Kommunism och nazism var tvillingar som föddes ur första världskriget

Första världskriget gjorde det möjligt för bolsjevikerna att få makten. När världsrevolutionen ­uteblev försökte de förverkliga en nationell socialistisk utopi. Det finns ett starkt släktskap mellan stalinism och ­nazism, hävdar François Furet i sin inträngande analys.

Den europeiska civilisationen tycks mer än någon annan högkultur ha präglats av kris och krig. Europa föddes genom sin splittring till ett kroniskt krigstillstånd – någon har räknat ut att i vår kultur har det varit krig i två dagar av tre. Ändå har krigen och kriserna under 1900-talet haft en särskilt ödesmättad dimension, som ger århundradet ett drag av tragisk ondska som skiljer det från andra epoker.

Om detta skrev den franske historikern François Furet före sin död 1997 en enastående inträngande essä med titeln Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. Verket är på 740 sidor och utomordentligt översatt av Per Magnus Kjellström. Det är dessutom försett med ett omfattande personregister. Furet hade genomlevt de flesta av seklets olyckor, och dem han inte själv upplevt hade han genom en enorm beläsenhet trängt djupare in i än de flesta. Essän är ovanlig på många sätt, inte minst genom sin längd, men också genom sitt skarpsinne och sin analytiska kraft.

I Furets perspektiv är första världskriget själva ursprungskatastrofen. Krigen före 1900-talet hade följt ett slags aristokratisk och territoriell logik. De syftade till att vinna ett beskattningsbart landområde från någon av grannstaterna. Poängen med krigen var att de skulle ge en nytta. När den kvitterats eller uteblivit fanns inte längre någon anledning att fortsätta och man slöt antingen en fred i segerns eller nederlagets tecken. Krigen fördes av soldater som rekryterats för uppgiften. Visserligen drabbades även den övriga befolkningen genom nöd, svält eller dyrtid, men dessa krig drog inte in hela det civila samhället i krigets outhärdliga lidande.

Första världskriget hade en helt ny karaktär. Här kastades hela nationer med alla sina resurser in i kampen och kämpade för sin överlevnad eller utplåning med ett raseri som aldrig tidigare skådats. Kriget tog inte slut, trots att ingendera sida gjorde några synbara framsteg. I stället grävde de jättelika arméerna ner sig i skyttegravar som sträckte sig från engelska kanalen till Vogeserna, och staberna tvekade inte att offra hundratusentals liv för att vinna några hundra meter mark (som dessutom ofta togs tillbaka av en omedelbar motoffensiv). Tidens soldater liknade denna krigföring vid en köttkvarn som malde ned Europas ungdom till en blodig massa och begravde den i granathålens dy och lera. Inga förhandlingstrevare värda namnet togs. Kriget gällde ju allt eller intet och lidandet hade redan kostat så mycket att reträtt och förhandlingsfred inte var att tänka på. Det avgjordes till slut genom att Amerika kastade in sina kolossala resurser och därför att Tysklands tillgångar var uttömda. Inte ens den auktoritära och militärt ledda tyska staten kunde pressa mer ur sin svältande och utmattade befolkning.

Detta fruktansvärda blodbad, menar Furet, förändrade den europeiska mentaliteten på ett avgörande sätt. Ur skyttegravarnas lidande trädde en människa fram som förlorat sin tro på den existerande civilisationen och som förråats i sin själ. Först kom denna förändring till uttryck i den ryska hären som inte ens hade vapen att slåss med utan stormade de tyska ställningarna tomhänta. År 1917 hade de fått nog av sitt meningslösa lidande, vände kriget ryggen och började gå hemåt. Det var inledningen till den ryska oktoberrevolutionen. Visserligen hade en revolution inträffat i Ryssland redan i februari, men februarimännen var inget verkligt alternativ; de ville fortsätta kriget och uppfylla sina alliansförpliktelser. Men bakom dem fanns andra långt mer beslutsamma och skrupelfria revolutionärer som plötsligt såg sin chans till en ny revolution, som skulle bryta historiens schema och skapa ett nytt och annorlunda samhälle. Dessa män och kvinnor kallade sig bolsjeviker och utgjorde en elitistisk vänsterfraktion inom den europeiska socialdemokratin. I spetsen för dem stod Vladimir Lenin som under större delen av sitt liv sett den socialistiska revolutionen som sitt stora, för att inte säga sitt enda, mål.

Mot alla odds och även mot sina anhängares vilja lyckades han också i denna föresats och grep makten över den förfallna ryska staten genom en häpnadsväckande kupp. Lenin var emellertid inte bara en beslutsam och viljestark politiker, utan också en hänsynslös och skicklig taktiker. Han förstod tidigt att det efterblivna Ryssland inte skulle lockas till hans socialistiska fanor. Därför stal han utan omsvep parollerna från sina konkurrenter, de anarkistiska socialrevolutionärerna, och när han väl säkrat makten gjorde han slut på den kortvariga demokrati som startats av februarirevolutionen. Med våld upplöste han den konstituerande församlingen och proklamerade den proletära diktaturens socialistiska Ryssland.

Den proklamationen stred mot allt vad den marxism, som han åberopade sig på, hade lärt och stått för. Den klassiska marxismen hävdade att socialismen skulle komma i de ekonomiskt och industriellt utvecklade länderna, vilkas befolkningar dominerades av egendomslösa proletärer. Ryssland saknade alla dessa förutsättningar. Det var Europas mest efterblivna samhälle, en aristokratisk byråkrati styrd av en autokratisk despot, utan industri eller ekonomiska resurser. Arbetarklassen uppgick på sin höjd till 5 procent av befolkningen, resten var fattiga analfabetiska bönder. Men i likhet med alla andra som upplevt krigets ofattbara umbäranden var de mottagliga för Lenins slagkraftiga, stulna paroller om ”fred och jord”.

Bolsjevikerna kunde alltså genom en historiens nyck gripa makten, men de saknade alla förutsättningar att genomföra en socialistisk omgestaltning av det ryska samhället. Det förstod i och för sig Lenin och bolsjevikerna. De hade utarbetat ett strategiskt tillägg till den klassiska marxismen. De hävdade att eftersom kapitalismen inträtt i en världsomspännande imperialistisk fas gällde inte längre tesen att revolutionen skulle börja i de utvecklade länderna. Den skulle tvärtom komma först i de ekonomiskt efterblivna samhällen som utgjorde den svagaste länken i imperialismens maktsystem, och därefter utlösa en kedjereaktion som spred revolutionen till de avancerade samhällena. Det efterblivna Ryssland skulle sedan kunna bli socialistiskt genom stöd från det rika Väst.

Ingenstans i Väst lyckades emellertid revolutionärerna gripa makten. För ett kort ögonblick tillvällde de sig makten i några försumbara provinser i de sammanstörtade kejsardömena Tyskland och Österrike. Men det varade inte mer än ett ögonblick, sedan slogs dessa revolutionsförsök ned med brutalt våld och Ryssland stod ensamt med sitt överväldigande och ogenomförbara projekt. Men bolsjevikerna var beslutna att inte försitta den chans historien givet dem. Varje industrialisering bygger på förutsättningen att landsbygden förmår producera ett livsmedelsöverskott som kan försörja städernas industriella apparat. Det överskottet kunde inte det ryska jordbruket producera naturligt. Det måste pressas ur dess efterblivna bondeekonomi på ett sätt som stred mot revolutionens löften till bönderna. När landet dessutom drabbades av inbördeskrig, blev utvägen att plundra bönderna på alla de reserver som fanns i deras lador och även på de livsmedel som inte var reserver.

Denna politik blev direkt ödesdiger när det dessutom visade sig att den revolution i det rika väst som man hoppats skulle undsätta det utarmade landet uteblev. I stället gick revolutionens fiender, delvis med utländskt stöd till motangrepp och Ryssland stod ensamt med sin fattigdom, sin analfabetism och sin djupt traditionalistiska halvasiatiska kultur. Det gav upphov till en krigsekonomi byggd på en terror av hänsynslös brutalitet. Efter en kort reträtt till ett slags marknadsekonomi (NEP-perioden) i början av 1920-talet tvingades landet till den enda utväg som enligt Furet stod till buds – industrialisering genom våld. Det är i detta sammanhang man skall se likvideringen av kulakerna, den enda dynamiska kraft som fanns i landets bondeekonomi. Därmed kastades det ryska lantbruket in i en kronisk kris som aldrig kunde lösas. Trots bördiga jordar och stora ansträngningar att skapa ett rationellt storjordbruk kunde Ryssland aldrig producera ett reellt överskott. Efter inbördeskriget blev fattigdomen, undernäringen och tidvis svälten ett permanent problem för det nya samhället.

I försöket att förstå den ryska revolutionen använder Furet ett metodiskt sett intressant grepp. Han genomför ett slags diakron komparativ studie där han jämför den franska och den ryska revolutionen och söker liksom se på två besläktade fenomen genom historiens tidsmässiga lager. Det metodiska greppet är ingen tillfällighet, eftersom bolsjevikerna själva var upptagna av spekulationer kring den jämförelsen och på sätt och viss uppfattade sig som den franska revolutionens arvtagare. Skillnaderna mellan de båda omvälvningarna var trots allt avsevärda. Medan den franska revolutionen verkligen på djupet förändrade det dåtida Europa och gjorde det på ett mentalt och kulturellt plan, lyckades den ryska revolutionen enbart förändra förutsättningarna för europeisk politik och göra det under en begränsad period. Dess återverkningar på europeisk kultur och tänkande var och förblev minimala och till sin karaktär destruktiva.

Skillnaden tar sig uttryck i att den franska revolutionen inte hade ”fred och jord” som sin stora paroll, utan de långt mer eggande och universella slagorden ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Utan tvivel har Furet rätt i att den franska revolutionen på ett mer rimligt sätt föresatte sig att skapa en annan och rättvisare värld, men genom revolutionens egen obarmhärtiga logik urartade ändå dess storslagna föresats i ett terrorvälde. Furets jämförelse mellan franska revolutionens jakobiner och ryska revolutionens bolsjeviker utfaller till jakobinernas fördel. De var, trots sin terror och brutalitet, ett slags demokrater som ville vad de sade sig vilja. Här har jag svårt att följa Furets resonemang. Skillnaden mellan jakobinerna och bolsjevikerna ligger inte i de förras demokratiska sinnelag. De var inte mer demokratiskt besjälade än sina ryska arvtagare. De var bara svagare och opererade i ett mer ekonomiskt och kulturellt utvecklat samhälle som till sist satte en gräns för terrorns och våldets härjningar. Därför kunde de inte behålla makten, hur mycket de än önskade det. Furet ser den franska revolutionen som den liberala demokratins födelse i Europa, men den äran tillfaller snarare den engelska revolutionen som ägde rum ännu ett århundrade tidigare. Det är en svaghet i Furets arbete att han, när han skådar ned genom historiens lager, inte blir varse den engelska revolutionen och dess långsiktiga och djupgående inverkan på europeiskt samhällsliv. Det är emellertid min enda invändning mot ett i övrigt lysande arbete.

Furets analys fortsätter med en genomträngande undersökning av kommunismens utveckling i det socialistiska fosterlandet, Sovjetunionen, liksom denna ideologis utbredning över hela världen och den tankevärld som gjorde denna spridning möjlig. I denna del visar sig Furets verkliga styrka som historisk och politisk tänkare. Han följer den sega och hårdhänta kampen för revolutionen genom mellankrigstiden och konfrontationen mellan de båda tvillingbröderna fascism och kommunism. Även fascismen var en produkt av det första världskrigets ursinniga kraftmätning. Det var de länder som led nederlag i kriget eller som inte fick den förväntade utdelningen av sin insats som drabbades av tidens extrema politiska rörelser, framförallt då Ryssland och Tyskland.

Medan den ryska bolsjevismen hävdade universella ambitioner om en fri, rättvis och jämlik värld, men inte tillämpade dem, var nazismen på motsatt sätt från första början kusligt ärlig om sina avsikter. Den hade inga universella ambitioner utan representerade ett nationalistiskt och rasmässigt projekt, som handlade om att göra den ariska rasen till mänsklighetens herre och härskare. Den avsåg att göra det genom att förslava eller utrota alla undermänskliga konkurrenter, vilket den också gjorde ett allvarligt försök att genomföra. Framför allt uttryckte Hitler och hans nazistiska elit sitt hat och sitt förakt för bolsjevismen som de ansåg vara en judisk uppfinning.

Hitlers framgång som folkförförare ser Furet också som ett resultat av första världskrigets förråande av ett folk som förlorat all tro på civilisation och mänskliga värden, och som i Guds frånvaro och i likhet med de ryska bolsjevikerna var hänvisade till en förenklad tro på en av historien och naturen fastlagd uppgift. Furet ser liksom Ernst Nolte ett starkt släktskap mellan den ryska kommunismen och den tyska nazismen. De var båda produkter av första världskrigets destruktion av Europas civilisation och de inspirerade varandra både när det gällde tänkande och metoder. Det finns i forskningen kring nationalsocialismen en överdriven betoning av rörelsens nationalistiska drag och en motsvarande underskattning av dess socialistiska inslag. Hitler och hans anhängare var nationella socialister som önskade skapa ett klasslöst samhälle inom den tyska nationens gränser. Detsamma kan sägas om det stalinistiska Ryssland efter proklamerandet av målsättningen ”Socialism i ett land”. Man kan med fog påstå att båda dessa rörelser strävade efter att förverkliga en nationellt begränsad socialistisk utopi, och att det är denna som först leder till andra världskrigets samarbete och allians och i ett senare skede till den skoningslöst blodiga uppgörelsen. Socialismen i de båda ideologierna skapade ett gemensamt band medan nationalismen slet sönder det.

Därtill kommer, vilket Furet i likhet med Nolte betonar, att de båda rörelserna imiterade varandras metoder och propaganda och ägde samma förmåga att mobilisera massorna till handlingar bortom allt förnuft för sina övermodiga projekt. De är båda totalitära och samtidigt modernistiska i sina instrumentella metoder. Furet betonar också liksom Nolte att bolsjevikerna var först med terrorn och våldet och att nazismen förvisso var en tvilling till den ryska kommunismen, men att den var den yngre och efterapande brodern.

Det finns dock skillnader mellan dessa båda rörelser, vilkas roll i 1900-talets historia är så genomgripande att de fortfarande återverkar på vår samtid. Bolsjevismen var i långt högre grad universalistisk än den tyska nazismen. Den ville befria hela mänskligheten och visa vägen till en ny och rättvisare värld. Naturligtvis måste man här tillägga att detta budskap efterhand blev alltmer tom retorik som motsades av världskommunismens handlingar, som var mer förtryckande än befriande i alla de länder där den vann insteg och makt. Den tyska nazismen var en partikularistisk rörelse från första början. Den ville inte mänsklighetens frigörelse utan enbart Tysklands och tyskarnas frigörelse. Möjligen kunde den medge germanerna eller den ariska rasen en plats vid sidan av det tyska herrefolket. Häri ligger en betydande skillnad, men en skillnad som med tidens gång och rörelsernas utveckling tenderar att minska. Ryssland blir med kriget alltmer nationalistiskt och de universella socialistiska anspråken alltmer diffusa. Dess huvudparoll om en kommunistisk och rättvis värld avlöses under efterkrigstiden av ett långt mer defensivt slagord, nämligen ”antifascismen”. Huvuduppgiften blir för det stalinistiska och även det poststalinistiska Sovjet att bekämpa den fascism som alltid i den ryska propagandan lurar bakom västvärldens demokratiska fasad. Periodvis kommer till och med fascism och marknadsdemokrati att ses som ett och samma samhällssystem. En belysande fenomen i detta sammanhang är att den sovjetiska propagandan efter kriget aldrig talar om nazism som den stora fienden. Det är i stället ständigt begreppet fascism som används.

För min del har jag svårt att se att denna egenhet kan ha sin grund i något annat än i att nazismen dels var alltför nära besläktad med kommunismen, dels alltför partikulär för att utmålas som en trovärdig utvecklingsväg för de västliga demokratierna. Demokratierna i väst hade med samma envisa beslutsamhet bekämpat nazismen som Sovjetunionen, därför var det enklare och mer trovärdigt att skissera den västliga kapitalismens framtid som en korporativ fascistisk samhällsform än som ett gryende rasistiskt och partikulärt samhälle.

Furets enastående essä är en tragisk berättelse om den hybris och förmätenhet som grep stora delar av Europas folk efter att de av egen kraft mördat sin Gud och hamnat i ett värdemässigt vakuum där ingenting längre var heligt utan vad som helst kunde motiveras och legitimeras av en funktionell rationalitet. Furet är ingen optimist, som titeln på hans essä kanske kan få en att tro. I slutorden till denna digra essä säger han att kommunismen knappast kan återkomma i samma form och med samma filosofiska övermod som den fick i sin leninistiska schablon – men den kan mycket väl återuppstå i en annan skepnad. Det ligger nämligen enligt Furet i demokratins väsen och inneboende logik att producera drömmen om en annan, rättvisare värld och att aldrig vilja nöja sig med mindre än ett fullkomligt samhälle. Det är och måste emellertid förbli en illusion, även om den på nytt kan dyka upp som en utopisk dröm. Människans villkor och tillvaro kan bara förändras marginellt. Hon måste lära sig att acceptera den värld hon är satt att leva i och förstå att hennes situation alltid kommer att präglas av ungefär lika delar lycka och olycka. Hon kan aldrig bli en hel människa befriad från alienation och förfrämligande, och hon kommer heller aldrig att helt bli i stånd att genomskåda sitt eget samhälles mysterier och kan därför heller aldrig organisera en social gemenskap till allas belåtenhet.