Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2014

Tema: Synen på Sveriges agerande under andra världskriget har blivit alltmer negativ. Men Sveriges självständighet underskattas.
Historia
Emma Strollo
Det städade folkhemmet
Tyskfödda hembiträden i efterkrigstidens Sverige
Makadam | 260 s | Isbn 9789170611247
Recensent: Lisa Öberg
Unga tyskor tog jobb som svenskor inte längre ville ha

Efter 1945 accepterade unga svenskor inte längre att arbeta som hembiträden. Därför bestämde man att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra två år i hushåll. För de unga tyskor som anlände kom det svenska välståndet och aningslösheten som en chock.

Gles. Så beskriver Emma Strollo forskningen om betalt kvinnligt hemarbete. Några inbördes osammanhängande historiska studier har gjorts av pigor, tjänarinnor och hembiträden, men den samtidsinriktade forskningen om betalt hushållsarbete är mest livaktig. Där står genus och migration i fokus eftersom hushållssektorn dominerar den kvinnliga arbetsmarknaden i den globala ekonomin. Det är också i den samtidsorienterade forskningen som Emma Strollo hittar inspiration och teoretiska perspektiv till sin avhandling Det städade folkhemmet – Tyskfödda hembiträden i efterkrigstidens Sverige.

Där svensk historisk forskning om betalt hemarbete har begränsats av ett offerperspektiv, vill Strollo i stället lyfta fram de hemarbetandes agens, deras egna övervägda handlande. Det innebär att hon särskilt uppmärksammar hembiträdenas medskapande i sin migration och sitt arbetsliv. Strollos ansats präglas av en stark vilja till förståelse och ett försök till vetenskaplig inlevelse med de tyska hembiträden som i tusental kom till Sverige efter andra världskrigets slut.
Efter kriget accepterade unga svenskor inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd, och hembiträdesbristen utropades som ett akut samhällsproblem. För att i någon mån avhjälpa den bestämde svenska myndigheter att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det var en ovanlig arbetsmarknadsåtgärd, kanske inte unik, men faktiskt ganska okänd även bland arbetslivshistoriker.

För sin avhandling har Emma Strollo intervjuat nitton tidigare tyska hembiträden som blivit bofasta i Sverige. De är födda mellan 1927 och 1939 och anlände till Sverige mellan 1948 och 1959. Det var alltså unga flickor, i snitt 20 år gamla, från Tyskland eller i tidigare tyska delar av nuvarande Polen, Ryssland, Ukraina, Tjeckien och Slovakien, som för första gången satte foten på en svensk järnvägsperrong. Alla hade skolunderbyggnad, några även påbyggnadsutbildning. De flesta hade växt upp i en borgerlig familj eller på ett större lantbruk, ytterligare tre hade fäder som var yrkesmilitärer.
Avhandlingen har två parallella syften, ett empiriskt och ett metodologiskt. Den övergripande målsättningen är att ge ett empiriskt bidrag till svensk migrationshistoria, men avhandlingen vill också ”implementera en metodologi för att både synliggöra och undersöka meningsskapande kring erfarenheter av migration och tiden som hembiträde under 1950-talet”.

Den metodologiskt teoretiserande inledningen, som följer på forskningsöversikten, avlöses först efter nästan hundra sidor av den empiribaserade delen av avhandlingen. Den inleds med en kollektivbiografi under tre fyndiga kapitelrubriker: ”Växa upp”, ”Bryta upp”, ”Passa upp”. Här visar Strollo sin stilistiska och analytiska förmåga. På fyrtio sidor ges en rapp sammanfattning av de nitton hembiträdenas bakgrund i olika delar av Tyskland, deras migration och anställningsförhållanden i Sverige, innan de lämnar hembiträdesyrket. Uppväxten och uppbrottet från hemmet i Tyskland får vardera knappa tio sidor, skildringen av arbetet inte ens tjugo. Många intervjupersoner omnämns helt kort, eller inte alls, i dessa tre syntetiserande kapitel.

Strollo måste alltså ha mycket intervjumaterial som hon väljer att inte dela med sig av till läsaren och tyvärr framgår det inte hur och varför hon gör så. Inte heller blir det klart varför författaren avstår från att använda annat material för att komplettera, jämföra eller kontrastera kvinnornas minnen. Jag hade önskat fylligare referat av intervjuerna, som hade gett de eftersträvade ”tjocka beskrivningarna”, och därmed en rimlig chans att bedöma författarens tolkningar av berättelserna. Jag får känslan att Strollo har tänkt att ”less is more”, men blir faktiskt inte klok på skälet till det. Följden blir att vetenskapens krav på intersubjektiv prövbarhet blir omöjligt att uppnå, eftersom läsaren undanhålles större delen av den empiri som tolkning och analys baseras på. Med tanke på hur mycket historisk forskning som faktiskt består av examensarbeten i forskarutbildning är det tråkigt att så litet av det utvunna berättelsematerialet finns tillgängligt för vidare forskning. Ett avhandlingsprojekt är ju inte bara en fristående studie, utan fungerar i bästa fall som moment i ett kollektivt, fortlöpande vetenskapande.

Jag berömde nyss Strollos analytiska förmåga, men vill ändå göra en reservation när det gäller två framträdande analytiska begrepp i avhandlingen, nämligen modernitet och modernitetsdiskurs. Modernitet verkar betyda efterkrigssamhällets normer, i motsats till bondesamhällets och den tidiga industrialiseringens. Men det finns en risk att alltför mycket inkluderas i begreppen, vilket gör att analysen förlorar i skärpa. Avhandlingens empiriska tyngdpunkt finns i fyra berättelser om sammanlagt cirka femtio sidor, där intervjuerna tolkas som narrativ, berättelser som begripliggör erfarenheter och kommunicerar dem till andra. Strollo väljer ut fyra av de samtliga nitton intervjuade som får framträda med sina kommenterade livsberättelser. Dessa representerar fyra olika genrer ”utifrån ett pragmatiskt genrebegrepp där genren betraktas som en typ av, eller en sorts, berättelse som genom sin igenkännbarhet kan skapa en gemensam förståelse”.

Genrerna som väljs är ”stolt ödesberättelse”, ”reflexiv självutvecklingsberättelse”, ”ambivalent framgångsberättelse” samt ”optimistisk överlevnadsberättelse”. Berättelserna tolkas och analyseras utförligt av Strollo som bland annat är intresserad av hur narrativen har påverkats av förändrade samhällsnormer under de 50-60 år som gått sedan de slutade arbeta som hembiträden.

Strollos berättelsebaserade och berättelsetolkande text oscillerar mellan två poler. Den ena polen utgörs av det önskade subjektsperspektivet och den andra polen av ett objektsperspektiv som delvis tvingas fram av det empiriska materialets natur. Strollo vill skriva fram hembiträdenas agens, men det framstår ändå som om resursbristen i ruinlandskapens kaos efter andra världskrigets slut och svenska myndigheters och arbetsgivares icke förhandlingsbara regler gav ganska litet utrymme för personliga val.

De unga kvinnorna visste inte vad de skulle möta när de kom till Sverige. De förvånades över att inga hus var i ruiner, över att det fanns kotletter som väntade på att tillagas. Hur steker man dem? Det var en knepig uppgift för den som knappt sett kött på många år. Hilda, Sabine, Renate och deras medsystrar chockades av det materiella överflödet och aningslös­heten i det gynnade landet i norr och hade inte valt att arbeta som hembiträden om det funnits alternativ. Hembiträdesjobbet var en oönskad position, sammanfattar Strollo.

Oönskat och chockerande var även det öppna, generaliserade tyskhatet. Det hjälpte föga att förklara att pappa varit motståndsman eller att man bara var ett barn under kriget. Många svenskar hade bestämt sig för att alla tyskar var nazisympatisörer.

Avhandlingen pläderar på ett över­tygande sätt för idén att upplevelser förändras i minnet över tid och påverkas av attitydförändringar i samhället. Till exempel minns flera intervjupersoner närmanden från husfadern i familjen där de arbetade. Dessa upplevdes då som otrevliga, men inte brottliga, knappast ens konstiga. Först långt senare uppmärksammade samhället sexuella trakasserier och övergrepp mot kvinnor i hemmiljö och handlingarna kriminaliserades. Strollo visar på ett intressant sätt hur denna förändring leder till en omtolkning av sexuellt laddade episoder som intervjupersonerna minns.
Däremot har jag ibland svårt att övertygas av Strollos beskrivningar av hur minnena omtolkas över tid. Det finns så många olika diskurser i offentliga och privata sammanhang som kan ha påverkat intervjupersonerna och dem vet vi inget eller litet om. Det förblir okänt i vilka miljöer de före detta hembiträdena tidigare har berättat sina historier under den långa tid som gått och hur de successivt förändrats som följd av kontext, åhörares förväntningar och ökad ålder. Strollo gör det väl enkelt för sig när hon förutsätter att de kontexter och diskurser som hon själv känner till som forskare också är de kontexter och diskurser som påverkat kvinnornas berättelser.

Metodproblem i muntlig historia kan hanteras på olika sätt. Dokumentärförfattaren Svetlana Aleksijevitj har intervjuat mer än femhundra ryska kvinnliga soldater som tjänstgjorde till lands och i luften under andra världskriget. I boken Kriget har inget kvinnligt ansikte resonerar hon om hur minnen tenderar att förändras med tiden. Hennes slutsats blir att de ”uppriktigaste är vanligt enkelt folk, sjuksköterskor, kockar, tvätterskor […] de hämtar orden inifrån sig själva och inte ur tidningar eller böcker de läst. Eller från någon annan. Utan bara ur sina egna lidanden och umbäranden.” För Aleksijevitj är det viktigt att hitta minnen som inte berättats förut, eftersom de troligen är pålitligast. ”Känslor och språk hos bildat folk påverkas ofta – hur märkligt det än kan låta – av tiden. Av dess allmänna koder. De smittas av andras kunskap. Av tidsandan.” Jag hade gärna sett en större ödmjukhet hos Strollo för hur tidigare tradering av minnen, även hennes egen intervju, påverkat intervjupersoner och berättelser.

Avhandlingen har alltså både ett empiriskt och ett metodologiskt syfte. Det bidrar till att Emma Strollos bok i viss mån svävar på målet: Är det skildringen av hembiträdenas uppväxt, migration och situation som är det övergripande syftet? Eller är syftet att synliggöra och undersöka narrativa genrer, meningsskapande och berättelsers förändring över tid? Strollo besitter ett unikt material om de tyska hembiträdena och har onekligen stort analytiskt intresse och förmåga. Under lång tid har forskare synliggjort och undersökt meningsskapande i berättelser. Finns det behov av ännu mer metodologi baserad på berättelser kring ett visst specifikt minnesmaterial? Och, är en avhandling med sin nödvändiga karaktär av gesällarbete, den rätta formen för en metodologisk studie? Det är frågor jag kanske främst bör ställa till handledarna och inte till författaren.

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola.

– Publ. i Respons 1/2014

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet