Den sista utopins fall – krisen för mänskliga rättigheter

Talet om mänskliga rättigheter har under många år drivit sociala rörelser och lagt grunden till rättighetskamper av olika slag. Arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, barnrättsrörelsen, homorörelsen, anti-apartheidrörelsen och Amnesty international utgör bara några viktiga exempel under de senaste 50 åren, för vilka FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har haft avgörande betydelse. Åberopandet och spridningen av mänskliga rättigheter har emellertid hamnat i skuggan av andra intressen de senaste åren. Av den anledningen har många inom den anglosaxiska världen börjat fråga sig om vi lever i en post-mänskliga-rättigheter-tid.

För att kunna analysera detta oroväckande skifte behöver vi förstå hur de mänskliga rättigheterna från början gav oss ett internationellt språk för lokala och globala rättighetskamper. När FN:s deklaration för mänskliga rättigheter såg dagens ljus 1948 hade den inte samma inflytande som vi gärna tillskriver den i dag. I sin uppmärksammade bok The Last Utopia (2010) visar människorättshistorikern Samuel Moyn att talet om mänskliga rättigheter fick sitt stora genomslag först 30 år senare. Även om det är möjligt att finna paralleller till talet om mänskliga rättigheter redan i det antika Grekland, hävdar han att det var först i slutet av 1970-talet som föreställningen om mänskliga rättigheter vann global räckvidd. Det var nu talet om mänskliga rättigheter på allvar fick en aktionsradie utanför den egna välfärdsstatens gränser och genom olika sociala rörelser gav prov på sin internationella genomslagskraft.

En orsak till denna utveckling var att många människors förhoppningar om en alternativ samhällsordning hade grusats eller åtminstone fått sig en rejäl törn vid 1970-talets slut. Vänsterengagemanget och den maoistiska vältaligheten från revolutionsåret 1968 hade ganska snart förbytts i misstro och besvikelse. Inte heller den gamla nationalistiska berättelsen, som först och främst bevakade det egna landets välfärd, var livsduglig. Den framstod för många som obsolet, särskilt i ljuset av Vietnamkriget, svältkatastroferna och den globala miljöförstöringen. Med de socialistiska och nationalistiska utopiernas misslyckande uppstod det, enligt Moyn, ett tomrum och ett starkt behov av en ny vision som kunde ge riktning åt de sociala rörelsernas och det internationella samfundets arbete för en bättre värld.

Talet om mänskliga rättigheter kunde fylla tomrummet, vilket innebar att olika rörelser med ny kraft började framhålla de mänskliga rättigheterna och deras globala spridning som nödvändig. Som en följd av deras insats skiftade den politiska agendan och den rådande samhällsdiskursen. Politiker började anamma talet om mänskliga rättigheter. I ett nordamerikanskt perspektiv blir rörelsernas framgång synlig inte minst under Jimmy Carters tid som president, när spridningen av mänskliga rättigheter gjordes till ett grundläggande inslag i USA:s utrikespolitik.

Moyn hävdar att de mänskliga rättigheterna därmed intog rollen som ”den sista utopin”, genom att erbjuda en stark vision som hade internationell legitimitet. Mänskliga framsteg och arbetet för det allmänna goda bands samman med talet om mänskliga rättigheter, och samhällen som kontinuerligt kränkte mänskliga rättigheter upplevdes därmed som arkaiska och moraliskt fördärvade.

Vi menar att det går att förstå inträdet i en post-mänskliga-rättigheter-tid som den sista utopins fall. Naturligtvis framhåller det internationella samfundet fortfarande att de mänskliga rättigheterna är universella och FN tar tydligt ställning mot ledare och stater som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Ändå tycks de på senare år ha försvagats.

Förändringen kan särskilt observeras i USA, i synnerhet efter valet av Donald Trump som president. Trumps nationalistiska protektionism har systematiskt prioriterat nationella intressen framför ett internationellt försvar av de mänskliga rättigheterna. En sådan politisk hållning försöker han även sprida internationellt. I sitt öppningsanförande vid FN-mötet i New York hösten 2017 upprepade Trump inte enbart att han alltid först och främst kommer att se till Amerikas egna intressen, utan uppmanade också de övriga ländernas ledare att alltid sätta sina egna länder först. 

Trumps skifte från mänskliga rättigheter syns även i att han ofta söker allianser med världsledare som systematiskt begått människorättsbrott – exempelvis Vladimir Putin, Bashar al-Assad och Tayyip Erdogan. Nyligen lovordade han den nordkoreanska diktatorn Kim Jong-Un under det uppmärksammade statsmötet, utan att fördöma de människorättsbrott som sker i Nordkorea. Under hans ledning har USA även valt att lämna FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO), som bland annat sprider kunskap om mänskliga rättigheter. Nyligen valde även USA att lämna FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHCR), vilket visar att Jimmy Carters arv håller på att förskingras i USA:s utrikespolitik.

Trumps nationalistiska protektionism har systematiskt prioriterat nationella intressen framför ett internationellt försvar av de mänskliga rättigheterna.

Inte bara i USA syns denna utveckling. I synnerhet den globala flyktingkatastrofen har fått det internationella samfundet att i allt större utsträckning frånsäga sig ansvaret att verkställa och sprida mänskliga rättigheter. I stället för att erbjuda flyktingar trygghet från fattigdom, svält och våld, marginaliseras flyktingars rättigheter. Ett talande exempel finner man bland annat på ön Nauru i Stilla havet, där den australiensiska regeringen låtit upprätta interneringsläger för flyktingar. Medan bland andra Australiens premiärminister Malcolm Turnbull har lovprisat Australiens respons på flyktingkatastrofen, vittnar många om näst intill tortyrliknande förhållanden på ön. Flera har dött på grund av otillräcklig sjukvård, kvinnor har blivit sexuellt utnyttjade och barn har behövt akut psykiatriskt stöd som en följd av vistelsen på ön. Den liknar ett fångläger, något som 2012 ledde till att två flyktingar tände eld på sig själva i syfte att få världen att reagera på denna politiskt sanktionerade misär.

Europa kan inte heller värja sig från kritik. För att begränsa tillströmningen av flyktingar har EU stängt sina gränser genom att helt konkret sätta upp höga stängsel. Även om EU-parlamentariker försvarar sig med ekonomiska och säkerhetspolitiska argument, är det svårt att bortse från bilderna av små barn som flyter i land på Europas stränder eller försöker ta sig genom stängsel av taggtråd. Även EU:s direktiv 2001/51/EC bör lyftas fram som ett tecken i tiden. Detta direktiv hindrar flyg- och båtbolag från att transportera flyktingar in i Europa, eftersom de då åläggs betala kostnaderna för att transportera tillbaka flyktingarna. På grund av EU-direktivet tvingas desperata människor att betala skyhöga summor till människosmugglare för att ta sig på osäkra båtar över Medelhavet.

Våra exempel skulle kunna mångfaldigas. Men dessa räcker för att visa hur det internationella samfundet i allt större utsträckning har frånsagt sig ansvaret för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Många länder hävdar fortfarande att de vill försvara de mänskliga rättigheterna, men deras handlingar visar att andra intressen prioriteras.

Den pågående marginaliseringen förstärks ytterligare av att det inte finns något internationellt organ som effektivt kan konfrontera kränkningar av de mänskliga rättigheterna. FN borde rimligtvis ha denna roll, men saknar förutsättningar för sådana konfrontationer. Bland annat kan något av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd lägga in sitt veto mot militärt ingripande i länder där stora överträdelser skett, till exempel i Syrien. Dessa länder kan dessutom själva göra grova överträdelser utan att det får några konsekvenser. Vidare har FN i allt större utsträckning tappat trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter i och med att man exempelvis låtit länder som begår grova överträdelser av mänskliga rättigheter bli medlemmar i FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Det internationella samfundets tilltagande ovilja att försvara mänskliga rättigheter samt avsaknaden av en global organisation som förmår konfrontera kränkningarna av dem, urholkar den ställning som de haft sedan 1970-talet. Påståendet om att vi är på väg att träda in i en post-mänskliga-rättigheter-tid verkar alltmer befogat.

Prefixet ”post” innebär inte att talet om mänskliga rättigheter förlorat sin betydelse i världspolitiken. I en post-mänskliga-rättigheter-tid kommer nämligen politiker och myndigheter fortfarande att hänvisa till och argumentera för sina uppfattningar genom att tala om mänskliga rättigheter. Rörelsen mot en post-mänskliga-rättigheter-tid bör i stället förstås som ett globalt paradigmskifte, i vilket mänskliga rättigheter förlorar sin tidigare ställning i det internationella arbetet och rollen som den sista utopin.

Medan högerpopulistiska ledare kan framhålla att mänskliga rättigheter måste skyddas, kan de även tillåta kränkningar så länge dessa endast drabbar de icke-önskvärda.

När mänskliga rättigheter mister sin internationella legitimitet skapas återigen ett tomrum för alternativa utopier. Detta tomrum har högerpopulistiska rörelser sedan en tid tillbaka försökt erövra genom att erbjuda en nationalistisk, protektionistisk utopi som ofta hamnar i konflikt med mänskliga rättigheter. När exempelvis flyktingar ges tillgång till den nationella välfärden, kan högerpopulister hävda att nationens samhälleliga trygghet, kulturella hegemoni och ekonomiska stabilitet hotas. Medan högerpopulistiska ledare kan framhålla att mänskliga rättigheter måste skyddas, kan de även tillåta kränkningar så länge dessa endast drabbar de icke-önskvärda.

För att inte högerpopulistiska rörelser ska erövra det utrymme som uppstått med inträdet av post-mänskliga-rättigheter-tid, måste den högerpopulistiska utopin utmanas med slagkraftiga alternativ. Det innebär inte nödvändigtvis ett återvändande till tidigare sätt att uppfatta mänskliga rättigheter. Inte heller behöver alternativet betraktas som en färdig utopi som förmår ange riktning för det internationella samfundet. Att det inte går att undvika diskussionen om hur mänsklig värdighet ska upprätthållas i framtiden är emellertid bortom allt tvivel. Ta som exempel flyktingsituationen. Vi kommer inom en snar framtid, enligt olika uppskattningar, potentiellt få se 200 miljoner flyktingar lämna sina hem på grund av klimatkrisen. Och detta kommer säkerligen att tvinga fram en ny global politik. Vad som behövs nu är kreativa diskussioner om en alternativ vision om det goda, så att den tilltagande marginaliseringen av mänskliga rättigheter inte vinner ytterligare mark. 

Publicerad i Respons 2018-3