Politik & samhälle

Tilliten minskar både mellan befolkningarna och eliten och mellan medlemsländer

Tilliten i EU vid ett vägskäl
Antonina Bakardjieva Engelbrekt, Anna Michalski & Lars Oxelheim (red.)

Santérus
271 sidor
ISBN 9789173591126

| Respons 2/2018 | 11 min läsning

Den passiva tillit som befolkningarna länge hyst till den politiska elitens strävan mot en politisk union har ersatts av en tilltagande misstro mot maktutövning på europeisk nivå. Dessutom utmanas EU av att det nu finns länder inom unionen som inte omfattar dess kärnvärden. Östutvidgningen visar att EU har tagit alltför lätt på medlemskraven för inträde i unionen och man står nu inför frågan hur tillåtande man ska vara mot medlemsstater, som Polen och Ungern, som gör avsteg från de sammanhållande principerna. Dessa frågor diskuteras i den tjugonde årgången av Europaperspektiv.

Europaparlamentet i Strasbourg. Foto Wikimedia Commons.

Vid ungefär samma tidpunkt som Emmanuel Macron, redan som presidentkandidat, talade om ett fördjupat europeiskt samarbete och visioner om att på nytt göra EU till en inflytelserik aktör på den internationella arenan, menade ordföranden för Europeiska rådet, Donald Tusk, att unionen befann sig i en existentiell kris. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker å sin sida målade upp en mörk bild av tillståndet i unionen och beklagade sig dels över att alltfler politiska ledare enbart talade om sina problem på hemmaplan och nämnde Europa endast i förbigående, dels över att företrädarna för EU-institutionerna satte upp så vitt skilda prioriteringar, ibland i direkt motsättning till nationella regeringar och parlament. 

Tusks och Junckers uttalanden var lika dystra som nyktra. EU stod då, och gör fortfarande, inför en rad kriser som går som djupa sprickor i integrationsprojektets mur, kriser som sträckte sig från migrations- och eurokris till ökat terrorhot, politisk osäkerhet om Brexits betydelse samt värdeladdade konflikter mellan medlemsländerna.

Ackumulationen av dessa kriser aktualiserade frågor om EU:s framtid, dess normativa makt, medbor-garnas förtroende och medlemsländernas respekt för dess institutioner och fördrag. Unionen har historiskt sett gått stärkt ur kriser, men den avgörande frågan tycks alltmer vara om tilliten i EU är tillräcklig för att rusta unionen inför framtiden. Den tilltro, i form av ett tillåtande samtycke, en pas-siv tillit, som medlemsländernas befolkningar länge uttryckt gentemot den europeiska elitens strävanden mot politisk union har ersatts med en tilltagande misstro mot maktutövande på europeisk nivå. 

Joakim Nergelius pekar i den tjugonde upplagan av Europaperspektiv, som har just tillit som tema, på en utbredd misstro mot hela EU-projektet från stora delar av befolkningen i flera av EU:s medlemsstater. Göran von Sydow menar i sin tur att det de senaste åren har uppstått spänningar mellan medlemsstaterna, mellan medlemsstaterna och de överstatliga institutionerna samt mellan väljare och folkvalda, och att unionen sammantaget förefaller ha gått in i en fas av fallande tillit. 

Det finns i dag en stark medborgerlig kritik mot vad som uppfattas vara en bristande förmåga att hantera växande sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i Europa, hävdar Linda Berg, vilket inte underlättas av medlemsstaternas diametralt olika uppfattningar om hur problemen ska lösas, något som bromsar ett gemensamt agerande. Denna kritik kan förstås i relation till EU, men även som en del av en trend, på såväl global som nationell nivå, med en generellt minskad tillit till politiska institutioner och aktörer. 

Den allmänna inställningen till EU och det egna landets medlemskap, i sig två diffusa indikatorer, har inte förändrats särskilt drastiskt ens i ljuset av de senaste årens kriser, menar Berg. Däremot finns en mycket mer påtaglig nedgång i det mer specifika förtroendet för EU-parlamentet och övriga EU-institutioner sedan krisårens början. Sedan 2010 har exempelvis svenskarnas förtroende för de tre viktigaste EU-institutionerna varit lågt. I de äldsta medlemsländerna, däribland Tyskland och Frankrike som utgör kärnan och drivmotorn i dagens EU, har en majoritet av medborgarna inte förtroende för EU-parlamentet, något som är oroväckande ur ett legitimitetsperspektiv. 

Den bristande tilliten i EU kan åtminstone delvis, som von Sydow påpekar, tolkas som ett uttryck för en osäkerhet om var makt och inflytande utövas och hur vi hanterar konflikter som berör både frågor om var beslut ska fattas och vilka beslut som bör tas. Enligt Berg tenderar förtroendet för EU-parlamentet att vara större om medborgarna uppfattar det som en övre nivå till ett i övrigt väl fungerande politiskt system, som förmår leverera ekonomisk och politisk stabilitet. Där den diffusa, övergripande inställningen till EU-medlemskap förblivit positiv, har förtroendet för EU:s institutioner och handlingskraft minskat. Det är kanske inte överraskande, för som Bo Petersson framhåller ”finns en tendens att [i turbulenta tider] samlas kring invanda värden som de som nationalstaterna representerar. Detta tycks vara ett sätt att så gott det går bibehålla den personliga tryggheten”. Det är icke desto mindre en kraftig varningssignal för dem som vill se ett handlingskraftigt EU i framtiden. Kärnfrågan för unionens ledare blir således transparens och en fungerande, begriplig balans mellan överstatlighet och subsidiaritetsprincipen.

Mitt i glädjeruset, någon månad före utvidgningen, varnade Tjeckiens dåvarande president Václav Havel i ett tal inför Europaparlamentet för konsekvenserna av de otillräckligt utvecklade civilsamhällena i de nya medlemsländerna.

Parallellt med den bristande tilliten till EU:s institutioner och skepsisen mot integrationsprojektet, i vissa fall direkt kopplat till de i inledningen nämnda kriser som EU står inför, löper en värdekris genom EU vars epicentrum i huvudsak kan förläggas till Centraleuropa.

Enligt sin egen världsbild är EU en politisk union av demokratier som verkar som fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter på den globala arenan, menar Bo Pettersson. Just värdena, som frihet, demokrati, mänsklig värdighet och rättsstatens principer, utgjorde tillsammans med en stark ekonomi grunden för EU:s internationella inflytande och anseende efter kalla krigets slut. Ytterst handlade EU:s normativa makt om dess möjligheter att få gehör för sina tolkningar av vad kärnvärdena innebär. 

Inbäddad i östutvidgningen 2004, när tio länder samtidigt anslöt till EU i ett närmast euforiskt tillstånd, fanns tanken om att läka Europa genom att ge Centraleuropa full tillgång till det europeiska arv och den europeiska gemenskap som det hade förvägrats. Dessa länder skulle bäddas in i en gemenskap som präglades av samling kring demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, såsom de formulerades i Europeiska rådets Köpenhamnskriterier 1993. Mitt i glädjeruset, någon månad före utvidgningen, varnade Tjeckiens dåvarande president Václav Havel i ett tal inför Europaparlamentet för konsekvenserna av de otillräckligt utvecklade civilsamhällena i de nya medlemsländerna. Havel ansåg att det var nödvändigt att stimulera uppslutningen kring gemensamma värden i de nya medlemsstaterna för att uppnå en ökad tillit inom EU som helhet. 

Centraleuropas integrering i unionen innebar, med facit i hand, och i linje med Havels farhågor, inte en enkel utvidgning av EU:s kärna, utan kan i dag i stället betraktas som en utveckling som snarare har inneburit en omdefiniering av kärnan. De regeringar i Centraleuropa som kom till makten kring 2010 har haft en annorlunda syn på vad som konstituerar EU:s kärnvärden. I dag ter sig uttolkningen av de centrala värden som länge ansetts som självklara samlingspunkter för medlemsstaterna inte längre givna. Fokus på omformningen till en fungerande marknadsekonomi tog mer av de nya demokratiska ledarnas energi i anspråk än utvecklingen av en ny politisk kultur, menar Bo Petterson. Framtiden får utvisa om östutvidgningen var EU:s gyllene ögonblick eller början till slutet på EU:s framgångssaga. 

EU har tagit alltför lätt på medlemskrav och olika kriterier för inträde i unionen.

Vid sidan av den bristande institutionella tilliten tampas integrationsprojektet således i dag med en värdekris som utmanar och undergräver de värden som EU-samarbetet byggt på. Petersson menar att Viktor Orbán verkar ”närmast stolt över den utmaning han riktar mot EU:s normativa värdegrund”. I ett tal pläderade Orbán exempelvis för ”system som inte är västerländska, inte är liberala, inte är liberala demokratier, kanske inte ens är demokratier, och ändå lyckas göra sina nationer framgångsrika”. Ungern undersökte, menade Orbán, hur landet kan frigöra sig från ”västerländska dogmer” och antydde att länder som Ryssland, Turkiet och Kina förtjänar att stå som modell för Ungerns politiska och ekonomiska utveckling. 

Liknande antidemokratiska och mot EU:s kärnvärden direkt fientliga politiska utvecklingar har kunnat skådas också i Polen, där Kaczynski redan 2011 uttryckte en önskan att ”skapa ett Budapest i Warszawa”, och som efter valet 2015 genomdrivit snabba inskränkningar av författningsdomstolens makt och snävat in press- och yttrandefriheten. En sådan direkt utmaning av de värden som utgör EU:s grundvalar, med inskränkningar i mänskliga rät-tigheter och lagbundenhet, aktualiserar hur tillåtande EU kan vara mot motsträviga stater utan att ytterligare tappa i tillit internt och i anseende internationellt. 

Innan Ungern och Polen blev fanbärare av den illiberala demokratin, ett begrepp som Orbán med stolthet gjort sig känd för, kom utmaningarna mot EU:s tolkningsmonopol i det som konstituerar europeiska värden och Köpenhamnskriterierna, från utomstående länder som Ryssland och Turkiet. Efter det misslyckade kuppförsöket i Turkiet 2016 avfärdade Erdoğan EU:s kritik mot landets bristande respekt för demokrati och rättsstatens principer, och menade att ”för oss har dessa fraser absolut inget värde längre”. Trots detta är Turkiet fortfarande ett kandidatland. 

EU har tagit alltför lätt på medlemskrav och olika kriterier för inträde i unionen. När ett land väl blivit medlem i EU förlitar sig unionen på att det lever upp till de krav och värden som gäller inom EU, enligt en allmän hederskodex. Någon större kontrollmekanism för efterlevnad av regler och principer existerar inte. Den europeiska unionen är en sällsynt, på vissa sätt märklig, form av samarbete. Trots de överstatliga inslagen i EU förblir demokratin i huvudsak nationell, som Göran von Sydow påpekar. Denna samlevnadsform tar sig uttryck i en ”informell tillitspakt”, i ett slags ”levande författningstillstånd”, där medlemsländerna förhåller sig lojala till unionen och där de överstatliga inslagen utövas med respekt för den nationella demokratin. Detta förutsätter att EU:s institutioner verkar med hänsyn till de enskilda medlemsstaterna och att medlemsstaterna i sin tur tar hänsyn till den legalistiska kulturen i unionen, där respekten för skrivna rättsregler i allmänhet och fördragen i synnerhet sedan gammalt är mycket stor. 

I denna prekära situation står EU inför ett vägskäl. Ett av de mest grundläggande besluten handlar om i vilken utsträckning unionen ska vara tillåtande mot medlemsstater som gör avsteg från dess sammanhållande principer. Hittills har EU avstått från att åberopa artikel 7 i EU-fördraget mot någon medlemsstat. Den säger att en medlemsstat som bryter mot något av de nämnda värdena tillfälligt kan mista vissa av sina rättigheter som medlem. Frågan är, som Nergelius påpekar, hur länge en sådan åtgärd kan undvikas. Förr eller senare måste unionen visa att det finns gränser för vad fördragen medger, annars riskerar integrationsprojektet att undermineras och splittras ännu mer. 

Inför utvidgningen 2004 fanns farhågor bland EU:s gamla länder för att de sociala trygghetssystemen skulle utnyttjas. I dag är farhågorna annorlunda. De nationella identiteterna har visat sig vara motståndskraftiga. Utan en gemensam identitet byggd på gemensamma värden och visioner, och utan föreställningar om vilka värden som de politiska ledarna tillsammans är beredda att försvara, kommer tilliten inom EU, och därmed dess inflytande och anseende i det långa loppet, att vackla. Därtill måste unionen, som Berg påpekar, sträva bortom identifikationens enande kraft och bättre förstå medborgarna, deras oro, ställningstaganden och preferenser.

Macron har fortsatt att plädera för att bygga färdigt eurosamarbetets institutionella ramverk, införa överstatliga inslag i migrationspolitiken och utarbeta en gemensam terrorismbekämpning och klimatpolitik. Många av hans förslag har det senaste året fått stöd av Tusk och Juncker. En förbättring av unionens existentiella kris kan tyckas vara i sikte. 

Valet mellan det stora språnget mot en federal statsbyggnad eller en nedmontering av det hittills uppnådda tycks dock komma allt närmare med varje kris, särskilt efter den värdekris som lamslagit EU:s arbete i vissa frågor, som exempelvis flyktingmottagandet, de senaste åren. Oavsett om utvecklingen går mot fördjupat samarbete eller status qou är tilliten, både medlemsländerna emellan och medborgarnas tillit till EU:s institutioner, en av unionens viktigaste frågor att hantera de närmaste åren.

Publ. i Respons 2/2018
TEMA | Att tala med förhistorien

Anosh Ghasri

Anosh Ghasri är frilansskribent. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Problem i dagens skola har äldre rötter än postmodernismen
    Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas Inger Enkvist, Magnus Henrekson, Martin Ingvar & Ingrid Wållgren (red.)
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist