Wirtén vill göra tingsten till Kultur-radikalismens bundsförvant

Per Wirtén har inte föresatt sig att skriva den definitiva biografin över Herbert Tingsten och han tillför heller inget nytt om dennes idévärld. I stället försöker han göra Tingsten till en bundsförvant i kampen för att vitalisera kulturradikalismen. Men Tingstens värld är inte vår.

Att publicera sina memoarer ­eller dagböcker är ett våghalsigt spel med osäker utgång. Om du lyckas väl kan du föregripa nekrologen och ge eftervärlden ett urval av de bästa bilderna ur ditt album. Om din självframställning är tillräckligt fyllig och fängslande riskerar du samtidigt att ingen ägnar dig en riktig biografi. Under socialdemokratins århundrade var det ett öde som drabbade både Ernst Wigforss och Tage Erlander, men också Herbert Tingsten föll på eget grepp. Hans memoarer, Mitt liv, gavs ut i fyra volymer 1961–1964 och blev en sensation. Det var en storartad svit, på en gång bikt, självstilisering, tidsskildring, hämndakt och skvallerkrönika. Men den har också stått i vägen för ett friskt och självständigt helhetsomdöme om honom. De som har uttalat sig har gjort det i relation till Tingstens egna utsagor: för eller emot. När han avled 1973 skrev Olof Lagercrantz, en gång hans förtrogne vän och kollega, en runa där han förklarade att Tingstens arv var ointressant och inte hade något att ge en ung generation. Under lång tid var den tolkningen förhärskande. I början av nittiotalet, i ett annat ideologiskt klimat, gjorde Per Ahlmark ett försök att rehabilitera Tingsten som då hamnade i centrum för en debatt om vänsterns skuld. Bilden polariserades ytterligare.