Ovidius skapade berättelsen om vår tideräkning

Hur och varför vårt romerska år delas in, och hur stjärnor / stiger i skyn och går ner, det vill jag sjunga om nu.

Raderna ovan inleder Ovidius Fasti, som nu i sin helhet för första gången finns översatt till svenska av Ingvar Björkeson (Natur & Kultur). Verket är strukturerat kring den romerska kalendern (Fasti) och Ovidius presenterar dess högtider och festdagar, samtidigt som han också söker deras religiösa och mytologiska ursprung. Fasti kommer från begreppet dies fasti, de dagar då det var fas, tillåtet, att ägna sig åt juridiska spörsmål. Motsatsen var de dagar som i kalendern angavs som nefasti, då varken folkförsamlingar eller domstolar fick verka och inga sysslor utöver de nödvändigaste utföras. I sin tidigare diktning hade Ovidius fokuserat på kärlekskonstens utmaningar, men skulle i vad som brukar betraktas som hans magnum opus, Metamorfoser, byta elegin mot hexametern för att i femton böcker presentera ett myller av förvandlingssagor. Läsaren får följa med från det ursprungliga Kaos till hur Venus upptar Julius Caesars själ till himmelen, varvid Augustus herravälde tar vid. De många korsreferenserna mellan Metamorfoser och Fasti tycks föreslå att verken komponerades mer eller mindre parallellt och att ingen av dem stod helt färdiga vid tidpunkten för Ovidius exil år 8 e.Kr.

Det är svårt att diskutera Ovidius diktning utan att beröra just det faktum att han år 8 e.Kr. sändes i exil till Tomis (nuvarande Constanta) vid Svarta havet. Vad som orsakade hans straff har varit föremål för diskussioner genom århundraden. Ovidius själv skriver att hans öde berodde på carmen et error, en dikt och ett misstag. Dikten var sannolikt Ars Amatoria som förespråkade en inställning till kärlek som inte var förenlig med den augusteiska familjepolitiken och misstaget kan ha varit en inblandning i sammansvärjningar mot kejsarmakten. Själv hävdar Ovidius att misstaget låg i att ha blivit vittne till något han varken ville eller borde ha sett. I Tristia (2.549-52) förklarar han att han har skrivit två gånger sex böcker av Fasti, det vill säga årets samtliga tolv månader, men är sedan snar med att tillägga att hans arbete avbröts av landsförvisningen. Det finns i dag inga spår av årets sex sista månader i något bevarat manuskript, eller ens som referenser hos andra författare. De allra flesta forskare är överens om att Ovidius helt enkelt aldrig avslutade sitt verk utan stannade vid halvårsskiftet. Troligen befann sig de sex sista böckerna i ett så pass ofärdigt skick vid tiden för författarens exil att de inte kunde slutföras utan tillgång till det käll- och arkivmaterial som fanns i Rom. En annan möjlighet, som först föreslogs av Ronald Syme, är att de aldrig påbörjades utan att Ovidius i Tristia lockar Augustus med ett löfte om ytterligare sex månader om bara han får återvända. Eftersom andra halvan av året inleds av juli som följs av augusti, månader som fått namn av Julius Caesar och Augustus själv, skulle de innebära oanade möjligheter till hyllningar av kejsarmakten.

Det är omöjligt att veta i vilken utsträckning Ovidius bearbetade Fasti medan han befann sig i exil, eftersom verket aldrig publicerades i modern mening. Klart är att han ändrade dedikationen från Augustus till Germanicus som en följd av den förres död år 14 e.Kr. (Den ursprungliga dedikationen tycks ha flyttats till andra boken, vers 3–18.) Ovidius förbisåg alltså Tiberius, Augustus efterträdare och Germanicus farbror. Valet av Germanicus brukar förklaras av dennes omvittnat litterära intresse, han sades ha översatt den grekiske skalden Aratos astronomiska lärodikt »Phainomena«. Germanicus hustru Agrippina var dessutom syster till Julia den yngre som hade tvingats gå i exil samtidigt som Ovidius och kanske hoppades han att Germanicus medkänsla därmed skulle vara större än Tiberius.

Fasti är inte bara en text som Ovidius närmade sig från vitt skilda geografiska, politiska och personliga horisonter, det är också ett verk med många olika bottnar. En av flera stilförebilder var Kallimachos, som i sitt verk Aitia förklarar ursprunget till en mängd seder och religiösa högtider, vid sidan av romerska författare som Propertius och Vergilius. En annan viktig källa tycks de epigrafiska fasti ha utgjort, kalendariska listor över religiösa festivaler och viktiga händelser. Att förvandla fasti till vers tycks dock Ovidius vara först med. På samma lekfulla sätt fogar han också in berättelser om stjärnornas gång, ett inslag som annars saknas i romerska kalendrar. Elaine Fantham påpekar i sin rikliga kommentar till fjärde boken att Ovidius tycks beskriva myter kopplade till stjärnbilder på de dagar som saknade andra högtider. Men de tjänar till mer än bara utfyllnad. Medan berättelserna kopplade till religiösa tillfällen främst beskriver deras traditionellt romerska ursprung är de som rör stjärnorna hämtade från den grekiska kultursfären. Stjärnmyterna bekräftar i vissa fall de romerska, kalendariska, uppgifterna och motsäger dem i andra. Oavsett vilket påminner de läsaren om tiden före Caesars kalenderreform, om världen utanför Rom. Samtidigt var astronomi en viktig del av ett mångkulturellt Rom och Suetonius skriver i Kejsarbiografier att Augustus själv både lät offentliggöra sitt horoskop och prägla silvermynt med en bild av Stenbockens stjärnbild, ty han var född i detta tecken.

Ovidius själv säger vid fyra tillfällen att hans källor är de epigrafiska fasti, men desto oftare hänvisar han till famae (rykten) eller fabulae (berättelser). För att få svar på sina frågor kring samtidens riter och högtider och de tempel och monument han ser resas i Rom intervjuar nämligen Ovidius gudar och gudinnor och ibland till och med vanliga dödliga som han möter på sina fiktiva promenader. Kärlekspoeten som tidigare förtäljde hur man bäst lockar till sig flickor i stadens portiker sätter sig nu ner med en gumma som han av en slump träffar på väg från en fest. Med skälvande röst berättar hon hur Roms centrum en gång var blott ett träsk och hur guden Vertumnus fick sitt namn (6.395-416). På liknande sätt befinner sig skalden ständigt invecklad i samtal och dialoger för att förmedla sin lärdom till läsaren, men uppmanar samtidigt till försiktighet. Vi ska inte tro på alla rykten som går. Hur är det nu med månaden maj, varifrån har den fått sitt namn? Ovidius iklär sig rollen som den ovetande skalden och säger:

Du undrar varifrån maj fått sitt namn, och vill höra min åsikt?
Varför heter den så, det vet jag inte bestämt.
Liksom en vandrare tvekar om väg, står i valet och kvalet
när vid en korsning han ser vägar åt olika håll,
så – ty ett flertal skäl kan ges till denna benämning –
vet jag ej vad jag skall tro; mängden förslag gör mig brydd.

Därefter erbjuder han läsaren flera alternativ: härstammar namnet från gudinnan Maiestas som skulle komma att symbolisera kejsarfamiljens överhöghet och okränkbarhet, från respekten för de äldres (maiores) visdom och erfarenhet eller från Maia, Merkurius moder? Ovidius villkorliga formuleringar till trots så användes Fasti under första halvan av 1900-talet som en viktig källa till romersk religion. James G. Frazer, en av socialantropologins förgrundsgestalter, kom tidigt att intressera sig för Ovidius förklaringar till myters uppkomst och utveckling, och han kom också bli den som översatte Fasti till engelska för Loeb Classical Library under 1920-talet. I dag är de flesta överens om att Ovidius var både selektiv och innovativ i sina beskrivningar och lätt kan beslås med sakfel.

Trots det är Fasti som litterär representation av romersk rit oöverträffad. Våra bevarade källor diskuterar frustrerande sällan hur olika kulthandlingar faktiskt utfördes. Även om Ovidius inte nödvändigtvis är ett sanningsvittne, så erbjuder han litterära gestaltningar av reningsritualer, böner och offer. Hans beskrivning av Quinta Claudia kan tjäna som illustration. Hon var en ung kvinna från en av Roms främsta familjer som spelade en avgörande roll för att föra den stora modergudinnan Magna Mater från hennes helgedom i Mindre Asien till Rom, allt för att uppfylla en profetia och vända andra puniska kriget till Roms fördel (4. 291-348). Quinta Claudia, skriver Ovidius, var kysk fast ingen trodde det eftersom »hon visste att klä sig med stil, ofta bytte frisyr«. När så Magna Maters staty skulle fraktas längs med Tibern in i Rom fastnade den i flodbädden. Quinta Claudia bryter sig då ut från skaran av kvinnor vid strandkanten, öser flodvatten tre gånger över sitt huvud, höjer sina händer lika många gånger, lösgör sitt hår och ber sedan till gudinnan innan hon sedan fattar tag i repet och drar skeppet, som villigt ger efter, in i staden, glädjestrålande, lycklig att ha bevisats kysk tack vare gudinnans dom.

Med tiden kom Fasti att möta mycket kritik, inte bara som otillförlitlig källa till romersk religion, utan också av konstnärliga skäl. Verket ansågs inte ha samma kvaliteter som exempelvis Metamorfoser och versmåttet, elegiskt distikon, ansågs vara illa valt för uppgiften. Precis som i Metamorfoser var hexametern det versmått som brukades för didaktiska verk. Under 1990-talet och början av 2000-talet omvärderades Fasti ånyo. Förutom ovannämnda kommenterade utgåva av Fantham har forskare som Geraldine Herbert-Brown initierat nya sätt att läsa Fasti på, inte minst i den samlingsvolym som utkom 2002. Däri diskuterar exempelvis T. P Wiseman hur Ovidius sannolikt hämtade inspiration från teaterstycken, bland annat till sin framställning av Quinta Claudia. Säkert uppfattade hans samtida publik referenser till de föreställningar som uppfördes i samband med den stora festivalen till Magna Maters ära, den så kallade Megalesia, referenser som i dag har gått förlorade för oss.

Under de senaste decennierna har Ovidius relation till kejsaren och hans familj diskuterats flitigt. Den romerska kalendern var inte, tvärt emot hur vi i dag betraktar vår, ett neutralt dokument. Att besjunga den var en indirekt hyllning till den familj som hade skapat den. Vid tiden för Julius Caesars maktövertagande var nämligen kalendern helt ur fas med årstiderna och man låg ungefär tre månader fel i relation till det astronomiska året. Caesars kalenderreform år 46 f. Kr. innebar en övergång från en lunär tideräkning till en anpassad efter solens lopp. Året hade nu 365 dagar och den tidigare införda skottmånaden avskaffades till förmån för en skottdag vart fjärde år.

För första gången i Medelhavsvärlden fanns det nu en kalender som korrekt representerade både årstidernas växlingar och de av människor införda högtiderna. Nu var det visserligen inte Caesar själv som låg bakom beräkningarna av kalendern utan den grekiska astronomen Sosigenes, men han kom ändå att ge namn åt den sjunde månaden, juli. Augustus skulle senare komma att göra vissa smärre justeringar av kalendern, och också lägga till Caesars födelsedag den 12 juli som en dag att fira. Han blev därmed den första dödliga människa vars födelsedag kom att ingå i den romerska kalendern, men långt ifrån den siste. Kejsarfamiljens olika födelsedagar, militära bedrifter, jubileum och gudaförklaranden skulle komma att markeras och högtidlighållas. På liknande vis är Ovidius Fasti en politiskt konstruerad kalender och en tolkning av den som Caesar och Augustus hade skapat. Förutom själva formen är Fasti fylld av direkta hyllningar till kejsarmakten. Ovidius skriver redan i den inledande dedikationen till Germancius att:

Även de särskilda dagar du och din släkt brukar fira
finns här, och ofta nämns både din farfar och far.
Samma lagrar, allt stort varmed de har smyckat kalendern
skall både du och din bror, Drusus
vinna som pris.
Andra må sjunga om Caesars krig; jag prisar hans tempel,
alla de fester han lagt till våra festdagars rad (1.9-14).

