Historia

Krigsdieten var både dödlig och hälsosam

Mat – En krigisk historia
Folke Schimanski

Leopard förlag
347 sidor
ISBN 9789173438032

| Respons 4/2019 | 11 min läsning

Matförsörjningen spelade en central roll under världskrigen. Planlagd massvält drabbade delar av Östeuropa hårt, medan folkhälsan paradoxalt nog förbättrades i Sverige. Folke Schimanski gör ingen radikal omläsning av historien, snarare en inkännande och skissartad skildring av en ofta förbisedd aspekt av den.

Ur tidningen Socialdemokraten i anslutning till hungerkravallerna 1917. Bildkälla Kungliga biblioteket. 

På tröskeln till andra världskriget varnade den forne statsministern Hjalmar Hammarskjöld sonen Bo Hammarskjöld, när denne blev ordförande för Livsmedelskommissionen: ”Vad du än gör när du har fått ansvar för livsmedelsfördelningen i Sverige – ställ inte till med någon potatisransonering!” Hammarskjöld den äldre mindes antagligen hur revolutionen hade hängt hotande över Sverige under våren 1917 och hur upprörda demonstranter krävt den konservative ”Hungerskjölds” avgång. Hungerkravaller drog genom hela landet i protest mot fördyrning, matens dåliga kvalitet och export av begärliga livsmedel såsom kött, smör och fläsk. Men framför allt var det bristen på potatis som ledde till att människor plundrade lager eller tvingade handlare att sälja sina varor utan uppvisande av ransoneringskort. Ofta leddes upproren av kvinnor, som i många fall bar ansvaret för hela familjens mathållning.

Samma revolutionsskräck som i Sverige spred sig och upproret avslutades när polisen öppnade eld och dödade nio demonstranter.

Händelserna i Sverige var bara ett av flera exempel på europeiska uppror där jakten på potatis blandades med krav på utvidgade politiska rättigheter. Fattigare familjer överlevde i de flesta fall på en bristfällig kost redan före kriget och många var kroniskt undernärda. Det är därför inte förvånande att det ledde till upprördhet när också enkla livsmedel som bröd och potatis – stommen i många arbetarklassdieter – blev för dyra eller hårt ransonerade. I Ryssland hade revolutionen inletts med just matupplopp och liknande kravaller utbröt på flera håll i Tyskland. Det omfattande potatisupproret i Amsterdam var en reaktion mot att man exporterade den älskade potatisen. Samma revolutionsskräck som i Sverige spred sig och upproret avslutades när polisen öppnade eld och dödade nio demonstranter.

Journalisten och författaren Folke Schimanski tar fasta på denna koppling mellan mat och världskrig i sin bok Mat – En krigisk historia, som skildrar den skiftande tillgången på livsmedel under de båda världskrigen och hur man sökte klara uppehället både praktiskt och politiskt. Schimanski påpekar att han på intet sätt vill framställa hela krigsskeendet som endast bestämt av tillgången på mat, men framhåller samtidigt att krigen alltför ofta ”avgränsats till en övervägande militär, politisk och diplomatisk angelägenhet” i den gängse historieskrivningen. I stället vill Schimanski visa hur mat ibland kan bli viktigare än framgångar på slagfältet. Boken ger följaktligen en lättillgänglig överblick av villkoren för livsmedelskonsumtionen i både krigförande och neutrala länder.

Schimanski har ambitionen att väva samman tidigare forskares berättelser om olika länder till ”ett övernationellt perspektiv”. Denna ambition till trots så utgörs boken av kapitel som redogör för försörjningsläget i de olika nationerna. Metoden i urvalet är inte helt klar – det verkar röra sig om länder om vilka författaren har kunnat skapa sig en bra bild med hjälp av tidigare forskning, kombinerat med ett visst fokus på nordvästra Europa. Så finns erfarenheterna i länder som England, Sverige, Danmark och Tyskland beskrivna under både första och andra världskriget, medan exempelvis Italien saknas helt. Skildringen av upproren under första världskriget lider något av denna strikta uppdelning, eftersom det finns så tydliga gemensamma drag, vilka ändå inte kan analyseras utförligare utanför de nationella kontexterna. Iakttagelser om återkommande mönster och fenomen finns insprängda i de enskilda kapitlen, men Schimanski missar här att tillföra den övernationella dimension, som är ett av bokens syften.

