Vilket är värdet av att intellektuellt gå på grund?

Man har ofta nytta av att läsa en bok förutsättningslöst. Det händer att en bok utger sig för att vara en typ av text, men vid närmare betraktelse visar sig vara något helt annat. För mig har den förutsättningslösa läsningen av Värdet av värdegrunder varit relativt enkel, eftersom jag inte har någon stark relation till begreppet värdegrund. Vid universitetet är vi också ganska litet utsatta för propåer om behovet av värdegrundsarbete. Men det visar sig vid läsningen av denna bok att många andra organisationer i Sverige är desto mer vana vid och kanske också desillusionerade när det gäller fenomenet.

Boken är författad av Mats Alvesson, Andreas Jansson och Martin Blom och kan beskrivas som något av en kameleont. Kanske är den en studie av användningen av begreppet värdegrund i fyra svenska kommuner och företag: som legitimering, krishanteringsredskap eller som en del i byggandet av ett varumärke, eller bara som något man ”ska” göra, som ska checkas av och sedan i all stillhet glöms bort. Eller så är det en bok som framför allt är sprungen ur kritiken mot värdegrundsbegreppet och i vilken resultatet av de fyra fallstudier som ingår i boken egentligen var givet redan på förhand. Fallstudierna är i så fall ändå nödvändiga för att läsaren ska bli övertygad om värdegrundsbegreppets relativa värdelöshet: de demonstrerar med viss övertydlighet att ”det är mycket skrik för lite ull, som gumman sa när hon klippte grisen”.

En tredje möjlighet är att kommuner och företag enligt författarna bör avstå från värdegrundsarbete och i stället ta till sig andra metoder som författarna gillar bättre, som att arbeta med att förändra sin organisationskultur, bekämpa funktionell dumhet eller införa uppförandekoder. Om detta är bokens verkliga syfte, uppträder författarna som konsulter som förespråkar att de potentiella kunderna ska köpa en bättre produkt. Inget fel med det, men läsningen ger olika resultat beroende på vilket av dessa tre ben jag här ställer mig på. Det är inte helt klart vilket ärende författarna är ute i. Jag har medvetet valt att i denna recension inte diskutera de alternativa praktiker författarna föreslår.

Bokens fyra fallstudier och beskrivningen av dessa tar mest plats: nästan hälften av texten går åt till att beskriva och analysera hur Telia, Swedbank, Sölvesborgs kommun och Lunds kommun arbetar med sina värdegrunder. Fallstudierna går snabbt att läsa, men möjligen kunde man ha kortat här. En del av citaten från de intervjuer som gjorts förmedlar ganska litet information och det blir åtskilliga transportsträckor på väg till sammanfattningarna. Men fallen är väl valda: de visar både på skillnader och likheter i värdegrundsarbetet. Telia har haft ett mycket ambitiöst värdegrundsprogram som krävt stora resurser och involverat alla anställda, men författarna frågar sig vad som faktiskt blivit resultatet, förutom att många anställda upplevde processen med att ta fram en värdegrund som positiv. Swedbanks värdegrundsarbete har gjorts i flera omgångar och pågått under lång tid, men är mer toppstyrt, mer ett uttryck för att chefer i linjen förmedlar den rätta värdegrunden nedåt i organisationen, så att moraliska härdsmältor undviks eller att man åtminstone kan säga att man försökt förhindra att de uppstår.

I de två kommunerna Sölvesborg och Lund är kontexten en annan, som sig bör när det är fråga om offentliga verksamheter. Här finns anställda som undrar vilket värde kommunens värdegrundsarbete har för medborgarna. Vissa anställda undrar varför varje kommun måste profilera sig med tre ”unika” ord när alla svenska kommuner gör samma typ av arbete för medborgarna. Vi möter skolchefer som frågar sig vad detta kostar skolan och professionella grupper som redan arbetar utifrån tydliga professionella värderingar och uppfattar värdegrundsarbetet som potentiellt ”corporate bullshit”. I Lund konstaterar man att problemet inte är värdegrunden i sig utan att få skatteunderlaget att räcka till för den service man måste ge enligt lag. Kommunfallstudierna är i min mening mer intressanta än företagsstudierna; de är mer konfliktfyllda och utgör en bättre grund för problematisering. Författarna har bara delvis utnyttjat denna skillnad mellan privat och offentlig sektor i sin jämförande analys. Men kanske är detta inte en avgörande skillnad om man, som företagsekonomer gör, teoretiskt utgår från att de alla är organisationer?

Kritikpunkterna är många och välformulerade och detta är bra läsning.

Den stora behållningen av boken är dock enligt min mening inte fallstudierna, utan den kritik mot värdegrundsprat och värdegrundsarbete som framförs redan i inledningen och sedan utvecklas i kapitel tio. Jag misstänker att denna kritik hade kunnat framföras även utan fallstudierna som grund att stå på. Kritikpunkterna är många och välformulerade och detta är bra läsning.

Värdegrundsarbete tenderar enligt författarna att bli amorft eftersom de värden man ska eller kan samlas kring är så vaga och luftiga att det är svårt att säga vad de betyder för praktiken. I boken rekommenderas den väl beprövade metoden att vända på formuleringarna. Om man gör detta med värdegrunder och de då blir uppenbart orimliga så innebär det att det ligger något självklart i dessa värden som gör att de rent logiskt inte kan vara särskiljande. Finns det någon kommun eller något företag som inte tycker att de anställda ska arbeta enligt gällande lag, med hög kompetens och kunskapsgrundat? Eller som inte tycker att de ska sträva efter att ge kunder och medborgare god service? Detta är självklarheter, samtidigt som det är svårt att avgöra vad det faktiskt betyder i praktiken…

Pratar man i stället om praktiken avtäcks i varje organisation värdekonflikter, men de är svårare att arbeta med. Vad är det att faktiskt arbeta för hållbarhet? Räcker det att sopsortera eller ska alla anställda, även de som inte vill, äta vegetariskt på konferensmiddagarna och sluta flyga? Värdegrundsarbete tenderar att bli något man gör på ytan, det är fina ord som gör att man inte behöver ändra sådant som faktiskt behöver ändras eller som inte kan eller bör ändras men som bör diskuteras.

Värdeordens töjbarhet gör vidare att man inom den ram de skapar faktiskt kan göra litet som man vill och de kan till och med legitimera dåliga praktiker. I värsta fall blir de en dimridå man kan lägga ut och kanske blir de också ett filter för hur man uppfattar verksamheten. Implikationerna av värdegrunden är vidare ofta oklara och den kan leda till orealistiska förväntningar.

Det finns enligt författarna också en risk att värdegrunden kommer i konflikt med väl förankrade och verksamhetsnära normer och målsättningar. Idén om en värdegrund är en konsultprodukt: den är ”one size fits all” och tar inte hänsyn till historia eller identitet. Den är som maten på en snabbmatskedja: de flesta äter den men ingen som har utvecklat sin smak föredrar den framför kroppkakor, hemlagad rostbiff eller palak paneer. Värdegrundsarbetet är så frikopplat från den faktiska verksamheten och så banalt att de flesta som har varit med om det bara något år senare inte ens verkar komma ihåg vad det innebar och vad det fick för resultat. Min slutsats: en perfekt produkt! Man kan sälja samma sak till samma kund många gånger!

För mig som intellektuell utesluter också värdegrundspratet den skeptiska grundhållningen och är i det avseendet i grunden antiintellektuellt.

Till denna lista vill jag lägga en egen kritikpunkt, som författarna nästan, men inte riktigt, nuddar vid. För mig förefaller värdegrundsarbetet förmodernt i det att man åtminstone på ytan kräver av anställda att de ska omfatta samma värderingar. Jag uppfattar det som modernt att å ena sidan anse att de anställda ska göra saker enligt vissa värderingar, men att å andra sidan också anse att arbetsgivaren måste dra gränsen vid tanken, som man inte köper och inte heller har rätt att köpa. Den svenska modellen är väl förankrad i ett sådan grundhållning, som också innebär att vi motsätter oss arbetskraftens varufiering. De anställda får tycka vad de vill och på sin fritid kan de vara fackligt aktiva eller medlemmar i högerextrema organisationer, men de får inte göra vad de vill på sin arbetstid. Hävdar man däremot att de som privatpersoner bör omfatta de värderingar som organisationen ställer upp, då blir det fråga om hjärntvätt eller värre, livegenskap. Gränsen mellan otillbörliga och acceptabla ingrepp i privatsfären dras på olika ställen i olika verksamheter: en bank har klädkod för sina anställda medan ett universitet inte har det (det går utmärkt att professorn i matematik undervisar i shorts och gummistövlar). Gränsen har också luckrats upp genom användningen av sociala medier. Om en försäljare av sin arbetsgivare uppmanas att fronta visst material på sin Facebooksida i försäljningssyfte och detta uttrycks som personliga åsikter, då blir gränsen mycket suddig. Men den finns fortfarande och man kan ha olika uppfattningar även om hur kärnvärden som demokrati och transparens bör tolkas. De anställda får ha en annan uppfattning även om de inte får agera i enlighet med den.

För mig som intellektuell utesluter också värdegrundspratet den skeptiska grundhållningen och är i det avseendet i grunden antiintellektuellt. Men jag är medveten om att jag på den punkten uttalar mina egna professionella värderingar och att det finns arbetsplatser där detta är ett mer perifert problem.

Till sist en kort reflektion om språk och stil. Alla goda forskare vet att källmaterial smittar, inte minst gäller detta språket. Läser man källmaterial där språket är varierat och synonymrikt och meningsbyggnaden lika avancerad och sofistikerad som interpunktionen, då skriver man själv på det sättet efter några års harvande i materialet. Detta är, nota bene, en anledning så god som någon att välja sina källor med urskillning. I denna bok finns ord och vändningar som blir litet vaga och tuggiga. Det är till exempel mycket som klassas som ”inte enkelt” eller ”inte helt enkelt” att förstå eller förklara. Så kan det förstås vara, men den litet vaga och loja slutsatsen är som en spegel av värdegrundsprosan, som är platt och klyschig intill gränsen till det outhärdliga. Ribban ligger lågt även språkligt. Eftersom författarna uppenbarligen haft både ambitioner och mod i sitt bokprojekt, väljer jag att skriva av detta som en konsekvens av värdegrundsprosans smittsamhet och önskar författarna ett roligare arbetsmaterial nästa gång!

Publicerad i Respons 2021-5