Analys/Reportage

Den politiska konfliktlinjen i ryska Norden går inte mellan stad och land

| Respons 4/2018 | 14 min läsning

Den ryska Barentsregionen har utvecklats snabbt de senaste åren och spänningarna i förhållande till Moskva är påtagliga. I Petrozavodsk står Lenin ännu kvar på stadens torg, men det är den regionala karelska identiteten som är betydelsefull och staden har nära band med övriga Norden. I industristaden Murmansk, som blev bombad av nazisterna under kriget, är däremot det sovjetiska arvet mer påtagligt. Maria Engqvist (text) och Gustaf Lewander (foto) har rest runt i det ryska Norden och ser både likheter och skillnader med övriga Nordeuropa.

Vy över hamnen i Murmansk inifrån atomisbrytaren Lenin. Foto: Gustaf Lewander

I svenska medier har på senare år uppmärksamheten något tafatt riktats mot polariteten mellan stad och land. Den svenska problemformuleringen har av geografiska orsaker traditionellt koncentrerats till förhållandet nord-syd. Även om Sveriges administrativa centrum ofta slarvigt refererar till de övriga delarna av riket som ”Norrland” eller ”landet”, föreligger ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan stad och land. Staden är beroende av det övriga landets industri och landet beror lika ofta på stadens och maktens politiska förmåga. 

Detta fenomen är dock inte unikt för Sverige, utan motsvaras också i högsta grad i länder med generös geografi. Inte minst i USA har polariteten stad–land uppmärksammats i samband med presidentvalet 2016. Denna dynamik var något som Donald Trump noggrant utnyttjade i sin valkampanj och han fick också stort stöd i stater med tunga industrier som ligger långt bort från makten i Washington D.C. Även i Ryssland, ett av världens största länder, hörs ofta liknande tongångar när det kommer till förhållandet centrum–periferi. Men det nordeuropeiska Ryssland låter sig inte riktigt jämföras med övriga Nordeuropa, även om likheter finns. Den ryska dynamiken ser av historiska och ekonomiska orsaker helt annorlunda ut. Till exempel skiljer sig Barentsregionen, och då särskilt Murmansk och Karelen, från övriga nordryska regioner, men av mycket olika orsaker som inte kan reduceras till en konflikt mellan stad och land. 

En aspekt som det är nödvändigt att ta hänsyn till när man intellektuellt närmar sig norra Ryssland är att områdena norr om S:t Petersburg aldrig omfattades av livegenskapen, ett ekonomiskt system byggt på slaveri som avskaffades i Ryssland först 1861. Invånarna i dessa delar av landet betalade i stället skatt som undersåtar direkt till tsaren och den ryska staten, vilket har påverkat känslan av relativ självständighet gentemot maktens centrum genom århundradena. 

Staty i Petrozavodsk av stadens grundare Peter den Store. Foto: Gustaf Lewander

Detta gäller i synnerhet den ryska republiken Karelen, som under lång tid haft en stabil och relativt stor befolkningsmängd. Republiken Karelen är också ett gränsland, vilket avspeglas både i den lokala kulturen och i regionens handelsmönster genom tiderna. Under den förpetrinska tiden var det också främst Novgorod, en medeltida stadsrepublik, som var en naturlig handelspartner och kontakt för invånarna i norr, snarare än Moskvastaten. Karelens huvudstad och administrativa centrum Petrozavodsk grundades 1703 av tsar Peter den Store, samma år som S:t Petersburg. Liksom den nya huvudstaden byggdes Petrozavodsk i europeisk stil med vinkelräta gatunät och klassicistiska byggnader i ljusa färger, idylliskt belägen vid Onegasjön. Från Karelen hämtades virke, granit och marmor till den nya huvudstad som skulle byggas vid Östersjön och när vi besöker regionen är det tydligt att Karelen i mycket högre utsträckning präglats av förhållandet till S:t Petersburg än till Moskva och södra Ryssland. I Petrozavodsk anlades också tsarens kanonfabrik, som skulle utgöra en viktig grundbult i den ryska industritraditionen. Under 1700-talet fanns endast ett trettiotal större manufakturer i tsardömet Ryssland och de allra flesta var belägna i regionerna norr om Moskva. 

I Petrozavodsk talar vi med Tatjana, som under många år varit ansvarig för Svensk-Karelska informationscentret och som haft goda kontakter med kollegor framför allt i Finland och norra Sverige. När vi ses börjar hon genast tala om Västerbotten. Petrozavodsk är vänort med Umeå och Tatjana har varit med om att driva många projekt för att stärka banden mellan Karelen och Västerbotten inom områden som handel, kultur och miljö sedan 1995, när organisationen grundades. Detta möjliggjordes bland annat av stöd från SIDA. Tatjana beskriver förhållandet till den övriga Norden som varmt, men menar även att förändringarna blivit märkbara efter 2014 [då Ryssland annekterade Krim från Ukraina, reds. anm.]. Exempelvis drog sig Swedwood International bort från Karelen, ett företag ägt av IKEA, som levererade virke till den svenska möbeljätten. Svensk-Karelska informationscentret samarbetade intensivt med Nordiska Rådet i Ryssland, som emellertid för några år sedan klassades som utländsk agent, och därför fått stora problem med att bedriva verksamhet i Ryssland. Utländska företag från övriga EU verkar också ha dragit sig ur regionen. Numera fokuserar Svensk-Karelska informationscentret nästan enbart på utveckling av interkulturella projekt, som uppfattas som ett mer opolitiskt område. Men trots svårigheterna hålls relationerna vid liv. ”I Karelen har vi Rysslands längsta gräns mot EU! Självklart har vi ett levande förhållande till våra grannar”, säger Tatjana och slår ut med armarna över ett brunt konferensbord på frågan om hur relationerna ser ut i dag. 

Detta syns också tydligt i den statistik för utrikeshandel som finns hos det federala organet RosStat, Rysslands motsvarighet till Statistiska Centralbyrån. Utrikeshandeln utgör mycket grovt räknat cirka en tredjedel av den totala ekonomiska aktiviteten i Karelen. I fallande ordning bedriver republiken Karelen utrikeshandel med Finland, Tyskland, Turkiet, Nederländerna och Storbritannien. Detta skulle kunna motsvara vilket EU-land som helst. Däremot är Karelens handel med länder som Vitryssland, Ukraina och ”stan-länderna” avsevärt mycket mindre i förhållande till hur det ser ut i övriga Ryssland. 

Finland har av historiska skäl spelat en framträdande roll i Karelen inom både handel och kultur, vilket tydligt avspeglas i regionen. Ett framträdande inslag i stadsbilden är skyltar på finska. Det finns också en finsk-ugrisk skola döpt efter Elias Lönnrot (1802–1884), författare, språkforskare och läkare som vandrade runt i östra Finland och Karelen under första halvan av 1800-talet. Han samlade in ett stort antal folksagor som sedan sammanställdes till Kalevala, det finska nationaleposet. Elias Lönnrot är konstant närvarande i Petrozavodsk. Han har även fått ett mindre torg uppkallat efter sig. På det lokala konstmuseet hänger också tavlor med motiv från Kalevala, av vilka många tillkom under Stalintiden. 

Om Karelen skiljer sig från det övriga Ryssland främst i fråga om kultur, skiljer sig Murmansk från det övriga Ryssland i fråga om ekonomi och historiebruk.

Även om Lenin står kvar som staty på ett av stadens torg och den eviga elden vid den okände soldatens grav alltjämt brinner i Petrozavodsk, är det den karelska identiteten man framhäver i staden, inte den sovjetryska. På det lokala historiemuseet finns inte en enda sovjetisk flagga, men kriget är heller inte glömt. Det är tydligt att man i republiken Karelen lutar sig på en parallell och redan existerande nordrysk historieskrivning, men inte på den Ryska federationens (den ryssländska, som hör nära samman med det sovjetryska) utan på ett petrinskt, novgorodskt och delvis även finskt, historiskt narrativ. Detta avspeglas i stadsbilden, i den lokala estetiken och i det lokala historiebruket. Det sovjetiska arvet tonas ned avsevärt; man känner tydlig stolthet över den lokala kulturen, industrin och regionens ”anda” och liknar på så vis i mångt och mycket Småland – en svensk region som är särskilt stolt över sin industrikultur, historia, lokala identitet och särskilda företagaranda.

Längs den gamla Kirovjärnvägen som sträcker sig från Moskva genom Karelen upp till Kolahalvön och hamnstaden Murmansk är monument över okände soldaten placerade längs med rälsen. Det är meningen att de ska synas från tåget. När vi rullar in i Murmansk en juliförmiddag lyser solen och temperaturen är 22 grader. ”Välkomna till Murmansk! Överlever ni vår värmebölja tro?” frågar tågkonduktören. En sommardag cirka 30 mil norr om polcirkeln är snarare 12 grader en normal temperatur och Murmanskborna svettas. Vi berättar för konduktören om bränderna som rasat i Sverige under sommaren. I Murmansk möter vi den lokale radiokändisen Dmitrij och vi tar en promenad genom staden. Vi hinner aldrig längre än tjugofem meter innan han stannar för att hälsa på någon. Vyn från järnvägsstationen ut över hamnen är överväldigande. Ett enormt industrikomplex med en skog av färggranna lastkranar sträcker sig längs med vattnet, Barents hav. Dmitrij berättar att bolaget Murmansk handelshamn nyligen har målat om kranarna som ett bidrag till en trevligare stadsbild: ”De riktigt stora företagen har insett att man kan vara med och bidra till staden och samhället i stället för att sitta på kontoret och pilla sig i naveln, till exempel med färgglada lyftkranar.” Mellan kranarna ligger svarta berg av kol som transporterats hit från Sibirien på räls och som här lastas om och skeppas ut i världen. Över kolbergen i hamnen sprutar man vatten för att undvika dammexplosioner. Den monstruösa atomisbrytaren Lenin, museum sedan 1989, vaktar hamnen liksom från sidan. Om Karelen skiljer sig från det övriga Ryssland främst i fråga om kultur, skiljer sig Murmansk från det övriga Ryssland i fråga om ekonomi och historiebruk.

Godsvagnar fyllda med kol i Murmansk. Foto: Gustaf Lewander.

Gatorna i Murmansk är rena, hela och fria från skräp. Det pågår ett statligt finansierat renoveringsprojekt och i staden syns, förutom de betonggrå lägenhetskomplexen från sovjettiden, många byggnadsställningar. Ny och färggrann puts ska läggas på de äldre byggnaderna i staden. Ökningen i det materiella välståndet i Murmansk är tydligt; den regionala BNP per capita låg under 2016 på ungefär 560 000 rubel enligt den lokala statistikmyndigheten MurmanskStat. I förhållande till storstadsregionerna eller regioner där man utvinner olja och gas utgör Murmansks BNP en nätt siffra, men som jämförelse hade den angränsande republiken Karelen år 2016 en BNP per capita på 371 500 rubel. Samtidigt som Murmansk till det yttre ger ett intryck av att det finns en vilja till förändring och utveckling, finns här mer tydliga spår av Sovjetunionen i stadsbilden och i den lokala historieskrivningen än i Petrozavodsk. Under kriget ockuperades stora delar av det ryska Karelen av Finland, även den regionala huvudstaden Petrozavodsk, eller Petroskoi, som staden heter på finska. De faktiska striderna pågick främst ute i de oländiga karelska skogarna. Murmansk bombades emellertid sönder av Nazityskland. Stadens hamn spelade en nyckelroll under hela kriget, när bland annat USA skeppade ungefär 17,5 miljoner ton krigsmateriel till Sovjetunionen via hamnen i Murmansk. Även Storbritannien skickade betydande mängder krigsmateriel. Detta är något som man sällan talar om såväl i Väst som i Ryssland. USA och Storbritannien vill inte gärna minnas att man höll en av världens största diktaturer under armarna under kriget och i dagens Ryska federation lever myten om att sovjeterna ensamma stod emot Nazityskland och vann kriget. I en sådan dubbel förljugenhet harmoniserar inte de till synes små detaljerna med varken Västs eller den Ryska federationens breda historiska penseldrag.

Det rörde sig dock inte enbart om tvångsförflyttningar eller förvisningar – den sovjetiska staten avsatte generösa bidrag och subsidier till de sovjetmedborgare som kunde tänka sig att flytta till Murmansk för att arbeta inom gruvnäringen och metallindustrin.

På Murmansks regionala museum där man visar stadens historia tycks tiden ha stått stilla. Utställningen har av dammet att döma förmodligen inte ändrats sedan sovjettiden och det finns två huvudsakliga teman när man berättar regionens och stadens historia: naturresurserna och kriget. Utställningen tycks sakna kronologi, men som datapunkt är den inte på något vis ointressant eller intetsägande. Den sovjetiska statistiken över befolkningsökningen i regionen som klistrats upp med guldbokstäver på en röd sammetsplakett visar att befolkningen ökade över hundra gånger i regionen mellan 1921 och 1938. På samma plakett visar man även vilka nationer som konstituerade den nya befolkningen i regionen – Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Estland, Finland och den samiska nationen. Här finns även en karta med uträkningar över hur många förskolor som krävs i byn Teriberka för att socialismen skall kunna betraktas som uppnådd i regionen som helhet. Den sovjetiska gruv- och metallindustrin krävde arbetskraft och inflödet av människor var under ett tjugotal år mycket stort. Det rörde sig dock inte enbart om tvångsförflyttningar eller förvisningar – den sovjetiska staten avsatte generösa bidrag och subsidier till de sovjetmedborgare som kunde tänka sig att flytta till Murmansk för att arbeta inom gruvnäringen och metallindustrin. 

Staden Murmansk grundades 1916, men på museet för kommersiell sjöfart i Murmansks hamn är man noga med att påpeka att det faktiskt var hamnen som grundades ett år före staden, år 1915. På museet är det hamnens historia som berättas, och berättaren är det halvstatliga företaget Murmansk handelshamn. Det är ett litet museum som ryms i en anonym byggnad nere i själva hamnen, mitt bland hamnkontor och kranar. Formatet är litet, innehåll och struktur tydligt. Man är noga med att stryka under sådant som inte nämns på det regionala museet: den internationella handeln, hjälpen från USA och Storbritannien under andra världskriget samt listor med namn över hamnarbetare som fallit offer för 1930-talets repressioner och massmord under Stalin, något som inte nämns med en stavelse på det regionala historiska museet i staden. På museet i hamnen visar man det som varit, det som är, men även det som man tror ska komma. I utställningens sista del har man satt upp material som visar vilka projekt som bolaget varit med att finansiera i staden under 2000-talet. Den sista planschen visar vad som genomförts och planerats under perioden 2017–2020. Att det är det kommersiella och vinstdrivande hamnbolaget i Murmansk som framhåller helt andra sidor av regionens och landets historia än det regionala museet är inte förvånande. Hamnbolaget är nyckeln till regionens kapital. Hamnen är staden, och staden är hamnen. Således har man inte bara både möjlighet och råd att visa upp en annan rysk historieskrivning, man har makten att göra det, samtidigt som man blickar framåt. 

Murmansk är en förhållandevis ung stad och saknar därför den historiska kontinuitet och koppling till Tsarryssland som finns i Karelen. Därför lutar man sig i högre utsträckning på den Ryska federationens narrativ, liksom på kriget och det sovjetiska arvet, men inte heller det görs entydigt. I Murmansk ser man sig själva som en logistisk grundbult inte bara för regionen, utan för hela den Ryska federationen. På detta vis är den historiska dynamiken och narrativet i staden Murmansk påfallande likt det i Kiruna (som grundades år 1900) . De är två unga industristäder med en nyckelroll i sina respektive länders ekonomier. Vi vandrar omkring i hamnen med radioprataren Dmitrij och på frågan om han tycker att det är något särskilt vi bör tänka på i beskrivningen av den ryska Norden svarar han: ”Ni måste förstå att det ryska samhället just nu över huvud taget förändrar sig så snabbt att man är körd om man inte hänger med. Din överlevnad som statlig organisation, företag, utländsk investerare och även som privatperson beror helt på om du kan anpassa dig till dessa förändringar eller inte.”

Den ryska Norden visar en annorlunda konfliktdynamik när vi försöker jämföra den med Nordeuropa – de ryska regionerna har var för sig ett individuellt förhållande till makten och politiken och även till sitt historiebruk. Att dra en rak parallell mellan det nordeuropeiska Ryssland och övriga Nordeuropa låter sig därför inte göras. Något som däremot är tydligt är att förändringstakten i Barentsregionen är hög och att man inte tänker låta utvecklingen hindras av konflikter mellan centrum och periferi. 


Maria Engqvist

Maria Engqvist är masterstudent i ryska vid Slaviska avdelningen, Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...