Visar på genusteoriernas bärkraftighet

Minns ni Julia Gillard, Australiens premiärminister 2012? Minns ni hur hon blev kallad häxa, en icke ärbar kvinna, en slyna, med mera, med mera av oppositionsledaren Tony Abbot? Minns ni morden i Isla Vista i USA 2014 när en Elliot Rodger gick bärsärkagång mot kvinnliga studenter vid University of California i Santa Barbara som en vedergällningens dag för allt han inte fått av kvinnor: sex, ömhet och kärlek? Minns ni Donald Trumps ständiga hånfulla kommentarer mot Hillary Clinton under presidentkampanjen 2016, när hon ifrågasattes på alla fronter? 

Jag skulle kunna vräka på med många fler exempel, det är sannerligen inte svårt att bara fylla på med dagliga våldtäkter, mord, misshandel, förakt, diskriminering och så vidare, men just dessa tre exempel på misogyni, kvinnohat, män som hatar kvinnor, är hämtade ur Kate Mannes bok Duktig flicka – Om misogynins logik, en amerikansk moralfilosofs försök att förstå ett fenomen vi alla känner allt för väl till. 

Mannes tes – för att gå rakt på kärnan i denna omfångsrika bok – är att misogyni är en social struktur med polisiär funktion för att upprätthålla patriarkatet. Det är min sammanfattning av hennes ordrika försök att fånga in den logik hon är på jakt efter. Det innebär att hon gång på gång försöker begreppsbestämma fenomenet: 

Vi bör tänka på misogyni utifrån att den tjänar till att upprätthålla en patriarkal ordning […] upprätthålla och bevaka sociala normer som är könade. […] Jag föreslår att misogyni i en generell mening bör förstås som den polisiära grenen av en patriarkal ordning, med den övergripande funktionen att kontrollera och upprätthålla dess styrande ideologi. […]

Misogyni framförallt riktas mot kvinnor för att de är kvinnor i en manlig värld (en värld som, bland annat historiskt sett, har varit patriarkal) snarare än att de är kvinnor (i ett manligt medvetande som är misogynt).

Dessa återkommande, litet svajiga variationer på temat ska nog ses som ett pedagogiskt sätt att motarbeta en vanlig, vardagligt självklar föreställning om att misogyni är en psykisk defekt hos enskilda män, det vill säga att det enbart skulle vara vissa män som har dessa misogyna tankar och/eller som utför dessa misogyna handlingar. I stället vill hon således se misogyni som en struktur, ungefär som antisemitism eller som hon uttrycker det: en egenskap i en social kontext. Och i denna struktur finns det två storheter: män och kvinnor och en relation dem emellan. Det låter onekligen bekant. 

Det innebär faktiskt att hon återvänder till den gamla kvinnoforskningens fråga om varför kvinnor underordnades, förtrycktes, diskriminerades – som kvinnor. Av män. Och det innebär i sin tur att hon är så illa tvungen att ta ställning – var står hon i det krig som pågår på universiteten när det gäller feminism – genusforskning? Jomen hon står, verbalt, precis där man ska stå, hon bugar åt alla de håll som måste bugas åt:

Jag ser det binära genussystemet – där människor delas in i två ömsesidigt uteslutande kategorier av pojkar och män å ena sidan och flickor och kvinnor å den andra – som felaktigt och skadligt. Vissa människor är intersex, vissa är agender, vissa är genderqueer och rör sig fram och tillbaka mellan olika könade identiteter för att bara nämna några icke binära möjligheter. Min avsikt är verkligen inte att stödja ett könsbinärt tänkande, snarare att med eftertryck avfärda det.

Det är inte bara felaktigt, det är skadligt – hon tänker verkligen inte vara en del av detta elände, utan vill med eftertryck avfärda det, alltså avfärda förståelsen av män och kvinnor som inordnade i ett ”system”. Och det är klart att hon måste ta i med tanke på att hela hennes resonemang bygger på just kategorierna män – kvinnor inneslutna i ett system och en nästan 70-talistisk förståelse av att strukturer styrs av medvetna syften och funktioner.

Hela hennes snärjiga väg för att begreppsbestämma vad misogyni är, hur den skiljer sig från sexism, pekar i samma närmast positivistiska riktning.

Sexism, som hon litet vagt ser som summan av stereotypa genusföreställningar (mitt uttryck), bestämmer hon som den legala grenen av patriarkatet, där misogynin är den polisiära. Patriarkatet är ett ord som för henne verkar lika självklart som stol och som därmed inte ens behöver förklaras, samtidigt som hela hennes resonemang vilar på det begreppet. Genom att använda begreppet patriarkat utan att definiera vad det är lyckas hon lösa (nåja) problemet med att både ta avstånd från det binära genussystemet – vilket tycks vara tabu – och att ändå utgå ifrån det i dess mest outvecklade form. 

Kate Manne är född på 1980-talet, så de där tidiga feministiska idéerna måste vara lika främmande för henne som, som… tja en Rosa Mayreder eller Hedwig Dohm var för oss i kvinnoforskningens början på 1980-talet.

När vi började teoretisera kring och om kvinnounderordningen under sent 1970- och 1980-tal, utgick vi från att vi var pionjärer, vi tänkte inte ens på de kvinnor – och kanske en del män – som hade funderat på fenomenet tidigare. Det är i sig en del i underordningen av kvinnor kan jag tänka, att det saknas det där bandet bakåt, det homosociala bandet där tidigare kvinnors åsikter och tankar används för att förstärka ens egna, ge dem legitimitet, så som män gör: enligt xx och xy så… Redan z ansåg att… Men eftersom kvinnotankar sällan lyfts upp och prisats, tvärtom, så förekom det ingen bonding bakåt, tvärtom.

Kate Manne är född på 1980-talet, så de där tidiga feministiska idéerna måste vara lika främmande för henne som, som… tja en Rosa Mayreder eller Hedwig Dohm var för oss i kvinnoforskningens början på 1980-talet. Och hon verkar därtill i en forskningsmiljö där genusforskningen – eller vad vi ska kalla den – numera med välbehag destruerar tidigare tankar inom fältet (Women Studies, Kvinnoforskning) som om det vore det primära forskningsområdet. Med den nya, mer osäkra postmoderna inriktningen inom sociologi och humaniora tog man som bekant avstånd från de stora ”moderna” ofta generaliserande berättelserna om världen och dess ordningar. Där rök således det litet prematura teoretiserandet om det ”binära genussystemet” och i stället påverkades – ja genomströmmades – fältet av de nya frihetsrörelserna inom det feministiska fältet med queerideologin som den främsta företrädaren. Feminism fick sin pluralform och kopplingen till den nya genusforskningen skapade nästan ett förbud mot de gamla, litet klumpiga teoretiska generaliseringarna. Till exempel det där med kvinnor och män. Det binära – närmast ett skällsord. 

I denna bok där Kate Manne försöker definiera misogynins logik tvingas hon emellertid på grund av sin egen fråga om vad det är för ett fenomen, detta kvinnohat, om vi nu inte accepterar att det bara rör sig om vissa enskilda mäns patologiska förvillelser, in i ett gammalmodigt, strukturalistiskt tänkande. Det kanske är det som gör hennes bok onödigt pratig, som om hon med sina flödande ord försöker blanda bort korten. Det sker också under bugningar mot det obligatoriska benämnandet av intersektionalitet, utan att hon på något vis kan ta in de olika korsande maktrelationerna i sin enkla, binära modell.

Men om jag tar bort dessa gnälliga invändningar ser jag ändå en ljusning. Att frågan alls ställs är det ena. Det andra är att man kan se hennes resonemang som en framgång för de gammalmodiga genusteoriernas bärkraftighet, eftersom hon trots allt, på andra vägar, mot sitt explicita avståndstagande, ändå kommer fram till ungefär samma resultat. Fakta sparkar, tänker jag med Gunnar Myrdal. 

Hennes förståelse av att män känner sig kränkta, förbannade, hatiska när kvinnor tar deras plats i världen och därmed uppfattar det som rätt och riktigt att bestraffa dem, (vilket är essensen av hennes förståelse av den misogyna logiken) erinrar slående om det kontraktstänkande som utvecklades under 1980- och 1990-talet, alltså ett teoretiserande utifrån en djupt nedgrävd longue durée om att när var och en sin syssla sköter, det går oss väl evad oss möter. Den fascinerande uppdelningen har en lång historia, som om det finns ett slags osynligt men oerhört styrande genuskontrakt mellan könen, historiskt föränderlig i detaljer och praktiker, men likartat just i det envisa isärhållandet, icke-blandandet. 

Vad vi fascinerades av och teoretiserade utifrån var en värld som på nytt och på nytt strukturerade sig ”binärt” – efter kön. Detta var fakta – utifrån dem kunde man börja teoretisera. Vad var/är det som gör att egenskaper, sysslor, platser delas upp mellan könen? Och vad får det för konsekvenser?

Denna grundläggande villkorsskapande isärhållning – långt ifrån färdigforskad utan snarare övergiven med den postmoderna vändningen – verkar Kate Manne plötsligt uppfatta och lanserar som en nyhet: ”Men poängen är att vi kanske ända från första början delar upp sociala roller på det här sättet utifrån tilldelat kön.” Det är onekligen att gå tillbaka till 1960-talets enkla könsrollstänkande och uppfinna hjulet på nytt. 

Fast ska jag vara litet rättvis var det nog så att den segregerande logiken under tidig kvinno/genusforskning uppfattades tydligast i Norden och det på grund av att kvinnors villkor då började förändras i grunden till följd av en ganska dramatiskt förändrad politik som bröt med den tidigare dominerande enförsörjarnormen. Vi var faktiskt ett steg före den anglosaxiska forskningen om kön/genus på denna väsentliga punkt, något som dessvärre inte befruktade de anglosaxiska teorierna, eftersom utbytet var ensidigt. 

Det stora skillnaden som jag ser det mellan Mannes idé om den misogyna logiken och det genuskontraktuella teoretiserandet är det funktionalistiska inslaget hos henne, vilket också för tankarna till 1970-talet. Poängen med ett genuskontraktstänkande var att det gav en djupare förståelse för människors handlande i enlighet med dessa uppdelningar, detta osynliga ”kontrakt”, ett mer icke-intentionellt tänkande således. Genusrationaliteten.

Och ska man förstå vad det innebär måste man förstå den grundläggande västerländska (skriver jag ödmjukt men anar nog att den är mer universell) förståelsen att en människa – ja det är en man. Den som bäst analyserat detta är den amerikanska filosofen Genevieve Lloyd som med sin bok The Man of Reason redan 1984 visade oss hur det antika tänkandet, det rationella tänkandets vagga vilade på denna ”självklarhet”. Människan är en man. Den manliga normens primat betyder just detta. Med denna ”självklarhet” följer en rad följdföreteelser, alltifrån maskulinitetens mångfald och komplexitet till olika bestraffningar om man smiter undan sitt ”norm-ok”, till belönande homosociala ordningar, till förfärande hederskulturella våldshandlingar gentemot dem – oftast kvinnor – som bryter dess tabun. 

Och jag kan gott tänka mig att en fruktbar hypotes är att ju mer könen möts på tidigare rent manliga arenor desto mer växer initialt misogynin, men i förlängningen sker en uttunning, en acceptans, en förändring.

Det är här vi ska leta för att förstå misogynins logik. Det innebär att man förstår vad genusrationalitet innebär, som skapar föreställningar hos enskilda män som får dem att se rött, slå ihjäl, håna, förnedra etcetera.

Men – och det är ju ändå en poäng och en viss ljusning i detta träsk – föreställningar om vem man är och hur det ska vara är faktiskt föränderliga. Vi kan ju bråka om vad som kommer först här – det som sker i huvudet eller de materiella omständigheterna – men nog är det en pinsam truism att påstå att det sker förändring. Kate Manne ser pessimistiskt på förändring. Det är en risk den tar som skapar modeller av verkligheten över huvud taget. 

Det gör inte jag. Jag ser förändring i skikt, det vill säga att vi har olika genusförståelser på olika nivåer, inom olika skikt, i kollision, i förändring, i konflikt. Där allt fler kvinnor tar upp alltmer av ”hans” platser, där förändras också förståelser av manligt och kvinnligt. Som i det här landet där vi oavbrutet diskuterar väsen, villkor – jag har kallat det för en växande genuskonflikt, en fruktbar spänning mellan isärhållande och indragande praktiker och logiker. Och jag kan gott tänka mig att en fruktbar hypotes är att ju mer könen möts på tidigare rent manliga arenor desto mer växer initialt misogynin, men i förlängningen sker en uttunning, en acceptans, en förändring.

Fast jag tror nog att om Kate Manne och jag träffades över en kopp kaffe så skulle vi trots allt kunna enas på en rad väsentliga punkter och jag skulle som gammal professor och handledare försiktigt försöka få henne att förstå att man inte behöver pladdra så förbannat. I begränsningen visar sig mästaren skulle jag säga. Det sa Goethe. Han kom från Tyskland, i Europa.

Publicerad i Respons 2021-1