Vår förmåga att gå på djupet sjunker

Är detta ytterligare en självhjälpsbok om hur man skall bli mer produktiv? Datavetaren Cal Newport (med flera liknande böcker om studieteknik med mera bakom sig) publicerade för några år sedan boken Deep Work som kom att bli mycket uppmärksammad och populär i USA. Nu finns den även på svenska. Översättningen förefaller dock gjord i en hast, med minimal redigering av de för de flesta svenskar helt okända exemplen på amerikanska direktörer och akademiker som utgör lejonparten av dem som kommer till tals i Deep Work.

Som i många liknande verk presenterar Newport en lättillgänglig text som bygger på en dikotomi, i detta fall skillnaderna mellan så kallade ytjobb (icke-kognitivt krävande aktiviteter, ofta möjliga att utförda parallellt med andra) och så kallade djupjobb (aktiviteter som utförs under djup koncentration, där man måste anstränga sin tankekraft). Bokens tes är att den lättillgängliga mobila internettekniken, vår egen lathet och samhället i stort lurar oss att ägna mer och mer tid åt ytjobb, aktiviteter som inte skapar mycket värde för någon och är lätta att kopiera. Djupjobb, å andra sidan, kräver ansträngning och förmåga att värja för distraktioner, men kan generera mycket värde, förbättra vår förmåga att utföra aktiviteten i fråga och även göra oss mer unika på en konkurrensutsatt arbetsmarknad.

Deep Works popularitet på andra sidan Atlanten kanske delvis kan förklaras av att den låg rätt i tiden när den först kom ut för några år sedan. I ett slit-och-släng samhälle som premierar tweets som ett mått på individers arbetsmarknadsvärde och där den mobila internettekniken tillåter oss att arbeta närhelst och varhelst, ligger det rätt i tiden att peka på att snabba puckar och ständig tillgänglighet faktiskt kan ha nackdelar, även för vår kognitiva förmåga. Experter på sociala medier växer som yrkeskår, folk ”reagerar”, ”aggregerar” och ”ompaketerar” snarare än producerar nya tankar.

Är det så illa även i Sverige? Ja, kanske. Även om exemplen och forskningsinspirationen i Deep Work nästan uteslutande kommer från USA, figurerar en viktig svensk som en av grundpelarna i teorin om ytjobb och djupjobb. Newport bygger på den svenske Floridapsykologen Anders Ericssons berömda forskning om expertis och ”10 000-timmars-regeln”, som föreslår att det som särskiljer experter från andra är att experterna ägnat lång tid med avsiktlig ansträngning för att lära sig något väldigt specifikt. Här bidrar Newport med några hoppfulla anekdoter från Ericssons forskning: man behöver inte fokusera hela tiden, inte ens halva dagen. För nybörjare räcker det med en timme per dag.

Vi som i vuxen ålder försökt lära oss att spela ett nytt instrument, att idrotta eller försöker skriva böcker, vet att en timme kan vara ganska lång. Det är dock ungefär så länge som ett barn som nyligen lärt sig cykla eller läsa brukar orka fokusera helhjärtat. Därefter är orken uttömd och man behöver vila eller göra något annat. För dem som ägnat många år åt att bli experter på något kan förmågan att fokusera på djupet utsträcka sig till flera timmar, men sällan mer än en halv dag, påpekar författaren. Det låter ju hoppfullt; om jag bara orkar fokusera halva arbetsdagen och klara av att inte kolla i inboxen eller vad Donald Trump just twittrat om, kan jag ha halva dagen kvar för att göra just detta. Jag har provat, det är svårare än man tror. Tyvärr blir det inte lättare av att kopiera Deep Works klatschiga fyrapunktsprogram eller citat och sätta upp det på kylskåpet.

Här bidrar Newport med några hoppfulla anekdoter från Ericssons forskning: man behöver inte fokusera hela tiden, inte ens halva dagen. För nybörjare räcker det med en timme per dag.

Newports bok är lättillgänglig och blandar genomgående exempel från näringsliv, forskning, konst och litteratur för att illustrera sina teser. Slagsidan mot författarens egen domän (forskningsvärlden) och näringslivet är dock stor, vilket jag tror kommer att medföra att boken inte kommer röna större framgång i Sverige.

Teserna i boken är i sig enkla att förstå och tämligen enkla att förklara. Men redan efter första kapitlet börjar repetitionerna. Efter att ha läst halva boken känns det som att läsa en artikel ur till exempel Harvard Business Review eller Psychology Today utsträckt till en hel bok. Tröttheten börjar infinna sig även hos den intresserade läsaren. Författaren tappar ofta den röda tråden, svävar ut i relaterade ämnen, för att därefter återgå till huvudteserna och sedan tillbaka ut i diket. Det som kunde varit en bra koncis populärvetenskaplig artikel eller en populärvetenskaplig bok med tydlig tematik om hjärnan, tekniken, samhällets produktionsapparat, marknadsekonomi, byråkratiska organisationer med mera blir en tämligen rörig blandning av alltihop. En kraftfull redaktör kanske hade kunnat hjälpa till bena ut röran, men nu faller allt på läsaren. Risken är överhängande att denna tappar sugen efter några kapital.

Det vore på ett sätt vore synd, för Deep Work innehåller guldkorn, även i de senare kapitlen. Den neurovetenskaplige lekmannen kan finna intresse i referenserna till forskningen om hur nervcellerna i hjärnan påverkas av att fokusera på nya kunskaper, med starkare tillväxt av det myelin som gör nervimpulserna snabbare ju oftare och mer koncentrerat man utför en viss handling. Även de av oss som ser sig som duktiga på att ”multitaska” kanske får sig en tankeställare efter att läst Newports summering av forskningen kring hur hjärnans uppmärksamhet dröjer sig kvar vid tidigare intryck och aktiviteter, även om vi inte tror det när vi snabbt trycker bort pop-up ikonerna på datorn eller telefonen för att fortsätta med det vi nu höll på med. Få se, vad var det nu det var? Just det.

Här knyter ’Deep Work’ an till de senaste årens svenska diskussion om New Public Managements avarter och det galopperande ”mätsamhället”, men bidrar med något nytt: konsekvenserna av dessa samhällsfenomen för individers kognitiva förmåga att kunna fokusera djupt och länge på en enda sak.

Newport drar också långtgående slutsatser av sina teser kring hur man kan öva fram bättre fokus, självdisciplin och förmåga att ägna sig åt djupjobb. Utan särskilt detaljerade data eller systematisk analys bygger han ändå en helt plausibel analys utifrån diverse forskning och nutidsspaningar: i takt med att arbetslivet och den teknifierade vardagen kommer att karaktäriseras av splittrat fokus och tekniska ”hjälpmedel” i form av självvalda eller oönskade distraktioner, kommer andelen människor som förmår att ägna sig åt djupjobb i sitt vardagliga värv att gradvis minska. Tillgången på djup minskar, samtidigt som behovet av detsamma ökar för att kunna generera de nya uppfinningar, kreativa konstverk och förtrollande romaner som vår kultur efterfrågar.

Mot detta ställer Newport individens brist på insikt eller självdisciplin (”gör som jag eller du kommer bli en loser”), den mobila internetteknikens förförande lockelser samt samhällets och marknadsekonomins fokus på fysisk närvaro och status. Som samhällsvetare finner jag självhjälpsboken pladdrig och råden tröttsamma, men diskussionerna om organisering av våra arbetsplatser, med stora skärmar, öppna landskap och allt som oftast mobil tillgänglighet dygnet runt, både intressanta och viktiga. Varför belönar vi upptagenhet och fysisk närvaro i möten så högt? Varför är det alltid så stressigt och ett sådant fokus på ”nu, nu, nu” på många kunskapsintensiva arbetsplatser, där det som produceras ofta är i formen av powerpoint-bilder, marknadsplaner, bullet-point-rapporter och liknande, gärna i glättiga färger? Varför räknar vi antalet behandlade patienter eller antalet vetenskapliga artiklar som ett mått på vårdgivares eller akademikers prestation, när det säger så litet om hur de behandlade patienterna mår eller vad som egentligen står i de där artiklarna?

Newports enkla förklaring är att det beror på frånvaron av tydlig feedback på vad som är ett bra utfört arbete – ett hantverksmässigt arbete – och därtill svårigheterna för ekonomerna eller vem som nu mäter saker att mäta detta på ett för dem enkelt och tillfredställande sätt. Här knyter Deep Work an till de senaste årens svenska diskussion om New Public Managements avarter och det galopperande ”mätsamhället”, men bidrar med något nytt: konsekvenserna av dessa samhällsfenomen för individers kognitiva förmåga att kunna fokusera djupt och länge på en enda sak. I stället för att fördjupa oss i något väljer vi att utföra så mycket som möjligt och skryter med att vi har massvis av olika arbetsuppgifter, vilket får oss att känna oss upptagna. Och för detta belönas vi.

Publicerad i Respons 2020-2