Överlastat kulturpolitiskt manifest

Det pågår en ständig strid om kulturen i våra dagar. Vad ska vi ha den till? Ska vi styra den så att den återupprättar en tänkt svensk gemenskap? Ska vi befrämja mångkultur och vad innebär egentligen det? Rätt många tycks vänta sig att kulturen ska fixa både jämställdhet, integration och kanske bekämpa gängkriminaliteten på köpet. 

Och vad är egentligen kultur? Är den helt enkelt allt som omger oss, våra hem, attityder, maträtter, vanor och åsikter. Eller är den något speciellt? Konst, tavlor, teater och stråkkvartetter? Är TV4:s program Idol att räkna som kultur? Schlagerfestivalen? Ordet är besvärligt och kan användas på flera sätt. 

I en nyutkommen kulturpolitisk essä brottas idéhistorikern Sverker Sörlin med dessa frågor. Som läsare känner man direkt att ämnet engagerar honom. Han har stora, inte minst historiska, kunskaper som han generöst delar med sig av. Essän tecknar kultursynens utveckling sedan förra sekelskiftet, från Ellen Key via Arthur Engberg och Johan Sandler, in i efterkrigstiden när det fanns obegränsat med resurser och en utvecklingsoptimism som genomsyrade hela samhället. Sedan dess har vi gått från ett ideal enligt vilket folket skulle ges tillgång till det yppersta av kultur som en medborgerlig rättighet till att låta allt flyta ut i en slapp relativism som uppmuntrar privat smak, konsumtion och njutning. Rambo är lika bra som Rimbaud och ingen ska säga till mig vad jag ska gilla eller ogilla. De matnyttigaste partierna i boken är de konkret historiska, exempelvis när Sörlin presenterar mellankrigstidens optimistiska syn på kulturen och dess roll för samhällsutvecklingen. På den tiden skulle folket lyftas så att det blev värdigt demokratin, ett synsätt som Sörlin vill återupprätta, om jag förstår honom rätt. Men de mest intressanta resonemangen berör samtiden och framtiden.

Sörlin verkar delvis ha en ganska konservativ och elitistisk kultursyn, men samtidigt går denna emot hans uttalade politiska ideal. Det gör hans bok väldigt intressant eftersom den i sig blir ett rätt tydligt uttryck för alla motsägelser som präglar vår samtida svenska kultur. Det är bra, men kanske inte riktigt vad han avsåg. Sörlin kallar kulturen en ovanligt tydlig markör för »hur vi kan tänka på nya sätt om politik och vad som kan ingå i det politiska«. Och visst kan den vara det – den kan faktiskt vara vad som helst. Men levande kultur kan aldrig underordnas nyttan. Det betyder inte att den är fritt svävande, avskild från det egentliga livet, utan tvärtom att den är så grundläggande att det inte går att komma ur, från eller förbi den.

Första meningen i första kapitlet av Sörlins bok lyder »Kultur är allt mänskligt«. Det är lätt att säga och helt korrekt, beroende på vilken definition av »kultur« man väljer. För Sörlin är denna breda, sociologiska kultursyn viktig, då hans huvudsyfte är att göra kulturpolitiken till något centralt för samhället. Det rör sig inte bara om en politik för de sköna konsterna utan för hela människan. Helst vill han också återigen sammanföra kultur och kunskap i en gemensam administrativ enhet, såsom de tidigare förenades i ecklesiastikdepartementet. Det är ett viktigt ärende. Men samtidigt är det beklagligt att han inte i sammanhanget undersöker hur den så kallade konstnärliga forskningen fungerar. Eller hur de experiment med »artists in residence«, som bland annat gjordes på KTH för några år sedan, utföll.

Sörlin menar att demokrati och kultur tidigare hörde samman, men att de inte längre gör det. Ändå är den politiska viljan att styra det kulturella utbudet starkare än någonsin i vår tid. Och förväntningarna på att kulturen ska fixa alla saker som politiken inte mäktar med – jämställdhet, integration, rättvisa, representation, och, jo, demokrati, i någon djupare, mer äkta mening – är ganska överväldigande de också. Kraven kommer från nästan alla politiska håll, och bakom kraven anas konturerna av en mer nationalistisk vision om en rejäl svensk kultur. En kultur som ska skapa svensk gemenskap, och som rent formellt, strukturellt, skulle gå att utforma ungefär på samma sätt som man de senaste decennierna velat styra politiken med litteraturpolitiska, filmpolitiska, konstpolitiska (och så vidare) mål. 

Men tänk om konsten blir sämre när den tvingas in i de politiska mallarna? Jag tillhör ju dem som är emot att se på konsten på detta sätt, helt enkelt eftersom jag inser att samma metoder och strukturer som kan användas för det ena lika gärna kan användas för det andra. Betänk att nazisterna inte bröt helt med Weimartidens syn på människa och kultur. De stängde Bauhaus men utvecklade samtidigt egna program för konst på arbetsplatser, skönhet i fabriksmiljöer och en hel massa andra projekt som syftade till att trygga det tyska folkets andliga fostran.

Rambo är lika bra som Rimbaud och ingen ska säga till mig vad jag ska gilla eller ogilla.

Sörlin far lite hit och dit i sin förståelse av vad kultur är, men det ligger i sakens natur. Ämnet är svårt att avgränsa. Men det kan ändå vara klokt att redovisa vilken definition man själv använder sig av i ett visst sammanhang. Annars blir det ungefär som att säga att livet är en dröm. Kulturen får något flyktigt och svårgripbart över sig, den finns överallt och ingenstans. Att Sörlin rör sig mellan olika kulturbegrepp blir tydligt redan på första sidan när han skriver att kultur är allt mänskligt men även att den är »en stor del av underhållning och nöje«. Jo, men om kulturen är allt mänskligt är väl detta ett överflödigt påstående? Som redan påpekats hör dock luddigheten till ämnet och behöver inte vara en svaghet. Sörlin anmärker själv att kulturen är »svår att ringa in« och att begreppet är »mångtydigt och amorft«, just därför kritiserar han att kulturpolitiken begränsas så mycket till de sköna konsterna, dess institutioner och utövare.

Kultur är på samma gång något kollektivt och något individuellt. Det är både det vatten vi simmar i, och vår personliga smak, en smak som, enligt Sörlin (och många med honom) är i princip ofelbar; om du gillar något är det bra. Själv skriver jag absolut inte under på denna maxim. Den personliga smakens totala tyranni är en form av falsk demokratism som urholkar kulturens värden. Kultur är inte bara konsumtion och njutning, den är också personlig utveckling, det som i förlängningen bildar oss. Den kan kräva både arbete och självövervinnelse och ibland att vi väljer bort det vi spontant tycker om, och i stället anstränger oss för att försöka förstå företeelser i vår omgivning som utmanar oss på allvar.

Även om man begränsar sig till de sköna konsterna är de skilda konstarternas villkor så otroligt olika att det är hart när omöjligt att utforma en enhetlig politik för dem alla. Sörlin skriver att kulturen inte är någon industri, men utöver sina kulturella värden är väl exempelvis filmen en sorts industri? Detsamma gäller för övrigt litteraturen. Böcker ger i bästa fall bildning, men de är också varor som genererar vinster för bolag som marknadsför och säljer dem på en marknad.

Vad ska vi kalla massunderhållning: shower, teatrar, det breda och folkliga som säljer brett? Lite industri är det allt i det kommersiella. Det innebär inte att det är dåligt, tvärtom kan populära kulturyttringar vara mycket bra, just därför att de tvingas anpassa sig till vad som är gångbart på en marknad. Det är i alla fall vad somliga borgerliga debattörer hävdar, de som menar att offentlig finansiering stryper konstens frihet. Själv menar jag att det är svårt att se att det kommersiella skulle vaska fram det bästa ur de främsta. I slutänden flockas den stora publiken kring de rena industriprodukterna. Å andra sidan är det viktigt att påpeka att även den statligt understödda konsten utövas, eller äger rum, på ett slags marknad med särskilda villkor. Vill du leva på din konst och bli aktuell för stipendier eller andra former av stöd måste du lära dig att vara följsam, i värsta fall även politiskt. Det är ingen strikt kommersiell marknad, men fri är den verkligen inte heller.

Den personliga smakens totala tyranni är en form av falsk demokratism som urholkar kulturens värden.

Vid ett tillfälle hävdar Sörlin att de utmaningar som samhället står inför i dag inte är främst ekonomiska och tekniska: »Utmaningarna är kulturella«, skriver han. Det kan jag inte hålla med om. Ekonomin har alltid varit ett problem, särskilt på kulturens område där alla vill ha starka institutioner men ingen vill betala för dem. De tekniska utmaningarna torde vara ännu svårare att gå förbi. Alltifrån streamingtjänsternas non stop-underhållning, som väller in i våra vardagsrum, till en snabbt expanderande AI-sektor med allt vad den innebär, tycks mig vara högst påtagliga utmaningar, eller rentav hot, mot samtidens kulturliv. 

Det hade kanske lett för långt om boken ytterligare fördjupat sig i den senaste tekniken, men när den inte ges plats och utrymme blir dessvärre mycket av det som sägs i den, inte minst om mediesituationen, lätt föråldrat. Förvisso påpekar Sörlin hur den nya tekniken trasar sönder samhället: »Revorna uppstår när subkulturerna och de sociala och ekonomiska skiljelinjerna förstärks av de mediala mönstren.« Nej, revorna finns där redan. Nya medier och ny teknik skapar dem inte, det sker på andra sätt, däremot exponerar de dem, gör dem tydligare. Kulturen, hur du än definierar den, kommer aldrig att kunna spackla över dessa sprickor. Och det verkar som om politiken inte heller kan göra det.

Vad menar Sörlin med att dagens samhälleliga utmaningar är kulturella? Återigen verkar han mena att kulturen, om än i hans utvidgade mening, ska bidra till en sorts demokratisk fostran. Hans ståndpunkter är rätt tydliga: kanon är fruktansvärt dumt och dåligt, marknadsskolan måste bort och Greta Thunberg är en profet. Dessutom, menar han, behöver vi »större närvaro av en allsidig public service som kan stabilisera en medial situation som har fått allt fler farliga inslag«. Varje punkt för sig kan diskuteras, men det är inte någon öppning för en tvärpolitiskt bred kultursyn han erbjuder, utan snarare en stabilt socialdemokratisk sådan. 

Men, för att anknyta till resonemanget ovan: tekniken har förändrat förutsättningarna radikalt för våra massmedier. Det är väldigt allvarligt, det finns visst faror med desinformation, åsiktsbubblor och liknande – inklusive den åsiktsbubbla Sörlin, och många med honom, fortfarande tillhör. Marknadsskolan skulle nog förtvina av sig själv om de kommunala skolorna erbjöd en lugn, trygg arbetsmiljö och gedigen kunskap, varför inte med hjälp av en kanon. Där har vi något att diskutera på djupet, tvärpolitiskt långsiktigt.

För mig, som följt utvecklingen i medier, inklusive i alternativa och sociala sådana, sedan 1990-talet, både som publik och medverkande, är det tydligt att problemen går mycket djupare än vad som skulle kunna fixas med lite mer public service. Låt mig kasta ut en tanke, rent strukturell, utan att ta ställning till budskap eller personen i sig: Är inte Greta Thunberg som fenomen ett väldigt tydligt utslag av den samtida mediasituationen? En upptagenhet av kändisar, personer som varumärken, en sorts kampanjpolitik som anses höjd över dagspolitiken, bortom diskussion och där man förväntas antingen älska eller hata henne. 

Som fenomen är Greta en strukturell parallell till fenomenet Donald Trump. Den som dyrkar den ena och hatar den andra är sedan i sin tur en del av problemet, som är både politiskt och kulturellt. Det vore fantastiskt om vi kunde återupprätta miljöer där på allvar öppna och fria samtal är möjliga. Dessvärre bidrar inte Sörlin till att skapa en sådan miljö – men jag vet inte om jag tror att det ens är möjligt längre. Kanske var det aldrig det? Kanske var det bara en illusion som kunde vidmakthållas så länge tillgången till media var relativt begränsad och kontrollerad? Kulturen, i vid såväl som smal bemärkelse, kommer aldrig att vara det som helar våra samhällen igen. Särskilt inte i dag, då vi är mera splittrade kulturellt och religiöst än vad vi någonsin varit i historien.