Föregående

nummer

Måndag 24 april 2017

6/2012

Tema: EU borde inte ha infört en gemensam valuta och penningpolitik utan att samtidigt införa en fiskal union.
Historia
Mats G. Larsson
Kensington 1898
Runfyndet som gäckade världen
Atlantis | 189 s | Isbn 9789173535861
Recensent: Lars Lönnroth
Falsarium som nästan stämde med verkligheten

Den så kallade Kensington-stenen, som grävdes upp i Minnesota 1898, berättade i runskrift om skandinaver som kom till Amerika på 1300-talet. Den avslöjades snabbt som ett falsarium men även efter Mats G. Larssons klargörande bok är det oklart vem som egentligen ristade stenen.

Inskriften på världens mest omskrivna runsten, Kensingtonstenen i Minnesota, är som alla experter vet en förfalskning från slutet av 1890-talet, men det har inte hindrat den från att bli en helig ikon bland skandinaviska bosättare i dessa trakter. Om inskriften vore äkta skulle den nämligen bevisa att ättlingar till nordiska vikingar anlände till Minnesota redan på 1300-talet, det vill säga långt innan Columbus seglade över Atlanten. Därmed skulle det också vara bevisat att skandinavernas hemortsrätt i den amerikanska mellanvästern är långt äldre än någon tidigare kunnat föreställa sig, och kanske rentav att USA-rikets vagga vore att söka i de jordbruksbygder som Vilhelm Moberg skildrat i sina invandrarromaner. Undra sedan på att Kensington-stenen vållat uppståndelse och blivit en turistattraktion, särskilt bland ättlingar till nordiska utvandrare!

Vad är det då som står på denna sten, som 1898 grävdes upp på den svenskamerikanske bonden Olof Öhmans gård utanför Kensington, Minnesota? Där står skrivet - med en högst egenartad runskrift av sentida typ samt på ett slags lantlig norsk-svensk-engelska av omisskännlig 1800-talskaraktär - att 8 götar och 22 norrmän år 1362 kommit på upptäcktsresa (”opdagelsefärd”) väster om Vinland (”fro Vinland of vest”). Vidare påstås att ”vi” slagit läger och varit ute och fiskat men vid hemkomsten funnit 10 man röda av blod och döda (”ded”). Den bild man får av sammanhanget är alltså att en skandinavisk expedition på sammanlagt 30 personer begivit sig västerut från det landområde på den amerikanska östkusten som i flera isländska sagor kallas Vinland. Sedan expeditionen upprättat sitt läger skall några av dem (flertalet?) ha gett sig ut att fiska, sannolikt på någon av de närbelägna sjöarna, men vid återkomsten funnit att 10 av deras kamrater låg döda efter ett anfall, sannolikt av indianer.

Till inskriftens många absurda detaljer hör årtalet 1362, som dels inte anges på medeltida utan på modernt vis, dels inte alls stämmer överens med uppgifterna om Vinland i de isländska sagorna. Enligt dessa sagor företogs resorna till Vinland av Leif Eriksson och andra grönländska vikingar med norskt ursprung omkring år 1000 och ledde aldrig till någon varaktig bosättning. Att norska eller (än värre!) svenska ättlingar till dessa vikingar skulle ha levt kvar på den amerikanska kontinenten på 1360-talet och talat 1800-talsspråk är i sig själv helt otroligt och stöds inte av vare sig skriftliga källor eller arkeologiska fynd.

Det är alltså föga egendomligt att Kensingtonstenen redan från början avfärdades som ett uppenbart falsarium av alla akademiska auktoriteter på området. Inte desto mindre lyckades Hjalmar Holand, en lokalpatriotisk amatörforskare av norskt-amerikanskt ursprung, starta en framgångsrik kampanj för att bevisa runstenens äkthet och betydelse som ett historiskt dokument av största vikt. Holand skrev flera böcker om stenen under 1900-talet och fick många efterföljare, av vilka några ännu lever och i trosvisshet starkt påminner om den så kallade Västgötaskolan i Sverige på 1980-talet. Men naturligtvis stötte Holand och hans anhängare på hårt motstånd från runologer, historiker och andra forskare, som efterhand började intressera sig alltmer för frågan hur falsariet egentligen gått till. Redan 1958 publicerade den svensk-amerikanske filologen Erik Wahlgren, professor vid UCLA, en utmärkt avhandling med titeln The Kensington Stone - A Mystery Solved, där han bland annat övertygande visade att stenens påstådde ”upptäckare”, Olof Öhman, tillhört en krets av självlärda svensk-amerikaner som redan långt före stenens förmodade ”upptäckt” 1898 ägnat sig åt mer eller mindre amatörmässiga studier av runor och vikingafärder till Vinland. Att falsariet på något sätt tillkommit inom denna krets föreföll mycket sannolikt.

Ändå var det förhastat av Wahlgren att påstå sig ha löst mysteriet, eftersom han inte kunnat identifiera runristaren och inte heller lyckats förklara en del egendomligheter i inskriften, häribland några okända och egenartade runtecken. Ytterligare pusselbitar kunde dock historikern Theodore C. Blegen och dialektforskaren Folke Hedblom bidra med i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Blegen lyckades få fram uppgifter som tydde på att Olof Öhman haft mer bildning än man förut trott, och att han varit känd i trakten som en stor skämtare och även som runristare. Hedblom spelade under sin dialektforskning in ett samtal med en uråldrig svensk-amerikan som berättade om en försupen svensk-amerikansk präst vid namn Sven Fogelblad, verksam i Minnesota på 1890-talet. Denne Fogelblad skall ha studerat i Uppsala, där han lärde sig mycket om runor, och senare skall han ha fungerat som lärare för Olof Öhman och andra lantbor i närheten av Kensington. Visserligen hade Fogelblad avlidit strax innan runstenen grävdes upp ur Öhmans jord, men han kan ändå mycket väl ha medverkat vid falsariets tillkomst.

Trots alla tecken på att Kensingtonstenen tillkommit i Minnesota på 1890-talet och inte 1362, har dock vissa amerikanska skribenter, framför allt ett par teknologer vid namn Richard Nielsen och Scott Wolter, envist fortsatt att argumentera för inskriftens äkthet i Hjalmar Holands efterföljd. Så sent som 2003 fick de stöd av Statens historiska museum under ledning av dess dåvarande chef, Kristian Berg, en byråkrat som aldrig tvekat att demonstrera sitt massiva förakt för humanistisk bildning. På museet ordnades detta år en utställning kring Kensingtonstenen, där Nielsen och Wolter fick framföra ovetenskapliga argument för stenens äkthet utan att svenska runologer och medeltidsforskare tilläts komma med invändningar.

Till slut har nu arkeologen Mats G. Larsson givit ut en spännande och lättläst bok, där historien om den märkliga stenen rullas upp från början och det mesta sätts på plats. Inte heller denna gång kan man väl säga att mysteriet är slutgiltigt löst, men Larsson kan presentera ännu en värdefull pusselbit av stort intresse. Han visar nämligen - huvudsakligen på grundval av Umeå-professorn Tryggve Skölds forskning - att de ännu oförklarade runtecknen på Kensingtonstenen stammar från ett sentida runalfabet som var känt i Dalarna på 1800-talet. Därifrån måste de på något sätt ha förmedlats vidare till de runintresserade bönderna i Minnesota, och förmedlaren hette med rätt stor sannolikhet Sven Fogelblad.

Mats G. Larsson menar sig dessutom ha upptäckt att inskriften på Kensingtonstenen, efter diverse matematiska operationer, kan läsas som ett chiffer med följande budskap: ”ÖHMANS FAN VI VED HADE VED STEN.” Detta något egendomliga budskap skulle i sin tur, menar han, kunna tolkas som ett erkännande från Olof Öhmans sida. Det är alltså han som enligt Larsson måste vara stenens upphovsman. Här kan jag tyvärr inte alls följa Larssons argumentation, som på just denna punkt är nästan lika tvivelaktig som Holands, Nielsens eller Wolters argument för stenens äkthet.

Frågan om vem som ristade runorna på stenen får därför nog fortfarande sägas vara olöst. Det kan ha varit Öhman eller Fogelblad men också någon annan i deras lilla runologiska studiecirkel. Men kanske är den frågan inte så viktig. Långt intressantare är frågan varför man kostade på sig det mödosamma arbetet med att rista denna runsten. Var det ett skämt för att driva med Minnesotabornas lokalpatriotism och ambitioner att härstamma från nordiska vikingar? Detta verkar onekligen vara den enklaste förklaringen. Men varför var det då ingen som trädde fram och avslöjade skämtet sedan ortsbefolkningen låtit lura sig? Var det av rädsla för att drabbas av folkets vrede eller kanske för att man inte i onödan ville såra hyggliga grannars känslor? Eller var det verkligen fråga om ett allvarligt menat bedrägeri för att sätta Kensington på kartan och åstadkomma en rejäl turistattraktion? I så fall får falsariet sägas ha varit framgångsrikt, eftersom många turister fortfarande kommer för att titta på stenen.

En annan, ännu intressantare fråga är vad det är för sociala drivkrafter som gör att det blir ett så våldsamt folkligt ståhej kring sådana fenomen som Kensington-stenen eller Västgötaskolan. Som redan framgått är det åtminstone till stor del en fråga om lokalpatriotism eller nationell chauvinism. Men härtill kommer också, tror jag, en utbredd motvilja mot akademiska auktoriteter. Den drivkraften var mycket tydlig i Hjalmar Holands böcker till stenens försvar liksom i Kristian Bergs utställningspolitik på Historiska museet - för att nu inte tala om Dag Stålsjös herostratiskt ryktbara tv-program om Svearikets vagga, som på 80-talet hatades av alla akademiska experter men älskades av västgötska bönder som trodde på Västgötaskolans tes att vaggan stått i deras hemtrakter.

Ironiskt nog har såväl Västgötaskolans som Kensingtonstenens folkliga anhängare på senare tid fått åtminstone delvis rätt mot de akademiska experterna. Ty historikerna är i dag mer benägna än förr att tro att rikets vagga inte bara stod i Uppland och Mälardalen utan också i Götalandskapen. Och arkeologiska utgrävningar har numera visat att nordiska vikingar faktiskt kom till den amerikanska kontinenten, visserligen inte till Minnesota men däremot till L'Anse aux Meadows i Newfoundland. Falsarier förblir dock falsarier, även i de fall då de omfattas av folkets kärlek. Och även i de fall då deras vittnesbörd tillfälligtvis råkar överensstämma med den historiska sanningen.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Publ. i Respons 6/2012

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet