Allvarsam risktagare som älskade skönhet

På Blockhusudden i Stockholm blickar Signe Maria Thiel ut över den moderna trädgården med inhemska barrträd. Hon korresponderar ofta om årstidernas växlingar och skriver om de fyra skulpturerna på terrassen utanför fönstret. Signe Maria och hennes make Ernest Thiel flyttade in i den vita villan längst ut på Djurgården i december 1905 och ett par år senare är de specialbeställda skulpturerna installerade, i ögonhöjd i enlighet med konstnärens önskan. Ernest är lika begeistrad som hon och skriver till skulptören Gustav Vigeland i Oslo att han måste komma och hälsa på så snart som möjligt. 

Vid början av förra sekelskiftet var paret Thiel en given del av det svenska konst- och kulturlivet. Ernest var en känd och förmögen bankir, finansman och konstsamlare. Sedan kom krisen och 1924 bestämdes att svenska staten skulle köpa in villan och konstsamlingen. Köpet finansierades via ett penninglotteri och Stiftelsen Thielska Galleriet grundades. Sedan 1926 är Thielska Galleriet ett museum öppet för allmänheten. Det är ett märkvärdigt utflyktsmål som formats av en passionerad samlares smak och intresse. 

Thielska Galleriet. Konsten – Huset – Tiden redogör i sex välskrivna kapitel för den fascinerade berättelsen om Ernest Thiels liv och husets resa från privatvilla till museum. Jag anar att förlaget Langenskiöld haft det klassiska coffee table-konceptet i åtanke. Boken är tung, i halvklotband, med blanka sidor och är rikt illustrerad. Läser man från pärm till pärm blir det en del kronologiska upprepningar, men det kan man stå ut med, för varje kapitel ger precis som titeln antyder olika perspektiv på berättelsen om Thielska Galleriet. 

Bokens huvudredaktör Patrik Steorn, Thielska Galleriets chef mellan 2014 till 2020, i dag chef på Göteborgs konstmuseum, inleder med en utmärkt och utförlig biografisk text. Ernest Thiels föddes i en judisk borgerlig familj 1859 i Norrköping. Pappa Jean Jacques var född i Eupen, i Vallonien och en duktig maskiningenjör som företaget Smedjeholms AB i Norrköping hade rekryterat till sin nya yllefabrik. Mamma Fanny hade kommit till Norrköping tillsammans med sina bröder från Frankfurt am Main. Det finns flera fotografier på Ernest som ung och ett fint porträtt av honom som barn när han sitter med sin moderiktigt klädda mamma. Hon ser snäll ut och pojken sitter bekvämt i hennes knä. 

År 1867 flyttade familjen till Stockholm. Jean Jacques hade varit med om en olycka och ägnade sig åt handel tillsammans med sina svågrar. När Ernest var 15 år skickades han till Hamburg för att gå som lärling. Bank- och finansvärlden lockade och 1877 var Ernest tillbaka i Stockholm och tog anställning på Stockholms Enskilda Bank. En lysande karriär tog fart. 

Berättelsen om Ernest är kantad av idel kända namn på personer som varit viktiga för Sveriges ekonomiska och kulturella tillväxt. Kontaktnätet och engagemanget var stort, och bilden växer fram av en man som var med där det hände, jobbade hårt och verkligen var ett namn i sin samtid. Thiel blev också tidigt förmögen. 1887 hade han en årslön på 15 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar 17,2 miljoner kronor, och det före provision. Under 1890-talet engagerade sig Ernest i den offentliga debatten om rikets ekonomi. Han hade synpunkter på hur Riksbanken skötte sin uppgift och blev en profilerad skribent i ekonomiska frågor. Det var också under denna tid som han utvecklade ett engagemang för konst och kultur. 

Ernest, som fått en ortodox judisk uppfostran, umgicks i Stockholm i reformjudiska kretsar. Där lärde han också känna sin första hustru Anna Josephson (1863–1947), dotter till grosshandlaren Wilhelm Josephson. De gifte sig 1884 och fick tillsammans fem barn. Allt tyder på att de levde ett liv som en familj av deras status förväntades leva. De bodde i en stor våning på Villagatan och hade sommarnöjet Vår Gård i Saltsjöbaden. 

Det var inte alls kutym att skilja sig. Men Signe Maria Hansen (1869–1915) och Ernest Thiel träffades 1895 och gifte sig två år senare. Hennes förste make, grosshandlare Fritjof Hansen, hade genomgått en stor konkurs och dött året innan. De hade tillsammans haft ett hem där många av tidens kulturpersonligheter umgicks. Signe Maria erbjöd sin andra make en biljett rakt in i samtidens konst- och kulturvärld. Äktenskapet med Signe Maria förvandlade Ernest Thiels liv. Deras gemensamma liv framstår till en början som enastående, passionerat och roligt. Mot slutet verkar det däremot ha knakat i fogarna och hon var mycket på sitt hus på Öland. Där dog hon dramatiskt i sviterna efter en överdos av opium. 

Det finns en mystik kring den allvarsamme och skönhetsälskande Ernest Thiel, något svåråtkomligt, något som frustrerade den norske målaren Edvard Munch så att han drog näven genom sin första skiss till ett porträtt av Ernest.

Signe Maria introducerade sin make för Friedrich Nietzsche. Filosofen Hans Ruin redogör i ett kapitel ingående både för tiden och Ernests relation till den tyske filosofen. Nietzsches texter påverkade honom på djupet och i början av sekelskiftet gav han sig i kast med att översätta Bortom gott och ont. Det var en säregen bedrift som recenserades som stilsäker och ”genomförd med kärlek och respekt” av Tor Hedberg i Svenska Dagbladet. Ruin menar att omdömet står sig in i våra dagar. 

Ernest Thiels engagemang för sin samtids konstscen var stort. Idéhistorikern Per Widén tar i kapitlet ”Thiels konstsamling och Thiels som samlare” upp samlingens många aspekter – vad om sålts av vem till vem och när. Nästan alla konstverk i samlingen är från 1900-talets början och frånvaron av kvinnliga konstnärer är påtaglig. Det beror på att samlingen dominerades tungt av inköp från Konstnärsförbundet, som vid tiden var en radikal grupp som hade ifrågasatt och slagit sig fri från Kungliga Akademien för de fria konsternas traditionella sätt att undervisa och arrangera utställningar.

Samlingens unika sammansättning handlar till stor del om mecenaten Thiel. Han intresserade sig särskilt för excentriska konstnärskap och stödde Eugène Jansson och Anders Zorn. Bruno Liljefors gavs arbetsro och hans dukar blev större och större. Thielska Galleriet har 51 verk i samlingen. Som i allt som rör finanser ingick ett risktagande. Skulptören David Edström är i dag okänd för de flesta. I boken återges bronsen ”Caliban” från 1908. 

Det finns en mystik kring den allvarsamme och skönhetsälskande Ernest Thiel, något svåråtkomligt, något som frustrerade den norske målaren Edvard Munch så att han drog näven genom sin första skiss till ett porträtt av Ernest. Han började om på ett nytt på ett porträtt som var klart 1907. Munch var också en av de konstnärer som fick möjlighet att förverkliga verk via Thiels stöd. I dag utgör hans verk en stor del av samlingen. 

Ett kapitel i boken redogör presshistoriskt för husets resa och är skriven av Thielska Galleriets curator Sophie Allgårdh. Berättelsen ackompanjeras av många pressklipp. Det var en stor händelse när privathemmets öppnade för publik, en bra bit bort från stadskärnan. Skulle man orka gå dit? 1925 annonserar Dr. Sam Hybbinette för hålfotsstöd som hjälp under den långa promenaden. Ernest Thiel hade haft en av Sveriges första bilar i garaget.

Innehållsmässigt är jag väldigt förtjust i denna bok, som omsorgsfullt levandegör bilden av Ernest Thiel, hans samtid och huset. Ernest framstår som stringent, nyfiken och alltid vid konstens och konstnärens sida. Hade han levt i dag föreställer jag mig att han hade varit en teknikkunnig kryptoinvesterare som intresserat kastat sig in i konstens centrum. Våren 2021 är digitala äganderätter, NFT (non fungible token), det allra nyaste på konstmarknaden. Kanske är det därför jag inte riktigt förstår mig på valet av design. Bokens utformning är traditionell och lyckas inte matcha berättelsen om den risktagande finansmannen som omfamnade den nya konstens uttryck. 

Ernest Thiels öde och förhållande till konsten, konstnärer och samlande är spännande. Det vore fint om materialet i Thielska Galleriet. Konsten – Huset – Tiden tillgängliggjordes på fler sätt. Personligen hoppas jag på en inläsning. Jag är övertygad om att det vore fint att ströva runt i parken och lyssna på professor Catharina Nolins text om hur trädgården var ett ideal för tiden och blicka upp på Villa Eolskulle, som huset hette som privatbostad och som ritades av dåtidens stjärnarkitekt Ferdinand Boberg. Arkitekturhistorikern Martin Rörby redogör grundligt för vad som finns kvar av originalet. Kanske skulle jag allra helst ströva runt i stora gallerisalen och insupa syskonen Fjaerstads möblering och fundera över att det blev så många inköp från Konstnärsförbundet. Konsthistorikern Charlotta Nordström beskriver nogsamt organisationen och dess brott med det gamla och om hur borgerligheten vid den här tiden tog sig an samtidskonsten och skapade nya köpmönster. Allra helst skulle jag samtidigt vilja ha tillgång till det rika bildmaterial som finns i boken, gärna via en app i telefonen. 

Publicerad i Respons 2021-4