Normbrytande har nästan blivit något otvetydigt positivt
I höstens första avsnitt av Responspodden samtalar Helena Granström med Ulf Karl Olov Nilsson, aka UKON, om samtidens explosion av diagnoser.
Hur ska man förstå samtidens iver att diagnostisera alla former av mänskligt lidande och anpassningssvårigheter? Är den en konsekvens av vår ökade biologiska kunskap om människans konstitution, ett tecken på en utarmning av våra existentiella redskap eller ett symptom på att samhället har blivit mindre accepterande gentemot olika former av avvikelser från normen?
I sin nyutkomna bok Vem är normal? – Så blev diagnoserna vår nya livsmening gör filosofen Fredrik Svenaeus gällande att det existentiella utforskandet av mänskliga dilemman i dag präglas av en medicinsk diskurs som urholkar våra erfarenheter och vår förståelse av vad det innebär att vara människa. Helena Granström och UKON frågar sig om vår tids diagnostiserande har kommit i vägen för lyssnandet i terapirummen, och hur pendeln har svängt genom tiderna när det kommer till vår förståelse av oss själva.
– Jag tycker nog också att de existentiella frågorna inte formuleras på samma sätt i dag som de gjorde för 70 år sedan och att [Svenaeus] delvis är kvar i en tidigare idé om de existentiella spörsmålen. Nutidsmänniskan har ett annat förhållande till det existentiella lidandet. Jag tänker till exempel att det har att göra med hämningen, både ideologiskt och individuellt lever vi i en tid där hämningen har en helt annan plats. Nu lever vi i en tid som befordrar handling, rörlighet, extroversion, kvantitet, man ska helt enkelt ha gjort mycket. Tidigare så blygdes man ju över sina handlingar och befann sig liksom på andra sidan hämningen, säger UKON.
Granström håller med om att förväntningarna på vad som anses vara ett rikt liv har förändrats drastiskt.
– Normbrytande har ju också blivit någonting nästan otvetydigt positivt…
– Ja. Till exempel: En människa för 100 år sedan skulle skämmas för att ha haft sex innan bröllopet, en människa nuförtiden skulle skämmas för att inte ha haft sex innan bröllopet. Det blir ett annat sätt att se på det existentiella lidandet där också diagnoserna spelar in tror jag, man vill ha en diagnos, säger UKON.
UKON citerar poeten Rainer Maria Rilke för att belysa hur vi har rört oss från »det rena för litets ännu inte« till »det tomma för myckets inte längre«.
– »Varken det rena för litets ännu inte«, där har man neurosen, och man har den hämmade personen. Det är för lite, jag lever i en brist, jag vill nå utlevelsen. Jag har det ännu inte, jag hoppas på att få det, mitt liv är för lite. Efter hämningen, det vill säga i vår nutid, så lever vi snarare i »det tomma för myckets inte längre«. Det vill säga, vi har redan gjort det. Livet blev tomt, man vet inte längre hur man ska uppnå någon form av njutning. Lägg märke till att Rilke skriver varken eller, alltså det finns ett lidande både på den ena sidan av utlevelsen och den andra, men de är olika. Här lever vi i ett existentiellt predikament som helt enkelt har förändrats otroligt mycket.
