Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

5/2014

Tema: Generation Distraktion. Den unga generationen kan stå inför ett hårt möte med verkligheten. Dess genväg kan bli en senväg.
Konstarterna & medier
Cheko Pekgul & Nalin Pekgul
Jag är ju svensk
Recito | 162 s | Isbn 9789175176000
Recensent: Torbjörn Elensky
Invandrares rätt att vara svenskar ifrågasätts – av invandrare

Författarna oroade sig för att deras barn inte skulle accepteras av det svenska samhället men konfronterades snart med problemet att andra med invandrarbakgrund ifrågasatte barnets rätt att vara svenska. Det genomgående temat i denna viktiga bok är att ingen ska särbehandlas och att man för att få samhällets solidaritet själv måste ställa upp på samhället.

Efter den 11 september 2001 gjorde svenska politiker det stora misstaget att vända sig till reaktionära muslimer som talesmän för den muslimska minoriteten i landet. Förutom det uppenbart märkliga i att tänka sig att just denna religiösa minoritet skulle behöva särskilda talesmän, till skillnad från katoliker eller buddhister, osynliggjordes i ett slag skillnaderna i erfarenheter, religiös tillhörighet samt religiös, social och politisk identitet för landets många invånare med muslimsk bakgrund. I stället för att ses som medborgare, individer, med samma individuella rättigheter och skyldigheter som alla andra i landet, bakades de plötsligt ihop till en grupp med föregivet gemensamma ideal och intressen. Samtidigt stärktes de mest reaktionära muslimerna genom att göras till språkrör för hela den muslimska befolkningen, så att de kunde legitimera sitt inflytande även inom gruppen, med hänvisning till sin status som samtalspartners med regering, kommunledningar och så vidare.

Det är den socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul och skribenten Cheko Pekgul, som skriver detta i sin viktiga bok Jag är ju svensk. Nalin Pekgul, utbildad till sjuksköterska, var den första muslimen som valdes in i Sveriges Riksdag 1994, fast hon valdes inte in som någon religiös representant, utan som en socialdemokratisk politiker bland alla andra. Hon har bland annat varit ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet och under flera år varit en viktig röst för invandrares rättigheter. Hon har gått på tvärs mot de uppfattningar och påbud som varit rådande för dagen. Hon har exempelvis konsekvent varnat för det ökande religiösa inflytande och interna förtryck som hon menat sig kunna iaktta i det Tensta, där hon, till skillnad från de flesta andra politiker som yttrar sig i dessa frågor, själv är bosatt.

Författarna skriver att det som ursprungligen oroade dem var om det svenska samhället skulle acceptera dem och deras barn som svenskar. De har, skriver de redan i bokens inledning, förberett sina barn på att de skulle kunna möta motstånd från vissa svenskar på grund av fördomar, främlingsfientlighet och rasism. Familjens band till Kurdistan, dess språk och kultur är fortfarande starka, men de poängterar vikten av att barnen tillåts leva i Sverige som svenskar, för att de inte ska hamna mellan stolarna och tvingas till en tillvaro där de förväntas leva kvar i föräldrarnas nostalgi över den gamla hembygden. Men det stora problem de stött på, och som är svårare att bemöta än andras rasism, är ”släktingar, landsmän och andra människor med invandrarbakgrund” som ifrågasätter barnens rätt att vara svenska.

En intressant iakttagelse de gör är att somliga invandrarungdomar råkar vilse i glappet mellan en auktoritär hemuppfostran och den svenska skolans mera tillåtande attityd. Nalins och Chekos egna barn kom ofta hem trötta från skolan och klagade på att andra barn kom sent, störde på lektionerna och struntade i lärarnas tillsägelser. Jag har själv en kort period arbetat som svenskavikarie i Botkyrka kommun och iakttagit hur killen som bråkade mest på lektionerna var vattenkammat artig och nästan bockade för magistern när jag stötte på honom med familjen i gallerian på vägen hem. Det är givetvis svårt för barn att på egen hand överbrygga glappet mellan den auktoritära fostran de får hemma och den svenska uppfostringsstilen i skolan, som mera bygger på en internaliserad disciplin. Fast de som klarar detta, som kan växla mellan olika koder, beteenden, språk och sociolekter, har definitivt en stor fördel under resten av livet. Det vore bra om den svenska skolan kunde uppmärksamma skillnaderna i uppfostringsideal och underlätta överbryggningen.

Författarna vänder sig med stor indignation mot dem som inte velat ta i frågan om hedersförtryck. Återigen bygger denna indignation inte på några abstrakta principer, utan bottnar i en personlig erfarenhet, som får sitt uttryck i bokens berättelser. Det första hedersmord som gick till rättegång i Sverige var en kristen palestiniers mord på sin 18-åriga dotter i juni 1994. Tingsrätten tog, enligt bokens författare, hänsyn till mannens kulturella bakgrund och dömde honom för dråp i stället för mord. Nalin och Cheko Pekgul redogör för flera fall, i vilka det svenska samhällets inkonsekvens och särbehandling av invandrare bidragit till att göra problemen större i stället för att avhjälpa dem. Inte minst berättar de om sin egen upplevelse av mordet på Fadime Sahindal. De var personligen engagerade i och kände hela hennes familj, vilket gör att de nyanserat kan berätta också om hur hennes far, som inte var någon ond man, pressades till att mörda sin egen dotter av omgivningens krav.

En av de viktigaste saker som skiljer hedersförtrycket från ”vanlig” svensk kvinno- och barnmisshandel är att det omgivande samhället uppmuntrar och uppmanar till att förtrycket utövas, att till och med mord på ett eget barn kan anses rätt för att det motsvarar normen att familjens heder ligger i kvinnornas (och sönernas) lydnad och bevarade oskuld. Inte minst understryker författarna hur aktiva kvinnorna ofta är i att upprätthålla hedersförtrycket. Det kan vara ännu svårare att trotsa en mamma som gråter och som tycker att dottern sviker henne när hon inte lever på familjens villkor, som mamman själv ju gjort, än en far som slår. Hedersmorden kan inte inordnas under kvinnovåld i allmänhet och i det förebyggande arbetet för att hindra att hedersförtrycket leder till hedersvåld och i värsta fall hedersmord måste enligt författarna särskilda hänsyn tas till de kulturella skillnader som gör detta till ett specifikt problem för vissa invandrargrupper i Sverige. De är hårda mot vissa debattörer, ”inte minst från vänstern”, som förnekar att hedersförtrycket skiljer sig från annat kvinnoförtryck, och frågar ”om det ska behöva ta hundra år till att inse att det förtryck som i extrema fall leder till hedersmord har sin grund i sina specifika normer och har specifika kulturella förklaringar som inte ryms i en allmän beskrivning av könsförtrycket”.

Det genomgående temat i boken är önskan att ingen skall särbehandlas, att invandrare och svenskar ska ha samma rättigheter och skyldigheter, att invandrare ska omfattas av samma rättssäkerhet och betraktas som individer med allt vad det innebär, precis som alla andra medborgare. Författarna vänder sig mot allt som bidrar till att öka segregationen, som skiljer ut invandrare från svenskar, både då det gäller religiösa och andra grupperingars anspråk på att kontrollera och tala för ”de sina” eller det missriktat välmenande svenska samhället som till exempel öppnar för religiösa friskolor, eller läkarmottagningar med olika etniska och religiösa profiler.

Detta betyder inte att någon skall fråntas sin identitet, religion eller sin känsla av tillhörighet i en mindre grupp, men det innebär att alla svenska medborgare, oavsett hur de identifierar sig själva, måste kunna räkna med att de har samhällets, politikernas och lagens fulla stöd, och att de inte ska tillåtas leva i något slags fickor av undantag, där andra normer och lagar råder än i det omgivande samhället. Men de oroar sig inte enbart för etnisk och religiös uppdelning; den tilltagande klassmässiga segregationen i Sverige betraktar de som ett problem, som i längden utgör ett hot mot den samhälleliga sammanhållningen. Det är svårt att inte instämma, särskilt inför åsynen av den svenska skolans allt sämre resultat, och den tilltagande uppdelningen i elitskolor och resten.

Det bränner till på många ställen i boken, inte minst då författarna skriver om ömsesidigheten som solidaritetens grund. De tar avstånd från rätten att kräva samhällets solidaritet om man inte själv ställer upp på samhället. Först och främst gäller det de fundamentalistiska religiösa, som kräver att omgivningen skall anpassa sig efter deras bud, men som inte är beredda att själva gå omgivningen till mötes. Men det gäller i deras beskrivning även Sverige-demokraterna, som bidrar till att öka motsättningarna och som skapat sig sin egen politiska nisch i att exploatera och vidga motsättningarna mellan olika människor i landet. Nalin och Cheko Pekgul ser det sverigedemokratiska projektet som en variant av identitetspolitik, som är lika absurt etnifierande i sin syn på svenskar som kollektiv, som en del av multikulturalisterna är i sin syn på invandrare.

Författarna beskriver hur en del ungdomar som tidigare åt korv i skolan, efter den 11 september 2001 började identifiera sig som muslimer. Även för vuxna blev den religiösa tillhörigheten efter hand allt viktigare. År 2005 bestämde sig Nalin och Cheko pekgul för att flytta ifrån Tensta för att komma undan fundamentalisternas ökande inflytande. De trodde då att fundamentalisterna redan fått med sig majoriteten av muslimerna i området. Men i stället började det uppstå möten, fler och fler vågade komma samman och förklara att de inte accepterade att de religiösa fundamentalisterna skulle kunna dominera hela deras bostadsområde och tvinga dem att anpassa sin livsstil efter deras ideal.

Våren 2009 hölls en serie seminarier i föreningen Tensta Träff, där frågorna kunde diskuteras fritt och öppet, många gånger kunde det hetta till, men samtalet hölls levande. Senare under hösten hittade mera radikala muslimer till mötena. De respekterade inte mötesordningen, avbröt och förstörde samtalen. Jag citerar ur boken: ”Det visade sig att de flesta tillhörde Sveriges Unga Muslimer och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Dessa organisationer har fått miljontals kronor från Allmäna arvsfonden och Ungdomsstyrelsen för att de ska arbeta med muslimska ungdomar och tolerans.” Islamister och islamofober har bägge samma fyrkantiga, missvisande bild av islam som något enhetligt och muslimer som en massa med en gemensam vilja. De är bägge ute efter att avskilja muslimerna från det övriga samhället. Och de får sorgligt nog de naiva svenska politikernas draghjälp.

Om Socialdemokraterna, och även andra politiska partier, läste och tog till sig denna bok, om de lyssnade på Nalin och Cheko Pekgul, skulle de bland mycket annat få ordentligt med verktyg mot SD. Att författarna är hårda mot de religiösa fundamentalister, vilkas inflytande de varnar så enträget för, gör inte att de är mindre skarpa också mot de rasister som från sitt håll drar alla muslimer över en kam. De understryker särskilt att det är en dubbel rörelse, där den rasistiska strävan efter utstötning av dem som uppfattas som främmande, särskilt muslimerna, förstärks av de fundamentalistiska muslimernas avståndstagande från det svenska samhället och önskan att isolera muslimer från övriga medborgare. Det är i själva verket en ohelig allians, som ytterligare stärks av de flesta politikers och mediers tendens att hela tiden lyfta fram de mest konservativa muslimerna som de mest typiska. De skriver: ”Om vi brister i ömsesidig respekt för varandra rycker vi nämligen undan själva grunden för att vi ska kunna leva tillsammans.”

Tyvärr är boken delvis rätt illa korrekturläst. Det känns småaktigt att klaga på det när innehållet är så viktigt, men det är angeläget just när det skrivs en så pass viktig bok att även korrekturläsning och liknande formalia inte stör läsningen och drar uppmärksamheten från det väsentliga. I en ny upplaga skulle det vara en lätt sak att rätta till den detaljen. Jag hoppas boken får stor spridning. Nalin Pekgul skulle för övrigt vara en utmärkt socialdemokratisk integrationsminister!

Torbjörn Elensky är författare.

 

– Publ. i Respons 5/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet