Det trygga livet i väst kan raseras

Det är snart 50 år sedan den ryskfödde ekonomen Simon Kuznets mottog Riksbankens ekonomipris till Alfred Nobels minne. Egentligen prisades han för sina fundamentala insatser för att mäta nationernas välstånd. Han utarbetade den första heltäckande serien för att mäta USA:s nationalinkomst från 1930-talet tillbaka till 1800-talets mitt med en metod så heltäckande och banbrytande att den lade grunden för de tillväxtmått som används i dag. Men det är kanske främst som upphovsman till den så kallade Kuznetskurvan som hans namn gått till historien.

Enligt Kuznetskurvan följer inkomstojämlikheten mellan individer en lagbunden rörelse under industrialiseringsprocessen. Låg förindustriell ojämlikhet ersätts av ökande klyftor när ekonomin moderniseras och frukterna av den nya tekniken skördas olika. Gradvis byggs omfördelande institutioner och utbildningsväsendet ut för att tillväxten ska komma fler till del. Därför kan Kuznetskurvan ritas som ett uppochnervänt U. När Kuznets mottog sitt pris på 70-talet kunde en sådan kurva ritas upp för de flesta industrialiserade länder. Efterkrigstiden hade dramatiskt minskat ojämlikheten mellan individer och det såg ut som ett ovillkorligt faktum att kurvan vände nedåt efter att industrialiseringen nått en viss mognad. Men sedan dess har klyftorna ökat igen.

Det är i dagens ökande klyftor som Branko Milanovic tar upp tråden där Kuznets lämnade den. Men till skillnad från Kuznets betonar han den globala dimensionen. Det är nämligen bara i västvärlden som klyftorna ökat. Någon gång mellan 1970-talet och 1990-talets mitt var den globala ojämlikheten mellan jordens länder som störst. Hela 80 procent av en persons ekonomiska välgång kunde härledas ur turen att vara född i ett rikt land. Med Milanovics ord betydde ”plats” mer än ”klass” för en individs placering i inkomstfördelningen. Fördelen att vara född i ett rikt land innebar en hög ”medborgarskapspremie”. Någon gång efter 1990-talets mitt har dock medborgarskapspremien minskat, främst på grund av att en väldig medelklass växt fram i bland annat Kina och Indien.

I Global ojämlikhet bygger Milanovic på ett imponerande stort datamaterial, insamlat och beskrivet på ett sätt som i noggrannhet hedrar Kuznets minne. Redan i första kapitlet förklarar han i en åtta sidor lång faktaruta hur han byggt upp sina hushållsundersökningar och förklarar datamaterialets brister och förtjänster. Han kontrasterar hur ojämlikhetens väldiga rörelser bestämts av ”klass” eller ”plats” under århundraden. För 200 år sedan var medborgarskapspremien mycket lägre än i dag – i stället var det klass som, oavsett om man var född i England, Kina eller Ryssland, förklarade sannolikheten för att en individ skulle komma att tillhöra det globala toppskiktet. Varthän dagens trend mot ökande inomnationella klyftor kommer att ta oss kan vi bara spekulera i. Milanovics bok förbereder oss dock för att den globala ojämlikhetens rörelser kan komma att rasera de trygga liv som vi i västvärlden byggt upp.

Vill man förstå elefantgrafens utveckling räcker det inte med att studera globaliseringen som en isolerad kraft.

Mest inflytelserik i detta sammanhang är Milanovics ”elefantgraf” som presenteras redan några sidor in i boken. Den visar de procentuella inkomstökningarna under de senaste 30 åren i en graf som rankar alla individer på en skala från den fattigaste till den rikaste percentilen. De kraftiga inkomstökningarna i den globala medelklassen byggs upp till att likna en elefants profil, där huvudet kröns av de framväxande medelklasserna i Indien och Kina. Men för de allra rikaste 20 procenten ser det annorlunda ut. Medan de allra rikaste dragit ifrån, har de individer som befann sig kring den 80:e percentilen för 30 år sedan inte upplevt några inkomstökningar alls. Det ser alltså ut som att elefantens snabel trumpetar ut de senaste årens växande klyftor mellan västvärldens globala elit och dess förlorande medelklass.

Grafen har utsatts för en hel del debatt och metodkorrigeringar, men den har inte för inte utsetts till världens mest inflytelserika graf. Den illustrerar nämligen något som politiker, populister och medborgare i Väst länge haft på känn: att klyftorna ökar på hemmaplan. Att globaliseringen kan ha haft ett finger med i spelet är en förklaringsmodell som ligger nära till hands.

Milanovics bok underbygger alltså med fakta den debatt som vill förstå hur den globala ojämlikheten utvecklats. Men den ger också ledtrådar till varför. Vill man förstå elefantgrafens utveckling räcker det inte med att studera globaliseringen som en isolerad kraft. Den nya tekniken spelar också en nyckelroll. På grund av de bättre möjligheter till kommunikation över långa avstånd som introducerats genom IT har företag kunnat utlokalisera industriarbeten och rutinarbeten inom tjänstesektorn till låglöneländer, bland annat i Asien. Tack vare billiga maskinvaror (tänk Lenovo, SAP eller iPhone) framställda i samma långlöneländer, har den högutbildade arbetskraften i Väst kunnat öka sin produktivitet och sina löner. Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har alltså gemensamt gynnat medelklassen i Asien och de allra mest högutbildade procenten i Väst. Förlorarna finns bland industriarbetarna som sett sina jobb försvinna i de framväxande rostbältena i Väst.

För att förklara den senaste tidens uppgång i ojämlikhet i Väst betonar Milanovic likheterna med det tidiga 1900-talet. Både dåtidens industriella och dagens informationsteknologiska revolutioner har skapat monopolvinster för de företagare som varit först med det senaste. På liknade sätt har strukturomvandlingen (först från jordbruk till industri och senare från industri till tjänster) skapat vinnare och förlorare. Mer kontroversiellt betonar boken även att den politik som förts sedan 1980-talet ytterligare drivit på klyftorna, eftersom förändringar i marginalskatt på inkomster och kapital gjort de moderna välfärdsstaternas roll mindre omfördelande. Milanovic betonar att tidens politiska kursändringar inte kan förklaras med ett folkligt missnöje med välfärdsstatens storlek (då borde välfärdssektorn ha minskat, men det har den inte). Snarare ska de förstås som en del i den globaliseringsprocess som är inbyggd i informationsrevolutionen, eftersom den gjort både kapital och högutbildad arbetskraft mer lättrörlig och svårare att beskatta. Här kan man tillägga att arbetarna haft svårare att organisera sig enligt globala villkor och att fackföreningsrörelsen har minskat i betydelse.

Milanovics teoretiska bidrag till att förstå ojämlikhetens rörelser landar dock närmare Kuznets än vad bokens titel antyder. I stället för att lansera en global teori för hur bidraget från både ”plats” och ”klass” kan komma att utvecklas, lägger Milanovic en större del av boken på förklaringar som rör ojämlikheterna inom nationer. Han ersätter däremot den problematiska Kuznetskurvan med begreppet ”Kuznets-vågor”. Vågor kan som bekant bölja fram och tillbaka flera gånger under historiens lopp, till skillnad från en kurva. Teorin kräver dock en förklarande kraft som både kan omfatta efterkrigstidens minskande inkomstskillnader och de senaste decenniernas ökande klyftor. Här försöker sig Milanovic på att definiera två typer av krafter som pressar ner ojämlikheterna, förstörande (krig, naturkatastrofer och epidemier) och välgörande (utbildning, sociala transfereringar och progressiv beskattning).

I detta sammanhang måste han självklart förhålla sig till en annan fixstjärna inom ojämlikhetsforskningen, men till skillnad från Thomas Pikettys modell av ojämlikhet som det naturliga utfallet i en kapitalistisk ekonomi (om inte yttre chocker, i stil med krig eller socialistiska partier leder till kapitalförstörelse eller minskad ägandekoncentration), menar Milanovic att ojämlikheten måste förstås som en inre process. Även händelser som till synes är orsakade utanför det ekonomiska systemet, som till exempel det första världskriget, har ekonomiska orsaker. Här sällar Milanovic sig till en äldre litteratur, knuten till namn som Marx, Hobson och Luxemburg, som betonat inhemsk ojämlikhet som en faktor för att förklara utländsk expansion. På ett större plan liknar hela tanken om endogent orsakade politiska faktorer och återkommande cykler i ekonomin mer den ekonomhistorisk inriktade litteraturen än den forskning som bedrivits på nationalekonomiska institutioner under senare tid. Mycket riktigt är det också på denna punkt som Milanovic fått starkast mothugg från ekonomskrået.

Boken ger också konkreta förslag på hur klyftorna kan minskas. För att utjämna inkomstskillnader inom länder menar Milanovic nämligen att den senaste tidens teknologiska revolution, pådriven av globaliseringen, ryckt undan mattan för de verktyg som stått till buds under 1900-talet. En klassisk nationalekonomisk idé är ju att vinnarna av en reform bör kunna kompensera förlorarna, men det är svårt att se hur detta konkret ska utföras i en värld där beskattning av kapital och högutbildade individer försvårats av just globaliseringen. Därför föreslår Milanovic att framtida regeringar bör följa den politik som förts i flera asiatiska ekonomier under senare tid. Statens roll är där inte så mycket att omfördela inkomster som att utjämna individers resurser före skatt. Ett land med jämnt fördelat humankapital och kapitalägande behöver inte så progressiva skatter för att uppnå en jämlik fördelning av inkomster. Förslag i enlighet med denna linje är höga arvsskatter (vilket även rekommenderas av Piketty) och en skattepolitik som underlättar för arbetstagare och fattiga att äga aktier i sina företag samt andra finansiella tillgångar. Utöver detta måste utbildningsväsendet reformeras så att även de fattiga har tillgång till de skolor och framtida nätverk där eliten fostras.

Men huvudparten av de globala inkomstojämlikheterna kommer fortfarande från ojämlikheten mellan länder, och här lyser den globala politiken för beskattning, omfördelning och utbildning med sin frånvaro. Det bästa sättet för en individ som haft oturen att födas utan ”medborgarskapspremie” är helt enkelt att byta land. Det är rimligen också det som vi nu ser hända. Men det är på just de platser där närheten mellan den rika och fattiga världen gör detta möjligt som vi ser murar och stängsel byggas upp. Trots detta forcerar årligen miljontals människor dessa gränser för att i många fall leva som papperslösa medborgare i den rika delen av världen. Milanovic ställer i sin bok frågan om det inte finns ett bättre sätt.

Det bästa sättet för en individ som haft oturen att födas utan ’medborgarskapspremie’ är helt enkelt att byta land.

Här kommer vi till det som jag föreställer mig vara bokens mer kontroversiella delar, åtminstone för politiker i Väst. Det finns nämligen en spänning mellan individers strävan att utjämna den globala orättvisan och nationens strävan att behandla alla som lever inom nationens gräns lika inför lagen. För att överbrygga dagens motsättningar mellan generösa välfärdssystem och fri migration, som vi i Sverige kanske närmast känner igen som den så kallade ”volymfrågan”, föreslår Milanovic därför ett framtida graderat medborgarskap. Här tar han Gulfstaternas gästarbetarsystem som exempel på en politik som trots sin ”otvivelaktigt hårda behandling” faktiskt lett till bättre ekonomiska villkor för de utländska arbetare som befinner sig i landet och deras familjer.

Här väljer Milanovic globalistens perspektiv framför nationella jämlikhetssträvanden: huvudmålet är att minska de globala ojämlikheterna. Om det enda sättet att få de rika länderna att öppna sina gränser går genom graderade medborgarskap menar han att det är värt det i den globala jämlikhetens namn. Föga förvånande har denna del av boken fått mindre genomslag, trots att Milanovic belyser det diskriminerande faktum att ett parallellsamhälle av papperslösa migranter utan några som helst medborgerliga rättigheter redan existerar i de flesta rika västländer.

Och det är precis i denna besvärliga diskussion kring hur vi förenar principer om global rättvisa med jämlikhetssträvanden inom våra länder som Milanovics bok skakar om. Han visar på fakta och jämför historiska förlopp, serverar inga enkla lösningar, men inger ändå hopp. Milanovic skriver själv att vi i dagens växande intresse för ojämlikhet kanske kan skönja en betydelsefull ideologisk förändring. När vi inte längre skyler över skillnaderna utan blottlägger olikheterna kan vi betrakta världen ur ett nytt perspektiv. Ur detta perspektiv kan vi inte längre återgå till det gamla. Att läsa Milanovics bok är en bra början på en sådan förändring.

Publicerad i Respons 2017-5