Historia

Proletären som revolutionärt subjekt kom före arbetarklassen

”Må de herrskande klasserna darra” – Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851
John Björkman

Gidlunds
376 sidor
ISBN 9789178444236

| Respons 5/2020 | 10 min läsning

John Björkmans avhandling är en fascinerande närstudie av svensk politisk debatt under en omtumlande, men föga studerad period. Den ger intressanta inblickar i radikalismens brokiga historia och visar hur nära den svenska debatten var kopplad till händelserna i Europa.

”Under Marsoroligheterna i Stockholm 1848” av Fritz von Dardel. Foto Hans Koegel / Nordiska museet / NMA.0035335

Den makt, som nu rycker sig till väldet, är Proletäriatet.

Detta utropades i Stockholm i juli 1848, inte av några uppspelta utopister eller visionära kommunister, utan av den ämbetsmannatrogna, hovet närstående, konservativa tidningen Tiden. Det var den 15 juli 1848 och det handlade inte om någon glädjeyttring utan om ett varningsord: om inte det etablerade samhället tar ett fast grepp om befolkningen, riskerar också lilla Sverige en kaotisk utveckling som den i Frankrike, där arbetarna hade gjort uppror. Till denna tid av omkastade förväntningar på framtiden, av ideologiskt nyskapande och vilda debatter, tar oss John Björkman i sin doktorsavhandling i idéhistoria, ”Må de herrskande klasserna darra” – Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851.

Björkman studerar närmare bestämt pressoffentligheten, alltså tidningar, i Stockholm från det europeiska revolutionsåret 1848 till reaktionens år 1851. Han undersöker radikala arbetartidningar som Söndagsbladet, Folkets Röst och Reform, konservativa tidningar som Tiden och Svenska Minerva, och liberala tidningar som Aftonbladet. Man kan säga att undersökningen utgår från en paradox: Sverige hade 1848 ingen industriell arbetarklass av modernt snitt, men diskussionen 1848–1851, med start i revolutionen i Paris, rörde sig likväl kring subjektet arbetaren och arbetarklassen. Som Björkman påpekar var svenska eliter och opinionsbildare väl informerade om skeendena i Europa, och det som hände i Frankrike ansågs ha omedelbar relevans också för svenska förhållanden. 

Och i Frankrike hände till synes något nytt år 1848. I och med februarirevolutionen i slutet av vintern 1848 avsattes kung Ludvig Filip I och den andra republiken utropades. I denna ”borgerliga” revolution fanns också ännu radikalare tendenser; i juni gjorde arbetarna i Paris uppror, och från Stockholmsperspektivet observerade Aftonbladet att något nytt nu hade hänt. Arbetarna hade nu framträtt som aktörer i egen rätt, med ”egna tankar, åsigter, intressen, och krafter”. Även om upproret slogs ned, hade arbetarnas uppträdande på den politiska scenen under egna fanor vidare konsekvenser, också för ett land med en mycket annorlunda arbetarklass än den franska. Hur skulle framträdandet av ett nytt politiskt subjekt förändra politiken? Vilken roll skulle arbetarna spela politiskt? I vilken typ av politiskt projekt kunde arbetarna inlemmas? Om detta var de svenska tidningarna mycket oeniga.

Björkmans undersökning är upplagd i en inledning, ett bakgrundskapitel, fyra empiriska kapitel om pressoffentligheten och ett slutsatskapitel. Inledningen placerar in avhandlingen disciplinärt i en arbetarhistorisk och en presshistorisk forskningstradition. Teoretiskt sett arbetar Björkman utifrån ett konstruktivistiskt perspektiv. ”Arbetare” syftar här inte så mycket på en person som arbetar för lön, som på en ”diskursiv position”, en retorisk position från vilken man talar eller, oftare, talas om. De fyra empiriska kapitlen följer i kronologisk ordning. 

Det första av dem handlar om radikala arbetarmiljöer i Stockholm under 1840-talets andra hälft, med bokhandlaren och -tryckaren Per Götrek i centrum. Hemma hos Götrek på Järntorget i Gamla stan samlades en krets socialister som stod i förbindelse med några av det radikala Europas ideologiska centra. De prenumererade tillsammans på den franska socialisten Étienne Cabets tidning Le Populaire, och stod i kontakt med Bund der Kommunisten i London, där Marx och Engels var aktiva. Så är dessa radikaler ett fint exempel på hur inlemmad den svenska kråkvinkeln ändå var i de europeiska politiska skeendena. Hösten 1847 publicerade Götrek och hans kamrater Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen, och i december 1848 publicerade Götrek en av de första översättningarna av den text av Marx och Engels som vi känner som det Kommunistiska manifestet, men som av den kristet influerade Götrek fick titeln Kommunismens röst. Götrek och hans kamrater var få, men signifikanta i sin ”diskursiva position”: de talade som svenskar inte gjort förut, utifrån den undertryckta arbetarklassens position, om ett kommande socialistiskt samhälle.

Det efterföljande kapitlet täcker perioden från mars 1848 till mitten av 1849, en period då motsättningarna intensifieras, framför allt i Paris. Den konservativa Svenska Minerva rapporterade i mars 1848, efter arbetarnas uppror i Paris, att ”Borgarne äro numera ingenting, demagogernas välde har begynt”. Men under sommaren i Paris gick arbetarrevolten bakåt och i det franska presidentvalet i december 1848 vann den konservative Louis Napoléon Bonaparte. 

Björkmans tredje empiriska kapitel handlar om de socialistiska tidningarna som startas i Stockholm under det polariserade året 1849. Dessa bar redan tidigt på idén eller insikten att segern inte skulle vara snabb eller enkel. De kristna parallellerna var ständigt återkommande och i oktober 1849 förklarade Folkets Röst: ”Vi äro nu blott i första perioden af dessa lärors [socialismens] utbredande öfver jorden: vi äro kanske ännu blott i dess evangeliska och apostoliska tidsafdelning, i deras första smärtfulla tidsålder, då dess bekännare äro martyrer. Men med en naturkrafts oemotståndlighet skall den bana sig väg fram och eröfra allt större rymder af den gamla förfallna verlden.” Det socialistiska uppsvingets nedgång fanns kanske redan där, och i Björkmans sista empiriska kapitel handlar det om den monarkiska och konservativa offensiven och arbetarradikalismens nederlag i Stockholm 1850–1851. Kung Oscar I och personer kring honom griper personligen in och köper upp radikala tidningar som stöps om i mer konservativ form, och startar åtal mot radikala redaktörer. Enligt Björkman bet dessa åtgärder, och skrämde radikalerna till inaktivitet. Slutsatskapitlet sammanfattar och betecknar det revolutionära arbetarsubjektets framträdande 1848 som ett ”brott i den diskursiva ordningen”.

Materialet är fascinerande. Modern svensk politisk historia har tyvärr länge legat för fäfot i forskningen, och det är glädjande att läsa en ny studie som så förbehållslöst dyker in i en sällan studerad historisk epok och presenterar en så bred bild av tidens politiska spektrum.

Björkman erbjuder en kalejdoskopisk betraktelse över pressdebatten under åren 1848–1851. Arbetarsubjektet beskrevs och frammanades på olika sätt: arbetarna kunde vara en hotfull och våldsam, impulsiv massa, sedeslösa och oplanerat destruktiva, men också förtryckta människor som kämpade för sin rätt. Materialet är fascinerande. Modern svensk politisk historia har tyvärr länge legat för fäfot i forskningen, och det är glädjande att läsa en ny studie som så förbehållslöst dyker in i en sällan studerad historisk epok och presenterar en så bred bild av tidens politiska spektrum. Studien har förtjänster såväl som mindre goda sidor.

En förtjänst är definitivt framställningen av Stockholm som en visserligen perifer nod i ett europeiskt nätverk, men ändå en nod. Inblickarna i hur Stockholms opinionsbildare formar sina bilder av samhällets tillstånd och framtid i ständig förbindelse med vad som händer i Paris och andra europeiska centra, är fascinerande. Det liknar inledningen i Anders Ehnmarks hyllade Geijer-studie Minnets hemlighet (1999), som tar avstamp just i hur händelser i Paris – fast nu är det 1838 – sätter sinnena i rörelse också i Stockholm och i Geijers Uppsala. 1838 verkar det som om oroligheter av fransk typ kommit till Stockholm. ”Man marseillaiser här på gatorna”, diktas det om Södermalm. Geijer ger ut en tidskrift, Litteraturbladet, där han tolkar sin samtid, och Ehnmark framställer honom som en uppkopplad intellektuell i periferin. ”Hans utgångspunkt är Övre Slottsgatan i Uppsala. Han är långt borta men känner rörelsen i tiden.” 

Hos Björkman breddas bilden. Det var inte bara upphöjda akademiker och skalder som Geijer som förnam ”tidens skakningar”. Hos gesällerna som samlas hemma hos Per Götrek på Järntorget i Gamla stan, gesäller som kanske gjort sina vandringar genom Europa – det fanns skandinaviska arbetarföreningar i London och Paris, påpekar Björkman – finns redan ett slags proletär internationalism representerad. Björkmans konstruktivistiska perspektiv firar också triumfer i analysen av spelet mellan den grandiosa retoriken till höger och vänster om en framåtklivande, allt eftersträvande proletärfigur, och den segare, gråare svenska verkligheten där de stora massorna av proletärer var långt ifrån Järntorgets kommunistiska bildningscirklar. 

En dimension som inte är lika välutvecklad som den europeiska kartläggningen, är tidsperspektivet. Björkmans bok handlar om en kort period, 1848 till 1851, och vi får inte veta mycket om hur den politiska retorik och de politiska idéer som florerarade under dessa år, kopplade bakåt i tiden, eller kanske framåt. I de senaste decenniernas forskning om 1800-talets radikalism har annars detta varit en ofta utvecklad dimension: hur politiska aktörer aldrig uppfinner sina politiska språk ur intet, utan alltid bygger vidare på det som redan finns där. Engelska radikaler runt 1848 kopplade, för att legitimera krav på allmän rösträtt och ekonomisk jämlikhet, tillbaka till myter om fria engelsmän före 1066 års normandiska invasion, eller till antikapitalistisk retorik (från vänster såväl som från höger) från decennierna runt den engelska revolutionen på 1640-talet. I Frankrike stod 1848 och senare förstås retoriken kring republiken och republikanismen i centrum för radikalerna, och erövringen av positivt laddade begrepp kring 1789 var centralt. (De engelska och franska fallen har utforskats av till exempel Margot Finn i After Chartism – Class and Nation in English Radical Politics, 1848–1874 och Ronald Aminzade i Ballots and Barricades – Class Formation and Republican Politics in France, 1830–1871, båda från 1993.) 

Sådana i efterhand tillrättalagda historieskrivningar ger inte historiens egna aktörer rättvisa på deras egna premisser, och Björkman gör rätt i att polemisera mot sådana tendenser, som var vanliga i äldre arbetarhistoria.

Med Björkmans skarpa avdelningar i tid bakåt och framåt faller denna dimension bort i analysen. Vi får en fascinerande bild av hur Götrek och hans krets använde den kristna repertoaren för att legitimera socialistiska krav, men mycket mer än så blir det inte om de politiska språkens repertoarer och förändring. Björkman är på goda grunder noggrann med att döma ut teleologiska läsningar av 1840-talsradikaler som ”föregångare” på något omedelbart sätt till den senare arbetarrörelsen. Sådana i efterhand tillrättalagda historieskrivningar ger inte historiens egna aktörer rättvisa på deras egna premisser, och Björkman gör rätt i att polemisera mot sådana tendenser, som var vanliga i äldre arbetarhistoria. Men också utan teleologi skulle det vara möjligt att säga något mer om möjliga kvarvarande influenser av Götrek, Fredrik Theodor Borg och andra 1848 års män för senare radikaler i svensk politik, till exempel i den Nyliberala rörelsen på 1860-talet.

På sina ställen kan undersökningen också bli litet väl deskriptiv. Det är en doktorsavhandling och det märks. Den är något försiktigt, litet defensivt skriven: författaren aktar sig för att dra för häftiga slutsatser eller paralleller, vilket är klokt ur ett akademiskt perspektiv, men också kanske litet hämmande. Här och där kan det därför bli litet platt. Om vi i dag ofta klagar på det politiska debattklimatet, är mitt intryck från Björkmans avhandling att det var värre åren 1848 till 1851. Personangrepp, medvetna missförstånd och halmgubbar var standard, och ibland kör denna materialstyrda undersökning därför fast. Som Björkman själv konstaterar, är tidningsmaterialet inte alltid så informativt. För de konservativa tidningarna var det så självklart att kommunism och socialism saknade såväl sanning som förnuft, att socialismens ideologiska utmaning inte ”påkallade några djuplodande diskussioner” från högern. Detta blir för Björkman ett källproblem: även om avhandlingen innehåller otaliga slående och roliga invektiv, är den intellektuella halten i diskussionerna som återges inte alltid så hög. En del skildringar hade kunnat kortas och jag tänker också att utblickar på andra typer av källmaterial hade kunnat fördjupa diskussionen.

Oavsett invändningarna är ”Må de herrskande klasserna darra” en fascinerande närstudie av svensk politisk debatt under en omtumlande och föga studerad period. Den ger intressanta inblickar inte minst i radikalismens brokiga historia och den svenska politiska debattens nära uppkoppling till Europa redan på 1840-talet. Som närstudie visar den hur mycket i svensk politisk historia som är understuderat eller till och med ostuderat och jag hoppas att Björkman och andra fortsätter med liknande undersökningar.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Erik Bengtsson

Erik Bengtsson är docent och biträdande lektor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Hans bok Världens jämlikaste land? ges ut av Arkiv förlag i augusti 2020. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark