Ny biografi som försöker komma åt Adolf Hitlers personlighet

Behövs det en ny biografi om Hitler? Går det att komma med nya rön och tolkningar? Efter läsning av Volker Ullrichs stora Adolf Hitler – Die Jahre des Aufstiegs måste svaret bli ja. Ullrich har systematiserat en enorm forskning och dessutom grävt fram nytt källmaterial. Han vill vederlägga bilden av Hitler som en person som gick helt upp i politiken och saknade privatliv. Liksom de flesta historiker numera ifrågasätter han också uppfattningen att Hitler fick sin grundläggande skolning i Wien före första världskriget. Det var i München efter novemberrevolutionen 1918 som han fick sina avgörande impulser.

Kan man likna Hitler vid den ondskefulle galningen Dr Mabuse i Fritz Langs film från 1933? I populärlitteraturen har Hitler ofta betecknats som psykopat och man har försökt gissa hans sexuella böjelser. Diagnoserna formulerades redan i samtiden. Langs film var en så tydlig anspelning på Hitler att filmen förbjöds av censursen i Tyskland.

Bland psykoanalytiker i England och USA formulerades diagnoser på distans om Hitler och hans närmaste män. Man försökte också förstå vad som låg bakom det stora folkliga stödet för nazismen. Harvardpsykologen Walter Langer gick i terapi hos Anna, Sigmund Freuds dotter. Han hamnade mitt i ”Anschluss” och bistod far och dotter med att lämna Österrike. Under kriget fick Langer i uppdrag av den amerikanska underrättelsetjänsten att göra en psykoanalys av Hitler. Först 1972 utkom rapporten som bok och fick då stor uppmärksamhet. När Rudolf Hess i maj 1941 hoppade ut i fallskärm över Skottland med ett fredserbjudande fick den brittiska säkerhetstjänsten ett gyllene tillfälle att utfråga en av de nazistiska toppledarna. Officeren och psykologen Henry Dicks skötte förhören som blandades med psykoanalys när det visade sig att Hess uppvisade tecken på mental ohälsa.

Langers och Dicks och andra psykologers psykoanalyser behandlas av Daniel Pick i The Pursuit of the Nazi Mind. Hitler, Hess, and the Analysts. I anslutning till de olika rättegångarna efter kriget mot tyska förövare, inte minst vid Nürnbergrättegången, kom psykoanalys ofta till användning. Med Hess gjorde man inga framsteg i England och Langers rapport 1943 som sjukförklarade Hitler samlade damm i arkivet. Men Pick visar att säkerhetstjänsternas senare standardinstrument att ta fram psykiska profiler på utländska politiker växte fram i skuggan av kriget.

Volker Ullrichs nya monumentala biografi Adolf Hitler – Die Jahre des Aufstiegs har en tydlig udd mot all litteratur som sjukförklarar eller frånkänner Hitler en fungerande personlighet. Ullrich (född 1943) är disputerad historiker och har under några decennier varit medarbetare på veckotidningen Die Zeit. Volymen behandlar tiden fram till krigsutbrottet.

I floden av tidigare Hitlerbiografier kan tre böcker utgivna efter 1945 urskiljas som gett substantiella bidrag och också fått allmän uppmärksamhet. Med tillgång till de västallierades beslagtagna tyska arkiv kunde den engelske historikern Alan Bullock 1952 komma ut med en stor biografi. Bullocks karaktäristik av Hitler som en ”fullständigt principlös opportunist” som bara drevs av ”maktvilja” och saknade en samlad världsåskådning har avvisats i senare forskning. I Tyskland gavs den första omfattande biografin ut 1973 av journalisten Joachim Fest, som satte in Hitler i hans tyska samtid och gjorde ett försök till en inträngande personkaraktäristik. Fest fick dock kritik för att eliternas roll nertonades och att Förintelsen fick minimal plats.

Nästa stora biografi gavs ut 1998/2000 av den engelske historikern Ian Kershaw som närmade sig ämnet utifrån sitt intresse för tysk ”Gesellschaftsgeschichte”. Vid denna tid hade nya källor blivit tillgängliga. Egentligen var Kershaw skeptisk mot biografin som genre och han utgår från samhällsstrukturerna. Hans viktigaste teser är att det förelåg ett växelspel mellan Hitlers intentioner och strukturellt betingat handlingstryck och mellan Hitler och hans hantlangare, där nyckelordet var ”att i arbetet tillmötesgå Führern” (”dem Führer entgegenzuarbeiten”). Kershaw bidrog till att upphäva motsättningen mellan funktionalister och intentionalister med avseende på förklaringarna till Förintelsen.

Behövs en ny Hitlerbiografi? Är det fortfarande möjligt att komma med nya rön eller nya tolkningar? Svaret efter läsning av Ullrichs första del måste sammanfattningsvis bli ja. När detta är sagt måste man ändå först av allt konstatera att hans framställning följer tidigare biografier, ibland bara med mindre variationer. Det ligger naturligtvis i sakens natur, händelseförloppen har inte ändrat sig, och för de tidiga skedena är källorna få. Överraskande nog har Ullrich ändå hittat nya källor, inte minst kring Hitlers person. Här kan man få intrycket att en hel del tidigare ”fakta” enbart har traderats genom decennierna och inte har underkastats en närmare granskning eller försök att modifiera dem genom nya källor. En del källmaterial har också blivit lättare tillgängligt, inte minst Goebbels dagböcker, där utgivningen avslutades först 2006.

Ett annat viktigt skäl till att det är dags för en ny Hitlerbiografi är att det har tillkommit en rad nya specialarbeten som kan förändra tolkningen av skeden. Så har det publicerats nya biografier om ledande nazister, bland annat om Heydrich (Robert Gerwarth), Himmler och Goebbels (Peter Longerich) och om Hindenburg (Wolfram Pyta). Ett annat, mer simpelt skäl är att bokmarknaden är mogen för en ny biografi. Historikernas övergripande tolkningar skiftar dessutom. Så väljer Ullrich på ett helt annat sätt än tidigare biografer att lägga vikt vid Hitlers person. Han säger att boken generellt sett inte ger en helt ny tolkning, men att han vill ”dekonstruera” myten om en person som helt gick upp i rollen som ”Führer” och försakade allt privatliv. Hitlermyten lurade inte bara samtiden utan också de efterkommande historikerna, menar Ullrich. Vetenskaplig litteratur har mer sällan satt en sjukdomsdiagnos på Hitler men har talat om honom som en person utan privatliv (Fest), ”en man utan egenskaper”, en ”tom hylsa” om man tar bort politiken (Kershaw).

Boken är i sin grundstruktur kronologiskt upplagd; för tiden efter 1933 är sedan flera kapitel tematiska. Framställningen är berättande och högst läsbart skriven. Då och då skjuter Ullrich in kortare forskningsdiskussioner så att hans egna tolkningar blir tydliga. Ibland blir dessa passager för korthuggna för att vara tillräckligt upplysande. Ullrich underbygger sin text med slutnoter som upptar hela 200 sidor. Han har gått igenom ett mycket omfattande källmaterial och tillägnat sig en formidabel volym med forskningslitteratur.

Framställningen är mycket detaljerad. För den som är bekant med viktiga delar av litteraturen gör detta att nya pusselbitar tillfogas och ökar förståelsen för komplexiteten men också för helheten. Den läsare som inte är så insatt kan säkert också finna boken tillgänglig. Bara på några få punkter undrar man varför Ullrich utelämnar ämnen som har berörts i annan litteratur. När han tar upp att Hitler för första gången våren 1938 nämner Madagaskar som en möjlig destination för Tysklands judar, nämner han inte att polska regeringen i samarbete med Frankrike 1937 skickat en delegation till ön för att undersöka om man där kunde bli av med polska judar. Inte heller tar han upp det långa förspelet till ”Kristallnatten”, där ett inslag är att den polska regeringen i mars 1938 antog en lag som kunde frånta polska judar som levde i Tyskland deras medborgarskap. Beslutet spelade säkert den nazistiska regimen i händerna, men är ändå en pusselbit i händelseräckan fram till novemberpogromen.

Ullrich menar som sagt att historikerna har underlåtit att försöka komma åt Hitlers personlighet. Till fördomarna har hört att Hitler hade ett inskränkt intellekt, att han var en ”genomsnittsmänniska”, okontrollerad och socialt inkompetent. Ullrich har grävt fram nytt källmaterial och nytolkar kända källor och litteratur. Han menar att Hitler på flera sätt led av mindervärdighetskänslor, att han hade ett outsinligt självbekräftelsebehov och höll sig själv under sträng kontroll. Men samtidigt kunde Hitler medvetet välja att spela skilda roller. För det mesta var han artig mot kvinnorna i sällskapet, men i regel på ett antikverat sätt. Med sina gamla bekanta från ”kamptiden” kunde han sitta i timmar på kafé i München och över ”Kaffee und Kuchen” hålla hov med löst prat och enkla skämt. Vid behov kunde han i kontakt med underlydande eller främmande statsmän övergå i raseriutbrott, som dock lika snabbt avbröts.

Bilden av Hitler som helt hade gått upp i rollen som politisk ledare håller inte, menar Ullrich. Han hade också ett privatliv. Några familjer fungerade som ”ersättningsfamiljer” (Goebbels, fotografen Hoffmans, Wagners) där han tillbringade mycket tid och deltog i barnens födelsedagar, bröllopsdagar med mera. Till kvinnor hade han en grundläggande distans, kanske beroende på en rädsla för kroppskontakt, även om några kvinnor kom honom närmare, bland annat några välgörare. De kvinnor som han uppvaktade var mycket yngre och motsvarade hans idealiserade kvinnobild.

Så knöt han en systerdotter till sig och syntes med henne i sällskapslivet i München. Han lät henne flytta in i sin våning men hans kontrollbehov gick över styr. Bara några och tjugo tog hon livet av sig. Hitler tog mycket illa vid sig men inte mer än att han ganska snart blev bekant med Eva Braun, 23 år yngre än han själv. Hon kom därefter att hela tiden finnas i hans närhet. I hans alpresidens fanns hon öppet vid hans sida och hennes rum låg i direkt anslutning till Hitlers. Men relationen skulle hemlighållas, utåt skulle det framstå som att Hitler helt ägnade sig åt politiken: ”Jag har en annan brud: Tyskland.” Ullrich medger att det är svårt att hitta entydiga belägg, men han förmodar att Hitler hade ett samliv med Eva Braun.

Hitler tillbringade mycket av sin tid med läsning som spände över många områden: historia, politik, krigskonst, sociologi, teknik, arkitektur, konst. Men läsningen användes enbart för att bekräfta hans uppfattningar, inte för att bredda perspektiven. Han var en snabbläsare som hade fotografiskt minne och kunde citera texter ordagrant sida för sida. Han hade också extremt bra minne för personer och detaljkunskaper. Hitlers dagliga livsföring kan karaktäriseras som bohemisk, men Ullrich menar att han i själva verket ägnade mycket tid till tankearbete som sedan överfördes i politiska riktlinjer i hans samtal och i diktamen till sekreterarna. Hitler såg sig själv som en konstnärsnatur som av ”försynen” blivit utvald att som politiker fullgöra en historisk uppgift för Tyskland.

Hitler själv framställde åren i Wien 1908–1913 som avgörande för sin utveckling till antisemit och flera forskare har trott honom.

Hitler ville framställa sig själv som en asketisk personlighet – han var vegetarian och nykterist – men i själva verket levde han sedan slutet av 1920-talet på stor fot i sin niorumsvåning i München och den nya rikskanslibyggnaden i Berlin var groteskt pompös. Han ekiperade sig, bodde gärna på lyxhotell och kunde spendera stora pengar på sitt sällskap. Han köpte dyrbara konstverk och stora och snabba bilar var en passion. Efterhand blev Hitler förmögen på försäljningen av Mein Kampf. Efter makttillträdet fick han också stora inkomster från en stor näringslivsfond, samt procent på försäljningen av frimärken med hans porträtt som årligen uppgick till tvåsiffriga miljonbelopp.

Hitler själv framställde åren i Wien 1908–1913 som avgörande för sin utveckling till antisemit och flera forskare har trott honom. Men sedan 1990-talet pekar forskningen på att Hitler i själva verket verkar ha haft normala förbindelser med judar. Det var i stället det andliga klimatet i München efter novemberrevolutionen 1918 som befäste en framväxande antisemitism. Ullrich instämmer. Först kom en revolutionsregering till makten där ledaren var jude. I rådsrepubliken som sedan upprättades under vintern 1919 efter sovjetiskt mönster fanns åter judar i ledningen och under dessa månader rådde närmast inbördeskrig. Under denna tid var Hitler fortfarande enrollerad i armén som politisk informatör. Nu upptäckte han att han kunde tala till en stor publik, och talaren var inte alls bara en fradgaspottande fanatiker. De timslånga talen var mer sofistikerade än så; i långa inledande lugna partier kände han steg för steg av atmosfären men efterhand förgrovades argumenten och tempot stegrades fram till ett crescendo som ofta avslutades med ett ”amen!”.

En annan punkt där Ullrich gör en tydlig markering gäller Hitlers världsbild; han menar att den fanatiska antisemitismen, som var inriktad på judarnas avlägsnande från det tyska folket och tanken på ”Lebensraum” i Ryssland, fanns med redan från mitten av 1920-talet. En ”frälsningsantisemitism” som skulle rädda världen undan judarnas inflytande var redan på plats. Dessa teman utvecklades i Mein Kampf 1925–1926. Med stöd av ny forskning (Othmar Plöckinger) framhåller Ullrich att boken inte alls förblev oläst, utan både såldes i stora upplagor och lästes av många. Ideologin förblev stabil. Ullrich vänder sig mot de historiker (Wehler och Kershaw) som menar att Hitler valde att tona ned antisemitismen i samband med valkampanjerna från och med 1930. Han har antagligen en poäng, men blir bitvis självmotsägande på denna punkt.

Redan från 1921 blev Hitler oomstridd ledare för nazistpartiet efter att faktiskt ha lämnat partiet i samband med en konflikt men sedan blivit ombedd att komma tillbaka. Ullrich karaktäriserar Hitler som en människokännare i betydelsen att han snabbt fick ett grepp om hur han skulle utnyttja personer, inte minst deras svagheter. Även de närmaste medarbetarna bedömde han enbart ur en krass nyttoaspekt. Ullrich instämmer i den forskning som sedan länge har betonat att Hitler medvetet valde en söndra och härska-teknik. De underlydande fick oklara kompetensområden och det fanns ofta parallella organ. Därmed skärptes kompetenskonflikterna och politiken inom ett visst område radikaliserades ofta. Med ett socialdarwinistiskt betraktelsesätt såg Hitler de aktörer som gick segrande ur sådana strider som mest lämpliga. Sålunda förenades en strikt monokrati med ett polykratiskt system. Till saken hör också att personlighetsprincipen var central för Hitler: ”Personlighetens värde, den enskildes skaparkraft”, ställdes mot demokratin. En effekt av systemet var naturligtvis en enorm korruption och nepotism. Hitler behärskade politik som ett spel, han hade en instinkt för vilka ögonblick som kunde bli avgörande. Samtidigt kunde han tveka länge och hamnade ofta i lägen där han som en hasardspelare satsade allt på ett kort. Vid flera av dessa tillfällen pendlade han mellan apati i förening med självmordshot och eufori när han väl hade bestämt sig för sin linje.

Av uppenbara skäl ägnar Ullrich stort utrymme åt åren 1930–33 när Weimarrepubliken kollapsar i kölvattnet av världskrisen. I ett samhälle där massarbetslösheten snabbt bredde ut sig och stora gruppers förtroende för det demokratiska systemet helt eroderades, skapades grogrund för ropen på en stark man som kunde frälsa Tyskland. ”Som ingen annan politiker förmådde Hitler fokusera dessa frälsningsförväntningar på sig själv, och däri låg utan tvivel en nyckel till förklaringen till hans framgång”, skriver Ullrich.

Från slutet av 1920-talet försökte nazisterna få finansiellt stöd från näringslivet. Med få undantag valde företagen dock att stödja de högernationella partierna ända fram till att Hitler kom till makten; det socialistiska inslaget och våldet avskräckte. Nazisterna finansierade i hög utsträckning sin verksamhet med medlemsavgifter, inträden och mindre gåvor. En annan tråd är stigbygelteorin, det vill säga de traditionella och konservativa eliternas roll att i praktiken skapa förutsättningarna för Hitlers uppsittande på statshästen. I samarbetet med de tysknationella som eliternas parti framstod dock raskt NSDAP som den mer dynamiska parten.

Med framgångarna som följde slag i slag från 1929 och naturligtvis efter 1933 med full sysselsättning och spektakulära utrikespolitiska triumfer tilltog personkulten alltmer och Hitler blev själv övertygad om sin mission. Han började tala om sig själv som profet. Nationalsocialismen var helt uppbyggd kring Hitler som person. Det nationalsocialistiska Tyskland var inte alls i samma utsträckning som Sovjet en partistat. Redan Sebastian Haffner skrev 1940 att Hitler var ”navet för hela det nationalsocialistiska systemet”. I det rådande samhällsklimatet blev det folkliga stödet för den nazistiska regimen mycket omfattande och Hitler blev en ”integrationsfigur”, en ”folkkansler”. Ledarkulten tog sig religiösa drag och Hitler tog och fick rollen som överstepräst.

Många forskare, inklusive Ullrich, menar att Hitlers utrikespolitiska agerande från senhösten 1937 styrdes av en övertygelse om att han själv inte hade så många år kvar. De mål han ställt upp – bland annat krig för att skaffa ”livsrum” – måste realiseras mycket snabbare än han ursprungligen tänkt sig och dessutom innan västmakterna skulle hinna rusta upp. Efter Münchenöverenskommelsen i september 1938, när Tyskland kunde annektera de sudettyska områdena från Tjeckoslovakien, kan Hitler sägas ha stått på höjdpunkten av sin makt. Joachim Fest förde till och med fram synpunkten att om Hitler hade dött vid denna tid hade han av eftervärlden kommit att hyllas som en stor tysk politiker.

Men Hitlers ideologiska övertygelser och nationalsocialismens grundkaraktär av ett karismatiskt herravälde, där ledaren ständigt måste uppvisa framgångar, forcerade honom att gå vidare. Likt en haj som ständigt måste röra sig framåt för att över huvud taget få syre låg det i den logiska förlängningen att Hitler skulle driva Tyskland in i krig. Läsningen av den första delen av Ullrichs stora Hitlerbiografi lönar sig. Det är en imponerande intellektuell prestation att över huvud taget orka systematisera ett så omfattande forskningsläge och dessutom presentera nytt källmaterial. Det bådar gott inför den återstående delen, där Ullrich inte minst måste ta ställning i mycket diskuterade frågor kring Hitlers roll för Förintelsen.

Publicerad i Respons 2014-2