800 år av språklig förändring

Det svenska språkets utveckling och förändring är återkommande föremål för diskussion. Och alla har en åsikt. Ofta är människor ganska känslomässigt engagerade, ibland verkar de knappt veta själva varför dessa perifera frågor faktiskt väcker en viss debattlusta. Den ständiga diskussionen om hen och om de och dem. »Varför inte bara säga dom!«, utbrister vissa. Anglifieringen med dess möjliga domänförluster inom universitets- och företagsvärlden, förortsslang som tränger in i rikssvenskan, låneord, chattsvenskan, och utarmningen av svenskens ordförråd och ungdomars allt sämre förmåga att ta till sig skriven text är stående inslag i diskussionen om svenskans utveckling. (Det senare tycker jag för övrigt är ett stort och allvarligt problem för dagens och framtidens Sverige.) 

I ljuset av den stämning som råder i det svenska samhället i dag är det uppfriskande att läsa lingvisten Tore Jansons bok Svenskans historia – Språkets roll under 800 år. För på samma sätt som svenskan påverkas av intern migration och ett kontinuerligt inflöde av invandrare, så har den även utvecklats och förändrats sedan den blev ett eget språk i början av 1300-talet − delvis genom just invandring, men också av många andra skäl. Latinet, tyskan, franskan, engelskan, alla har de påverkat vårt språk under olika tidsperioder i historien. Oftast har utvecklingen varit positiv: språket har berikats, förenklingar har underlättat inlärningsprocessen och i många fall lett till ökad inkludering. Med det sagt gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att språket ständigt förändras innebär inte nödvändigtvis att alla förändringar är av godo. Den ovannämnda anglifieringen av svensk universitetsundervisning, slarv med stringens i språket, liksom en minskande språklig korrekthet i offentligheten är exempel på utveckling som är viktig att hålla stången.

Det första omnämnandet av svenskan som ett eget språk daterar Janson till år 1308. Källan är en vers om den tappre hertig Fredrik av Normandie, och inslaget där svenskan nämns lyder: 

Nu är hon annan tid gjord till rima
nyliga innan styntan tima
av tysko och svensk tunga,
det förstånda gamla och unga.

Dikten talar om att nu är den här berättelsen översatt från tyska till svenska som både gamla och unga kan förstå. Det var vid den här tiden som svenska språket föddes, och det fanns flera anledningar till att det hände just då. Talspråken i Norden hade utvecklats åt olika håll och blivit alltmer olika. Sverige hade blivit ett eget stabilt kungarike och det fanns därmed behov av att skapa en gemensam identitet och samhörighet inom landets gränser. Det hade även vuxit fram en skriftlig tradition med långa sammanhållna texter på detta språk, som nu behövde ett samlande namn. Och språk är som bekant makt. År 1347 formulerades för första gången en lag på svenska, Magnus Erikssons landslag, vilket kan sägas ha manifesterat svenskan ytterligare och väsentligt stärkt dess ställning som nationellt språk.

Tore Jansons bok kommer ut vid en lämplig tidpunkt. I år är det nämligen, enligt språkhistorikernas indelning, 500 år sedan svenskan övergick från fornsvenska till nysvenska. Med utgivningen av Nya testamentet på svenska 1526 inleddes en ny språklig era i Sverige. Översättningen från latin till folkspråk gjorde bibeln tillgänglig för alla och innebar samtidigt den första stora standardiseringen av svensk stavning och grammatik. Bibelns påverkan på människors användning av språket var stor och här kom en ny text med ett något annorlunda och moderniserat språk. 

Översättningen från latin till folkspråk gjorde bibeln tillgänglig för alla och innebar samtidigt den första stora standardiseringen av svensk stavning och grammatik.

Janson tecknar även svenskans tidigare historia och visar att svenskan härstammar från den indoeuropeiska språkfamiljen. Från denna språkfamilj kommer såväl de romanska, de slaviska som de germanska språken, där svenskan sedan utvecklats från den germanska grenen tillsammans med engelska, norska, danska, tyska, nederländska och isländska. Här ingår de flesta språk i vår närhet, med undantag för finskan. Ett roligt exempel som gör detta tydligt är när Janson ställer upp siffran sex på svenska, engelska, tyska, spanska, ryska och finska: sex, six, sechs, seis, sjest och…. kuusi. Finskan, ungerskan, estniskan och samiskan härstammar i stället från den finsk-ugriska eller uraliska språkfamiljen. Exakt hur det har blivit så är inte utrett, men inflyttningar från helt andra befolkningsgrupper är en kvalificerad gissning.

Janson har varit professor i såväl latin som i afrikanska språk och har i många år ägnat sig åt att skriva böcker i folkbildande syfte. Det gör han med den äran. Strukturen för Svenskans historia är måhända inte den mest fyndiga, men den har sina uppenbara pedagogiska fördelar. Här beskrivs ett århundrade i taget, från 1300-talet fram till i dag, med ett inledande kapitel som målar de längre och ännu tidigare linjerna i svenskans historia. Janson guidar läsaren genom historien med lätt hand och fastnar inte i detaljer som sinkar framåtrörelsen. Han tar oss från Magnus Erikssons landslag i mitten av 1300-talet och vidare genom tyskans inflytande över svenskan genom Hansan, Gustav Vasas hårdföra nationalisering av både språk och kultur, stormaktsambitionerna på 1600-talet, franskans ökande inflytande under 1700-talet, till Svenska Akademiens inrättande i slutet av samma århundrade och senare vårt krympande rikes behov av att liera sig med andra länder under 1800-talet, då vi till slut kommit att bli det lilla perifera land uppe i norr som vi försökt undvika att bli under 1600- och 1700-talet.

Relationen till Frankrike och Tyskland var länge tongivande, och det lånades flitigt in ord från båda språken under 1700-talet. Ord som berörde vardagslivet och hantverk inhämtades i regel från tyskan. Handlade det i stället om krig och kultur var sannolikheten stor att de kom från franskan, som under denna tid utgjorde en särskilt stor influens. Härifrån har vi fått ord som kotlett, kuliss, karikatyr, korpral och kritik. Språkhistoriska exempel som dessa ger en bra bild över vilken relation Sverige hade till den tidens stormakter. 

Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Erik Johan Stagnelius tog i från tårna och hyllade svenskarna och det svenska språket på ett i efterhand närmast komiskt sätt.

Under det nationalistiska 1800-talet fokuserade Sverige och svenskan mer på att vårda det egna språket och framhäva dess förtjänster. Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Erik Johan Stagnelius tog i från tårna och hyllade svenskarna och det svenska språket på ett i efterhand närmast komiskt sätt. Det fanns nästan ingen gräns för hur storartade vi var och ännu mer hur storartade vi hade varit. I sitt ode »Språket« från 1817 diktade Tegnér: »Ärans och hjeltarnes språk! Hur ädelt och manligt du rör dig, / Ren är som malmens din klang, säker som solens din gång.«

Även folkskolans införande under 1800-talet hade stor påverkan på svenskan så som den skrivs och talas i dag. Folkskolan lagstadgades 1842, men genomfördes inte till fullo förrän i slutet av 1800-talet. Detta innebar att det under andra hälften av 1800-talet fanns tusentals lärare runt om i Sverige som alla hade olika åsikter om svenskan, dess stavningsregler och grammatik. Som ett resultat genomfördes många systematiska förenklingar för att underlätta läsandet och lärandet när barn från olika landskap och samhällsklasser plötsligt skulle lära sig att skriva och tala likadant. 

När Janson når fram till det som kan kallas svenskans »nutidshistoria«, vilken tar vid runt 1970, blir framställningen, som så ofta när historiebeskrivningen ligger för nära vår nutid, något oklar. Det är tveksamt om det är meningsfullt att skildra språkliga förskjutningar som är mindre än femtio år gamla. De ligger för nära i tid. Att Jansons framställning här börjar handla mer om Sverige och dess utveckling och mindre om språkets utveckling och förändring tycks tyda på detta. Det är svårt att riktigt få ett grepp om det man skulle vilja urskilja när man har det för nära. Men han gör ett försök genom att dra fram linjerna ända in i den digitala eran även om vi egentligen inte vet vart det kommer att leda.

Med Svenskans historia har Tore Janson skrivit en bildningsbok. Det är en bok som många borde läsa, dels för att den utgör en fin om än översiktlig bild av Sveriges och vårt språks historia, dels för att boken ger en utblick och en syn på världen som vi definitivt behöver i dagens nationalistiska, historielösa samhälle, där krafter som borde tillhöra undervegetationen i den politiska diskursen i stället dominerar. En liten passus kan här vara på sin plats, det är även en mycket liten passus i Jansons bok: det språk som vårt språk härstammar från talades först i bosättningar norr om Svarta havet, alltså i dagens Ukraina.

Själva tanken med boken kan dock samtidigt sägas vara dess brist. Att skriva en överskådlig kortfattad historia över hela svenska språkets utveckling på bara ett par hundra sidor innebär vissa problem och får vissa oönskade effekter. Det hade varit intressant om författaren då och då stannat upp för att fördjupa diskussionen, framför allt kring de skeenden som varit avgörande för svenskans utveckling. Janson hade med fördel kunnat vara utförligare kring Gustav Vasas och senare Olof von Dalins betydelse för språkutvecklingen, liksom i avsnitten om romanens framgångar, folkskolans införande och stavningsreformen 1906.

I synnerhet Olof von Dalin, som var en kul typ och lite av en spillevink, hade varit intressant att få veta mer om. Här kunde författaren mer ingående ha visat att all förändring av skriftspråket inte kom »ovanifrån« från kungar, kyrkan, politiken eller i form av influenser från andra länder. Olof von Dalin startade veckotidskriften Then Swänska Argus, och den publicerades anonymt första gången 1732. Det var en tidskrift som raljerade över samtiden och innehöll kåserier, alla författade av Dalin. I Sverige hade vi vid den här tiden en språksituation med omständliga formuleringar, väldigt olika stavningar, dubbla vokaler och andra komplicerande skrivsätt. Dalin förenklade språket; taga blev till exempel ta och bliva blev bli. Med Then Swänska Argus inledde Dalin en revolutionerande förändring som kom att bli stilbildande. Här skrevs om vanliga människor med vanliga problem på ett vardagsspråk. Dalin var alltså med och startade den gren av språkutvecklingen som kallas den yngre nysvenskan och som varade ända fram till stavningsreformen 1906. Efter 1906 talar man i stället om nusvenska. En inte helt lyckad kategorisering kan man tycka. Eller för att citera Janson: 

Det är svårt att förstå hur språkvetare har kunnat komma fram till en sådan terminologi, som gör våld på innebörden av ›ny‹ liksom den av ›nu‹. Man borde enligt min mening glömma bort den.

Nästa steg blir väl att dela upp den i äldre nusvenskan och yngre nusvenskan…

Med Svenskans historia har Tore Janson skrivit en bildningsbok.

Ett annat område som kunde ha fördjupats är romanens »födelse«. Romaner hade funnits sedan antiken och det dök upp verk även under 1600- och 1700-talen, som Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha (1605), Den unge Werthers lidanden (1774) och Robinson Crusoe (1719), men det var ingen sammanhållen rörelse. Många faktorer samverkar och bidrar till ökat läsande och språkets utveckling. Ingrid Elam skriver i sin bok Romanens segertåg om den exempellösa framgången för denna genre under 1800-talet och varför det blev så. Fotogenlampans och senare glödlampans intåg i hemmen underlättade läsning, och möjligheterna att mångfaldiga böcker förbättrades. Fler och fler lärde sig läsa och transportnätverken utvecklades runt om i världen så att spridningen av böcker blev enklare. I detta skede av historien är det alltså tekniska landvinningar som utvecklar språket och läsandet, och inte bara en liten elits rörelser och influenser. 

Jag blev också nyfiken på varför den mycket svårlästa frakturstilen kunde leva kvar så länge som en bit in på 1900-talet och varför inte den mer lättlästa antikvastilen tog över tidigare. Den förändringen hade ju med stor sannolikhet underlättat läsandet och lärandet för många ungdomar. Antikva togs fram redan under medeltiden, men fick framför allt tidigt genomslag i Frankrike och i några andra latinska länder. På denna fråga fick jag inget svar.

Med förbehåll för mina ifrågasättanden av bokens fördjupningar inom olika områden så är ändå min övergripande uppfattning om Svenskans historia positiv, och Jansons folkbildande ambition överskuggar vida de smärre brister jag pekat ut ovan. Jag hade stor behållning av min läsning och inte minst av Jansons förklaringar av gamla texter och gamla ord. Många av dem finns inte längre i vår vokabulär. Men varför inte blåsa liv i ord som »åtspörja« (atspyriae) som betyder fråga och »gullfingrini« som betyder ring. Vackert.