Det förblir även oklart i vilken utsträckning inspirationen från historikern Jay M. Winters framställning av krigen som ”det andra trettioåriga kriget” verkligen har påverkat Schimanskis perspektiv bortom valet att kalla det andra världskriget för ”fortsättningskriget”. Bokens två avsnitt tycks behandla de båda krigen på det vedertagna sättet: som två olika krig där det senare förvisso har sin bakgrund i det förra, men inte desto mindre är att betrakta som ett separat skeende.

Brittisk propaganda-affisch från konservativt håll. Bildkälla Wikimedia Commons

Om likheterna mellan länderna är slående i avsnittet om första världskriget, är förhållandet närmast det omvända i delen om andra världskriget, där det naturligt nog skaver rejält mellan de nationella berättelserna. Skillnaderna i hur kriget utkämpades i Väst respektive Öst var så stora att Schimanski får svårt att alls beskriva befolkningarnas överlevnadsmöjligheter som delar av samma förlopp. Bilden som Schimanski målar upp är den av västliga fickor av svält – som öarna i engelska kanalen eller Nederländerna vintern 1944 – omgivna av områden som klarade sig jämförelsevis bra med sträng ransonering av många livsmedel. Bara USA förblev i stort opåverkat och slapp undan med ransonering av rött kött och energitäta livsmedel, vilka i stället skeppades till Europa och Sovjetunionen. Liksom i länder som England och Sverige förbättrades till och med folkhälsan till följd av den sundare krigsdieten med mindre kött och mer vegetabilier. Samtidigt dog miljoner människor av en systematiskt planlagd svält i länder som Polen och Ryssland. Det tudelade intrycket förstärks av de recept från krigskokböcker som inkluderats i slutet av boken, som i första hand syftar till att lätta upp en enformig diet och få olika surrogat att smaka nästan som den äkta varan. Föga förvånande finns det inga ryska eller polska maträtter bland dessa.

Den förödelse som drabbade östra Europa hade sitt ursprung inte bara i nazisternas ideologiska tro på tyskarna som det utvalda herrefolket, utan även i tyskars och österrikares erfarenheter av svält under första världskriget. Det kejserliga Tyskland var redan vid krigets början illa rustat för att hantera ententens blockad av livsmedelsimporten från Väst och ledningen begick därefter det ena klumpiga misstaget efter det andra. En långsiktig politik kring ransoneringarna saknades och ingen hänsyn togs till vad man vid denna tid visste om matens fysiologiska näringsvärde. När också potatisskörden blev dålig utbröt regelrätt svält.

Genom att utrota invånarna skulle tyskarna säkra införsel av råvaror från bördiga jordbruksområden i Öst.

Då Hitler senare kom till makten var en av hans viktigaste målsättningar att för all framtid göra landet oberoende av livsmedelsimport från Väst. Genom att utrota invånarna skulle tyskarna säkra införsel av råvaror från bördiga jordbruksområden i Öst. Under stora delar av andra världskriget var tillgången på mat relativt god i Tyskland, men detta skedde på bekostnad av de östeuropeiska befolkningarna, som fick se sina skördar beslagtagna medan de själva svalt. Det nazistiska Tyskland glufsade på detta sätt bokstavligt talat i sig stora delar av östra Europa.

Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen drabbades även den ryska befolkningen av utrotningspolitiken. Bortsett från den tyska terrorn med massavrättningar och metodiskt nedbrännande av byar, satsade den ryska ledningen dessutom alla resurser på att hålla igång städerna och industrin och plundrade därför jordbruken på tillgångar. Samtidigt konsumerade Röda armén stora delar av spannmålsskörden. Bönderna svalt och jordbruksproduktionen sjönk dramatiskt mellan 1940 och 1942, vilket ledde till att även stadsbefolkningarna började hungra.

Vid fredsslutet hade Sovjetunionen förlorat 15 procent av sin befolkning: kriget hade krävt 30 miljoner döda, varav nio miljoner militära offer. ”Det är ett mirakel, att sovjetsoldater kunde driva bort tyskarna under krigets tre sista år”, konstaterar Schimanski. Trots denna allmänna dystra situation utmärkte sig ändå Leningrad, som den tyska armén sökte underkuva genom att låta invånarna dö av svält. Det är symptomatiskt att det just i Leningrad rapporterats om fall av kannibalism, vilket är ytterst sällsynt även i mycket svåra svältkatastrofer. Röda armén lyckades befria staden i januari 1944 och de återstående invånarna evakuerades. Dödsoffren till följd av den nära 900 dagar långa belägringen har i efterhand beräknats till över en miljon.

Det är i styckena om tyskarnas omänskliga övergrepp och de allierades svek mot svältande människor som råkade befinna sig på strategiskt oviktiga platser, som Schimanski skriver som mest medryckande. Det sista kapitlet i delen om andra världskriget har titeln ”Bortom Europa” och behandlar Japan, Kina, Vietnam och Bengalen. Kapitlet är mycket kortfattat med tanke på det enorma geografiska området och de miljontals svältoffer som Japans invasioner ledde till i Asien, men prosan gnistrar bitvis av rättfärdig vrede i beskrivningen av hur Englands föraktfulla likgiltighet inför sin koloni Bengalen ledde till en fasansväckande svältkatastrof. Såväl samtliga livsmedelstransporter från USA som råvarorna från andra delar av kolonierna gick antingen till att bygga upp Englands egna förråd eller till de egna trupperna.

Liksom i Leningrad gav svälten upphov till fall av kannibalism. ”Bengalen blev ett enda stort Buchenwald, om inte värre”, skriver Schimanski. Både Indienministern Leopold Amery och Indiens vicekung Archibald Wavell försökte förtvivlat få Churchill att hjälpa Bengalen. Den förre blev så frustrerad att han till och med jämförde premiärministern med Hitler och den senare avspisades med frågan: ”Så varför har inte Gandhi dött än?” Till slut lyckades Wavell genom sina militära kontakter ombesörja en substantiell leverans av säd till de drabbade. Churchill och den engelska regeringen tystade efteråt ned alla rapporter om hungern, vilket har lett till att den fortfarande är sällsynt i berättelserna om Storbritanniens handlande under kriget.

Schimanski framhåller att det under detta andra krig existerade oerhörda skillnader mellan olika grupper även inom nationerna. Särskilt tydligt blev detta naturligtvis i Tyskland och i de ockuperade områdena. Judars, tvångsarbetares och koncentrationslägerfångars diet kan knappast jämföras med den övriga befolkningen. Misshagliga individer utrotades genom att man helt enkelt lät dem svälta ihjäl och i samarbete med livsmedelsfirman Dr. Oetker experimenterade man med att utfodra lägerfångar med livsmedel tillverkade av industriella restprodukter. I det österrikiska lägret Mauthausen serverades exempelvis en ”proteinkorv” med ursprung i en pappersfabrik.

En av bokens största förtjänster är just att den innehåller en genomgående jämförelse mellan olika gruppers ibland mycket varierande erfarenheter av krigens mathållning. I skildringen av första världskriget lyfts särskilt klasskillnaderna fram som betydelsefulla både för människors vardagsliv och för den känsla av orättvisa som drev många av upproren. Bäst och mest konsekvent genomförd är dock jämförelsen mellan militären och civilbefolkningen. Under båda krigen kunde armén fungera som en social utjämnare när fattiga rekryter fick ta del av de generösare ransonerna. Ibland kunde detta till och med vara en anledning att ta värvning. Å andra sidan fick kvinnorna på hemmafronten konsekvent stå tillbaka för de stridande männen, samtidigt som de ofta hade huvudansvaret för att se till att både producera och ta tillvara de nödvändiga råvarorna. Hade de tur kunde de dock få arbete inom industrin, vilket ofta innebar större ransoner. Särskilt de kvinnor som fick arbete inom vapenindustrin fick en plötslig höjning av kvaliteten på sin kosthållning, när deras smörgåsdiet i hemmen ersattes med fabriksmatsalarnas tillagade måltider.

Det sammanhang i vilket Schimanski placerar maten är i första hand krigens utveckling i allmänhet och livsmedelspolitiken i synnerhet. Boken tangerar de förändringar som bland annat näringsfysiologins och livsmedelsindustrins uppkomst redan lät ana, men det är uppenbart att det inte är deras historia som berättas. Det handlar således inte om en radikal omläsning av historien där sådant som matvanor ges företräde framför politiska beslut, utan om en välskriven och inkännande skissering av en viktig men ofta undanskymd aspekt av krigen. Beskrivningarna av hur tillgången till mat kunde dela befolkningarna i olika grupper bidrar dock till att bryta upp den traditionella krigshistoriska bilden av enhetliga, kämpande nationer. I stället framträder en tydligare bild av de människor som medverkade på krigets många olika fronter.

Publ. i Respons 4/2019
TEMA | Love Me Tinder

Emma Hilborn

Emma Hilborn är fil. dr i historia vid Lunds universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  4. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg