Essä

Ojämlikhet som svenskt kulturarv

| Respons 3/2020 | 9 min läsning

I tv-serien Downton Abbey, som utspelar sig i början av 1900-talet, spelar fideikommiss en central roll. I dag är denna arvsordning ett minne blott, men med ett undantag: Sverige. Upprepade försök att avskaffa den har i vårt land runnit ut i sanden. I det Sverige som annars anses så jämlikt börjar man nu betrakta fideikommiss som ett kulturarv, värt att bevara.

Krapperup slott i Brunnby socken. Krapperup blev fideikommiss 1755 och när fideikomisset upphörde på 1960-talet blev godset en stiftelse. Foto: © Cyhall / RAÄ / CC BY-SA 4.0

När tv-serien Downton Abbey lanserades 2010 blev den snabbt en succé i flera länder, inklusive Sverige. I sex säsonger, 52 avsnitt och en långfilm kunde tittarna följa förvecklingarna mellan olika medlemmar av släkten Crawley och deras tjänstefolk. Redan i det inledande avsnittet sätts tonen. Godsinnehavaren, lord Grantham, och hans hustru har tre döttrar, men Downton Abbey är ett fideikommiss som bara får övertas av en manlig arvinge. Den arvtagare som står närmast i tur – lord Granthams kusinbarn – följer dock Titanic i djupet och därmed ställs frågan om godsets framtid på sin spets. Serien hade i praktiken flera parallella huvudpersoner och handlingar, men motorn i händelseutveckling var utan tvekan de säregna arvsbestämmelserna. Downton Abbey för tankarna till romaner av Jane Austen, fast med handlingen förlagd till tidigt 1900-tal i stället för drygt 100 år tidigare. Ytterligare ett sekel senare är fideikommiss ett minne blott, med ett märkligt undantag: Sverige. Varför har fideikommissen blivit så långlivad här?

Grundtanken med fideikommiss var att en viss egendom skulle bevaras inom en släkt och inte splittras i samband med generationsskiften. I stället för en uppdelning mellan arvingarna föreskrevs en koncentration av förmögenheten, ofta i form av att en arvinge i princip fick allt. Förfoganderätten var dock begränsad. Innehavaren, fideikommissarien, var inte ägare i modern mening, utan kan bäst beskrivas som en förvaltare av familjegodset.

Om någon var ägare var det snarast släkten i bred bemärkelse, som genom att koncentrera egendomen kunde upprätthålla sin ställning. För den jordägande aristokratin i Europa blev fideikommiss från 1500-talet och framåt ett verktyg för att säkerställa sin ekonomiska och därmed också politiska position. Genom inrättandet skapades en egen arvsföljd, ett undantag från gällande arvslagstiftning. Successionsordningen avgjordes av stiftaren.

En vanlig föreställning är att fideikommiss alltid innebar företräde för den äldste sonen, men det är en regel med undantag.

En vanlig föreställning är att fideikommiss alltid innebar företräde för den äldste sonen, men det är en regel med undantag. För svensk del finns exempel på företräden för äldsta dottern – som Trästena fideikommiss i Västergötland – men också egendomar som växelvis överförts på både söner och döttrar. I de flesta fall har dock successionen följt svärdssidan. I brist på manliga arvingar har det inneburit att egendom ibland gått i ett slags kombinerat bak- och sidoarv till bröder, farbröder och kusiner – precis som var fallet för Downton Abbey.

För svensk del kan fideikommisstanken litet tillspetsat ses som en av de viktigaste erövringarna från trettioåriga kriget. Framgångsrika och förmögna krigsherrar tog med sig idén från de tyska fälttågen. Det först inrättade fideikommisset i Sverige var Skokloster, som 1643 blev stamgods inom släkten Wrangel. Eftersom fideikommiss inte fick stiftas med ärvd jord – sådan skulle enligt lag fördelas mellan arvingar – fanns vissa hinder mot bildandet. Efter reduktionen i slutet av 1600-talet och framväxten av en rörligare jordmarknad ökade antalet fideikommiss rejält under 1700-talets lopp. I ett fall användes institutionen rentav som belöning; efter att korpralen Daniel Schedvin 1756 avslöjat det så kallade hovpartiets statskuppsplaner erhöll han av riksdagen egendomen Gälared som fideikommiss. Av naturliga skäl var det främst i adelsdominerade slättbygder – Skåne, Sörmland, Uppland och nära Stockholm – som fideikommissen etablerades. Säkra uppgifter saknas före slutet av 1800-talet, men då utgjorde fideikommissen en tiondel eller mer av ytan i Stockholms, Södermanlands och Malmöhus län samt betydande andelar i flera andra.

Skokloster slott beläget på Skohalvön vid Mälaren i Håbo kommun Foto: © Tanel Pärs / RAÄ / CC BY-SA 4.0

Om 1700-talet var en guldålder för fideikommissen blåste helt andra vindar under 1800-talet. Arvslagstiftningen runt om i Europa påverkades starkt av upplysningens idéer, med krav på jämlikhet och social rättvisa. Parallellt ökade kraven på större handlingsfrihet med det ägda och över huvud taget en större ekonomisk rationalitet. Adam Smith var exempelvis starkt kritisk till fideikommiss och menade att stora jordägare generellt vare sig hade kapital eller förmåga att skapa rationella jordbruk. John Stuart Mill argumenterade kraftigt för en friare jordmarknad, där egendom kunde hanteras som en vara och innehavare inte var bakbundna av tidigare generationers föreskrifter. Kort sagt, fideikommissen framstod alltmer som urtypen för föråldrade egendomsförhållanden.

USA valde tidigt att distansera sig från de traditionella europeiska egendomsförhållandena och förbjöd fideikommiss helt och hållet.

Det stod inte länge på förrän avvecklingsropen skallade. USA valde tidigt att distansera sig från de traditionella europeiska egendomsförhållandena och förbjöd fideikommiss helt och hållet. Successivt inleddes också en avveckling på den europeiska kontinenten. Det var dock en utdragen process och hastigheten skilde sig åt mellan länder. Två faser var centrala. Den första inträffade i mitten av 1800-talet, när en avveckling i flera länder motiverades med jämlikhetsideal, särskilt mellan könen. Då slopades bland annat fideikommissen i Spanien, Italien och Nederländerna. Under en andra avvecklingsvåg i början av 1900-talet kompletterades jämlikhetsargument med en förändrad jordpolitik. Små jordbruk på egen jord ansågs vara framtidens melodi. Stora gods dömdes ut som ineffektiva kolosser. En avveckling ansågs således främja framväxten av en jordägande småbrukarklass. Med liknande argument föll fideikommissen i bland annat Danmark, Tyskland och Finland.

De svenska fideikommissen avvecklades emellertid inte under någon av dessa faser. Visserligen förbjöd riksdagen 1809 stiftande av nya fideikommiss, men de existerande lämnades orörda. Under stora delar av 1800-talet fanns en upplösning inte ens på den politiska dagordningen. I slutet av seklet tilltog emellertid kritiken och en avveckling diskuterades vid flera riksdagsmöten. Drivande var bland annat den nya tidens män: ett av de första avvecklingskraven restes 1882 av finansmannen och riksdagsledamoten André Oscar Wallenberg. Han målade ut fideikommissen som en otidsenlig undantagslagstiftning, bland annat i förhållande till kvinnors arvsrätt. Trots upprepade motioner föll frågan på att första kammaren, där adeln hade stort inflytande, konsekvent röstade emot. Först 1914 enades kamrarna om att fideikommissen ”inte uppbäras av den moderna åskådningen”, men formerna för en avveckling lades på en statlig utredare. Första världskriget kom dock emellan och något förslag färdigställdes aldrig.

Trolle Ljungby slott är ett slott och fideikommiss i Trolle-Ljungby socken, Kristianstads kommun. Godset ägs i dag av släkten Trolle-Wachtmeister. Foto: © Jorchr / CC BY-SA 4.0

På 1930-talet gjordes ett omtag och ett nytt avvecklingsförslag utarbetades. Tongivande skäl var både den ojämlika behandlingen arvingar emellan och jordpolitiska mål. Motiven bar också drag av Adam Smiths kritik: successionsordningens slumpmässighet framhölls, liksom att innehavaren sällan hade vare sig rättsliga eller ekonomiska förutsättningar att driva ett rationellt jordbruk. Efter en remissomgång, där flertalet fideikommissarier i ett gemensamt utlåtande avstyrkte, avstannade dock processen på nytt. Ett skäl var sannolikt att jordargument tappat i styrka; småbruk hade visat sig vara ekonomiskt sårbara och den framtida jordbrukspolitiken tog i stället sikte på större brukningsenheter. Att splittra upp godsen framstod inte längre som ändamålsenligt. Mer anmärkningsvärt är att motståndet ackompanjerades av argument som gick ut på att den iögonfallande arvsföljden inte var något att yvas över. I remissvaren på avvecklingsförslaget tonades generellt ojämlikhetsproblemen ned, också från statliga myndigheter. Detta ”irrationella moment i vårt moderna samhälle […] ha vi råd att bekosta oss”, som en länsstyrelse uttryckte det.

Highclere Castle i Storbritannien där tv-serien Downton Abbey har spelats in. Foto: © Richard Munckton / CC BY-SA 4.0

Detta irrationella moment – ojämlikheten arvingarna emellan och att arvsföljden kunde hamna i samma situation som i Downton Abbey – framstår onekligen som en anomali i det moderna samhället. Det ligger något motsägelsefullt i att det på så många sätt jämlika Sverige under 1900-talet blev det land där fideikommissen bevarats längst. Visserligen kom en avvecklingslag på plats 1963, men med regeln att en upplösning skulle ske först vid det närmast följande arvskiftet. På grund av sin utformning har avvecklingen kommit att bli ytterst utdragen och snart 60 år senare ännu inte helt genomförd. Lagen lämnade emellertid också öppet att göra undantag från avvecklingsreglerna. De sista decennierna har regeringar (av olika politisk färg) beslutat att förlänga giltighetstiden under ytterligare en generation för en handfull av de kvarvarande fideikommissen. Argumentet har då vanligen rört att de gamla godsen, med mark, imposanta slott och tillhörande inredning, börjat att betraktas som ett kulturarv.

De sista decennierna har regeringar (av olika politisk färg) beslutat att förlänga giltighetstiden under ytterligare en generation för en handfull av de kvarvarande fideikommissen.

Att fideikommiss skiljer ut sig är uppenbart, men vad som egentligen ska bevaras är inte lätt att precisera. Det rör sig inte direkt om ett gemensamt kulturarv, fritt tillgängligt för allmänheten. Givetvis innehar många fideikommiss värdefulla samlingar av skilda slag, men krävs verkligen fideikommissformen för att hålla ihop dem? Förlängningarna öppnar också för frågan om en fullständig avveckling alls kommer genomföras. Om ett fideikommiss, med hänvisning till dess värdefulla samlingar, förlängts för en generation – vad skulle motivera en annan bedömning inför följande generationsskiften? Och är det enbart de materiella samlingarna som är i fokus? I samband med förlängningarna framskymtar i argumentationen delvis en annan syn på det bevaransvärda, nämligen att det snarast är själva institutionen – fideikommissformen i sig – som ska stå sig, särskilt om den inkluderar slott, park och greve. På denna punkt står fideikommissen i bjärt kontrast till ett slags svensk självbild. Historiskt lyfts ofta Sveriges egalitära struktur fram; jämlikhet utgör ett svenskt signum både när det gäller 1900-talets välfärdsstat och äldre tiders bondesamhälle. Fideikommissen visar en annan svensk historia, där det snarast är ojämlikheten som står fram som ett nationellt kulturarv.

Publ. i Respons 3/2020 679
TEMA | Kinas inflytande i Väst

Martin Dackling

Martin Dackling är docent i historia och biträdande lektor vid Lunds universitet. Dackling leder ett forskningsprojekt om fideikommissens historia i Sverige under 400 år som finansieras av Handelsbankens forskningsstiftelser. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...