Den svåra språkfrågan i Algeriet

När Algeriet vann sin självständighet 1962 var läskunnigheten i standardarabiska extremt låg som en följd av 132 års franskt kolonialvälde. Landets nya makthavare beslutade att genomföra en arabiseringspolitik som syftade till att skapa en gemensam nationell identitet. Denna arabisering mötte flera utmaningar: skillnaden mellan algerisk dialekt och standardarabiska, internt motstånd från landets berbiska minoritet samt bristen på kompetenta lärare sedan cirka en miljon européer lämnat landet 1962. Rekryteringen av arabiska lärare från utlandet, inte minst Egypten, fick inrikespolitiska konsekvenser. I dag, snart 60 år efter självständigheten, är arabiseringen långt ifrån fullbordad, eftersom franskan är svår att ersätta i flera sammanhang, medan berberna kräver statliga medel för att stärka sitt språk. Genom Algeriets inhemska dynamik samt ställning i regionen behöver landet utveckla sin flerspråkighet. En sådan skulle underlättas av en regional reformering av modern standardarabiska samt en upphöjning av de stora dialekternas status. 

Den franska kolonialepoken i Algeriet, inledd 1830, varade längre och hade mer djupgående konsekvenser än vad som var fallen med de franska kolonialstyrena i Tunisien och Marocko. Tunisien var ett franskt protektorat 1881–1956 och Marocko 1912–1956, medan Algeriet år 1848 utropades som del av Frankrike, Algérie française. En omfattande inflyttning av europeiska kolonisatörer från främst Frankrike, men även Italien och Malta, initierades.

Den franska kolonialmakten slog sönder sociala strukturer, vilket fick förödande konsekvenser för språket och utbildningsväsendet. Assimileringspolitiken ledde till att undervisning på arabiska upphörde. När franska blev enda undervisningsspråk, sjönk algeriernas läskunnighet drastiskt. Före den franska invasionen var 40–50 procent läskunniga. När fransmännen lämnade Algeriet 1962 var läskunnigheten bland algerierna nere på katastrofala tio procent.

Viss muntlig förståelse av klassisk arabiska respektive standardarabiska upprätthölls genom Koranrecitationer och islamiska rättslärda, vilka även analfabeter lyssnade till. Islams band till det arabiska språket är oupplösliga, eftersom troende muslimer anser att profeten Muhammeds uppenbarelser åren 622–632 e.Kr. var Guds rena ord på klassisk arabiska. Under den algeriska motståndskampen mot kolonialväldet blev islam en del av kampen, något som i viss mån förenade berber och araber före befrielsen.

Efter nära åtta års krig tvingade självständighetsrörelsen Front de libération nationale, FLN, den franska kolonialmakten att ge upp. FLN etablerade en enpartistat och gjorde arabiseringen till ett centralt inslag i skapandet av en ny nationell identitet. Detta var under panarabismens storhetstid, när Gamal Abdel Nassers Egypten tjänade som inspirationskälla. FLN-ledarna ville fasa ut franskan, som associerades med kolonialmaktens förtryck. Även algeriska islamister, i andra sammanhang motståndare till FLN, sympatiserade med arabiseringen eftersom de, liksom andra företrädare för politisk islam, ser arabiskan som ett heligt språk.

Men ambitionerna var svåra att genomföra. Först år 1991 antog Algeriet en lag om arabisering av offentlig förvaltning, men den vann laga kraft först mot inbördeskrigets slut, år 1998. Ironiskt nog har denna lag undergrävts av algeriska toppolitiker. Den förre presidenten Abdelaziz Bouteflika talade ibland franska i offentliga sammanhang, vilket inte undgick algerierna. År 1999 medgav han att Algeriet är mångkulturellt. Än i dag bedrivs en stor del av den högre undervisningen på franska, samtidigt som några tongivande politiker argumenterat för att låta engelska, i stället för arabiska, ersätta franska i akademiska sammanhang. 

Direkt efter självständigheten kastades dissidenter som pläderat för pluralism i fängelse eller tvingades i exil. En av dem var socialistledaren Hocine Aït Ahmed, en FLN:s nio legendariska grundare. Till skillnad från de övriga nio var Aït Ahmed berb (amazigh) från Kabylien. Därmed representerade han en betydande minoritet. Efter självständigheten kom motsättningarna mellan berber och araber upp till ytan. De är påtagliga än i dag, vilket visat sig under den senaste tidens proteströrelse för en demokratisering, där flera berbiska aktivister inom al-Hirak (”rörelsen”) har dömts för att de burit den berbiska flaggan. 

Algeriets ansträngningar att återuppliva standardarabiskan var till en början mest symbolpolitik. När den förste presidenten Ahmed Ben Bella vid ett framträdande i Tunis 1962 hamrade in att ”vi är araber, araber, araber”, ska en rådgivare ha fällt en syrlig kommentar – på franska – om att uttalandet nog kunde bli giltigt i framtiden, om bara Ben Bella upprepade det tillräckligt många gånger. Arabnationalisterna, medvetna om hur deras region drabbats av förfall under århundraden av kolonialism, valde att blicka bakåt mot arabernas storhetstid för att finna vägledning.

Den arabisering som FLN sökte genomdriva har fortgått i över ett halvsekel och har väckt starkt motstånd hos berbiska aktivister. Standardarabiskan, som införts stegvis i skolor och administration, skiljer sig helt från den arabiska, darija, som talas i Algeriet. Det är värt att notera att talspråket ofta skiftar starkt från en provins till en annan. Dialekterna är i varierande grad uppblandade med berbiska och franska uttryck och i viss mån spanska. Algeriska dialekter avviker inte bara från modern standardarabiska utan även från de arabiska dialekter som talas i Mashriq, den arabiska östern. Edward Said, en palestinsk intellektuell som växte upp i Kairo och Jerusalem, förklarade frankt i Al-Ahram Weekly (12–18/2 2004) att han omöjligt kunde förstå algerisk dialekt: 

If I were to try to understand an Algerian, I would get nowhere, so different and varied are the colloquials once one gets away from the shores of the Eastern Mediterranean. The same would be true with an Iraqi, Moroccan, or a deep Gulf dialect. Which is why all Arabic news broadcasts, discussion programmes and documentaries – also meetings, seminars, mosque sermons and nationalist rallies, as well as daily encounters, between people with different spoken languages – are conducted in a modified, modernized classical language or an approximation of it that can be understood across the Arab world from the Gulf to Morocco.

Genom framväxten av arabiska satellitkanaler från 1990-talet och framåt vande sig algerier vid att höra modern standardarabiska (MSA), som är lingua franca i de flesta officiella sammanhang i arabvärlden. MSA är även etablerade mediers språk, medan däremot tv-serier, karikatyrer, bloggar och populärmusik ofta framförs på dialekt. Min erfarenhet av journalistisk bevakning av den arabiska våren 2011 – däribland i Tunisien, Egypten och Libyen – gav vid handen att unga demokratiaktivister, särskilt tunisier och egyptier, gärna chattade på dialekt. Många föredrog att skriva latinska bokstäver med inslag av siffor, vilka ersatte arabiska bokstäver som inte förekommer på engelska eller franska. Bruket av latinskt alfabet för arabisk dialekt är dock ifrågasatt av vältaliga opinionsbildare. 

Trots att arabiska på många håll är satt under press från angloamerikansk dominans, har arabiskan en särställning som sammanhållande kitt, historiskt och geografiskt, för hela arabvärlden. Den klassiska arabiskan har sedan 600-talet överlevt Bysans, perser, korsfarare, mongolernas invasion av Bagdad år 1258 – slutet för arabernas guldålder – samt århundraden av turkisk-osmansk kontroll, inklusive i Algeriet (även om osmanernas styresman i Alger, deyen, tillskansade sig betydande autonomi).

Ur standardarabiskan hämtade också arabnationalismen sin inspiration när den började växa fram på 1800-talet för att sedan spela en viktig politisk roll under 1900-talet. Arabnationalister drev uppfattningen att arabisktalande folk utgjorde en gemensam ”nation” som skulle vara oberoende och enad. Historikern Albert Hourani beskriver hur synen på språket flätades samman med politiken: 

More conscious of their language than any people in the world, seeing it not only as the greatest of their arts but also as their common good, most Arabs, if asked to define what they mean by ’the Arab nation’, would begin by saying that it included all those who spoke the Arabic language. (Citerad i A. Alasher, Language as Culture, 2011, s. 296.)

Arabiseringen i Algeriet påtvingades uppifrån på ett sätt som saknar motstycke i andra arabländer, betonar historikern James McDougall. Arabismen syftade enligt honom till att förtrycka berbernas inhemska kultur och språk. Det medförde att Algeriets karaktär som Medelhavsland och kosmopolitisk miljö med många fransktalande urholkades. 

Genom att både läroböcker och lärare saknades i Algeriet efter självständigheten blev arabiseringen ingen promenadseger. Inflyttningen av lärare från Egypten stärkte emellertid FIS, en gren av Muslimska brödraskapet, som vann första omgången i parlamentsvalet 1991. Sedan militären förbjudit den andra valomgången utbröt ett blodigt inbördeskrig. Några forskare går så långt som att hävda att Algeriets auktoritära utbildningspolitik, vilken gjorde standardarabiskan till landets enda officiella undervisningsspråk, var huvudanledningen till att ”fanatism, inbördeskrig, arbetslöshet och ett misslyckat undervisningssystem” växte fram (M. Benrabah, ”Language.in-Education Planning in Algeria”, Language Policy 6, s. 225–252). 

Trots att arabiska på många håll är satt under press från angloamerikansk dominans, har arabiskan en särställning som sammanhållande kitt, historiskt och geografiskt, för hela arabvärlden.

Så vilken är lösningen på Algeriets språkliga dilemma? Erfarenheter visar att flerspråkigheten behöver utvecklas. Mina egna lärdomar från arabiska våren 2011 och Algeriets fredliga proteströrelse 2019 har stärkt mig i uppfattningen att tongivande arabiska dialekter över arabvärlden i stort bör få erkänd status vid sidan av modern standardarabiska, MSA. Samtidigt måste berbiska få starkare ställning i enlighet med en författningsändring från 2016, som gör detta språk officiellt. För att Algeriet ska förbättra sin handel och relationer med grannländerna i Maghreb, vilket landet behöver, är standardarabiskan en viktig faktor. Franskan underlättar i sin tur förbindelserna med Sahel och Europas Medelhavsländer. Här kan också erinras om hur algeriska intellektuella sökt avdramatisera synen på franskan genom att beskriva den som ”ett krigsbyte”. 

Att utveckla flerspråkighet kostar på. Men den är naturlig i många nationer. Arabnationalismens motto från det kalla kriget, ”ett språk, en nation”, har spelat ut sin roll i stort – med det kurdiska språket i Irak och Syrien eller berbiska i Algeriet och Marocko som exempel. Flerspråkighet har också klara fördelar. Förmågan till diglossi, att växla mellan arabisk dialekt och MSA, eller ytterligare språk som berbiska, franska och engelska, ger kontaktytor, nyansrikedom och en intellektuell spänst som språkliga monokulturer saknar. 

I folkbildnings- och demokratiseringssyfte pläderas ofta för att modern standardarabiska ska reformeras, så att den komplicerade grammatiken anpassas till dialekternas förenklade varianter. Den inställningen är lätt att sympatisera med. Koranens språk kan inte reformeras, men det bör inte hindra att MSA i viss mån anpassar sig ”neråt” till talspråken, vilket även arabiska modernister förordat. Av politiska skäl är det svårt för arabiska akademier att ta lärdom från hebreiskan, men det är intressant att se hur framgångsrik 1900-talets reformering av hebreiskan blev och i vilken grad den mer lättlärda, moderna hebreiskan skiljer sig från gammalhebreiska, som används i liturgin. 

Islam behöver inte vara ett hinder för språklig pluralism, det har historien visat. En reformering av MSA skulle inte bara stärka dess ställning som lingua franca i arabvärlden utan också förhindra att eliterna i vardagssammanhang talar franska (som i Algeriet) eller engelska (med Jordanien och Förenade Arabemiraten som avskräckande exempel). 

Samtidigt har arabiska dialekter en förmåga att anpassa sig ”uppåt”, mot standardarabiskans högspråk, vilket ofta visar sig när araber från olika länder möts. Denna språkliga flexibilitet kallas ibland för ”vit arabiska” och används även av moderna arabiska dramatiker. Ett exempel på ”vit arabiska” ges på YouTube där en icke-arabisk professor, Alexander Argüelles, resonerar med en algerisk och en syrisk kvinna om förhållandet mellan standardarabiska, dialekt och ”vit arabiska”. Kvinnornas ”vita arabiska” kan jämföras med hur danskar i Sverige ofta försöker tala en sorts ”skandinaviska” för att göra sig bättre förstådda, eller vice versa när svenskar besöker Danmark. 

Samtidigt har arabiska dialekter en förmåga att anpassa sig ’uppåt’, mot standardarabiskans högspråk, vilket ofta visar sig när araber från olika länder möts.

Sammantaget vore det önskvärt att arabiska språkvårdare ägnade kraft både åt att reformera standardarabiskan och att ge stora dialekter erkänd status med grammatik och lexikon. Givetvis finns på lång sikt en risk – eller möjlighet, beroende på hur man ser på saken – att dialekterna utvecklas till egna språk. Här kan man jämföra med det klassiska latinets förhållande till de gamla romanska folkspråken, vulgärlatin. Ur vulgärlatinet utvecklades på sin tid fornfranska, fornspanska, provencalska, katalanska etcetera, vilka sedermera kom att bli distinkta språk. 

Ensidig satsning på standardarabiskan kan inte bromsa engelskans, och i viss mån franskans, inbrytningar i arabvärlden. Det krävs sannolikt att både MSA reformeras och att dialekternas status höjs för att klara det. 

Publicerad i Respons 2021-1