Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Politik & samhälle
Per Svensson
Därför hatar alla liberaler
Och därför har alla fel
Liberal debatt | 180 s | Isbn 9789198166002
Recensent: Erik Tängerstad
Den motsägelsefulla liberalismen

Vid förbundsdagsvalet 2013 fick Tysklands liberala parti, FDP, 4,8 procent av väljarstödet. Därmed missades femprocentspärren och Angla Merkels liberala koalitionspartner åkte ur förbundsdagen. Kring denna händelse svävar Per Svenssons debattbok om liberalismens tillstånd i dag. Bilden som målas upp är paradoxalt klargörande.

Svensson citerar Ralf Dahrendorf som citerar Isaiah Berlin: ”frihet är frihet”. Inom det liberala tankegodset står frihetstanken i centrum. Men vad är frihet? ”Principen är klar. Tillämpningen är desto svårare. Det är precis som det ska vara”, hävdar Svensson och understryker att ingenting är värre än kollektivets förtryck av individen: ”»Vi« är ett av världens farligaste ord”, slår han fast. ”Vi” kan betyda ”folket” och ”nationen”, liksom ”klassen” och ”partiet”. Vi individer måste hela tiden aktivt skydda oss mot både socialkonservativa traditionalisters och radikala utopisters olika ”vi”. Skyddet består i tillämpandet av liberalernas svårtillämpliga tankegods, förutan vilket den eviga kampen för människans frigörelse vore oåterkalleligen förlorad. Men, påpekar Svensson, vi liberaler får aldrig kämpa aktivt, för då riskerar vi bli det våra motståndare är: utopister. Svensson refererar Jonatans dilemma i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta: ”Det finns alltid en risk att man kommer ur striden med sin fiendes märke i pannan. Men samtidigt finns det saker man måste göra, annars är man bara en liten lort.”

Det betecknande för Svenssons resonemang är dess självmotsägelser. I kapitel tre understryker han: ”Liberalismen har också en idealistisk dimension”. I kapitel fyra slår han fast: ”Liberalismen är inte, och har aldrig varit utopisk. Det finns inget liberalt slutmål att »förverkliga«, det finns inget liberalt nirvana.” I de följande kapitlen slår han lika tydligt fast motsatsen: friheten är liberalernas nirvana. På en sida kan man till exempel läsa: ”På staten ankommer endast att värna friheten, det vill säga inskrida om och när någon utsätts för våld, hot och tvång.” På sidan innan kan man läsa: ”Av samma skäl som samhället/staten kan ingripa för att skydda barnet mot dess egna handlingar kan staten/samhället därför tvinga både slaven och heroinisten till frihet”. I den bästa av liberalernas anti-utopiska vardagsvärld ska staten tvinga individerna till frihet från yttre tvång.

Samma logik gäller geopolitiskt. Stater som förtrycker sina medborgare och förhindrar deras frihet måste – med tvång om så fordras – fås att ändra sin maktutövning. Genom kravet på tvångsmedel riskerar dock det internationella samfundet att frammana det Svensson kallar ”bombliberaler” – liberaler som i handling försöker bomba fram friheten. Svensson tar avstånd från dem och menar att det är bättre att inte ingripa, även om friheten är hotad, trots att man då naturligtvis bör ingripa. Som vanligt avslutar han sina funderingar i ämnet med att lämna frågan öppen: ”Så återigen, vad göra när en gangsterregim förvägrar sina medborgare rätten att i frihet söka lyckan, när den istället terroriserar, fängslar och mördar dem? Är det verkligen fred vi vill ha? Alltid och till varje tänkbart pris?” Här visar Svensson i handling – på tvärs mot det han säger i ord – att liberalismen är och alltid har varit utopisk. En liberalism som i slutändan inte aktivt eftersträvar människans frigörelse från förtryck är inte liberal utan endast en liten lort, som Jonatan skulle ha uttryckt saken.

Lika ivrigt som Svensson talar om det liberala tankegodset, lika litet talar han om politiska partier i Sverige. Det lilla han har att säga om FP och dess partiledare Jan Björklund demonstrerar ett aktivt avståndstagande. ”Folkpartiet liberalerna har, trots partinamnet, inte ensamrätt på svensk liberalism.” Hans granskning av de åtta riksdagspartierna hösten 2013 visar att sex av dem företräder liberalt idégods, ”till och med kristdemokraterna kan i ett historiskt perspektiv framstå som en smula liberalt anfäktade”. Enligt Svensson är endast SD och V icke-liberala partier. Av dessa sex liberala riksdagspartier framstår just FP som det mest diskutabla, rent ideologiskt sett. I anslutning till sin kritik av ”bombliberalen” släpper han ett par retoriska bomber: ”Expressens ledarredaktion ett publicistiskt Pentagon? Folkpartiets partiexpedition en stridsledningscentral?”

Så varför åkte tyska FDP ur förbundsdagen? Jo, för att partiet övergett det liberala idéarvet för den värsta formen av opportunism, nämligen den misslyckade opportunismen. Det liberala partiet hade blivit ”Tartuffe-liberalt”, alltså ett parti som hycklar liberalism. Här sätter Svensson fingret på den europeiska – även svenska – liberalisms ömma punkt. I en globaliserad och alltmer jämlik värld hotas den europeiska medelklassen av kollektiv deklassering. Att vara europeisk medelklass innebär inte längre att man tillhör världens överklass. Den värld vi vant oss vid hotar att falla sönder och vi riskerar att krossas under rasmassorna. Epoken vi fötts in i går mot sitt slut: ”Det liberala demokratiska överflödssamhället representerar ett undantagstillstånd i människans historia.” Ur detta spirar kollektiv ångest. Det är inte bara yttre, anti-liberala krafter som hotar oss. ”Hotet mot det liberala samhället växer också inifrån, ur rädslan.” Rädslan urholkar individens liberala själ och får människor att sluta sig samman i främlingsfientliga kluster av ”vi”. Mot bakgrund av denna hotande utveckling avslutar Svensson sin bok stilrent genom att inta en pose värdig en självmotsägande anti-utopist. Han blundar och drömmer sig bort: ”Längtan efter frihet och ljus. Det är liberalism. Mer behöver inte sägas. I rest my case.”

I Svenssons argumentation tydliggörs det självmotsägande, självförnekande och i slutändan självförintande tillstånd som den samtida europeiska liberalismen befinner sig i, ett tillstånd som blivit än tydligare under året som gått sedan boken kom ut. Svenssons essäer kan ses en konkretion av samtidens problem, men de bidrar knappast med någon problemlösning.

Erik Tängerstad är lärare, historiker och skriftställare.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet