Föregående

nummer

Måndag 23 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Historia
Adrian Goldsworthy
Augustus
En biografi
Historiska media | 571 s | Isbn 9789175451558
Recensent: Eva-Carin Gerö
Tur, temperament och ledaregenskaper

För den som vill förstå romarrriket finns mycket att hämta i Adrian Goldsworthys biografi över kejsar Augustus, som är relativt okänd i dag. Här skildras i detalj romarnas seder, ideal och krigföring. Det märks att författaren till denna mycket läsvärda bok är militärhistoriker.

Vad är egentligen historia och varför intresserar den oss? Självklara saker, kan man tycka, men vid närmare eftertanke, och inte minst ur just ett historiskt perspektiv, kanske ändå inte så självklart. Som vanligt var det de gamla grekerna som ”uppfann” detta med historia, både när det gäller själva ordet och verksamheten. Det grekiska ordet historia, eller med en annan dialektform, historie, betyder helt enkel ”undersökning” eller ”forskning”, och i ett sammanhang där man ger sig i kast med att på ett (typiskt grekiskt) nyfiket och nytänkande sätt utforska olika aspekter av tillvaron är det inte ologiskt att just det förflutna, dess krig, betydande människor, maktrelationer, materiella förhållanden etcetera kom att betraktas som forskningen par excellence. Mycket av det som då introducerades som betydelsefullt för kartläggandet och över huvud taget reflekterandet kring händelser och människoöden i det förflutna gäller än i dag. Här kan nämnas några aspekter: dels är det i sig viktigt att dokumentera vad som tilldragit sig i det förflutna, dels bör vi kunna dra slutsatser om det tidigare skedda som är allmängiltiga, till exempel för att undvika nya krig och för förståelse av mänskliga tillkortakommanden som kan få förödande konsekvenser. Slutligen vill vi ha en koppling mellan ”då” och ”nu”, så att de dåtida, historiska skeendena tjänar att belysa vår egen tid och hjälper oss att relativisera normer, beteenden och skeenden.

I tidig västerländsk historieskrivning, som i mångt och mycket blivit vägledande för vår uppfattning om vad historia är och bör vara, tar man framför allt fasta på följande aspekter: historieskrivningen bör vara sanningsenlig, den ska vara ”generisk”, säga något allmängiltigt relevant och – åtminstone enligt vissa historiker – vara underhållande, en njutning att läsa. Här finns tidiga historiker som representerar olika ”läger”. Historieskrivningens fader, Herodotos, fuskar en del med sanningsenligheten, men ”fabulerar” på ett sätt som under senare tider – och troligtvis även under hans samtid – uppfattats som lustfyllt. Thukydides däremot, ”historikernas historiker”, fokuserar uttalat på ”sanning” och allmängiltighet och häcklar sin föregångare Herodotos för att vara för fantasifullt anekdotisk.

När vi nu i anslutning till tvåtusenårsjubileet 2014 av Augustus dödsår får en ny bok om en av romarrikets centrala gestalter, kan man i ljuset av det föregående fråga sig vad denna tillför vårt vetande, vårt nöje etcetera. Det är ju nämligen inte så att det saknas publikationer om Augustus och hans tid och med tanke på den långa tid som förflutit sedan hans liv och död kan man också fråga sig vilken nutidsrelevansen är av ytterligare en bok om honom och hans krets.

Om Augustus (63 f.Kr.–14 e.Kr.), eller Gaius Octavius Thurinus som han först kallades, ska sägas att han för många nutidsmänniskor är något av en ”doldis”, vilket Goldsworthy själv i inledningen till sin bok nämner. För många är han bara en referens i julevangeliet, där det berättas att kejsar Augustus gått ut med ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Goldsworthy ger som en förklaring till denna tillvaro i ett historiskt relativt skymundan att Shakespeare aldrig skrev något drama om Augustus. Men troligen har han också för eftervärlden, med sitt långa, av framgångar krönta liv, och som hängiven ivrare för romerska dygder, inte minst inom familjelivet, framstått som mindre spännande än till exempel Caligula och Nero.

När nu Goldsworthy tar sig an Augustus blir det dock allt annat än tråkigt, dels på grund av det den historiska framställningen faktiskt handlar om (fast här får läsaren bitvis uppbåda en del föreställningsförmåga i ljuset av en hel del torra fakta – kalenderbitaren kommer dock att få sitt lystmäte!), dels på grund av kopplingen mellan då och nu. Och här är såväl Augustus själv som personer i hans familj och samtid av intresse.

För den som inte vet så mycket om Augustus tidiga liv och väg till framgång är det spännande att under Goldsworthys ledning ta del av detaljer i inbördeskriget samt i dessa sammanhang de oerhört bloddrypande utrensningar i Rom som kallades proskriptioner. Här får vi en bild av den tidige Augustus, redan här av Goldsworthy kallad Caesar – efter adoptivfadern Julius Caesar – som en inte bara iskall pragmatiker och opportunist, utan som en rentav blodtörstig wild thing. Framställningen av vad det här handlar om, bakom Goldworthys bitvis torra formuleringar, är skrämmande och välbehövlig att begrunda, inte minst i vår egen tid, men som alltid måste man ha det historiska perspektivet med sig.

Både för den som läser en historisk biografi för att förstå mer av den mänskliga tillvaron som sådan, och för den som vill få mer detaljerad kunskap om romarriket, dess seder, ideal, krigsföring med mera, finns mycket att hämta hos Goldsworthy. Här ett axplock ur hans veritabla ymnighetshorn. Om Augustus nämns exempelvis att hans liv och framgångar var präglade av ett par särskilda fenomen: han hade ofta en oerhörd tur och han hade anlag för vrede. Dessutom tycks han ha haft en naturlig fallenhet för ledarskap.

Som Goldsworthy lyfter fram, hade Augustus ofta en rent oförskämd tur. Det är till exempel anmärkningsvärt att han i början av sin militära karriär, trots starkt bristande strategisk erfarenhet, stundtals sviktande hälsa och möjligen också feghet, hade så stora framgångar. Vrede var därutöver något i den egna karaktären som Augustus hade att tampas med, men kanske lärde sig att hantera. Här finns anekdoter som att en av hans lärare gav honom rådet att vid uppflammande vrede gå igenom alfabetet före ett yttrande, vilket Augustus lär ha tillämpat, samt att han vid ett tillfälle, då han under ett senatsmöte stått i begrepp att i vredesmod fälla en sträng dom, fick sig en griffeltavla tillkastad av en rådgivare med en påminnelse om att inte fatta ett förhastat beslut, ett råd som han följde.

Något som alltid känns lika aktuellt i nutida analyser av äldre tiders härskare är frågan om ledarskap. Vad utgör en god ledare och vad utmärker en dålig? Av historieskrivningen att döma, inte minst Goldsworthys, tycks Augustus ha haft mycket goda ledarskapstalanger, även i modern bemärkelse. Men det fanns som bekant också andra i hans omgivning som med olika metoder kunde bestämma agendan. Så inte minst hans hustru Livia.

Hela berättelsen om Augustus och Livia är värd en redogörelse i sig, och i Goldsworthys bok får den det utrymme den förtjänar. I relationen till Livia, eller Drusilla som hon också kallades, säger Goldsworthy att vi undantagsvis möter människan Augustus (så att säga människan bakom ”Augustus)”. Livia var ung, av mycket fin familj, gift, gravid, oerhört vacker och intelligent. Augustus, själv redan gift, ville absolut ha henne till maka och det fick han, trots att det hela var något av en skandal. Och trots alla skilsmässor, och de stora möjligheter som fanns till sådana vid denna tid i Rom, inte minst för Augustus om han hade velat, förblev Augustus och Livia gifta till hans död vid hög ålder. Augustus ska ha varit notoriskt otrogen och Livia sägs ha hjälpt till med att skaffa fram unga älskarinnor till maken.

Trots detta, vilket Goldsworthy framhåller, tyder deras långa äktenskap på att de faktiskt var lyckliga tillsammans. Augustus verkar rentav, trots sina amorösa eskapader, ha varit vad engelsmännen kallar ”uxorious” (på svenska ungefär: ”hustrukär”) och i kraft av sin ställning inom familjen och sitt sinnelag hade Livia säkert mycket makt, alltför mycket, har somliga menat. (Den som har läst Robert Graves romaner eller sett tv-serien ”Jag, Claudius” som baseras på dem, vet precis vad som här åsyftas.)

Utöver Livia finns flera intressanta medlemmar i Augustus familj, vilka beskrivs väl av Goldsworthy i den mån källorna tillåter. Här känner man dock att man skulle vilja veta mer om Augustus enda biologiska dotter Julia, utöver förtal. Om henne har bland annat sagts att ”Augustus sade till sina vänner att han hade två bortskämda döttrar som han var tvungen att stå ut med: staten och Julia” (Macrobius, början av 400-talet e.Kr.). Julia skickades i exil och fick aldrig återvända till Rom, troligen på grund av Augustus värnande om romersk moral, som hon hade kränkt genom att ha många älskare. En annan intressant person är Augustus styvson Tiberius, som senare blev kejsare, men som på höjdpunkten av sin brant uppåtgående karriär ”kastade in handduken” och flyttade till Rhodos för att studera.

Goldsworthys monografi är bitvis litet långrandig och utan glöd, vilket är synd, när det egentligen handlar om så oerhört spännande historiska skeenden och personer. Men emellanåt, till exempel när det handlar om de romerska inbördeskrigen och de redan nämnda bloddrypande proskriptionerna, blir skildringen riktigt fascinerande. Och för den som är ute efter fakta finns här allt i mängd. Här finns rikligt med fotnoter, utförlig bibliografi samt – helt nödvändiga i sammanhanget – utförliga familjeträd för Augustus släkt och ättlingar, inklusive alla omgiften, barn från olika äktenskap etcetera.

Det märks att Goldsworthy är militärhistoriker. Boken innehåller mycket av intresse när det gäller romersk krigsföring. Exempelvis får vi veta att romarna i sina inbördeskrig hade en något improduktiv tradition att återkommande ställa upp sina härar mot varandra utan att sedan gå till strid. Man hade också för vana att inrista obscena budskap om motståndarna och deras kvinnliga anförvanter på stenar som kastades med slungor mot fienden.

Sammanfattningsvis är Goldsworthys bok om Augustis mycket läsvärd, men i termer av tydlig ”genericitet” och till och med ”underhållning” är den inte i paritet med till exempel Edward Champlins Nero (2003) och Paul Cartledges Alexander den store (2004, svensk översättning 2014).

Eva-Carin Gerö är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet