Ambassadör för människors rätt att själva forma sina liv

Våren 1923 söker folkskollärare Engelmark upp banvakten Jäderström i Gällivare. Det gäller Jäderströms dotter Agda, och Engelmark avslutar med orden: ”Det vore en förbrytelse att inte låta den flickan studera. Lägg på minnet vad jag säger.” Morgonen efter berättar Emil Jäderström för sin hustru Nina om folkskollärarens märkvärdiga visit på Gällivare järnvägsstation. Den 12-åriga dottern Agda hade just slutat skolan, och skulle ut i arbetslivet. Inget enda barn i Emils och Ninas vänkrets hade fortsatt till realskolan. Pappa Emil var minst sagt tveksam till lärarens påhitt, men mamma Nina menade i stället att saken var klar ”nu när herrn hade sagt så”. Agda blev alltså realskoleelev, även om rektorn visade sig tveksam. Arbetarklassbarn – vad hade de i realskolan att göra? 

På liknande sätt startade karriären för många studiebegåvade manliga klassresenärer vid 1900-talets början. Ingen, utom möjligen Agda själv, drömde om att en flicka som hon skulle uppnå en maktposition, inte bara i Sverige, utan även på den internationella scenen. 

Sjuttonåriga Agda lämnar realskolan i Gällivare med toppbetyg, efter att på fritiden avverkat Strindbergs samlade verk (gillar inte, men fortsätter ändå) och mängder av annan skönlitteratur. Samma år hör hon för första gången nyheter, föredrag och musik ur en apparat som kallas radio. Världen kommer till Malmfälten och Agda vill ut i världen! Efter att ha prövat jobb i vården, fått tbc och blivit botad, far hon till Stockholm som den första i syskonskaran, till föräldrarnas förskräckelse. 

I Stockholm tar Agda plats på damfrisering, medan hon ser sig om. Ögonen faller snart på Socialinstitutet. Vid ett personligt besök på expeditionen får hon veta att alla sökande hittills har haft studentexamen. ”Men visst kan hon väl pröva in”, säger rektorn, skrattande. Agda slinker in på en reservplats 1937 sedan någon annan hoppat av. 

Pappa Emil blir rasande. Hur ska Agda försörja sig? Familjeråd. Snälla vänner till familjen går i borgen för ett lån som ger Agda en hundralapp per månad under studietiden. Jobbet på frisersalongen sköter Agda parallellt. Hon sover fyra timmar per natt, läser tills morgonen ljusnar, äter ett mål mat varje vardag i studentkårens kantin och lever annars mest på silverte. Men Agda Jäderström var inte bara plugghäst, hon älskade också att dansa och umgås med vänner. Det framgår av biografin Hennes excellens Agda Rössel – Från banvaktsstugan till FN-skrapan. Författaren till denna första större levnadsteckning är en avlägsen släkting, journalisten Elin Jäderström. Biografin är till stor del baserad på intervjuer med vänner, kollegor och medarbetare samt med hennes son. Det är ett material som Jäderström utnyttjar skickligt, om än ibland med mer intresse för Agdas dräpande oneliners än för hennes analytiska förmåga. 

En näsa för framtidens frågor, parad med ett starkt rättvisepatos och engagemang för alla människors rätt att forma sitt liv, fick Agda Rössel att tidigt engagera sig i flyktingfrågor, i mänskliga rättigheter och i olika feministiska projekt.

Uppväxten i Malmbergen, där familjen stått för en reformistisk linje, hade impregnerat Agda mot ”bolsjevismen” och 27 år gammal skriver Agda Jäderström in sig i den socialdemokratiska studentklubben. Två år senare lägger hon märke till en sällsynt vacker ung man med stockholmsk medelklassbakgrund, James Rössel. Agda Jäderström blir Agda Rössel, de flyttar till kollektivhus och får snart två barn.

Förvärvsarbetet var självklart även sedan Agda gift sig. Paret umgicks i intellektuella kretsar med folk från höger till vänster, men det dröjer inte länge förrän James Rössel blir psykiskt sjuk, han utvecklar det vi nu kallar bipolär sjukdom. James och Agda separerar och skiljs så småningom även formellt. Ses de aldrig mer? Det berättar inte biografin. En ovanlig man måste James i alla fall ha varit, författare till ett av de första verken om den svenska kvinnorörelsens historia. 

En näsa för framtidens frågor, parad med ett starkt rättvisepatos och engagemang för alla människors rätt att forma sitt liv, fick Agda Rössel att tidigt engagera sig i flyktingfrågor, i mänskliga rättigheter och i olika feministiska projekt. Som Elin Jäderström skriver var det framför allt orättvisor som triggade Agda Rössel. Det hade börjat med att hon själv, på grund av att hon fötts in i en viss klass, tilldelats en förutbestämd framtid och begränsade möjligheter. Sedan hade det fortsatt med kvinnor som förfördelats på grund av sitt kön, och arbete med utsatta flyktingar. Ett återkommande tema när hon talar om människor på flykt är deras rätt till en framtid. Hon hade själv lyckats bryta sin livslott, så varför skulle inte de utsatta också kunna det, med litet hjälp på traven? Det var det enda rätta.

Möjligen har Elin Jäderström ibland litet för lätt att hitta orsakerna till huvudpersonens politiska engagemang i hennes egen personliga historia i stället för i samhällshistorien, men ofta tycks de egna erfarenheterna ha lett Agda Rössel till ett engagemang i framkanten av samhällsutvecklingen. Hon kämpar för flyktingar, för jämställdhet, för ekonomisk jämlikhet, för kvinnans likställdhet med mannan, och emot diktaturer och olika former av maktmissbruk. 

Det är emellertid i Agda Rössels gärning som ambassadör Elin Jäderström placerar tyngdpunkten i sin biografi. Helt oväntat, och till karriärdiplomaternas förtrytelse, bland annat Sverker Åströms, utser nämligen regeringen 1958 Agda Rössel till FN-ambassadör. Genom sitt internationella arbete i flykting- och kvinnofrågor är hon redan hemtam i FN. ”Vill ni bo inne på Manhattan eller ute i förorten?” frågar utrikesminister Östen Undén någon minut efter att hon fått beskedet på hans tjänsterum. ”Jag vill gärna bo inne i stan för att ha nära till jobbet”, svarar Agda Rössel till Undéns belåtenhet. 

Utnämningen chockar den borgerliga oppositionen. ”Utnämningen av fru Rössel är otillständig och en utmaning mot alla skickliga och förtjänta medarbetare i det verk som hr Undén som chef förestår”, skriver Svenska Dagbladet. Enligt chefredaktör Gustav von Platen ville regeringen ha en kvinna även på den prestigefyllda FN-posten sedan Alva Myrdal tillträtt som ambassadör i Indien. Torsten Undén försvarade valet: ”Jag har vid utnämningen enbart tagit hänsyn till kvalifikationer över ögonbrynen”. På tidstypiskt sexistiskt maner insinuerade von Platen att orsaken var en annan eftersom ”det inte var något fel på Agda Rössels utrustning under ögonbrynshöjd heller”. Effektiv, superbegåvad, snart hemmastadd och alltid snygg i håret (kom ihåg frisersalongen) gör Agda Rössel sitt inträde i Förenta nationernas generalförsamling som den första kvinnliga ambassadören någonsin med permanent status.

Efter FN blir Rössel ambassadör i Jugoslavien 1964. Vid den första middagen med president Tito får hon frågan om hon jagar. ”Nej, inte djur”, blir svaret från den ensamstående, paranta Agda. Stort jubel! Som hennes vän journalisten Richard Swartz påpekar var ”Agdas personlighet ett fantastiskt kapital” i ambassadörsyrket. Hon kunde vara distanserad, till och med högdragen, men hon ”hade teaterbegåvning” och visste hur man gör entré i stora sällskap. 

Uppenbarligen var Agda Rössel skicklig på att balansera sitt uppträdande mellan det sexuellt tilldragande kvinnliga och det respektingivande professionella i den totalt mansdominerade värld där hon verkade – inte konstigt att en del kvinnor blev rädda, även ogillade henne. En kvinnlig ambassadör som festar med männen och dansar till långt efter midnatt och sedan dyker upp på ambassaden klockan åtta, fräsch och med varje hårstrå på rätt plats blir förstås lätt skrämmande. Den påfrestning som sådana prestationer måste ha inneburit för Agda Rössel personligen snuddar Elin Jäderström vid, men Agda Rössel själv (som aldrig skrev dagbok) tycks ha hållit dörren till sitt innersta stängd även för sina närmaste. Så stressen den kvinnliga ambassadören levde under, och sorgen över en stor familjetragedi som får sin tillbörliga plats i biografin, kan ingen av de många intervjupersonerna skildra på djupet, inte ens hennes son. 

”Gospodja Agda är en stark kvinna, hon spar sig inte, hon har inspirerat oss i vår socialistiska strävan”, lär Tito ha konkluderat när Agda Rössel lämnade Belgrad 1969 för en ambassadörspost i Tjeckoslovakien där Warszawa-pakten just invaderat. ”Att ha med förrädarna i Prag att göra är nog det mest negativa jag upplevt i mitt ambassadörsarbete. Det var fruktansvärt att se med vilket godtycke de oliktänkande behandlades. Då som nu”, mindes Agda Rössel i Femina 1977. 

Agda Rössels sista postering blir Aten, i en ny diktatur, här ledd av en militärjunta. Hennes mångåriga erfarenhet av avlyssning gör att hon är på sin vakt. Viktiga möten sker i parker, Agda och medarbetare bygger ett kontaktnät med vänsteroppositionen, öppnar residensets dörrar för konstnärer som Mikis Theodorakis, men arbetar också ”under radar”. Agda Rössels motto, hämtat från Erik Gustav Geijer, löd: ”Vad stort sker, sker tyst”. Till sin lycka fick Agda Rössel uppleva juntans fall. Många av juntaledarna dömdes till döden. Agda Rössel blev ordensdekorerad av den nya demokratiskt tillsatta grekiska regeringen för de tjänster hon gjorde motståndsrörelsen och för de starka band som knöts mellan Grekland och Sverige. 

Mot sin vilja pensionerades Agda Rössel som ambassadör 1976. Tidningsintervjuerna var många och uppskattande, och Agda Rössel klev glatt upp på barrikaden igen, nu för en flexibel pensionsålder. ”Även uppåt”, som hon formulerade det. I stället fick Agda Rössel uppleva ett kvartssekel utan sitt älskade arbete att gå till, men med god hälsa och goda vänner, innan hon avled 2001. 

Publicerad i Respons 2018-5