Svårt att veta när fiktionen börjar

Lilla Hemmet i Stockholm, invigt 1910, startades för att behandla syfilissmittade barn. Här tar sista delen av Eva F. Dahlgrens trilogi sin början. Farfar var rasbiolog (2002) var en uppgörelse med botanikern Ossian Dahlgren. Fallna kvinnor (2013) handlar om synen på prostituerade kvinnor intagna på Landskrona tvångsarbetsanstalt – bland annat ”Karin”, vars dotter ”Kerstin” är en av huvudpersonerna i den senaste uppföljande boken om barnen. Den första tiden vårdades de tillsammans på Sankt Görans sjukhus, men nio månader gammal flyttades ”Kerstin” till Lilla Hemmet. Den andra huvudpersonen, ”Rut”, var dotter till en ogift diskerska. I samband med förlossningen upptäcktes att hon hade syfilis. Vi möter också ”Eddie”, vars mamma dog i kvicksilverförgiftning när han var tre år gammal.

Innan penicillinet kom på 1940-talet behandlades barnen på Lilla Hemmet med ljusterapi och kvicksilver, antingen i form av en salva direkt på såren eller genom att andas in ångorna från en påse på bröstet. Utifrån dagens kunskaper om kvicksilvrets verkningar är det hjärtskärande läsning. Genom att ställa frågor utifrån Lilla Hemmets fotoalbum bjuder Dahlgren in till reflektion om dessa barns öde.

Boken är baserad på arkivstudier, men innehåller också fiktiva inslag: ”Faktauppgifterna slår jag ner som telegrafstolpar i marken. Sedan spänner jag trådar mellan dem.” Verk som växlar mellan fakta och fiktion på detta sätt är svåra att recensera. Enligt vilka kriterier ska de bedömas? Jag kan förstå viljan att fiktionalisera. I denna typ av material finns barnens egna röster ytterst sällan dokumenterade. För att lyfta fram deras perspektiv behövs kanske fantasin. Boken innehåller några starka bilder av längtan efter de biologiska föräldrarna och utsattheten i att plötsligt förflyttas till en okänd miljö. Jag kan dock inte låta bli att undra när fiktionen börjar och slutar.

Ibland är övergången uttalad, som när Dahlgren utgår från en bild av Lilla Hemmets matsal: ”Vad berättar fotot med barnen i vita haklappar? Jag lyssnar och skriver: De väntar på maten, har svårt att sitta stilla. Blickarna söker sig mot Kerstin. Vet hon något mer? Ska hennes mamma hämta hem henne? Kerstin sitter rak i ryggen med stor vit rosett i håret. Hon ler lite milt överseende, säger inget.”

Ofta sker övergången mer sömlöst. Efter en inlevelsefull skildring av barnens reaktion på en bilbomb nämns att sprängningen finns beskriven i Svenska Dagbladets årsbok. Vad framställningen av barnens reaktion baseras på kan läsaren däremot inte veta. Att händelsen gjort starkt intryck på barnen är rimligt, men det framgår inte om det finns någon källa. Det är som om karaktärerna gradvis får eget liv. En del kapitel innehåller längre dialoger som vad jag kan bedöma är helt fiktiva. Med en tydligare åtskillnad, typografiskt eller i själva resonemanget, hade greppet fungerat bättre. Eller varför inte ta steget fullt ut och skriva en historisk roman? I denna form förblir det oklart vilken sorts sanningsanspråk som görs i texten.

Som sexåringar lämnade bokens huvudkaraktärer Lilla Hemmet. ”Rut” omhändertogs för samhällsvård och hennes mor avsade sig målsmanskapet, ett krav för att dottern skulle få plats i ett fosterhem kopplat till Prins Carls uppfostringsinrättning. Även ”Kerstin”, vars föräldrar för tillfället inte gick att spåra, placerades via denna stiftelse. Sedan flytten till Gålö i Stockholms skärgård år 1860 hade man erbjudit arrenden under Stegsholms gård med kravet att ta emot upp till fyra fosterbarn. Barndomshistorikern Johanna Sköld har i monografin Fosterbarnens ö (2012) analyserat detta unika system, som producerat ett ovanligt rikt källmaterial, och även intervjuat några av de cirka 1 000 fosterbarn som placerats där fram till nedläggningen 1939.

I vilken mån Dahlgren dragit nytta av denna centrala studie är svårt att avgöra, eftersom boken saknar fotnoter. När uppfostringsinrättningen presenteras sker det främst genom längre citat ur källmaterialet. Ur ett av fosterbarnens självbiografi hämtas en minnesbild av ankomsten till Gålö. Genom ett brev till sysslomannen på Stegsholm återges en rymning. Arrendatorernas klagomål över dyra arrenden ger inblick i deras villkor och från ansökningshandlingar hämtas upplysningar om de placerade barnens bakgrund. Citaten ger tidsfärg, men binds ibland bara samman av några enstaka meningar och framställningen blir bitvis fragmentarisk.

Kontrasten mellan den moderna inrättningen Lilla Hemmet och de fattiga fosterfamiljerna på Gålö var stor. Inspektionsrapporterna innehåller noteringar om ohygieniska förhållanden. Ett annat problem var att barnen riskerade att utnyttjas som arbetskraft utöver den utbildande funktion som var tanken. I boken citeras brev från ett tidigare fosterbarn som krävde 15 000 kronor i ersättning för skador han fått av alltför hårt arbete i kombination med undernäring. Långt innan lagen om ekonomisk ersättning för vanvård av omhändertagna barn gjordes försök att få upprättelse och kompensation.

Utöver huvudkaraktärerna gör författaren plats för flera bifigurer. Till ”Syster Gertrud”, föreståndarinnan på Lilla Hemmet, kom många brev från tidigare intagna som sökte upplysningar om sina föräldrar. ”Det är omöjligt att inte fastna i breven”, skriver Dahlgren, och följer några av brevskrivarna genom livet. En annan utvikning handlar om Gunnar Strängs pappa, även han placerad på Gålö. Vi möter också ”Gottfrid” som fick komma dit trots att han var sängvätare. Även andra former av placeringar behandlas, till exempel hur ”Arvid” efter att ha tillbringat sina första månader på Allmänna barnhuset i Stockholm bodde i fyra olika fosterhem på landsbygden.

Dahlgren närmast ursäktar sig över att hon gång på gång stannar upp vid ett barns öde. Impulsen att gräva vidare, att ta reda på vad som hände, är fullt förståelig. Till skillnad från i en vetenskaplig studie finns heller inga krav på att redovisa enligt vilka kriterier barnen har valts ut. Som helhet hade framställningen nog ändå tjänat på ett striktare urval. På en del ställen hade jag önskat kontextualisering snarare än ytterligare en minibiografi.

Något som skulle ha kunnat bidra till förståelsen är en närmare presentation av det i dag närmast bortglömda yrket barnavårdsman. Läsaren får tidigt veta att en man pekats ut som Ruts biologiske far och spårats upp, men förnekat faderskapet och trots detta dömts att betala underhåll. Först längre fram i boken nämns att barnavårdsmän för utomäktenskapliga barn infördes 1917, en reform som studeras i Helena Bergmans avhandling Att fostra till föräldraskap – Barnavårdsmän, genuspolitik och välfärdsstat 1900–1950 (2003).

Ett annat för boken centralt tema där existerande studier kunnat ge perspektiv är samspelet mellan diagnoser och sociala interventioner. Eddie blev placerad på ett skol- och arbetshem för ”bildbara sinnesslöa”. Vad betyder detta? frågar sig Dahlgren i boken, och citerar en förklaring från Socialstyrelsen 1928 som svar. Hon noterar att breven till ”Syster Gertrud” är välskrivna – trots att han bedömdes som intellektuellt undermålig. Ett liknande omdöme fälls om ”Mona”, som en tid efter utskrivningen blivit steriliserad och internerad på Västra Mark i Örebro: ”Jag lämnar Mona med en förundran inför diagnoserna. Det är inte lätt att förstå att en person som är ’höggradigt imbecill’ kan skriva så välformulerade brev.” Författaren accepterar alltså inte kategoriseringen och är själv inne på en förklaring – att Mona ansågs ha dålig moral och osedligt beteende. Med hjälp av Kristina Engwalls avhandling ”Asociala och imbecilla” – kvinnorna på Västra Mark 1931–1967 (2000) hade resonemanget inte behövt stanna vid antaganden om enskildas funktionsförmåga.

Efter utskrivningen från Gålö 1937 stannade ”Rut” hos sin tidigare fosterfar och arbetade som tjänarinna. ”Kerstin” flyttade tillbaka till Stockholm, bodde en tid hos sin biologiska mor och födde ett barn som omhändertogs. Själv klassades hon som ”tämligen höggradigt psykiskt efterbliven” och blev steriliserad efter ytterligare en graviditet.

De rikliga citaten ur föräldrarnas fattigvårdsakter vittnar om misstron mot deras förmåga att uppfostra barn.

Den fattigdom och brist på offentlig barnomsorg som bidrog till många omhändertaganden kan tyckas avlägsen. Vad hände med barnen? påminner på flera sätt om kopplingarna till vår tid. Dahlgren noterar att flera av kvinnorna som satt på Landskronanstalten dömda för lösdriveri levde in på 1980-talet och mycket väl kan ha suttit bredvid henne på spårvagnen. ”Rut” dog 2013 och har inte själv blivit intervjuad, men en släkting berättar att hon själv aldrig nämnde Gålö och inte heller sin biologiska mor, bara fosterfadern. Med detta väcks också frågan hur journalister och forskare bör förhålla sig till en sådan tystnad – till de berördas integritet.

Socialhistorisk forskning har synliggjort hur kunskapsproduktionen om mottagare av fattigvård styrdes av de professionellas uppfattningar om sina klienter och att sådana akter därför måste läsas med denna maktrelation i åtanke. Dahlgren använder sig också delvis av kritiska studier i denna tradition. Apropå ”Kerstins” försök att få tillbaka sina barn, konstaterar hon utifrån Maija Runcis resultat i Makten över barnen – tvångsomhändertagande av barn i Sverige 1928–1968 (2007), att det var i princip omöjligt för föräldrar att nå framgång med ett överklagande.

De rikliga citaten ur föräldrarnas fattigvårdsakter vittnar om misstron mot deras förmåga att uppfostra barn. Dahlgren sätter visserligen deras situation i ett sammanhang av bostadsnöd och utbredd arbetslöshet och påpekar även att det fanns en klassdimension i såväl den offentliga fattigvården som filantropiskt hjälparbete. I citaten finns dock så detaljerade och starkt moraliserande beskrivningar av familjernas förhållanden att jag under läsningen funderar över lämpligheten i att publicera det. Först i epilogen framgår att namnen är fingerade. Om adresser, årtal och andra uppgifter som i kombination kan innebära identifiering också har ändrats framgår däremot inte.

Barns värde är ett tema som återkommer boken igenom. Utöver skildringarna av Gålö behandlas även andra former av placeringar, både genom den sociala barnavårdens försorg och via privata annonser om fosterbarn. Dahlgren liknar det hela vid en marknad och anknyter därmed både till den kritik mot ”fosterbarnsindustrin”, som var en av orsakerna till den ökade regleringen kring sekelskiftet 1900 och till aktuella studier av detta inom ekonomi och ekonomisk historia. Genom intervjuer med forskare väcks frågan ifall det finns paralleller till vår tids offentliga upphandling av välfärdstjänster.

Rent geografiskt finns en uppenbar koppling. När boken skrevs drevs ett HVB-hem för ensamkommande barn på Stegsholms gård. Och visst är det viktigt att ständigt ställa frågor om hur samhällets vård av barn finansieras, organiseras och följs upp. Upprepade granskningar har visat på att missförhållanden inte bara hör historien till. Att likställa upphandling med fattigauktioner riskerar dock att reducera frågornas komplexitet.

Genomgående visar boken på ett starkt engagemang. Vi får följa författarens arbetsprocess och de känslor som projektet väcker: ”Jag lever med ’mina’ barn här på Gålö dygnet runt. De kommer till mig även i drömmen. Jag skriver här, för nu befinner jag mig på Gålö. I skogen som planterats av fosterbarnen.” Dahlgren vill komma nära, återuppväcka de situationer som fryst till stillbilder. Hon lyckas också levandegöra korta noteringar om till exempel föräldrarnas besök och barnens viktutveckling. Detta är en bok som berör.

I epilogen återges några reaktioner på hennes två tidigare böcker, som vittnar om att de historiska skildringarna med upprinnelse i hennes familjehistoria har gett många läsare nycklar till levnadsöden i den egna släkten. För den som vill fördjupa sig i de frågor som aktualiseras i denna bok finns ett omfattande forskningsläge som kunde ha använts mer.

Publicerad i Respons 2017-6