Woke och den populistiska högern lever i symbios

Kulturkriget är en underhållningsform som bygger på att det är skönt att förakta och känna sig överlägsen andra människor. Det har mer gemensamt med realityserien Love is Blind än intellektuell debatt. Man behöver inte kunna något för att delta i kulturkriget, vilket är smidigt eftersom de flesta av oss har tröttnat på att läsa. Man känner i magen vad som är rätt: att transkvinnor inte är riktiga kvinnor, att alla vita är rasister, att yttrandefriheten också måste gälla misshagliga åsikter. Det som utmärker de här åsikterna är inte att de är fel, utan att de oavsett riktigheten är banala, alldeles för grovhuggna för att kunna vara sanna på ett meningsfullt sätt. Kulturkriget är helt renons på djupare insikt, kunnande eller analys, det vill säga skräddarsytt för vår koncentrationslösa samtid.

Jag läste Greg Lukianoff och Jonathan Haidts bok The Coddled Mind när den kom ut på engelska 2018. En debattbok som rasade mot wokeismens krav på trygga rum, triggervarningar och cancelkultur i en performativt lågmäld och balanserad ton. Att läsa om den våren 2025, när den föreligger i svensk översättning med titeln Den överbeskyddade människan, är att bli varse hur mycket som har förändrats de senaste sju åren. 

År 2025 framstår Lukianoff och Haidt, trots sitt milda anslag, som lätt hysteriska. Dagens unga har blivit känslomässigt sköra. De har ställt Nietzsches aforism på huvudet och konstaterat att man blir svagare av det man inte dör av. Än allvarligare, enligt författarna, är att de också vänder ryggen åt den grundläggande insikten hos kognitiv beteendeterapi, KBT – att man måste exponeras för obehagliga saker för att lära sig hantera dem. 

Författarna vrider sina händer. »Det finns inga föreställningar om att studenter skulle kunna gå stärkta ur att ställas inför yttranden eller texter som de uppfattar som ›triggande‹.« I stället sluter de sig i trygga bubblor. De ser förtryck, orättvisa och diskriminering bakom varje hörn, orättvisor som, även när de är oavsiktliga, uppfattas som aggressioner. Yttrandekoder, dygdsignalering och »utpekandekultur« breder ut sig på universiteten.

När boken kom ut 2018 var wokeismen på uppgång. I vissa sektorer – inte minst i min egen, det amerikanska universitetet – var den på väg att helt kullkasta gamla maktstrukturer och ideologier. I dag har luften gått ur woke och västvärlden präglas i stället av en motreaktion som hotar att trycka tillbaka inte bara wokeismens landvinningar, utan även människorättsrörelsens, hbtq-rörelsens och feminismens.

Domen mot Harvey Weinstein (23 års fängelse) har rivits upp, aborträtten är kraftigt kringskuren, Trump-administrationen har gått till frontalangrepp mot transpersoner, DEI-program (diversity, equity och inclusion) och vänsteraktivism. Flera amerikanska delstater har kraftigt kringskurit demonstrationsfriheten och undervisning i kritisk ras-teori. Misshagliga böcker gallras ut från biblioteken och USA:s Högsta domstol har förbjudit kvotering i universitetsantagningen. 

Även i andra länder har woke gått tillbaka kraftigt. I Storbritannien har Högsta domstolen slagit fast att biologin avgör den juridiska definitionen av kön. I Sverige förkastade regeringen nyligen ett utredningsförslag om att ersätta ordet »kvinna« med »den som är gravid« i abortlagstiftningen innan utredningen ens hunnit gå ut på remiss. Motivet, att kvinnor annars »osynliggörs och reduceras till sina reproduktiva organ«, tycks ha brett stöd från höger till vänster. (I en annan tid hade det enkla påpekandet att inte alla som är gravida identifierar sig som kvinnor förmodligen mottagits med en nick och en axelryckning.) I en artikel i Financial Times som belyser hur konservativa vindar blåser inom företagsvärlden nu när Trump återtagit makten berättar en finansvalp att man numera kan säga »pussy« och »retard« utan att oroa sig för att bli utfryst.

De som främst gynnas av woke
är knappast de mest marginaliserade.

Att läsa Den överbeskyddade människan 2025 är att bli varse att 2018 hör till en svunnen era – då unga medelklasskids på amerikanska elituniversitet rasade mot förtryck och trauma, till förskräckelse för universitetsutbildade medelåldersmän med aspirationer på att tillhöra intelligentian som i poddar och bloggar talade gravallvarligt om yttrandefrihet och lade ut texten om låtsasfilosofiska distinktioner mellan saker som jämlikhet i möjlighet och utfall. 2018 var också året då Jordan Petersons 12 Rules for Life kom ut och hans intervju med den stridslystna BBC-journalisten Cathy Newman blev viral. 2018 var också året då Bari Weiss skrev sin hagiografiska New York Times-artikel om poddarna Sam Harris, Dave Rubin, Ben Shapiro, bröderna Weinstein och Joe Rogan och beundrande kallade dem »the intellectual dark web«. Så värst intellektuella är de knappast. De gör framgångsrik underhållning av pseudointellektuellt människoförakt och proffsig paketering av insikter hämtade från sjätteklassarens SO-bok. Mer Archie Bunker än Roger Scruton.

Samtidigt påminns jag under läsningen om hur destruktiv och reduktionistisk wokeismen var när dess stjärna stod som högst. Och hur totalitära dess maktanspråk kunde vara.

Lukianoff och Haidt uppehåller sig framför allt vid psykologiska förklaringar av wokeismen. Den dök upp på campus 2013, skriver de, med den första årskullen som växt upp med smarttelefoner och sociala medier. Unga födda efter 1995 – iGen eller generation Z – växer upp kraftigt överbeskyddade i den fysiska världen med långt mindre egentid och möjlighet till fri lek. Samtidigt har de en parallel och oövervakad tillvaro på nätet. På Instagram, Snapchat och Whatsapp råder djungelns lag, med kraftigt ökad förekomst av ångest och depression som följd.

Att dagens unga har påverkats av att ha växt upp med sociala medier stämmer såklart. Men fenomenet Lukianoff och Haidt beskriver har också en ideologisk dimension som författarna förbiser. Woke är – var? – ett illiberalt identitetspolitiskt projekt, vars utgångspunkt är att det amerikanska samhället präglas av förtryckande maktstrukturer grundade i kollektiva identiteter. Den här föreställningen tar avstamp i teoribildningar som utvecklades under 1980-talet, framför allt intersektionalitet och ståndpunktsteori.

Många teoribildningar analyserar makt utifrån förtryck mot marginaliserade identiteter. Marxismen teoretiserar kapitalisternas förtryck av arbetare, feminismen männens av kvinnor, kritisk rasteori vitas av svarta. Enligt intersektionell teori tar sig förtrycket olika uttryck för olika marginaliserade identiteter, vilket innebär att en person med flera marginaliserade identiteter – till exempel svart queer-person – utsätts för ett förtryck som uppstår i dynamiken mellan två olika sorters förtryck. Andra identitetsgrupper, till exempel svarta män eller vita kvinnor, lever i en verklighet färgad av att vara förtryckta i en dimension och förtryckare i en annan. Enligt ståndpunktsteori är vår sociala position avgörande för hur vi uppfattar världen. Som många teoribildningar från det senaste halvseklet påstår ståndpunktsteorin att kunskap inte är objektiv, men med tillägget att marginalisering ger ett nyktrare perspektiv på samhällets strukturer än privilegium gör. 

Min egen uppfattning är att det ligger mycket i insikterna från både intersektionalitet och ståndpunktsteori. Och jag är ganska sympatiskt inställd till grundidéerna bakom woke, även om rörelsen i praktiken har blivit orättvis och absurd. Ta föreställningen om mikroaggressioner till exempel, alltså tanken att små, vardagliga och synbart oskyldiga beteenden som av andra upplevs som kränkande kan beskrivas som aggressivitet. Lukianoff och Haidt anser att begreppet är absurt och skadligt. En oavsiktlig skada kan aldrig vara aggressiv, skriver de. Att bortse ifrån avsikten och i stället fokusera på hur handlingen fick mottagaren att känna, leder också till ett känslomässigt tänkande som spär på ungas känsla av utsatthet.

Det är lätt – och frestande – att raljera över mikroaggressioner. Men vem känner inte till typen som tar enorm plats med sina läten, synpunkter, förslag och inspel. Som avbryter och kör över och ursäktar sig med »Jag säger bara vad jag tycker!« Och är de inte nästan alltid vita medelåldersmän? Det ligger ingen uttrycklig avsikt bakom deras buffliga och kränkande beteende, eftersom deras privilegierade status gör att de inte behöver reflektera kring sina avsikter eller vilka konsekvenser deras handlande får. Det har aldrig fallit dem in att världen skulle kunna vara beskaffad på annat vis än vidöppen för alla deras extremt rimliga och intressanta synpunkter. 

Wokeismen hämtar näring ur dessa idétraditioner. Maktförhållanden och förtryck är grundat i identiteten – vem man är, inte vad man gör. Därmed är det lika omöjligt för privilegierade grupper att inte förtrycka som för marginaliserade att undgå förtryck. Att som vit förneka sin rasism är inte bara rasistiskt – vita är ju rasister per definition – utan ett utslag för white supremacy. 

En annan huvudsats är att marginaliserade grupper anses ha en epistemologiskt priviligierad position när det gäller att identifiera rasism, misogyni, homofobi med mera. Därför måste vi priviligierade utan förbehåll tro på deras beskrivning. Att kräva bevis eller annat som ingår i de privilegierades föreställning om rättssäkerhet är också white supremacy. Under metoo uppmanade aktivisterna, likaväl som mainstream-figurer med makt som Joe Biden och Hillary Clinton, oss att »tro på kvinnor«. När en kvinna anklagade Brett Kavanugh, då nominerad till Högsta domstolen, för sexuella övergrepp, sa dåvarande president Biden att han och »hela landet« trodde på anklagelserna, trots att det inte fanns någon stödjande bevisning. Samma mönster blev synligt när George Floyd omkom i samband med ett gripande i maj 2020. Kort därefter skickade rektorn på mitt universitet tillsammans med lärosätets »mångfaldsombud« ut ett mejl där de beskrev händelsen som »mord«, trots att ingen rättegång ännu ägt rum. Polisen Derek Chauvin dömdes förvisso senare för dråp, men när mejlet skickades ut var förundersökningen ännu inte avslutad.

Vita kunde inte heller veta något om den svarta upplevelsen, en idé vars genomslag jag såg på nära håll när det blev praktiskt taget omöjligt för vita akademiker som studerade svarta ämnen att få jobb. (På den punkten härskar woke fortfarande – jag har själv suttit i flera rekryteringskommittéer i USA, senast i vintras, och upplevt trycket från ledning och aktivistiska kollegor att premiera marginaliserade sökande till en absurd grad.)

Att woke hämtar mycket av sin kraft ur egenintressena hos den övre medelklassen blev särskilt tydligt under covid. Lockdown, precis som woke, påhejades framför allt av den övre medelklassen.

Om Lukianoff och Haidt alltså missar en avgörande dimension i det ideologiska idégodset bakom woke, så missar de ytterligare en när de inte tar in klassperspektivet. Skyttegravs-kriget mellan woke och den populistiska högern ger sken av att de är varandras motsatser. I själva verket lever de i symbios. Trumps storseger i senaste valet har många förklaringar, men wokeismens vansinniga övertramp – marknadsförda och emellanåt tillspetsade av högern – kan knappast överskattas.

De som främst gynnas av woke är knappast de mest marginaliserade. Det är framför allt svart övre medelklass som tjänar på exempelvis kvotering på universitet och arbetsplatser. Men den mestadels vita eliten plockar klart flest fördelar, de som kan ta in en mångfaldskonsult i stället för att höja de anställdas löner och vifta med prideflaggor i stället för att säkerställa arbetsvillkoren hos sina bangladeshiska underleverantörer. 

De välavlönade universitetsbyråkraterna som gör college till den exklusiva – och trygga! – resortvistelse den i dag är på många håll i Amerika, har kanske gjort den största förtjänsten. En smärre armé av dessa småpåvar befolkar i dag de amerikanska universiteten. På Yale är de fler än studenterna. Samtidigt som kostnaden för studenter har ökat 5–6 gånger det senaste halvseklet (inflationsjusterat), är en växande andel av lärarkåren anställd på korttidskontrakt med löner under fattigdomsgränsen. Mångfaldsombudet på mitt offentliga universitet tjänar 250 000 kronor i månaden, mer än dubbelt så mycket som en professor. Författarna nämner förvisso den kraftiga expansionen av universitetens administrativa apparater och pekar på »företagisering« som en delförklaring. Trots det förfäras de långt mer av studenternas beteende än byråkraternas beräknande undfallenhet. 

Att woke hämtar mycket av sin kraft ur egenintressena hos den övre medelklassen blev särskilt tydligt under covid. Lockdown, precis som woke, påhejades framför allt av den övre medelklassen. Trots siffror som redan under sommaren 2020 visade att risken för barn var väldigt låg, stängdes även skolor ner i upp till 18 månader. Redan då var det givetvis uppenbart att underprivilegierade, särskilt svarta, skulle drabbas särskilt hårt av nedstängningarna.

År 2022 gjorde The National Center for Education Statistics en utredning som påvisade enorma kunskapstapp för alla. Men svarta barn tappade två och en halv gånger mer i matte och fyra gånger mer i läsförmåga än vita barn. Åtskillig forskning visar att den här sortens tapp kommer att fortplanta sig genom resten av barnens utbildning och yrkesliv. Ytterst översätts det i lägre levnadsstandard, sämre hälsa och kortare livslängd.

Faktum är att på samtliga områden där samhället drabbades negativt av covidåtgärder var det fattiga och framför allt fattiga svarta som drabbades mest. Missbruk, fetma, bilolyckor, självmord och mord ökade lavinartat i USA under lockdown-åren – och minst dubbelt så mycket bland svarta som vita. Det är ingen överdrift att säga att lockdown och framför allt skolstängningarna, ivrigt påhejade av wokeismens kärntrupper, är det största bakslaget för svarta amerikaners livsvillkor sen krisåren efter den stora depressionen 1929 då mer än hälften av alla svarta blev arbetslösa (mot en knapp fjärdedel bland vita).

När Lukianoff och Haidt publicerade sin bok slog de i viss mån uppåt. De var förvisso framgångsrika vita män i ett samhälle där framgångsrika vita män hade det väldigt bra, och där den formella makten alltjämt låg i händerna på andra män med profiler liknande deras egen. Men de kulturella vindarna blåste starkt åt andra hållet och känslan var att deras tid var förbi. Nu när Trump 2.0 utgör ett reellt hot mot samma grupper som woke skulle skydda, sparkar deras bok i stället nedåt. Som ett tidsdokument över en svunnen era skriven av två deltagande observatörer inbjuder Den överbeskyddade människan till reflektion. Men den har nästan inget att säga om världen år 2025.