Essä

Vem får säga vad?

| Respons 3/2021 | 41 min läsning

Kay Glans har varit chefredaktör för Respons sedan starten 2012, men nu lämnar han över stafettpinnen. I denna essä blickar han tillbaka på sin tid som verksam inom svenska medier. Hur har förutsättningarna att bedriva kulturkritik förändrats sedan han gjorde sin debut som skribent för drygt fyrtio år sedan? Hur ser Glans, som varit redaktör i ett kvarssekel, på förhållandet mellan forskarvärlden och den bredare offentligheten? Det finns ingen anledning att idealisera gångna tiders debattklimat men dramatiska och djupt problematiska förändringar har skett. Ser vi inte vad som håller på att hända?

Kay Glans. Foto: Per Englund

Det är i skrivande stund nästan precis 42 år sedan jag som 23-åring 1979 publicerade min första tidningsartikel, en understreckare om Elias Canettis Masse und Macht, en bok som jag hade hittat några år tidigare i en bokhandel i Paris. Då var Canetti i det närmaste okänd i Sverige, vilket naturligtvis ändrades snabbt när han fick Nobelpriset i litteratur två år senare. Det var pirrigt att beträda den offentliga scenen och jag vågade inte läsa artikeln i tidningen förrän en tid efteråt. Då upptäckte jag att det fanns ett irriterande tryckfel i den. Jag hade skrivit att massan uppträdde ”okritiskt”, men det stod ”okristligt” i tidningen. För mig som ung, stridbar ateist kändes det som ett dåligt omen att ha debuterat i offentligheten med ett sådant betydelsebärande ordval. I dag skulle jag känna mig mindre besvärad av ett sådant tryckfel; jag är fortfarande inte troende, men har väl accepterat att jag är förankrad i europeisk tradition, i vilken kristendomen spelat en central roll. Ärligt talat skulle jag nog känna mig mer obekväm med klichébilden av den ”okritiska massan”.

Men i dag löper jag ingen risk att råka ut för ett sådant missöde. Tryckfel i denna bemärkelse, det vill säga en avvikelse från författarens text som har uppstått under sättningen, finns knappast längre, eftersom texterna är digitala och inte längre behöver sättas. Vi kallar det fortfarande korrekturläsning när vi går igenom texterna i Respons, men kanske vore manusbearbetning en mer korrekt benämning. Om det finns fel i artiklar numera kan vi inte skylla på några anonyma sättare; det är artikelförfattaren och redaktionen som är ansvariga. Den tekniska utvecklingen har varit enorm under min verksamma tid, framför allt sedan 90-talet, när persondatorerna blev vanliga. I synnerhet har layoutprogrammen blivit mycket mer användarvänliga. I dag gör redaktionen på Respons i allt väsentligt tidskriften själva i InDesign med utgångspunkt i mallar som våra formgivare har tagit fram. Undantaget från detta är sådant som kräver grafisk specialkompetens, framför allt omslagen. Det innebär naturligtvis en stor kvalitetsförbättring (och besparing) att reducera mellanleden mellan textproducent och textkonsument. Att redigera är ett hantverk och när vi gjort ett tidskriftsnummer färdigt kan vi känna samma tillfredsställelse som jag inbillar mig att en finsnickare känner efter att ha tillverkat ett skåp – tidskriften blir något tingsligt. (Och det är vi på redaktionen som bestämmer var skåpet ska stå…)

Medielandskapet har förändrats på många andra sätt under dessa drygt fyrtio år. En påtaglig försämring är att det har blivit mycket svårare att försörja sig som frilansskribent inom kultursektorn, som jag själv gjorde tills jag blev redaktör för Under strecket i Svenska Dagbladet 1995. Jag studerade litteraturvetenskap och psykologi, ett år vardera, i slutet på 70-talet, men bestämde mig sedan för att satsa på en bana som fri intellektuell, fri i varje fall i den bemärkelsen att jag inte behövde ta hänsyn till disciplingränser eller akademiska auktoriteter. Det var fortfarande möjligt att bygga upp en sådan tillvaro på 80-talet. Åtskilliga av oss som började skriva då fick efterhand frilanskontrakt med en tidning; det innebar att vi fick en fast summa varje månad och utöver det betalt för de artiklar som vi skrev. Man fick inte skriva i andra dagstidningar utan särskilt tillstånd, men det gick bra att publicera sig i tidskrifter och till exempel medverka i radio och tv, som jag gjorde. Det var förvisso ekonomiskt pressande att en så liten del av inkomsten var fast och fett var det aldrig, men det gick trots allt och det var en värdefull skola i oberoende. I dag är det mycket svårare att leva på detta sätt inom kultursektorn. Frilanskontrakt av det slag som vi hade har såvitt jag vet blivit sällsynta och arvodena har försämrats. För att leva på skribentarvoden inom kultursektorn i dag måste man vara en kombination av grafoman och svältkonstnär. Som Åsa Linderborg konstaterade för några år sedan: ”På 70-talet räckte arvodet för tre kulturartiklar till hyran, en ny kostym och en bättre middag på krogen. I dag måste man skriva tio, femton artiklar för att komma upp i samma månadsinkomst.” (Aftonbladet 16 juni 2014.) Att denna kategori marginaliseras innebär att obundna, oförutsägbara röster blir allt ovanligare i diskussionen på de massmediala plattformarna. I den mån de fortfarande finns så är det svårare att vara egensinnig på ett kvalificerat sätt om man hela tiden måste spotta ur sig artiklar.

När man kritiserar kritikens utveckling – vilket man har gjort så länge jag kan minnas; att kritiken har blivit sämre är ett stående tema i kulturoffentligheten – ska man komma ihåg att den i dag skrivs på sämre villkor än tidigare.

När man kritiserar kritikens utveckling – vilket man har gjort så länge jag kan minnas; att kritiken har blivit sämre är ett stående tema i kulturoffentligheten – ska man komma ihåg att den i dag skrivs på sämre villkor än tidigare. Det handlar inte bara om trängre ekonomiska ramar; utrymmet har också krympt genom morgontidningarnas övergång till tabloidformat. Det som i dag är standardutrymme för en recension var under broadsheet-eran snarast en kortrecension; man kunde breda ut sig på ett helt annat sätt. En annan stor förändring är att kultur- och nöjesavdelningarna har slagits samman. När det skedde befarade vi att det traditionella kulturmaterialet skulle få mindre utrymme, och fick till svar att vi tvärtom skulle hitta nya läsare. Nja, farhågorna visade sig väl ändå vara berättigade. Att Under strecket har förblivit sig relativt likt på 2000-talet och behållit sin status som arena för framför allt humanistisk kunskapscirkulation, som framgår av historikern Urban Lundbergs bidrag i antologin Oumbärliga samtal – Humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt (red. Johannes Heuman, Jenni Sandström och Sten Widmalm, Daidalos, 2020), innebär inte att humanioras och samhällsvetenskapens ställning i offentligheten är oförändrad, som historikern Johan Östling också pekar på i sitt bidrag i samma antologi. Nu är det tjugo år sedan jag lämnade Svenska Dagbladet och jag har ingen direkt inblick i hur tankarna går, men jag misstänker att Under strecket är ett – förhållandevis billigt – sätt att hålla kvar en – förhållandevis äldre – läsekrets, samtidigt som kulturavdelningen som helhet alltmer utvecklas i riktning mot ett livsstilsmagasin. Man kan avläsa denna förändring framför allt på den svenska facklitteraturens marginalisering i dagspressen, som ju har gjort en tidskrift som Respons både nödvändig och möjlig. Det är en generell utveckling, men den blir särskilt kännbar när det gäller Svenska Dagbladet, som länge hade en särställning när det gäller bevakningen av facklitteratur, även över strecket. 

Synen på kulturredaktionens uppdrag har också förändrats. Utrymmet för fördjupande diskussioner i form av artikelserier har minskat; man var förr inte lika ängslig för att läsarna skulle tråkas ut av utförliga, kvalificerade resonemang. Att jag i slutet på 80-talet skrev sju understreckare om den tyska historikerdebatt som fick namnet Historikerstreit anförs ibland som ett smått herostratiskt exempel på vad som var möjligt förr, och även om detta kanske var extremt, så fanns det ett helt annat utrymme för djuplodande belysningar på den tiden. Att en viss typ av diskussion tycks ha flyttat till debattsidorna, som Lundberg påpekar, är som jag ser det del av en större utveckling. Initiativet till vissa typer av debatt, som har större djup och bredd än den dagspolitiska, har flyttat över till ledarsidorna. Jag föreställer mig till exempel att något sådant som Ivar Arpis granskning av genusforskningen, som publicerades i en serie texter i Svenska Dagbladet vintern 2017 (del 1, del 2, del 3, del 4), tidigare hade ägt rum på kultursidorna, inte ledarsidorna. Jag skrev själv till exempel tre kritiska artiklar om feminismen 1993 under rubriken ”Könskrig”. Visst blev det debatt, men det slutade med en paneldiskussion på ABF, som gick ganska städat till. 

En annan avgörande förändring är naturligtvis internets och de sociala mediernas framväxt, som har gjort det möjligt för i stort sett alla att publicera sig. Det har inneburit en explosionsartad utveckling av vad Sverker Gustavsson, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet i sitt bidrag i Oumbärliga samtal karakteriserar som ”oredigerad opinionsbildning”, alltså att människor tar till orda i vad som trots allt är en offentlighet, ibland mycket liten, ibland mycket stor, utan att det passerar en redaktion. Många hälsade till en början redaktionernas minskade makt som en befrielse från auktoriteter och ett nedrivande av hierarkier och en förhoppning om att miljoner blommor skulle blomma. Entusiasmen har väl dämpats. Den franske författaren och journalisten Jean-Baptiste Alphonse Karr myntade på 1880-talet aforismen: ”Ju mer det förändras, desto mer sig likt är det.” I dag skulle man kunna uppdatera det till: ”Ju snabbare saker förändras, desto mer likartade blir de.” En stor del av det oredigerade samtalet är bedövande likformigt. Utrymmet för aggression och desinformation har ökat dramatiskt, men det hänger inte enbart samman med internet och de sociala medierna, utan med framväxten av nya idéer.

Jag håller med litteraturvetaren Anna Victoria Hallberg om att det finns anledning att problematisera vetenskapssamhällets upptagenhet med politisk populism och kunskapsresistens, som hon framhåller i sitt bidrag i ovan nämnda antologi. För det första är den desinformation det möjliggör inte något så nytt som man ofta förleds att tro av diskussionen. ”Fake news” är lika gamla som nyheterna själva. (Se till exempel Melissa Zimdars och Kembrew McLeods antologi Fake News – Understanding Media and Misinformation in the Digital Age, The MIT Press, 2020.) Organiserade påverkansoperationer från statliga och andra aktörer är sannerligen heller inget nytt. Det är vidare inte säkert att vi är så mottagliga för manipulation som diskussionen ibland vill få oss att tro. Den franske kognitionsvetaren Hugo Mercier kritiserar i Not Born Yesterday – The Science of Who We Trust and What We Believe (Princeton University Press, 2020) uppfattningen att människor skulle vara så lättpåverkade. De som söker upp propagandasajter letar efter sådant som bekräftar deras befintliga uppfattningar och det är många andra erfarenheter som styr våra åsikter. Jag misstänker att man ofta anför sådan påverkan för att slippa konfronteras med det faktum att stora grupper inte gillar den politik man själv förespråkar och att de gör det av andra skäl än att de skulle vara manipulerade; det handlar mer om andra värderingar än om okunnighet. Det är också av flera skäl problematiskt att framställa den akademiska världen som botemedlet mot fake news, som ett slags faktafabrik. Det ger en felaktig bild av hur forskningen går till och hur komplext det kan vara att skilja det normativa från det deskriptiva, som Sharon Rider påpekar i sitt bidrag i Oumbärliga samtal.

Det kan också lätt leda till en idealisering av den akademiska världen, som den varken förtjänar eller är betjänt av. Åsa Wikforss går i Alternativa fakta – Om kunskapen och dess fiender (Fri Tanke, 2017) till storms mot det hon kallar kunskapsresistensen och pekar ut akademin som botemedlet par excellence. Vi kan enligt det synsättet bedöma någons trovärdighet genom att se till vederbörandes akademiska meriter. Skepsis mot expertvälde ser hon som ett utslag av populism. ”Akademiker hör till den ’elit’ som många människor vänder sig mot – välutbildade människor, aktiva på den internationella arenan, ofta med liberala värderingar. Populistiska politiker har utnyttjat detta och placerat forskare i samma hög som de bankirer på Wall Street som skott sig på vanliga människors bolån.” (s. 233) Faktum är att ekonomskrået har ett stort ansvar för den finansiella krisen 2008, eftersom de nästan unisont motsatte sig en reglering av den finansiella sektorn. Här är misstro mot expertisen synnerligen befogad. Det finns en utmärkt genomgång av ekonomernas roll i samhällsutvecklingen sedan 1950-talet i Binyamin Appelbaums The Economists’ Hour – False Prophets, Free Markets, and the Fracture of Society (Little Brown and Company, 2019). Wikforss ena hand verkar inte veta vad den andra gör. Tidigare i boken har hon velat visa att en disciplin, pedagogiken, har dominerats av ett ideologiskt perspektiv. Det gäller förstås också den kunskapsrelativism hon kritiserar, som ju har haft stort genomslag inom akademin och därifrån sipprat ut i offentligheten.

Och innan man talar för mycket om faktaresistens bör man väl förvissa sig om att det verkligen finns fakta och att sådana tas fram av akademin. Så är det långt ifrån alltid, i synnerhet när det gäller politiskt känsliga områden.

Och innan man talar för mycket om faktaresistens bör man väl förvissa sig om att det verkligen finns fakta och att sådana tas fram av akademin. Så är det långt ifrån alltid, i synnerhet när det gäller politiskt känsliga områden. Den konsekvensneutralitet som Sharon Rider pläderar för i ovan nämnda bidrag, att man utan förbehåll undersöker sakförhållanden, manifesterar sig selektivt både inom medierna och forskningen. Det är till exempel svårt att se att akademin generellt är på bollen när det gäller att belysa den verklighet som håller på att ta form i det mångkulturella Sverige. Invandringen och dess konsekvenser är ofta elefanten i rummet i många sammanhang.

Försöken att förklara högerpopulismens framväxt som en följd av statsfinansiell åtstramning utan att nämna invandringens roll är ett exempel på hur man undviker att ta upp invandringen och majoritetsbefolkningens inställning till den. Eller ta det faktum att klanstrukturer genom invandring har etablerat sig i Sverige, vilket får en rad konsekvenser, till exempel när det gäller individuell autonomi och rättskipning. Det var en outsider som Per Brinkemo som på allvar lyfte fram problematiken i Mellan klan och stat – Somalier i Sverige (Timbro, 2014), och sedan lånades den amerikanske forskaren Mark S. Weiner in för att ytterligare belysa klanstrukturernas roll i ett modernt samhälle (se Johannes Heumans intervju med honom i Respons nummer 1/2019). Det är inte svårt att hitta andra kunskapsluckor när det gäller invandringen och dess konsekvenser. Vetenskapsjournalisten Henrik Höjer har pekat på att kusinäktenskap är vanliga bland vissa grupper av invandrare och i sin tur relaterade till klanstrukturer. Detta medför inte bara medicinska risker, utan får också politiska konsekvenser. Amerikanska forskare har visat att minskningen av kusinäktenskap är en delförklaring till framväxten av individualistiska och demokratiska samhällen i Väst. Sverige har tagit emot många människor från regioner där kusinäktenskap är vanliga, men ingen vet i vilken utsträckning bruket fortsätter. Anledningen till det är att forskare inte vill ta i en så politiskt laddad fråga (Kvartal 25 februari 2020).

Det är heller inte svårt att ringa in den mentalitet som ger upphov till dessa kunskapsluckor. Det är lätt att bli stämplad som rasist eller som en som befrämjar rasism om man belyser problematiska aspekter i andra kulturer än den västerländska. Den som antas vara i underläge ska behandlas med särskilda hänsyn. Som Eli Göndör har visat i en artikel i Respons nummer 1/2020 har denna inställning gjort det svårt för många att se antisemitismen bland invandrargrupper i Sverige.

Det första numret av Respons (längst till vänster i bild) kom ut i början av 2012. Här syns ett urval av tidskriftens omslag, med formgivning och illustrationer av Calle Ljungström och Jens Pihl.

Det finns ingen anledning att idealisera gångna tiders debattklimat. Jag var själv involverad i flera stora debatter på 90-talet och den som vill få en bild av hur det kunde gå till då kan läsa Lennart Berntsons genomgång i Efter revolutionen – Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968 (Natur & Kultur, 2017). Likväl har det försämrats dramatiskt det senaste decenniet. Hot och uppbåd i syfte att ”deplattformera” folk var inte okända tidigare, men har inte minst på grund av internet nu så mycket lättare att sprida sig. Men det handlar absolut inte bara om teknologin, utan om att samtalsförstörande idéer har fått ett så starkt genomslag. Det har uppstått en mängd regler, som oftast utgår från vilken identitet/hudfärg man har, om vem som får säga vad. Vita får inte uttala sig om vissa saker, skildra vissa saker, använda vissa uttryck eller anamma vissa attribut. Om de gör det kan de kritiseras för att de inte har rätt att uttala sig om en grupp som de inte ingår i eller anklagas för att ägna sig åt så kallad kulturell appropriering. Den tyske konstvetaren och journalisten Hanno Rauterberg har tecknat en bild av vilket genomslag detta får inom konstvärlden i Hur fri är konsten? – Den nya kulturstriden och liberalismens kris (Daidalos, 2019). Det är sant att internet och sociala medier spelar en viktig roll för att mobilisera kritiken av konstnärer och museer, men det är ändå dessa idéer som utgör själva grunden. Hur snabbt har de inte fått fotfäste, trots att de så uppenbart undergräver förutsättningarna för olika etniciteter att mötas och intressera sig för varandra.

Och förutsättningen för att vi ska kunna mötas är att ett sakligt samtal är möjligt. Effekterna av det jag med en analogi till det militära vill kalla nedhållande eld har blivit så mycket starkare. Inom militären innebär det att man placerar kulsprutor så att de kan stryka över terrängen, så att ingen i skottfältet vågar sticka upp huvudet. Centrala begrepp både i offentligheten och inom den akademiska världen har en liknande nedhållande verkan – ingen med motsatt uppfattning ska våga sticka upp huvudet. Begreppets effektivitet bygger på en kombination av extrem vidgning av innebörden samtidigt som den moraliska laddningen hålls konstant. Den som träffas blir inte vederlagd utan moraliskt fördömd. Ta till exempel fascismbegreppet. Man skiljer oftast inte på fascism och nationalsocialism, så den som associeras med fascism blir en representant för det absolut onda: Auschwitz. Den fördömande laddningen finns kvar samtidigt som begreppet vidgas till att omfatta fenomen som har mycket litet med nationalsocialismen att göra. Något liknande gäller rasismbegreppet. Anklagelsen för att vara rasist har kunnat drabba i stort sett vem som helst som vill peka på problemen med att integrera en stor och snabb invandring och laddningen som kommer från slaveri, kolonialism och nationalsocialism förväntas vara kvar. Ett annat begrepp som har gjort en blixtkarriär på senare tid är transfob, som ofta mobiliseras vid diskussioner om könsdysfori och transfrågor. Ingen vill bli anklagad för att vara transfob och därför har det länge varit svårt att ställa sig kritisk mot framför allt unga människors krav på att få byta – eller som man kallar det, ”korrigera” – kön, trots att riskerna med detta blir alltmer uppenbara. Att vara osäker på sitt kön kan vara något som hör till en övergångsfas under uppväxten och alltså något övergående (Expressen 6 mars 2020). Islamofob är ett liknande begrepp, som syftar till att misstänkliggöra kritiska synpunkter på islam generellt. Fetma är ett gigantiskt hälsoproblem, men om man insisterar på att det måste motverkas och inte får bli ett ideal, riskerar man att bli anklagad för fettfobi. Fob-begreppen syftar till att beröva människor deras legitimitet som deltagare i samtalet.

Fob-begreppen syftar till att beröva människor deras legitimitet som deltagare i samtalet.

Andra idéer som försvårar tankeutbytet är kravet på att inte behöva exponeras för idéer man inte håller med om, eller som ”triggar” en, och att man har rätt till ”trygga rum” där sådant inte sker. En påstådd känslighet kan användas som vapen mot folk som har en annan uppfattning; deras idéer är kränkande. Känslor får här helt företräde framför argument och det är den som säger sig vara kränkt som har definitionsmakten. Den akademiska världen är inget undantag från detta, utan tvärtom i många fall källan till dessa tendenser, trots att de så flagrant strider mot det akademiska idealet om forskningens frihet.

Vad är det som har hänt? Dessa reflektioner är skrivna av en som inte själv är verksam inom akademin, men som i ett kvarts sekel varit redaktör för fora som stått akademin nära – Under strecket, Axess och Respons. Jag gör inga anspråk på närmare kunskap om vad som händer i den akademiska vardagen, men däremot om hur utvecklingen ter sig från ett massmedialt perspektiv. De hot mot den akademiska friheten som kommer utifrån genom New Public Management och dess styrmekanismer har debatterats ganska flitigt de senaste åren. Nu står vi inför något annorlunda, ett inifrån kommande hot mot friheten genom aktivism från studenter och forskare. Den samverkar i vissa fall naturligtvis med administrativa direktiv, men det är viktigt att se att det handlar om aktivism underifrån, som det i dag inte finns någon beprövad metod att bemöta.

Dessa strömningar kommer från USA och det kan vara värt att beakta utvecklingen där för att få en föraning om vad vi även här har framför oss. Juristen Greg Lukianoff och socialpsykologen Jonathan Haidt tecknar i The Coddling of the American Mind – How Good Intentions and Bad Ideas are Setting Up a Generation for Failure (Penguin Press, 2018) hur situationen ser ut på de amerikanska universiteten, där aktivister försöker tysta oliktänkande och vill välja bort sådant som de inte håller med om, med motiveringen att det är kränkande för dem (eller förutsätts vara det för andra). Det är naturligtvis hämmande för den intellektuella utvecklingen att inte lyssna på dem som tänker annorlunda och lära sig bemöta deras argumentation. Man uppmuntrar de unga att utgå från sina känslor, inte intellektet. Detta får självklart ödesdigra konsekvenser för deras intellektuella utveckling. Lukianoff och Haidt kritiserar detta utifrån kognitiv beteendeterapi: man måste våga konfrontera det man finner obehagligt för att inte bli begränsad av det. De ser denna utveckling som en följd av en allmänt överbeskyddande uppfostran som slagit igenom de senaste decennierna. På svenska talar vi om curlingföräldrar.

Generellt kan de ha rätt i att det finns en tendens till överbeskyddande inom vissa samhällsklasser och den understöds av att studentens välbefinnande alltmer ställs i centrum. Dock tror jag att de misstar sig när det gäller de drivande aktivisterna. De styrs inte av sårbarhet utan av maktambitioner, en vilja att diktera samtalet och styra över andra. Det handlar om militanta grupper av ett slag som man inte minst känner igen från 68-vågen. Den amerikanske litteraturteoretikern och juristen Stanley Fish beskriver i sin bok The First – How to Think About Hate Speech, Campus Speech, Religious Speech, Fake News, Post-Truth, and Donald Trump (Atria/One Signal Publishers, 2019) denna grupp så här: 

Dessa studenter, ofta en minoritet, men en högljudd sådan, tenderar att vara fullständigt övertygade om att deras uppfattning är den rätta; de förstår inte varför de skulle behöva lyssna på, eller ens komma i kontakt med, åsikter som de redan vet är oriktiga. De önskar införa vad jag skulle vilja kalla en ”godhetens regim”, som innebär att personer som säger rätt saker får tillåtelse att tala eller föreläsa, medan sådana som befinner sig på fel sida av historien (som de ser det) inte får det. (s. 73)

Detta är i sig inget nytt. Sådan aktivism mot oliktänkande fanns redan på 60-talet och kunde hämta argument hos till exempel Herbert Marcuse, som förklarade att de som inte gagnade frigörelse inte skulle ha rätt att yttra sig (se hans ”Repressiv tolerans”, i Robert Paul Wolff, Barrington Moore Jr. och Herbert Marcuse, Kritik av den rena toleransen, 1968). Det som skiljer den tidens aktivism från den vi ser i dag är att universitetens ledning och lärare då förhöll sig relativt kallsinniga. Det fanns fortfarande gott om folk som inte alls omfattade progressiva idéer. I dag är det annorlunda och betecknande nog blir protesterna oftast mest kraftfulla när universitetsledningen sympatiserar med dem och är beredda att lyssna (se Lukianoff och Haidt, The Coddling of the American Mind, särskilt kap. 10, s. 195–212). Stanley Fish noterar: ”Ju mer ledningen hörsammade protesterna, desto mer destruktiva blev de som protesterade” (Fish, The First, s. 80). Detta är ett exempel på vad jag sedan åtskilliga år för mig själv har kallat för Lidl-paradoxen, fast jag tror att detta är första gången som jag formulerar det i skrift. Bakgrunden är följande. När jag var chefredaktör på Axess gjorde Sofia Nerbrand och jag ett reportage om politisk konsumtion. Då intervjuade vi bland annat en Greenpeace-aktivist som förberedde en protestaktion mot Coop. Jag frågade honom varför de inte agerade mot Lidl, som säkert var en större miljöbehov. ”Lidl, det är meningslöst”, svarade han, ”de struntar i oss. Men Coop, de lyssnar.” Med andra ord: kritik riktas mot den som är beredd att lyssna och ju mer de lyssnar, desto hårdare blir den. Sålunda uppstår intrycket lätt att de som lyssnar är de värsta syndarna. Som Sten Widmalm påpekat i en debattartikel i Respons nummer 1/2019 ignorerar normkritiken samarbetet med det auktoritära Kina, där behovet av normkritik är oändligt mycket större men villigheten att lyssna oändligt mycket mindre. Jag tror att denna paradox kan förklara åtskilligt av den radikalisering som vi nu ser på universiteten och som bygger på ett samspel mellan aktivister och lyssnande universitetsledningar och delvis sympatiserande lärare.

För att förstå vad denna nya radikalism innebär är det viktigt att beakta relationerna mellan generationer. Lukianoff och Haidt pekar på betydelsen av att representanterna för det som i USA kallas The Greatest Generation började gå i pension i slutet på 90-talet. Nu domineras de amerikanska universiteten av Baby Boomers, som var med om ”68”. Det är en generation som är mer diversifierad när det gäller etnicitet än de tidigare, men den är å andra sidan mycket mer homogen när det gäller politisk uppfattning. Detta har i USA medfört en massiv dominans för ett vänsterperspektiv inom samhällsvetenskap och humaniora, med visst undantag för ekonomi. Även studenterna har blivit mycket mer vänsterdominerade under samma period. Vissa akademiska miljöer har blivit så politiskt homogena att de genomgår ”en övergång till en ny fas, där de antar egenskaper utmärkande för ett kollektiv som står i motsättning till det som normalt sett är syftet med ett universitet” (Lukianoff och Haidt, The Coddling of the American Mind, se s. 210–213). I Sverige har konservatismen länge varit mycket mer marginaliserad än i USA, och det finns anledning att tro att vänsterperspektivet inom vissa discipliner är långt mer dominerande här. När det gäller USA finns det en hel del undersökningar av forskares politiska uppfattningar, men för Sveriges del har jag bara hittat en undersökning som gjordes av Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Charlotta Stern 2009 (”The political opinions of Swedish social scientists”, Finnish Economic Papers 22:2). De har granskat sju samhällsvetenskapliga discipliner och funnit en klar vänsterdominans inom sociologi och genusvetenskap; statsvetenskap och ekonomisk historia har en något ”mildare vänsterorienterad karaktär” (se a.a. s. 75–88). Denna vänsterinriktning är sannolikt ännu tydligare inom humaniora. En indikation på detta är att den stridbare konservative Johan Lundberg häromåret inte befordrades till professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, trots att hans ansökan hade fått starkt stöd av de sakkunniga (se till exempel Lars Lönnroth, ”Fallet Lundberg och kraven för professur”, Respons nummer 4/2017).

Detta generationsskifte får betydelse både för de uttryck som den nya vågen av studentradikalism tar sig och hur den bemöts. Även här gör sig Lidl-paradoxen påmind: ju mer man är beredd att lyssna, desto hårdare blir kritiken.

Detta generationsskifte får betydelse både för de uttryck som den nya vågen av studentradikalism tar sig och hur den bemöts. Även här gör sig Lidl-paradoxen påmind: ju mer man är beredd att lyssna, desto hårdare blir kritiken. Men dynamiken mellan generationerna får också betydelse för hur radikalismen i dag ser ut. Den är en revolt inom ett vänsterparadigm, inte mot det, ett försök att överträffa radikalismen hos den äldre generationen. För att utmana ett redan progressivt etablissemang måste man finna nya former av förtryck att revoltera mot. Många av de i dag framträdande idéerna inom till exempel identitetspolitiken fanns förvisso redan hos 68-vänstern, såsom skuldkänslorna för att vara västerlänning och uppfattningen att man som sådan inte hade rätt att kritisera andra kulturer – se till exempel Ingrid Wållgrens Mao i Sverige – Den svenska maoismen 1963–1986 (Dialogos Förlag, 2017, framför allt kap. 1, ”Vem är jag att kritisera kineserna?”). Men dessa tendenser fick ett begränsat genomslag, dels på grund av den äldre generationens motstånd, dels på grund av marxismens inflytande; det fanns fortfarande genom den en starkare betoning på klass än etnicitet. I dag är klassperspektivet försvagat och det är inte längre den traditionella arbetarklassen som är det revolutionära subjektet, utan minoriteterna. Även här har man gått i lära hos Herbert Marcuse, som i Den endimensionella människan – Studier i det avancerade industrisamhällets ideologi (1968) hävdade att kapitalismens förtryck var så effektivt att arbetarklassen inte längre förmådde ifrågasätta status quo.

Hur gör man revolt mot en generation som generellt kännetecknas av progressiva ideal, om man samtidigt vill stanna inom samma paradigm? Framför allt genom att radikalt vidga definitionen av vad som betraktas som förtryck. Eftersom det råder konsensus om att sexism är förkastligt vidgar man definitionen av könsförtryck till att också innefatta uppfattningen att det finns två kön, ett manligt och ett kvinnligt. Eftersom det i dessa miljöer råder stark konsensus om att rasism och rasistiska uttryck är oacceptabla, vidgar man definitionen av rasism. Den kan nu utgöras av så kallade mikroaggressioner som inte alls behöver vara medvetna hos den som påstås ge uttryck för dem. Det är helt upp till betraktaren att bedöma om de förekommer. Som Stanley Fish påpekar kommer en sådan betraktare alltid att kunna finna vad den letar efter; det enda sättet att undgå kritik är att inte säga någonting alls eller strikt följa aktivisternas manual (se Fish, The First, s. 78). Mot sådana metoder kan man i princip rikta samma kritik som mot psykoanalysen: det som den påstår sig hitta i det omedvetna har den själv lagt dit. Hur det rent konkret kan se ut när sådana metoder används framgår av debatten mellan Inga-Lill Aronsson/Urban Josefsson och Cecilia Rodéhn i Respons nummer 6/2019 respektive nummer 1/2020 (i det senare numret även svar från de förra). Rodéhn har granskat guiderna på Medicinhistoriska museet i Uppsala och utifrån subtila reaktioner, som hon menar sig urskilja hos dem, tillskriver hon dem uppfattningar som de inte explicit ger uttryck för. Utrymmet för godtycke är naturligtvis stort och kanske är det en del av själva syftet att ingen ska kunna känna sig säker.

Det ger ofta intressanta resultat att vända metoder som utger sig för att avslöja maktutövning mot deras egna förespråkare.

Det ger ofta intressanta resultat att vända metoder som utger sig för att avslöja maktutövning mot deras egna förespråkare. Jag tänker till exempel på Michel Foucaults resonemang kring disciplinering. Normkritiker ter sig då som ett strängt disciplineringsförsök och när det samverkar med universitetsledningars direktiv bildas ett veritabelt panoptikon av det slag som Foucault inspirerad av Jeremy Benthams berömda fängelsebyggnad tecknade, ett internaliserat medvetande om ständig övervakning (Michel Foucault, Övervakning och straff – Fängelsets födelse, 2003).

Dessa strömningar har nu nått Sverige. Hur omfattande de är på gräsrotsnivå är svårt för mig att bedöma, men de är tillräckligt omfattande för att skapa osäkerhet inom akademin och de får stora konsekvenser för den offentliga bilden av vad som händer på våra universitet. Filosofen och neurologiprofessorn Germund Hesslow blev 2018 anmäld av en student för att ha framfört antifeministiska och transfoba uppfattningar och Lunds universitets ledning krävde att han skulle be om ursäkt för vissa formuleringar om homosexuella och transpersoner (Academic Rights Watch 14 september 2018). Vad Hesslow faktiskt gjorde var att distansera sig från socialkonstruktivistiska uppfattningar om miljöns allenarådande betydelse och det är en vetenskapligt väl grundad position. Arvets betydelse blir i dag föremål för mycken intressant forskning. Ett annat, färskare exempel på vilka konsekvenser det kan få om man ifrågasätter den konstruktivistiska synen på kön är det som nyligen hände filosofen Fredrik Svenaeus. I boken Det naturliga – En kritik av queerteorin, transhumanismen och det digitala livet (Gidlunds förlag, 2019), resonerar han kring vårt behov av det naturliga, till vilket hör upplevelsen av kroppen och att det faktiskt finns två kön, ett manligt och ett kvinnligt. Därvid riktar han en ganska försiktig kritik mot queerteorin och ståndpunkten att det inte finns något fast hos oss som individer. En av hans mest intressanta iakttagelser är att queerteorins föreställning om identitetens ständiga föränderlighet hänger samman med vår digitala existens, i vilken kroppen blir en expressiv, ständigt föränderlig yta. Det är en lågmäld och försiktig bok, men när han skulle presentera sin bok på ett institut i Berlin, kontaktade en svensk genusprofessor (inte namngiven) föreståndaren vid institutet och det uppstod snabbt en stämning av att det inte var lämpligt att gå på föreläsningen, ett försök till ”deplattformering” (Svenaeus berättar om detta i Svenska Dagbladet 16 december 2019). I december 2019 avsattes psykologen Johan Grant som lärare för en kurs på psykologprogrammet vid Lunds universitet sedan fem studenter vänt sig till studierektorn och hävdat att kursen utgjorde ett hot mot studenternas trygghet och hälsa. Grant konstaterar: ”Inom universitetsväsendet agerar man allt oftare enligt principen att kränkthet inte kan ifrågasättas.” (Svenska Dagbladet 16 februari 2020.)

Det allra tydligaste exemplet på att dessa strömningar har nått Sverige är ändå det som hände Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet. I januari 2019 medverkade hon vid en paneldebatt på Institutionen för ABM (arkiv, bibliotek och museer). På frågan hur man skulle söka information om ordet ras i gamla arkiv använde hon ”n-ordet”. Fyra studenter anmälde henne till institutionen och förklarade: ”I och med att Inga-Lill varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda det ordet” (se ”Utredning angående trakasseriärende”, institutionen för ABM, 11 februari 2019, s. 3, bilaga 1). Aronsson kallades till ett möte med prefekter, universitetets likavillkorsspecialist och ett fackligt ombud och slutsatsen blev att det ”var olämpligt att använda det aktuella ordet; det hade varit fullt möjligt att föra samma resonemang med ett annat ordval.” (a.a. s. 1.) I debatten som följde uppmanade de tre professorerna Sten Widmalm, Sharon Rider och Christer Karlsson i en debattartikel i Upsala Nya Tidning (28 januari 2020) universitetet att be Aronsson om ursäkt. På rektorsseminariet den 3 mars 2020 diskuterades ärendet, men Aronsson fick inte komma till tals. Någon ursäkt blev det inte. Rektor Eva Åkesson verkar vara med på noterna: ”Jag har turen att ha en prorektor som uppmärksammar när jag gör fel. ’Det var sex diskrimineringsgrunder i en mening’, kan han säga till mig. Det hjälper mig att bli en bättre rektor.” (En rapport från mötet publicerades i studenttidningen Ergo 3 mars 2020.) Implikationerna av universitetsledningens ställningstagande är naturligtvis enorma. Som historikern Björn Furuhagen påpekat måste han i undervisning om minoriteters historia använda äldre tiders beteckningar, men som fallet med Aronsson visar innebär det nu att han riskerar att bli anmäld; för övrigt är inte heller han ”rasifierad”. (Upsala Nya Tidning 22 februari 2020.) Var och en kan ju fundera på de vidare implikationerna av att rätten att säga vissa saker kopplas till hudfärg eller etniskt ursprung. Vicerektor Torsten Svensson hävdar dock att han på seminariet klargjorde att Aronsson inte hade gjort något fel och vidare att man inom akademin kan ”tala om vilka begrepp som helst, oberoende av vilka vi är” (Upsala Nya Tidning 11 mars 2020). Enligt en artikel i Upsala Nya Tidning (12 mars 2020) menade universitetsledningen att den inte delar institutionens uppfattning att Aronsson gjort något fel.

Här liksom i USA har det stor betydelse hur universitetsledningarna agerar och exemplen hittills förskräcker. Man har de facto genom sitt agerande uppmuntrat dessa tendenser, trots att de hotar universitetets själva existensberättigande och genom att anlita en likavillkorsspecialist med besynnerliga idéer har man skapat en stor osäkerhet om vad som faktiskt gäller. Erik Helmerson skrev i samband med anmälningen av Aronsson i Dagens Nyheter (27 februari 2020) att ”[d]e är uttryck för hur små och extrema åsiktsströmningar har kunnat kidnappa viktiga delar av offentligheten”. Jag vill mena att det inte bara gäller offentligheten, utan också den akademiska världen och deras inflytande kan mycket väl öka. En vanlig, jag vill nästan säga allmänmänsklig, reflex inför extrema strömningar är att huka sig och hoppas att det ska gå över; det emotionella priset för att ta strid mot dem kan te sig väl högt. De har de starka känslorna och misstänkliggörandena som vapen. Men rätt ofta går det inte över. Det är ju en erfarenhet av ”68” att små, sammanhållna grupper kan få ett mycket stort inflytande under mycket lång tid genom sin militanta övertygelse och sammanhållning. Mest frapperande har detta varit inom Svenska kyrkan, vars medlemmar var utpräglat borgerliga i slutet på 60-talet, men som sedan mer eller mindre togs över av 68-vänstern (Johan Sundeen, 68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989, Bladh by Bladh, 2017). Vad kommer att hända med universitetens forskning om man inte stävjar dessa strömningar? Stanley Fish formulerar det koncist: ”Kan en verksamhet som ägnar sig åt att sakligt begrunda idéer, oavsett källa eller ursprung, överleva krav om att en idé först måste genomgå ett politiskt lackmustest innan den släpps in i klassrummet? Frågan tycks ge sitt eget svar: nej.” (Fish, The First, s. 81.)

Att bemöta dessa extrema åsiktsströmningar är lika viktigt som att bemöta yttre styrning av universiteten. Det går inte att låtsas som om hoten mot forskning och undervisning bara kommer utifrån, för de kommer också inifrån. Kollegialt styre kan vara bättre i detta avseende men behöver inte vara det, det beror ju på vilka idéer som forskarna hyser och hur villiga de är att ta konflikter med aktivistiska studenter och kollegor. När det gäller att protestera mot New Public Management finns det en etablerad koreografi för hur man gör det och en lika etablerad koreografi för hur kritiken besvaras; man kanske inte lyssnar på den men såvitt jag vet anklagar man inte kritikerna för att vara rasister, kränkande och att inte vara ”rasifierade”. Men just detta är precis vad man har att vänta om man kritiserar de identitetspolitiska aktivisterna. När det gäller studenter verkar det som om det går bra för universitetslärare att kritisera deras kunskapsnivå, men inte deras åsikter.

Det handlar inte bara om den interna situationen, utan också om hur omvärlden ser på universiteten. Aronsson-fallet har förvisso väckt kritik från forskare, men som utanförstående iakttagare är jag förvånad över att mobiliseringen inte är ännu mycket starkare; händelser som dessa tillåts prägla den offentliga bilden av vad som försiggår på universiteten och det sker i ett läge när den politiska debatten om universitetens inriktning är på väg att ta fart. Johan Hakelius har ställt frågan om all utbildning verkligen är av godo och exemplifierat med starkt vänsterpolitiserad forskning (Expressen 8 februari 2020). Med Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020) har detta kritiska perspektiv förstärkts. 

Ser man inte detta komma? Vi är på väg in i ett nytt politiskt klimat, som på vissa sätt är en konservativ vändning, men det är sannolikt en betydligt bredare förändring.

Ser man inte detta komma? Vi är på väg in i ett nytt politiskt klimat, som på vissa sätt är en konservativ vändning, men det är sannolikt en betydligt bredare förändring. En central komponent i denna förändring är förstås det Matthew McManus i What is Post-Modern Conservatism – Essays on Our Hugely Tremendous Times (Zero Books, 2020) kallar ”postmodern konservatism”. Den är en spegelbild av identitetspolitiken som har övergett den universalism och uppslutning bakom sanningsbegreppet som trots allt tidigare fanns hos konservativa i USA (fast antiuniversalismen också har rötter i den konservativa traditionen). Den postmoderna konservatismen delar uppfattningen att debatt är en maktkamp utan förnuftet som skiljedomare; den strävar inte efter att övertyga sina motståndare, utan efter att ta makten från dem med de medel som den tror kan fungera. Det är inte svårt att föreställa sig vad en postmodern konservatism kommer att vilja göra med universiteten: ersätta motståndarens politisering med sin egen variant. Som Johan Hakelius skriver: ”Jag befarar att detta inte kommer att sluta lyckligt, för den oundvikliga motreaktionen riskerar att komma från ytterkanter som vill politisera och beskära det fria tänkandet enligt andra idéer. Samhällets balanserande mitt har, i rädsla för att verka reaktionär, låtit universiteten ostört gräva det fria tänkandets grav.” (Fokus 12 mars 2020.)

Men antag att skiftet är mycket större än så, att det handlar om en förändring av den dominerande livskänslan av det slag som vi har sett tidigare i historien? Jag vill försöka beskriva det utifrån Thomas Sowells distinktion mellan två grundhållningar, en begränsad och en obegränsad vision, som inte på något enkelt sätt är liktydiga med höger och vänster. Den obegränsade visionen utgår från att problem alltid har en lösning och om den inte kommer till stånd, beror det på att illvilliga krafter håller emot. Det finns ingen knapphet; om någon saknar något beror det på att någon annan tagit det eller blockerar tillgången till det. Den begränsade visionen däremot är antiutopisk; den utgår från att det inte finns någon definitiv lösning på de problem som människan brottas med. Man kan försöka hantera dem genom trade-offs mellan olika mål, men de kommer ändå alltid att finnas kvar och knapphet är i många lägen en realitet (Thomas Sowell, A Conflict of Visions– Ideological Origins of Political Struggles, 1987). Förändringen av flyktingpolitiken sedan 2015 är ett exempel på en förskjutning från en obegränsad vision till en begränsad; uppfattningen att vi behöver göra en trade-off mellan en humanitär invandringspolitik och det svenska samhällets förmåga att integrera stora flyktingströmmar har blivit mer tongivande. När jag skriver detta skakas hela världen om av en pandemi, orsakad av coronaviruset. Det är naturligtvis svårt att förutse de långsiktiga konsekvenserna av denna katastrof, men den förstärker betoningen på gränser och kommer på vissa sätt att bromsa globaliseringens flöde av produkter och människor, som jag diskuterade tillsammans med idéhistorikern Svante Nordin och ekonomhistorikern Lars Magnusson i Respons nummer 1/2021. Den bekräftar den begränsade visionens utgångspunkt att världen på grundläggande sätt förblir sig lik. Pandemier har ju spelat en enorm roll i historien och våra villkor i dag är trots allt inte så olika.

Jag gissar att vi befinner oss i en pendelrörelse bort från den obegränsade visionen i riktning mot den begränsade och en sådan omfattar långt fler än de som betecknar sig och betecknas som konservativa, inklusive postmoderna sådana. Frågan om hur vi ska få till stånd en fungerande ordning ges här högre prioritet än strävan att oavbrutet söka övervinna allt subtilare begränsningar och etablerandet av gränser får företräde framför gränslöshet i vidare bemärkelser. Den begränsade visionen delar inte den postmoderna konservatismens negativa syn på vetenskap men den är skeptisk till aktivism. Inför denna strömning är risken snarast att extrema idéer får prägla den allmänna synen på universiteten. Det påverkar i sin tur beredvilligheten att skjuta till resurser, vilket kan komma att slå ganska brett mot institutionerna, inte bara mot den politiserade forskningen. Om detta sker så rubbas tilliten till den akademiska forskningen generellt. Det försämrar också akademins möjligheter att konstruktivt bidra till det offentliga samtalet. Akademins styrka är att den kan tillföra fakta som tagits fram utan hänsyn till kränkthet och trygghetsbehov, och genom att företräda principen om att det bästa argumentet gäller, inte vem som säger något, utan vad. Med tanke på den politiska och massmediala utvecklingen är detta kanske viktigare än någonsin.

Denna essä är en något modifierad version av Glans bidrag i antologin Oumbärliga samtal – Humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt.

Relaterat
Debatt

På normstyrningens bakgård

Normer och värderingar har fått en allt viktigare roll i debatter och syftena är ofta lovvärda. Men normer används också som slagträ och som fasad för utspel som inte alls...


Kay Glans

Kay Glans är senior editor på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...