I Fasti hittar vi mycket riktigt beskrivningar av både högtider och monument med koppling till kejsarfamiljen: Ara Pacis, det augusteiska fredsaltaret, besjungs tillsammans med tempel till gudar som Mars Ultor, Concordia och Bona Dea, resta av antingen Augustus själv eller hans hustru Livia. Men är allt verkligen så enkelt som att det rör sig om rena hyllningar? Under 1990-talet började forskare, med Carole Newlands i spetsen, att ifrågasätta om inte Fasti går att läsa på flera sätt. Verket tillkom i en tid då den tidiga kejsarmakten fortfarande sökte sin form, och republikanska myter samsas, bokstavligen sida vid sida, med hyllningar av det nya styret. Men ibland kan man ana en inbjudan att läsa in ett motstånd mot makten, en antydan om dubbelmoral hos de styrande. Några av de mest drabbande raderna beskriver slagfältet vid Filippi i norra Grekland där den unge Octavianus och Marcus Antonius besegrade Brutus och Cassius, Caesars mördare:

Men de som skändligen djärvts att kränka översteprästens
huvud i hädiskt trots, hånade gudarnas makt
led en välförtjänt död.
Om detta vittnar Filippi
och de vars utspridda ben sen färgar slagfältet grått (3.705-708)

På ett plan fyller passagen funktionen att framställa Octavianus som den som rättmätigt hämnades mordet på Caesar. I bok fem följer sedan en ingående beskrivning av Forum Augustum med dess tempel till Mars Ultor, Hämnaren, och Ovidius ger här en av de främsta litterära uttolkningarna för hur Augustus arkitektoniska program ska läsas. På ett annat plan går det här att ana en kritik gentemot segraren, Octavianus. Raderna påminner om inbördeskrigets fasor, när romare slogs mot romare. På slagfältet lämnades de stupade landsmännens ben under bar himmel och förnekades inte bara en begravning utan till och med en enkel kremering på platsen för slaget.

Som augusteisk poet betraktad är Ovidius intressant. Han är en generation yngre än Vergilius och Horatius och den ende av dem som skildrade perioden från 8 f. Kr. (då Horatius dör) till 8 e. Kr. då han landsförvisas. Just därför brukar han ofta beskrivas som den som mer helhjärtat hyllade den nya regimen och den fred som den trots allt lyckats skapa (om än till ett högt pris) eftersom han aldrig upplevt republikens dagar. Vid tiden för Kristi födelse är kejsarfamiljens styre visserligen etablerat, men allt är inte lugn och fred i Rom. Augustus är en åldrad ledare, runt 70 år, och den moralpolitik som han har försökt driva har inte varit alldeles framgångsrik. Hans dotter och dotter-dotter hade sänts i exil, en pest plågade Rom och hungersnöd Italien. Det är värt att notera att det verk, Ars Amatoria, som antagligen bidrog till Ovidius landsförvisning, skrevs långt före det att han fick sitt straff, men krävde först nu författarens exil. Tiderna tycktes ha blivit hårdare och än mer så under Tiberius, som var den som hade Ovidius öde i sina händer under skaldens sista år i livet.

Fasti är det mest romerska av Ovidius verk. Till skillnad från Metamorfoser fokuserar han här på romersk religion, på staden och dess historia och monument. Trots det var det en stad han aldrig skulle komma att återse. År 17, eller möjligtvis 18, e. Kr. dog Ovidius vid Svarta havets kust. I dag, 2000 år senare, lever vi fortfarande med den juliska kalendern, om än med vissa justeringar. Att Fasti kommit i svensk översättning, och en både vacker och begriplig sådan, borgar för att nya generationer kommer att hitta till Ovidius och läsa hans berättelse om vår tideräkning. Dessa rader skrivs i november vars namn markerar den nionde månaden, inte den elfte. Om man frågar Ovidius beror det på att Romulus en gång delade in året i tio månader där den första markerade vårens ankomst och fick namn efter hans far, Mars, och flera av de följande månaderna benämndes efter den ordningen. Först när kung Numa kom till makten lades januari och februari till året som fick de tolv månader som vi känner i dag.

Publicerad i Respons 2018-1