Föregående

nummer

Tisdag 27 juni 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Historia
Per Wirtén
Herbert Tingstens sista dagar
Berättelsen om ett liv
Bonniers | 351 s | Isbn 9789100131951
Recensent: Johan Östling
Wirtén vill göra tingsten till Kultur-radikalismens bundsförvant

Per Wirtén har inte föresatt sig att skriva den definitiva biografin över Herbert Tingsten och han tillför heller inget nytt om dennes idévärld. I stället försöker han göra Tingsten till en bundsförvant i kampen för att vitalisera kulturradikalismen. Men Tingstens värld är inte vår.

Att publicera sina memoarer ­eller dagböcker är ett våghalsigt spel med osäker utgång. Om du lyckas väl kan du föregripa nekrologen och ge eftervärlden ett urval av de bästa bilderna ur ditt album. Om din självframställning är tillräckligt fyllig och fängslande riskerar du samtidigt att ingen ägnar dig en riktig biografi. Under socialdemokratins århundrade var det ett öde som drabbade både Ernst Wigforss och Tage Erlander, men också Herbert Tingsten föll på eget grepp. Hans memoarer, Mitt liv, gavs ut i fyra volymer 1961–1964 och blev en sensation. Det var en storartad svit, på en gång bikt, självstilisering, tidsskildring, hämndakt och skvallerkrönika. Men den har också stått i vägen för ett friskt och självständigt helhetsomdöme om honom. De som har uttalat sig har gjort det i relation till Tingstens egna utsagor: för eller emot. När han avled 1973 skrev Olof Lagercrantz, en gång hans förtrogne vän och kollega, en runa där han förklarade att Tingstens arv var ointressant och inte hade något att ge en ung generation. Under lång tid var den tolkningen förhärskande. I början av nittiotalet, i ett annat ideologiskt klimat, gjorde Per Ahlmark ett försök att rehabilitera Tingsten som då hamnade i centrum för en debatt om vänsterns skuld. Bilden polariserades ytterligare.

Inte heller Per Wirtén har skrivit den definitiva biografin över Herbert Tingsten och det var aldrig hans avsikt. Han har skrivit en levande berättelse om kulturradikalen Tingsten, om hans kamp mot fascism, kommunism och rasism, om hans kamp för upplysning, demokrati och rationalism, om hans tid som den liberala pressens demonregissör, om hans sista år i avskildhet och mörker. Det är ett mänskligt porträtt, ett förmänskligande av den koleriske kallakrigaren med den pipiga rösten.

Det kan vara svårt att få grepp om bokens disposition och karaktär. Den tar sin början under Tingstens sista dagar hösten 1973 och läsaren förs sedan fram och tillbaka över en tidsaxel. Visserligen går det att följa en kronologisk huvudlinje, men den avbryts av omtagningar och emellanåt interfolieras författarens personliga betraktelser över Tingsten och vår samtid. Somliga partier är fulla av inlevelse och inspiration; det gäller inte minst skildringarna av trettiotalet och den åldrande Tingsten efter det att han hade lämnat Dagens Nyheter. I andra kapitel, främst om kalla krigets femtiotal, tappar framställningen fart och blir mer pliktskyldigt redovisande av ett yttre händelseförlopp.

Wirtén har, likt många andra i dag, ett tvetydigt förhållande till den historiska verklighet som låter sig rekonstrueras. Han förtecknar böcker, artiklar och korrespondens som han har läst, men han medger också utan omsvep i en källkommentar att boken innehåller fiktiva partier, vilket inte skall förstås som att ”det som står där är taget ur luften, utan är ett försök att gestalta det jag lärt mig om Tingsten under arbetet med boken”. I andra avsnitt är han mån om att komma åt vad som egentligen hände och väger olika vittnesbörd mot varandra. Är denna klyvnad produktiv eller bara lättjefull?

Boken utger sig för att vara berättelsen om ett liv men är det bara styckevis och delt. Tingstens studieår, akademiska karriär och pionjärartade insatser inom svensk samhällsvetenskap intresserar inte Wirtén nämnvärt. På sätt och vis är det märkligt eftersom Tingsten hämtade så mycket av sin publicistiska auktoritet ur sitt vetenskapliga etos. Olof Peterssons aviserade bok om statsvetaren Tingsten kan förhoppningsvis fylla ut. Wirtén glider dessutom snabbt över barndomen och ungdomen. Det är ännu mer besynnerligt eftersom han har ett välutvecklat sinne för det sammansatta i Tingstens intellekt och psyke – skuldkänslorna och kroppsföraktet, arbetsdisciplinen och hävdelsebehovet, spritbegäret och dödsskräcken. Ändå anstränger han sig inte för att undersöka vilka miljöer och betingelser som formade huvudpersonen.

Framställningen vilar i stället på ett antal stödjepunkter. Under trettiotalet ställs fascismen och demokratins kris i centrum. Tidigare och mer förbehållslöst än de flesta varnade Tingsten för vad utvecklingen på den europeiska kontinenten kunde leda till. Fyrtiotalet präglades av spänningen mellan frihet, demokrati och socialism. I mitten av decenniet avföll Tingsten från socialdemokratin och kom ut som bekännande liberal. Femtiotalet handlade om alla kampanjer och polemiska utfall som utgick från den stora morgontidningens sambandscentral. I hundratals ledare och kulturartiklar varierade Tingsten tre teman i det oändliga: kalla krigets världsordning, kritiken av socialdemokratin och kulturradikala angrepp på monarkin, ordensväsendet och allsköns traditionalism.

När han lämnade chefredaktörposten på Dagens Nyheter nyåret 1960 förlorade han sin offentliga scen, men den verkliga brytpunkten inföll med Kubakrisen, vilken en vettskrämd Tingsten upplevde på nära håll på den amerikanska östkusten. Efter det blev han gammal. Det var som om ”de stora sammanhangen långsamt gled isär”, skriver Wirtén. Den värld han hade behärskat så oinskränkt, antitotalitarismens och kalla krigets, upplöstes och han blev alltmer desorienterad när socialistiska utopier åter lockade ungdomen. Parallellt bröt en ögonsjukdom ned hans förmåga att se, läsa och skriva. De sista åren, i den självvalda exilen i Sydfrankrike med hustrun Gerd, levdes i ett töcken.

Även om det saknas en stor, regelrätt levnadsteckning av Tingsten är vi inte helt renons på studier. I partierna om Tingstens idévärld, särskilt för kalla krigets år, har jag svårt att se att Wirtén egentligen kommer med så många nya insikter. De forskare han tar upp i sin litteraturförteckning – Alf W. Johansson, Bernt Skovdahl, Johan Lundborg, Andrus Ers – har redan sagt det väsentliga. Han är mer originell när han närmar sig människan Tingsten och den utpräglat manliga värld som han levde i. Han tecknar bilden av ett symbiotiskt förhållande mellan tidens intellektuella ideal och en oförsonlig, maskulin våldskultur. Om dagarna förde män med akademiska betyg en aggressiv debatt i tidningarnas spalter; om kvällarna röjde och groggade de på kulturmiddagar som inte sällan urartade i fylleslagsmål. I båda fallen gällde det att nedlägga fienden.

Per Wirtén har gett oss en läsvärd och personligt färgad bok om Herbert Tingsten. Hans överordnade ärende har emellertid varit ett annat. Under arbetets gång upptäckte Wirtén till sin förvåning att han genom Tingsten kunde skriva en historia om sina egna kulturradikala värderingars väg genom 1900-talet. Den bullrige publicisten blev en förbindelselänk mellan Strindberg, Branting och Staaff i början av seklet och senare generationer. Men mer än det fann han hos Tingsten en kämpande kulturradikalism. I Sverige av i dag har dess laddning gått förlorad, menar Wirtén; när den uppträder är det som eko från en förgången tid. I ett Europa fyllt av nationalism, rasism och konservatism – Wirténs bild av samtiden är becksvart, helt utan nyanser – är det dags att åter väcka kulturradikalismen till liv och mobilisera den. Tingsten blir oväntat en ideologisk bundsförvant.

Kulturradikalismen är den intellektuella tradition som mest grundläggande har präglat det moderna Sverige. Sedan 1880-talet har den genomgått flera metamorfoser men det finns en familjelikhet som förenar olika uppenbarelseformer. Antropologin går tillbaka på en föreställning om att människan till sin natur är fri och harmonisk, varken snärjd av kollektivet eller tyngd av sederna. Kulturradikalerna har i stället omfattat en universalistisk norm om vad som är naturligt och förnuftigt, en uppfattning som har gått hand i hand med kritik av traditionella auktoriteter och föreställningar, särskilt kristen­domens dogmer och det borgerliga samhällets ceremonier. I sin politiska uppfattning har den varit socialistisk eller liberal och förordat samhällsengagemang och folkstyre. Ytterst har kulturradikalismen vilat på en värdenihilistisk grund i så måtto att värderingar har setts som subjektiva uttryck. Detta har inte hindrat kulturradikalerna från att förbehållslöst sluta upp bakom vissa värden (äkthet, samhällsnytta, frigörelse, jämlikhet, demokrati etcetera), men dessa ideal har ofta omformulerats som argument för det som har varit vetenskapligt, rationellt eller naturligt. Ytterst har kulturradikalerna hämtat sin kraft ur det faktum att de har ansett sig företräda framsteget, upplysningen och själva moderniteten.

Här finns också en förklaring till att kulturradikalismen inte intar samma dominerande position som den en gång gjorde. Den var ett uttryck för ett förhärskande modernitetsideal. Tingstens form av kulturradikalism var utpräglat rationalistisk och upplysningsorienterad. Den såg sig som en utlöpare av åttiotalismen, den var materialistisk och utilitaristisk, den förfäktade natur- och samhällsvetenskapernas ideal, den hävdade rättsstatens och den liberala demokratins princip gentemot de totalitära maktsystemen. I andra världskrigets kölvatten växte den sig stark i Sverige och mönstrade ut alla alternativ.

I takt med att hela det moderna projektet har ställts under debatt de senaste decennierna har en vag men stigande misstro mot rationalitet, framsteg och upplysning också brett ut sig. Ändå är det inte svårt att spåra kulturradikala ståndpunkter i dagens offentliga debatt, vare sig den handlar om religion, jämställdhet eller nationalism. De är sällan artikulerade som just kulturradikala, och här kan Wirtén säkert bidra till att stegra traditionsmedvetenheten. Men i många meningsbrytningar går det att se ett underliggande kulturradikalt reaktionsmönster. Det är som att kulturradikalismen under efterkrigstiden var så segerrik att den har kommit att förväxlas med normaltillståndet.

Det finns därför något till lika delar oförväget och fåfängt i Per Wirténs försök att vitalisera kulturradikalismen. Och frågan är vad den verkligen kan ge oss en bit in på 2010-talet. Wirtén säger att han, efter ett långt besök i Tingstens rike, först och främst hemför den envist återkommande uppmaningen att ta ställning i de stora frågorna. Det är gott och väl så, men det är knappast en exklusivt kulturradikal hållning. Han övertygar inte mig, med en mer ambivalent grundhållning till den kulturradikala traditionen, att kulturradikalismen är framtidens lösen. Och även om han hade gjort det ligger många hinder i vägen. Förvandlingen och upplösningen av det moderna projektet gör det mycket svårt att på allvar aktualisera en materialistisk, rationalistisk och positivistisk åskådning. Ett annat problem är hur kulturradikalerna skall försona spänningarna mellan skenbar värderelativism och reell värdeobjektivism i ett mindre auktoritärt och mer individualistiskt samhälle. Sist och slutligen måste man fråga sig om kulturradikalismens glansdagar inte hade som förutsättning den offentlighet som hörde 1900-talet till men som nu snabbt ersätts av något annat. På drakarnas kultur- och ledarsidor kunde de stora männen uppträda till försvar för en skandinavisk upplysningslinje. Herbert Tingstens värld är på gott och ont inte vår.

Johan Östling är docent i historia och Pro Futura-forskare vid Lunds universitet och Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet