Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2016

Tema: Inget land för gamla – På väg mot en ålderdom av ovisshet och ojämlikhet?
Historia
Karl Molin & Klaus Misgeld & Pawel Jaworski
Solidaritet och diplomati
Svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet
Södertörns högskola | 520 s | Isbn 9789187843174
Recensent: Stellan Ottosson
Sveriges agerande vid kommunismens fall i polen

För den som vill förstå bakgrunden till de östeuropeiska kommunistregimernas fall är denna boks analyser av största värde. Dessutom får man en fascinerande bild av den svenska ambassadens agerande och samspel med UD. Författarna visar att Sverige spelade en anständig roll under förloppet, både diplomatiskt och fackligt.

Berlinmurens fall i november 1989 ses ofta som en symbol för sovjetsystemets kollaps. Men när muren öppnades hade grannlandet Polen redan avvecklat sin kommunistiska regim. Sommaren 1989 förlorade det polska kommunistpartiet i delvis fria val nästan alla de mandat som valet avsåg. Tadeusz Mazowiecki från Solidaritet blev premiärminister.

Att just Polen knäckte kommunismen var ingen tillfällighet. Landet hade alltid varit en annorlunda satellit. Lantbruket var i huvudsak privat och kyrkan hade behållit sin ställning på ett sätt som saknade motsvarighet i Östeuropa – och även i Västeuropa. Kommunistregimen hade mindre makt över sinnena än i något annat östland, vilket inte säger litet. Alltsedan Stalins död hade en rad strejker blossat upp, ofta i samband med drastiska prishöjningar på livsmedel. Strejkerna slogs ned brutalt, men resultatet blev ofta att regimen backade, genom att stoppa prishöjningarna eller byta ut partiledaren. Partiet avstod från massarresteringar eller avrättningar. Därför var rädslan i Polen inte tillräckligt stark för att skapa ”stabilitet”.

Vändpunkten kom när fackföreningensrörelsen Solidaritet (Solidarnos´ć) bildades 1980. Lech Waesa från varvet i Gdansk tog ledningen och snart hade Solidaritet tio miljoner medlemmar. Gomuka hade 1970 beordrat eld mot strejkande arbetare, vilket ledde till att han avsattes. Men nu, tio år senare, vägrade partichefen Stanisaw Kania att använda vapenmakt. I stället tvingades regimen, mot alla odds, att gå med på de strejkandes krav, som till stor del var politiska, för att inte säga revolutionära. Vid Solidaritets första kongress hösten 1981 antogs ett program som krävde ”politisk, social och kulturell pluralism”, garanterad strejkrätt, yttrande- och tryckfrihet med mera. Särskilt utmanande var kravet att personer som hade lett landet till en katastrof skulle ställas inför rätta.

Samtalsuppteckningar visar att ledarna för de andra Warszawapaktsländerna fann situationen olidlig. De krävde att de polska kamraterna skulle ta till ”administrativa medel”, alltså våld. Pakten höll stora militärövningar nära den polska gränsen. Wojciech Jaruzelski, som nu blev både politisk och militär ledare, tycks ha välkomnat påtryckningarna. Han lovade kollegerna i Warszawapakten att slå till mot Solidaritet. Enligt uppgifter, som han senare själv förnekade, begärde han garantier från Moskva om hjälp ifall han misslyckades med att återställa ordningen. Men några direkta garantier tycks aldrig ha lämnats.

Klädd i generalsuniform framträdde Jaruzelski i tv på Luciadagen 1981 och deklarerade ”krigstillstånd”. Tusentals Solidaritetsaktivister arresterades och strejker förbjöds. Jaruzelski lät senare förstå att åtgärderna var nödvändiga för att undvika utländsk militär intervention. Hans version accepterades med tiden av allt fler utländska och polska bedömare. Även kända Solidaritetsaktivister kom fram till att Jaruzelski nog ändå var en polsk patriot.

Det ekonomiska läget var katastrofalt. Opinionsundersökningar hade visat att partiet nästan helt saknade folkligt stöd. Jaruzelski var totalt beroende av Solidaritets accept för att kunna genomföra impopulära ekonomiska reformer. Efter tjugo månader hävdes krigstillståndet. Då var många av de fängslade redan frisläppta. Det fortsatta motståndet stärktes av den polske påven Johannes Paulus II:s upprepade besök. Inför miljontals åhörare krävde han frihet och fackliga rättigheter åt polackerna. Efter rundabordssamtal nåddes slutligen den uppgörelse som ledde till allmänna val och till att Polen 1989 fick en icke-kommunistisk, för att inte säga antikommunistisk, regeringschef.

Under dessa år var Sverige djupt engagerat i Polens affärer genom fackligt stöd åt Solidaritet och genom politiska ställningstaganden. Flera möten mellan regimen och Solidaritet ägde rum på svenska ambassaden. I Solidaritet & diplomati – Svenskt fackligt och diplomatiskt stöd till Polens demokratisering under 1980-talet, utgiven av Södertörns högskola, skildrar professorerna Karl Molin och Klaus Misgeld samt docenten Pawe Jaworski detaljerat och sakkunnigt både det dramatiska skeendet och Sveriges roll vid olika tidpunkter. Boken är resultatet av ett forskningsprojekt som ursprungligen lanserades av Bengt Säve-Söderbergh, som under de mest kritiska åren var chef för AIC, Arbetarrörelsens internationella centrum, och själv nyckelaktör bakom det svenska fackliga biståndet. De många välvalda citaten ger liv och autenticitet åt skildringen. Författarna har haft tillgång till UD:s arkiv för den aktuella perioden. För den som vill förstå bakgrunden till de östeuropeiska kommunistregimernas fall är bokens analyser av största värde. Läsaren får därtill en fascinerande bild av ambassadens agerande och av dess samspel med UD.

Den svenska ambassaden i Warszawa leddes under 1980-talet av tre färgstarka diplomater, i tur och ordning Knut Thyberg, Örjan Berner och Jean-Christophe Öberg. Ett huvudtema i deras rapportering var utsikterna för en kompromiss. En sådan ansågs förutsätta att de ”moderata” krafterna inom både Solidaritet och partiet segrade. Thyberg skrev i augusti 1980, när situationen i Gdansk var dramatisk, att det gällde för Solidaritet ”att veta när de stiger över den linje som systemet helt enkelt inte kan acceptera utan att avveckla sig självt”. Men när regimen denna gång kapitulerade frågade sig Thyberg om det inte var arbetarna som varit de verkliga realisterna, ”åtminstone när det gäller bedömningen av den polska ledningens handlingsmöjligheter”.

Strax innan krigstillståndet infördes menade polchefen på UD, Lennart Eckerberg, att frågan var ”om inte Solidaritet, i eget och Polens intresse, borde ha stannat upp och sökt konsolidera de vunna positionerna i stället för att redan vid innevarande kongress gå fram så hårt med krav och uttalanden av rent politisk innebörd”. Fem år senare skrev Berner: ”Under överskådlig tid måste nog förbättringar, om överhuvud, komma inom systemets egna ramar, och därför bli marginella, frukter av tålmodig, disciplinerad och moderat opposition, som spelar på att regimen också rymmer framstegsvänliga krafter.”

Många utländska bedömare hoppades i det längsta att Solidaritet och regimen skulle uppnå en kompromiss, där regimen lämnade ifrån sig en del av sin makt. Men så sent som 1988 skrev Öberg till UD efter ett möte med Jaruzelski och premiärminister Rakowski: ”Att de båda herrarna inte överväger att medverka till kommunismens avskaffande i Polen, vågar jag gå i god för, Herr Minister.” Ändå var det just vad de gjorde ett halvår senare.

Att kraftmätningen skulle resultera i regimens fredliga avveckling trodde knappat någon. När den unge, kraftfulle Gorbatjov kom till makten 1985, gissade många att han skulle skärpa disciplinen i östblocket. Men i stället ryckte han undan mattan för satellitregimerna. Inför FN ogiltigförklarade han 1988 Brezjnevdoktrinen, som inneburit att Sovjet tog sig rätt att ingripa i satellitstaterna om systemet var hotat. Nu, om inte förr, bör Jaruzelski ha insett att spelet var förlorat.

En del av boken, författad av Klaus Misgeld, ägnas den svenska fackföreningsrörelsens, i första hand LO:s, stöd till Polen, som till stor del kanaliserades genom AIC. Stödet var konkret och säkert av både praktiskt och opinionsmässigt värde för Solidaritet. Fackliga resurser använde all diskretion till bland annat smuggling av tryckeriutrustning till Solidaritet. Samtidigt betonade LO att man endast stödde den fackliga kampen. Misfeld och Molin ser detta som en nyttig och nödvändig fiktion. Men ibland undrar läsaren om LO verkligen insåg att Solidaritet var mer än en fackföreningsrörelse? LO:s andre ordförande, Rune Molin, sade i mars 1989 att Solidaritets politiska aktivitet bidrog till att utvecklingen i Polen började ”gå snett”.

Borde inte alla ha insett att en långsam revolution pågick, att det inte fanns någon hållbar kompromiss mellan friheten och fortsatt kommunistisk makt? Hur kunde omvärlden vara så ”balanserad” inför en folklig kamp mot en komprometterad diktatur? I apartheidfrågan förväntade vi oss aldrig en måttfull kompromiss. Förklaringen var givetvis rädslan för sovjetisk intervention. Misgeld citerar Sten Johansson, redaktör för Tiden (senare generaldirektör för SCB), som skrev att regimens totala beroende av Sovjet ”på ett närmast perverterat sätt fått tala till dess fördel”. De som tvivlade på att Sovjet skulle våga intervenera militärt hade lättare att sympatisera med Solidaritets radikalisering. Thyberg blev så småningom en av dem. Han insåg, skriver Karl Molin, att tanken på ett modus vivendi mellan parterna hade byggt på en illusion.

Författarna konstaterar att UD:s och ambassadens bedömningar ibland skilde sig åt. Själv minns jag att Thyberg en gång i ett krypterat meddelande klagade över att UD inte begrep någonting. Men Misgeld och Molin visar att Sverige, oberoende av skiftande bedömningar, spelade en anständig roll, både diplomatiskt och fackligt. Ambassaden höll kontakt med Solidaritet även när det såg som mörkast ut och regeringen fördömde utan omsvep både krigstillståndet och de ryska hotelserna. Svenskarnas starka engagemang för Polen bidrog säkert till detta.

En del utländska politiker, särskilt Willy Brandt och Bruno Kreisky, var kallsinniga till Solidaritet. Österrike behövde det polska kolet och Brandt var orolig för sin östpolitik. Västliga uttalanden som manade Solidaritet till återhållsamhet citerades utförligt i polska massmedier. Regimen visste att den saknade trovärdighet och hoppades väl att allmänheten skulle tro mera på röster från Västeuropa. Thyberg skrev 1984 om ambassadens ”beklämning, för att inte säga indignation” över att vissa utländska politiker såg Jaruzelski som det bästa alternativet för Polen.

I sin sammanfattning av vägen till demokrati skriver Karl Molin: ”Den gamla regimen vände sig inte mot det folk som förkastat den, utan försökte bidra till att systemskiftet skedde under ordnade former. Kanske var det under återtåget den upplevde sin finaste stund.” Frågan är om Jaruzelski är värd det slutbetyget. Han lämnade makten eftersom han inte hade något val. Det hedrar honom att han inte gjorde ett nytt desperat försök att stoppa utvecklingen med vapenmakt.

Snart visade det sig att LO:s och socialdemokraternas drömmar om att den svenska modellen skulle locka polackerna var orealistiska. Misgeld skriver, med en provokativ formulering, att man i Polen uppfattade den svenska modellen som ”ett symbiotiskt förhållande mellan fackföreningsrörelsen och partiet, inte helt olikt det som gällde i Polen”.

Stellan Ottosson var konsul i Szczecin till hösten 1981, därefter Sovjethandläggare på UD:s politiska avdelning.

 

– Publ. i Respons 2/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet