Föregående

nummer

Onsdag 26 april 2017

2/2014

Tema: Är vi på väg mot en kapitalism utan demokrati? Tvångsäktenskapet mellan kapitalism och demokrati är över.

Intervju

Kapitalismen har avdemokratiserats, demokratin har avekonomiserats
Kay Glans

Den tyske sociologen Wolfgang Streeck, född 1946, är chef för Max Planck-institutet för samhällsforskning i Köln. Jag har kontaktat honom för en intervju eftersom jag ser honom som en representant för en klarsynt och illusionslös vänster, som har mycket intressant och för många provokativt att säga om den tid vi lever i. I sin nyligen översatta bok Köpt tid (Daidalos), som recenserades av Mats Benner i Respons 1/2014, blickar Streeck tillbaka på 60- och 70-talets diskussioner om kapitalismens legitimitetskris. Många trodde att efterkrigstidens samhälle skulle förlora sin legitimitet i medborgarnas ögon. Jo, det kom en revolt, men det var faktiskt kapitalisterna som genomförde den.

Från 1970-talet och framåt har de framgångsrikt frigjort sig från de sociala regleringar som de hade påtvingats efter 1945. Genom att undandra sig beskattning har de tvingat staten att skuldsätta sig för att ge ett grundläggande socialt skyddsnät och genom att pressa lönerna och flytta produktionen till låglöneländer har de sedan drivit medborgarna att skuldsätta sig för att hålla konsumtion och därmed efterfrågan uppe. Om Henry Ford sägs det att han insåg att om han betalade sina arbetare bra skulle de ha råd att köpa hans massproducerade bilar. Genom att pressa lönerna bidrar dagens kapitalister till att skapa en efterfrågekris, som under en tid lösts med hushållens skuldsättning, något som har kallats ”privatiserad keynesianism”. Men är detta inte ett exempel på att kapitalismen undergräver sig själv, frågar jag.

”Det är nu uppenbart att de rika kapitalistiska ekonomierna lider av en brist på efterfrågan, som sannolikt beror på den branta ökningen i inkomstojämlikhet de senaste decennierna”, säger Wolfgang Streeck. ”Delvis beror detta på att fackföreningarna har krossats över hela världen. Till detta måste man lägga att både hushållen och det offentliga lider av en skuldbaksmälla som gör dem ovilliga att spendera och oförmögna att få nya krediter. Resultaten har blivit att alla nu är bekymrade över deflation och centralbankerna kämpar för att få tillbaka inflation, åtminstone på två-procentsnivå. Men ekonomer som Paul Krugman tror inte att detta alls är tillräckligt för att stimulera investeringar och konsumtion eller för att utplåna gamla skulder, så att man kan skuldsätta sig på nytt. Om inte detta är en kris, vad är då en kris? Mycket talar för att vi för att åter få tillväxt måste vända den nuvarande rörelseriktningen i omfördelningen så att den inte längre går från botten till toppen. Men något sådant finns inte i verktygslådan för dem som kom till makten under den nyliberala revolutionen. De sätter sitt hopp till större och större injektioner av nya pengar i den finansiella sektorn och till de vinster som de kan få genom att cirkulera pengar mellan sig själva. Kanske ser de en framtid i vilken de själva kan frodas medan övriga samhället förfaller – med andra ord en förvandling av samhället från en demokrati till en oligarki?”

Ett centralt tema i Köpt tid är relationen mellan kapitalism och demokrati. Det ”tvångsäktenskap” som kom till stånd efter andra världskriget har nu upplösts och demokratin håller på att förvandlas från en omfördelande massdemokrati till en kombination av rättsstat och offentliga underhåll. Allt fler viktiga beslut har flyttats från politiken till marknaden. Kapitalismen har avdemokratiserats genom att demokratin har avekonomiserats, som Streeck uttrycker det med sin för akademiker litet ovanliga förkärlek för one-liners. En politiker numera måste inte bara ta hänsyn till vad väljarna tycker, utan också vad marknaden anser.
Varför har människor i allmänhet varit beredda att acceptera denna utveckling? Det måste handla om något mer än att fackföreningarna försvagats, om en mer genomgripande politisk och kulturell förändring. På några ställen i Köpt tid snuddar Streeck vid underhållningsindustrins betydelse för det politiska klimatet, på ett sätt som för tankarna till Theodor W. Adornos och Max Horkheimers resonemang om underhållningsindustrin i Upplysningens dialektik. Har folk blivit passiviserade genom ”weapons of mass distraction˝, genom de enorma möjligheterna till spel och lek som finns i dagens uppkopplade värld? Finns det egenskaper i dagens samhälle som gör den politiska mobiliseringen svårare? Det skulle åtminstone delvis kunna förklara varför vänstern inte har kunnat vända den rådande krisen till sin fördel.
”Den snabbast växande näringen i dag är marknadsföring och design”, svarar Streeck. ”Den svarar på och stimulerar i sin tur en utbredd besatthet av konsumtion och livsstilar, man skulle kunna säga att det rör sig om en identitetskonsumtion som är parallell till identitetspolitiken. Ett relevant sociologiskt begrepp i detta sammanhang är individualisering, som gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för traditionella politiska organisationer att mobilisera kollektiv handling och solidaritet. Bakom detta ligger den i realiteten obegränsade tillgången på arbetskraft efter globaliseringen av arbetsmarknaderna genom invandring, flytt av produktion och världsomspännande outsourcing, liksom att kvinnorna har lämnat de traditionella familjerna och gått ut på arbetsmarknaden. Detta har ökat konkurrensen enormt på arbetets utbudssida och förvandlat individer till investerare i sitt eget humankapital och generellt spritt en meritokratisk syn på samhället och social rättvisa. Ärligt talat vet jag inte hur vänstern ska kunna handskas med detta syndrom av avpolitisering i en traditionell mening och vilka nya former av politisk mobilisering som skulle kunna fungera och understödja vänsterns målsättningar när det gäller jämlikhet och solidaritet.”

Sedan ett antal år tillbaka har man diskuterat om olika länders kapitalistiska system skiljer sig åt, om det finns en ­”varieties of capitalism”. Vi har i Respons 5/2013 till exempel ägnat en artikel åt det tyska industriella system som kallas ­Mittelstand och som ter sig unikt för Tyskland. Det finns också påtagliga skillnader mellan länder i företagens syn på de anställda. I USA är man snabb med att avskeda folk när det är kris, medan man till exempel i Tyskland genom olika åtgärder har försökt behålla anställda. Mats Benner hävdar i sin recension här intill att det i alla fall har funnits en svensk modell även om det är ovisst hur mycket som finns kvar av den. Att länder klarat krisen så olika skulle väl också kunna tas som ett tecken på att det finns viktiga skillnader. Men Streeck är skeptisk till att man betonar dessa skillnader.
”Att det finns skillnader innebär inte att det inte finns sådant som förenar och vice versa. Det beror på vad som är viktigast och det kan förändras med tiden. Även om Sverige är annorlunda än USA är båda kapitalistiska samhällen. Och till det som förenar kommer det ömsesidiga beroendet. Alla länder är numera sammanlänkade i en global kapitalistisk ekonomi inom vilken vissa länder är viktigare än andra. Det är sant att det inom ett sådant globalt system alltid finns möjlighet för nischer som bygger på speciella resurser och förmågor som växt fram under historien. Men möjlighet till en sådan nisch bygger på landets eller regionens plats i en större kontext och på det sätt som denna kontext är institutionaliserad. Detta har fått större betydelse på senare år när vi har gått från att marknader varit inbäddade i stater till att stater blivit inbäddade i marknader. Detta har minskat de möjligheter som samhällen har att modifiera eller mildra de allmänna principer som kapitalismens opererar efter. Efter 1980 har det som är gemensamt för kapitalismen blivit mer framträdande än det som skiljer. Sverige kan anföras som ett centralt exempel på detta. Men eftersom denna institutionella förändring sker långsamt och alltid stöter på motstånd kan man fortsätta att skörda frukterna av en tidigare ordning under en ganska lång tid.”
Wolfgang Streeck är skeptisk till EU, som han menar inte alls fungerat som en motvikt till den globala kapitalismen utan tvärtom bidragit till genomdrivandet av nyliberal avreglering i Europa. Det enda alternativet i dag, skriver han i Köpt tid, är att ”provisoriskt reparera resterna av nationalstaten” så att dessa rester kan användas för att bromsa de expansiva marknadskrafterna. Denna formulering i Köpt tid har jag funderat en hel del över. Vad betyder den närmare bestämt? Vilka redskap menar Streeck att nationalstaten kan och får använda? Handlar det om protektionism och begränsningar av rörligheten för både kapital och arbete? Och kan man genomföra något sådant utan att samspela med nationalistiska strömningar?
”Det finns ingen självklar lösning på de problem som globaliseringen ställer vänstern inför. I boken reagerar jag på en speciell tysk debatt om en demokratisk europeisk konstitution kan bidra till att hejda nyliberalismens frammarsch. Mitt argument är att en europeisk demokratisk konstitution helt enkelt inte är för handen i dag och att om vi fortsätter med den europeiska integrationen nu så kommer resultatet att bli en teknokratisk marknadsregim. Det är därför jag säger att vad vi nu behöver göra är att försvara och reparera det som återstår av den nationella demokratin så att vi i Europa uppnår något som kan jämföras med det som uppnåddes efter andra världskriget när det gäller egalitär demokrati.”
”Vidare anser jag att en kommande internationell ordning måste lämna tillräckligt utrymme för nationella och regionala traditioner och politiska val. Det innebär att man inte ska straffas för att man avviker från den kapitalistiska huvudfåran. Jag tror att detta måste innebära någon form av kontroll över kapitalflöden, utrymme för industripolitik, viss reglering av arbetsmarknaden, vilket innefattar regler för arbetstid och invandring, och ett betydande utrymme för miljöpolitik, också genom statligt stöd. Länder som skyddar arbetarkooperativ, lokalt kooperativt bankväsende, begränsning av arbetstiden etcetera måste kunna undanta sig själva från konkurrens med länder som vägrar bromsa sina marknadskrafter. Människor är ­mindre universalistiska än pengar och ska inte straffas för det. En stor del av det växande inflytandet från nationalist-populistiska partier beror på att de social­demokratiska partierna har glömt allt detta när de gav efter för trycket att globalisera på 1990-talet och beträdde den Tredje vägen. I realiteten innebar denna att socialdemokraterna blev representanter för den nya medelklassen, som präglas av konsumism och meritokrati.”
Nationalism associeras ofta i dag med främlingsfientlighet, men den kan ju också innebära en solidaritet mellan olika grupper i ett samhälle, en känsla av att man sitter i samma båt och därför också har skyldigheter mot varandra. Mycket tyder också på att det måste finnas en känsla av affinitet för att människor ska vara beredda att acceptera en omfattande omfördelningspolitik. Nationen stänger inte bara ute, utan också inne. Den amerikanske poeten Robert Frost sade en gång: ”Starka staket ger goda grannar.” Det tolkas ofta som att det syftar på dem utanför staketet, och det var nog så Frost menade, men påståendet skulle väl också kunna syfta på alla som befinner sig innanför ett staket. De rika behöver kanske ett stängsel för att vara villiga att dela med sig av sin förmögenhet. Jag frågar Streeck om han tror att omfördelningspolitik i längden är möjlig utan gränser.
”Jag är benägen att svara nej på den frågan. Om kapitalet är rörligt, är det lokala samhällets välfärd beroende av de mycket rikas goodwill. Bill Gates råkar älska Seattle, så han betalar för offentliga parker, operan, för att rena sjön etcetera, hellre än att flytta sina pengar till en bank i Karibien. Men detta innebär att vi skulle vara tillbaka i Florens under Medicis tid, och det var definitivt inte en demokrati. Att vara beroende av plutokraters samhällsansvar är inte ett lämpligt tillstånd för ett modernt samhälle. Jag anser också att kapital alltid är en social produkt, inte en privat, och därför kan inte kapitalet omfattas av oinskränkta rättigheter för privategendom. Det samhälle där kapitalet har ackumulerats måste också få vara med och bestämma hur och var det ska användas. Kapitalister bör betraktas som att de förvaltar samhällets kapital och de bör vara tillåtna att göra det bara i den utsträckning som det tjänar ett allmänt socialt syfte. Samhällen som Sverige och Tyskland efter andra världskriget höll sitt kapital fånget i många avseenden och detta gäller delvis också USA. Det är bara då som kapitalisterna kan fås att använda ”sitt” kapital på sätt som är anpassade till sociala ändamål, snarare än att som i dag tvinga till sig fördelar från samhället mot att de inte flyttar utomlands.”

Hur förhåller sig en stärkt nationell kontroll till rivalitet mellan nationer, undrar jag. Om EU stannar av eller kollapsar, riskerar vi då inte att få tillbaka mycket av den nationalism som unionen förväntades göra obsolet, och får vi då inte också tillbaka frågan om Tysklands ställning i Europa? Tidigare hoppades många att Tyskland så att säga skulle försvinna in i EU, men det lär inte hända i första taget och kanske aldrig. Henry Kissinger har tillskrivits frågan: ”Vem ska jag ringa till om jag vill prata med Europa?” I dag anser många att det finns ett svar: slå en signal till Angela Merkel. Allteftersom avståndet i tiden till andra världskriget växer, kommer Tyskland sannolikt mer och mer att agera som andra stormakter, och inte som länge efter kriget vara en politisk dvärg och ekonomisk jätte. Kanske blir jätten dessutom ännu större ekonomiskt genom att tyska företag hävdar sig så väl i den globala konkurrensen och slår ut andra företag. Hur ser Streeck på Tysklands roll? Är det på väg att bli den stormakt som dominerar Europa, om EU stagnerar eller kollapsar?
”Tyskland är inte en stormakt, inte ens i Europa. Det är helt enkelt för litet för det. Det har heller inga kärnvapen, till skillnad från Frankrike och Storbritannien, och kommer aldrig att ha några. Dess nuvarande ekonomiska dominans får människor att glömma att i början av 2000-talet betraktades Tyskland som ”Europas sjuke man”. Att det går så bra nu är väsentligen en tillfällighet i den meningen att Tyskland har förblivit ett mycket industrialiserat samhälle, tvärtemot rekommendationerna från många ekonomer som ansåg att Tyskland behövde snabbare strukturella förändringar i riktning mot en tjänsteekonomi. När det gäller politiken, så finns det en tendens hos den tyska vänstern att se ”Europa” som ett medel att bli kvitt Tyskland som nation genom att låta det uppgå i en större enhet. Ett uttryck för detta är de tyskar som utomlands identifierar sig som ”européer”, vilket gör dem lätt igenkänliga som just tyskar. Men detta gäller inte majoriteten av tyskar.”
”Fast det är sant att det finns en djupt förankrad konsensus bland tyska politiska ledare att landets utrikespolitik aldrig ska vara unilateral utan ska genomdrivas genom internationella institutioner. Jag är övertygad om att det kommmer att förbli så. Frågan är hur man ska strukturera dessa institutioner så att de möjliggör både effektiv samordning och nationellt självbestämmande. Tyskland ska inte behöva diktera för andra länder vad de måste göra. Tyskland ska inte ens behöva löpa risken att det ser ut som om landet dikterar för andra.”

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

– Publ. i Respons 2/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet