska. Varje ovanlig egenskap hos ’Oumuamua må kunna tänkas förekomma, men att så många egenskaper skulle finnas på en gång hos samma himlakropp finner han ytterst osannolikt. 

I Loebs bok ges en fyllig bakgrund till hans idéer om ’Oumuamuas ursprung. Han presenterar utvecklingen av SETI (”Search for Extraterrestrial Intellligence”) från slutet av 50-talet när det mest handlade om att spåra radiosändningar från utomjordiska civilisationer, till bredare ansatser, som i astrobiologin där man till exempel söker spår av liv genom att studera sammansättningen av atmosfärerna hos planeter bortom solsystemet. Inom ”astroarkeologin” försöker man finna rester av mer eller mindre forntida civilisationers verksamhet, till exempel genom att försöka spåra deras försök att bygga väldiga konstruktioner, så kallade Dysonsfärer, omkring sina stjärnor för att tillgodogöra sig mer av den utstrålade energin. Eller så skulle man kunna sända ut rymdsonder över de väldiga vidderna i rum och tid för att rapportera från andra stjärnor. Loeb beklagar det ringa intresset, eller till och med föraktet, bland hans kollegor för dessa forskningsansträngningar, men konstaterar att intresset nu växer bland unga forskare. 

I boken pläderar Loeb ivrigt och på ett medryckande sätt för djärvare forskningsansatser och större risktagande vid val av forskningsfält och kritiserar forskningsrådens tendens att mest satsa konservativt, på standardforskning eller bekräftande forskning mer än på verkliga nyupptäckter. Han bemöter kritiken mot de egna idéerna om ’Oumuamua med schwungfulla argument om forskarsamhällets räddhågade eller korrumperade konservatism, och menar att föremålets unika egenskaper kräver ett radikalt nytänkande. Han betonar upprepade gånger att forskning måste grundas på evidens och tycks mena att observationerna ofrånkomligen leder åt hans håll; om vi inte följer hans tankegångar riskerar vi att förlora något av avgörande betydelse. Flera gånger återkommer han i sammanhanget till berättelsen om Galilei, som i brev till Johannes Kepler berättar om filosofer som vägrat se genom hans teleskop. ”Om de enda hypoteser vi kan överväga när vi ställs inför ’Oumuamuas exotiska egenskaper är naturliga men statistiskt osannolika – kan vi göra något värre än att bara fördröja vår civilisations nästa språng framåt. Vi kan komma att kliva ut i avgrunden.” 

Loeb tycks ha en viktig ambition att nyttja tillfället att undervisa läsaren om vad som brukar kallas Den vetenskapliga metoden. Detta är utmärkt, men det är synd att han då också låter boken utvecklas till en pamflett. Så sker när han upprepade gånger, utan att direkt anknyta till empiriska fakta, kritiserar de fysikerkollegor som arbetar längs matematiska linjer, till exempel strängfysiker och kosmologer med mångvärlds-modeller. Han tycks inte se att dessa ansträngningar syftar till att finna logiska sammanhang mellan olika matematiska modeller som i dag är oförenade och motsägelsefulla, såsom allmän relativitetsteori och kvantmekanik. Ansträngningar av det slaget har historiskt sett öppnat nya och vida forskningsfält. Loebs kritik kunde möjligen ursäktas med hänvisning till de relativt små framsteg som gjorts inom de kritiserade fälten under senare år, men han sveper med större tag omkring sig – det är sökandet efter logiskt och matematiskt sammanhängande naturbeskrivningar som han tycks se som meningslöst. Som jag ser det löper i fysiken både en empiristisk och en rationalistisk tradition parallellt, och många av de stora framstegen har nåtts först när dessa båda fått uttryck och samverkat. Särskilt märkligt blir det i boken när Loeb som ett föredöme lyfter fram Einstein, som just arbetade med fokus på att skapa logiskt sammanhang mellan olika teorier. 

Loeb argumenterar också föredömligt om nödvändigheten att göra naturvetenskapen och dess resultat tillgängliga för allmänheten, och detta inte bara för att mycket av forskningen finansieras av skattemedel, utan också för att allmänheten då ”kan inrikta sina barns intressen och strävanden, samhällets starkaste intellekt, på de mest krävande utmaningarna”. Det gäller då förstås att försöka inse vilka dessa utmaningar kan vara. Man slås lätt av misstanken att författaren menar att det inte minst rör sig om att tillvarata de främmande civilisationernas försök till kontakt. När författaren nu verkar som forskningsförmedlare, skulle man önska att han i högre grad hade tillämpat de principer som av tradition tillämpas vid kommunikation inom forskarvärlden, när det gäller saklighet och kritisk blick både på egna och andras resultat. Det är generellt sett märkligt att man vid popularisering av vetenskapen inte tagit till sig den praxis med granskning av oberoende kollegor, ”peers”, som blivit standard i forskningsvärlden, innan man går till publicering. Detta borde i själva verket vara mer angeläget när man vänder sig till allmänheten, som har större svårighet att bedöma värdet av de fakta som serveras, än när man vänder sig till mer sakkunniga kollegor. Det står självklart envar fritt att publicera sina tankar och idéer utan granskning av kollegor och försiktiga redaktörer, men för forskare och deras forskning kan det i tider av ”fake news” och godtycklig relativism vara klokt att inte ge intryck av att man nyttjar sin position och lön till att producera partsinlagor, om än aldrig så vältaliga. 

Boken är högst läsbar, ledigt och entusiastiskt skriven. Den, och översättningen av den, skulle dock ha mått väl av en fackgranskning. Ett exempel är att läsaren ges intrycket att brännvidden sätter gränsen för teleskopens kraftfullhet, medan det i stället är en fråga om öppningen eller ”aperturen”. Ett annat är att Andromedagalaxen, sedd en klar och mörk kväll från Tasmanien (!), skulle framträda som ”en regnbågsskimrande fläck”. Detta intryck kan man få av färgbilder, men för blotta ögat, men nattseendets färgokänslighet, är det väl snarare fråga om en blekt vitaktig fläck, när detta mer än 2 miljoner år gamla ljus träffar ögonens näthinnor. 

Men Loeb drar sig heller inte för att allt emellanåt styrka sin framställning med delar av sina meritlistor, som är imponerande, vilket också förmodligen är vad han själv vill ha sagt. Det känns här och var som att läsa en ansökan om en professur eller ett större forskningsanslag.

Ett inslag som blivit vanligt i populärvetenskap under senare år är att författaren framträder personligen i framställningen, berättar historier och anekdoter, tar ställning till olika mer eller mindre ovidkommande förhållanden och kanske inte drar sig för att karakterisera sina kollegor. Detta är också fallet i Loebs bok, och visst kan det göra texten mer underhållande att låta forskaren framträda som människa. Men Loeb drar sig heller inte för att allt emellanåt styrka sin framställning med delar av sina meritlistor, som är imponerande, vilket också förmodligen är vad han själv vill ha sagt. Det känns här och var som att läsa en ansökan om en professur eller ett större forskningsanslag. Uppenbarligen är detta ett led i övertalningsförsöket, tänkt som skäl att vi ska tro på att ’Oumuamua verkligen måste vara ”ett första tecken på intelligent liv”. Eller kanske har det ett vidare syfte: att få läsaren övertygad om att vi har att göra med Riktig Vetenskap och inte bara ”melloforskning”, för att låna en term från en kollega som irriterat sig på det slags verksamhet som uppkommer när forskare, med stöd av finansiärer som söker uppmärksamhet och media som vill sälja sensationer, inlåter sig på spektakulär ”forskning” som inte har gedigen grund och kanske inte heller väsentligt vetenskapligt intresse. Men behovet att legitimera forskningen hindrar inte att skrytsamheten står i bisarr kontrast till Loebs betonande av ödmjukhet som en viktig dygd inom vetenskapen. Möjligen ska man se detta som ett rörande försök till ett slags självtukt.

Trots mina invändningar kan boken rekommenderas för nykter läsning. Den bör då balanseras med läsning av några av de kritiska artiklar och kommentarer som boken, och Loebs artikel med Shmuel Bialy, väckt. I själva verket är detta ett utmärkt studentprojekt för träning i kritiskt tänkande. Och inte minst blir man då bekant med en mycket intressant himlakropp, som fortfarande är en gåta, antingen den är ”naturlig” eller ej. Men eftersom ’Oumuamua nu försvunnit ur synhåll är frågan om vi någonsin får veta så mycket mer. Tills det dyker upp fler himlakroppar av samma slag lär det fortsätta vara som Harry Martinson skrev:

Men efteråt satt vi i grupper länge
och talade uppjagat med varandra,
om spjutet och dess väg och om dess ursprung,
Men ingen visste, ingen kunde veta.
Någon gissade, men ingen trodde.

Publicerad i Respons 2022-2