Lars Strannegård: »Ambitionen är att göra Handelshögskolan än mer till en plats där man kan ställa stora frågor«

I ett tidevarv där universitetens ledningsdygder mer tycks handla om »tingens administrerande« än engagerande visioner och där mätbarhetens tyranni griper allt djupare in i akademins innersta kammare framstår Lars Strannegårds projekt som både inspirerande och gränsöverskridande. Rektorn för Handelshögskolan i Stockholm har varit en av nyckelpersonerna bakom ett projekt som integrerar konst och kultur i utbildningen och som tänker bortom rådande normer. Respons fick möjlighet att tala med honom vid Nordiska Skolledarkongressen som anordnades i Göteborg tidigare i år. Strannegård gav oss en inblick i projektet och vilka motiv som ligger bakom det.

Respons: Kan du berätta om de förändringar ni genomdrivit vid Handelshögskolan i Stockholm
Lars Strannegård: Det vi försöker göra är att bredda vår stora kandidatutbildning Bachelor in Business and Economics. Utgångspunkten har varit att ha full respekt för lärarnas och professorernas professioner och inte säga åt dem att ändra sina kurser eller kursinnehållet. Vi har i stället infört nya inslag som till exempel en kurs i Global Challenges, där tanken är att få in de globala utmaningarna i utbildningen. Med andra ord lyfter vi inte bort något utan vi ökar undervisningen och kunskapsintensiteten. Vi har även påbörjat ett ambitiöst konst- och humanioraprogram där vi samarbetar med Moderna Museet, Tensta konsthall och flera gallerier. Inom ramen för detta program bjuder vi dels in olika konstnärer och forskare från andra ämnesområden som får hålla i forskarseminarier, dels anordnar vi föreläsningar för studenter. Idén går ut på att fylla Handelshögskolan med estetisk kunskap och inte bara den »teknisk rationella«, det vill säga estetiska kunskaper som talar direkt till våra sinnen.

Idén går ut på att fylla Handelshögskolan med estetisk kunskap och inte bara den ›teknisk rationella‹, det vill säga estetiska kunskaper som talar direkt till våra sinnen.

Respons: När påbörjades detta?
Lars Strannegård: Jag var prorektor 2012 och då satte vi igång ett samarbete med Magasin III (konsthall i Stockholm). Vi gjorde ett ganska ambitiöst videokonstprogram där konsthallen kurerade ett program med utländska kvinnliga konstnärer. Tematiken rörde dels feminism, dels postkolonialism och det var ett sätt för våra studenter att få in de perspektiven i sina studier.

Respons: Vilka var orsakerna till dessa förändringar?
Lars Strannegård: I och med Bolognaprocessen sträcker sig ekonomutbildningen för det stora flertalet 3–5 år. Då utbildningen har förlängts kan man inte vara specialiserad hela vägen och vi tänker att ju större bredd man har på sin kandidatutbildning desto bättre. Vi försöker få Handelshögskolan att erbjuda en samhällsvetenskaplig utbildning med ekonomiska linser. Då behöver man bredda innehållet och få in fler kunskapselement på alla nivåer, men framför allt på kandidatnivå. Möjlighet till specialisering ges sedan under masterutbildningen. Genom att få in fler kunskapselement riktar vi in oss på att göra utbildningen mer kunskapsintensiv.

Respons: Hur har förändringarna mottagits?
Lars Strannegård: Jag tycker att det har fungerat väl överlag. Då tanken är att göra utbildningen mer relevant, och när världen ser ut som den gör – med globalisering digitalisering etcetera – uppskattar studenter att exponeras för den här typen av frågeställningar. Ambitionen är att göra Handelshögskolan än mer till en intellektuell plats där man kan ställa stora frågor. Studenter vill bli intellektuellt utmanade och stimulerade, det är ju därför de söker sig till den högre utbildningen.

Mottagandet av förändringarna bland professorer och lärare har fungerat förhållandevis väl då jag inte lagt mig i deras sätt att undervisa eller försökt påverka kursinnehållet. Jag tror på professionalism, inte på toppstyrning. Det är ju därför man har forskningsbaserade kurser där proffsen själva får bestämma.

Respons: Hur ser du på bildning, har bildning ett värde i sig eller är det framför allt ett instrument för att nå andra mål?
Lars Strannegård: Jag tycker att svaret är både och. Å ena sidan är jag en stor förespråkare av att konst och kultur finns till för sin egen skull och att man skall passa sig rätt noga för att instrumentalisera konst och kultur. Å andra sidan tänker jag att om målet är att skapa mer civilisation, en bättre värld och mer humanism – och det tycker jag är ett mål i sig för ett samhälle – då är bildning ett medel för det. Förr i världen tenderade jag att tänka: Nej, bildning finns till för bildningens egen skull! L’art pour l’art! Men om man har det övergripande samhällsmålet om mer humanism och en bättre värld så kan bildning gott vara ett medel för det.

Förr i världen tenderade jag att tänka: Nej, bildning finns till för bildningens egen skull! L’art pour l’art!

– Den högre utbildningen har blivit alltmer instrumentell, avnämarinriktad och funktionalistisk och det är en utveckling som går stick i stäv med den tid vi lever i, som är alltmer kunskapsintensiv och där kunskapsbredd, kritisk förmåga, förmåga att bedöma olika kunskapstyper är fundamentala. Då är också bildning något som blir helt centralt. Bildning är ett sätt att förstå världen på, ett sätt att förstå andra och sig själv. Förstår man inte sig själv och andra blir man en ganska dålig samhällsmedborgare. Vår tid kräver mer bildning än någonsin tidigare.

Respons: Vilka är de stora frågor universitet står inför?
Lars Strannegård: De är många! En viktig fråga är: »Vad är idén med ett universitet?«, »Vad är ett universitet«? Om vi lever i ett kunskapssamhälle, om kunskap är det vårt samhälle lever av, vad särskiljer då ett universitet? Vad kan ett universitet göra som ett kunskapsproducerande företag inte kan göra och vice versa? I takt med att man släpper på de grundläggande akademiska värdena så kastar man ut barnet med badvattnet. Man bör hålla hårt på de gamla akademiska, medeltida dygderna. Tar man bort dem så finns det inte mycket kvar: det sanna intellektuella samtalet, det akademiska publiceringssystemet, det fina i det är otroligt viktigt att bevara och det är väldigt skadligt med den utveckling som sker som är helt inriktad på att »mäta pinnar«. Det är ju också en sorts drift mot antiintellektualism. Det finns många krafter, till exempel att universitetet styrs som företag, det som slarvigt kallas new public management, som rör sig mot avintellektualisering och avprofessionalisering och egentligen skjuter man ett hårt skott mot hela idén av vad akademin är.

– Den stora skillnaden mellan företag och universitet är att universitets mål är att öka på sitt rykte att vara en attraktiv intellektuell plats. Målet för universitet är att skapa ett bättre rykte och medlet är pengar. För företag är det tvärtom; företaget har sitt varumärke, sitt rykte för att tjäna mer pengar. Detta håller på att sammanblandas, det har blivit oklart vilken typ av organisation och institution universitet egentligen är. Jag är i många stycken rätt konservativ i sättet att se på den professionella styrningen. Om man inte har ett universitet som litar på den professionella styrningen, då är man riktigt illa ute.

Publicerad i Respons 2016-4