Kunskapens värde i polariseringens tidevarv

Regeringens kommande forskningsproposition måste stärka de långsiktiga villkoren för kvalitet och institutionell autonomi.

Anders Ekström ställer sig kritisk till det faktum att universiteten i Uppsala och Lund har färre anställda lärare men många gånger fler studenter på grundnivå än Oxford och Harvard. På bilden syns Christ Church College, Oxford. Foto Andrew Duke/Alamy Stock Photo
4 september 2024
8 min

I höst presenterar regeringen en ny forskningsproposition. Den viktigaste faktorn för kvalitet och verklig förnyelse inom forskning och högre utbildning är kombinationen av långsiktighet och institutionell autonomi. Det beror på forskningens och kunskapssökandets egen dynamik, men också på det historiska förhållandet mellan vetenskap och politik.

Historiskt sett har universitetens autonomi varit en garanti för att skydda kunskapens integritet mot politisering och kortsiktig styrning. Ett universitet blir ett universitet först om det lyckas upprätthålla en kombination av kosmopolitiska ideal och normer för fri och öppen vetenskaplig prövning. 

Det var aldrig någon enkel balansakt. Krig och globala konflikter påverkar våra universitet på många olika nivåer, särskilt i miljöer med en hög grad av internationalisering. Men uppgiften för en långsiktigt betydelsefull kunskapspolitik är inte att reglera lärosätenas hantering av enskilda frågor utan att skapa förutsättningar för att oberoendet finns kvar också i osäkra tider.

Vid en internationell konferens på Wenner-Gren Center i Stockholm i mitten av maj diskuterade ledande experter och företrädare för akademier och universitet den akademiska frihetens villkor i det tjugoförsta århundradet. Rapporter om den akademiska repressionens former i östra Europa gav angelägna motbilder till våra i Sverige alltför anglocentriska debatter om cancelkultur och identitetspolitik. Ändå rådde en bred samsyn bland deltagarna om att två historiska faktorer har skapat ett ökat tryck på universitetens integritet.

I inget annat europeiskt land har den högre utbildningens marknadisering gått lika långt som i Storbritannien.

Det första är den trend av alltmer instrumentell och detaljerad styrning som har präglat forskningspolitiken sedan 1980- och 1990-talen. Viljan att styra kunskapen mot kortsiktiga ekonomiska mål speglar samhällets ökade investeringar i forskning och utbildning, men också ett mer utbrett ideologiskt fokus på den gemensamma sektorns kommersialisering. Parad med en övertro på kvantitativa styrningstekniker och ohämmad digitalisering är det en politik som inom en rad områden fått byråkratin att växa på kärnverksamheternas bekostnad.

I inget annat europeiskt land har den högre utbildningens marknadisering gått lika långt som i Storbritannien. Genom ett finansieringssystem som bygger på höga studieavgifter, ökad skuldsättning och ett allt större fokus på kommersiella utbildningar riktade till studenter från andra länder, i synnerhet Kina, har man på bara några decennier lyckats sätta hela sektorn i gungning. Nu brottas de brittiska universitet som saknar egen förmögenhet med att bemästra resterna av en nyliberal managementkultur, de allt osäkrare villkoren för studenter och lärare, och en akut kostnadskris.

I slutet av juli kunde akademiskt banbrytande institutioner som Goldsmiths, University of London fortfarande inte ge sina studenter besked om vilka utbildningar som kommer att kunna genomföras under hösten. I ett land där offentliganställda sjuksköterskor inte kan betala sin hyra och barnfattigdomen ökar är det ett av många tecken på en tilltagande kris för vad som stolt brukade kallas det postindustriella Storbritanniens viktigaste »soft sector« − utbildning och forskning. 

Konkursfärdiga universitet är ett talande monument över den institutionella kollaps och värderingskris som följt i spåren av de senaste decenniernas nyliberala förvaltningspolitik. Privatiseringsvågens långsiktiga kostnader har med stegrad cynism förts över på de yngre generationerna. Nu krävs ett mödosamt arbete för att hitta tillbaka till en förståelse av kunskap, inte som en finansiell vara eller konkurrensdriven tävling, utan som det moderna samhällsbyggandets viktigaste fundament.

Konkursfärdiga universitet är ett talande monument över den institutionella kollaps och värderingskris som följt i spåren av de senaste decenniernas nyliberala förvaltningspolitik.

Den andra faktor som utmanar universitetens autonomi är det globalt ökade inflytandet för auktoritära rörelser. Ingen kan längre tvivla på att själva idén om offentliga institutioners autonomi ­– oavsett om det handlar om universitet, myndigheter eller allmännyttiga medier – är en måltavla för auktoritära politiker var de än uppträder. I dag visar den historiskt jämförande forskningen en lika entydig som nedslående tendens: perioden efter kalla krigets slut utmärks av global demokratisk regression.

De extrema förtrupperna är enklast att identifiera. I Ungern har universiteten fått en ny organisationsform som sätter styrelser och rektorer i händerna på premiärminister Viktor Orbán och hans maktparti Fidesz. I Ryssland underställs historieundervisningen Vladimir Putins imperialistiska fantasier. I Kina tillåts inte samhällsforskare att använda nyckelbegrepp ur demokratins historia. I USA drivs ett ökat antal processer för att förbjuda enskilda kurser, böcker och hela ämnesområden.

Den viktigaste slutsatsen för oss i Sverige, där högskolorna är myndigheter med svagt formellt oberoende från den politiska makten, är att kortsiktiga och instrumentella strategier som kan verka lovvärda i stunden ökar sårbarheten för andra former av politisering i framtiden. Den risken har ökat i takt med den politiska kulturens egen polarisering. Viljan att rycka initiativet ur motståndarens händer trumfar den långsiktiga omsorgen om gemensamma institutioner och samhällelig infrastruktur.

Men forskningens uppgift är inte att lösa politikens problem utan att identifiera och bearbeta angelägna frågor utan hänsyn till opinioner. Vikten av autonomi blir i själva verket större i takt med att forskningens resultat blir en kontroversiell faktor i politiken. Inom centrala politikområden, till exempel klimat och energi, är klyftan mellan etablerade kunskapslägen och faktisk politik redan så stor att den slagit över i ömsesidig misstro. 

Viljan att rycka initiativet ur motståndarens händer trumfar den långsiktiga omsorgen om gemensamma institutioner och samhällelig infrastruktur.

Den viktigaste uppgiften för forsknings- och utbildningspolitiken är mot den bakgrunden att sätta fokus på faktorer som kan stärka de långsiktiga ramvillkoren för kvalitet och institutionell autonomi. Givet den svenska högskolesektorns omfattning och komplexitet krävs ett perspektiv som ser åtminstone ett och helst två decennier bakåt och framåt i tiden. Först då friläggs de för hela sektorn centrala utmaningarna. Fem områden behöver prioriteras.

  1. Grundutbildningens finansiering. Genom ett sedan länge känt systemfel i principerna för resursfördelning har ersättningen per student successivt urholkats under flera decenniers tid. Under samma period har universiteten byggt dyrt, låtit de administrativa funktionerna svälla och ökat det totala antalet studieplatser. Sammantaget har det resulterat i en kraftig minskning av den tid i form av undervisning och lärarkontakter som läggs på varje enskild student. Systemet med olika studentpeng inom olika utbildningar utgör också ett effektivt hinder för den förnyelse genom mer integrativa utbildningar som hela samhällets omställning kräver.
  2. Den tilltagande obalansen mellan forskning och utbildning. Den avgörande skillnaden mellan världens främsta universitet och universiteten i Sverige består inte i satsningar på »excellens« eller annan strategisk styrning utan i den grundläggande dimensioneringen av forskning och utbildning. Universiteten i Uppsala och Lund har färre anställda lärare men många gånger fler studenter på grundnivå än Oxford och Harvard. Det bästa sättet att utveckla potentialen hos landets fullskaliga forskningsuniversitet är därför reformer som långsiktigt stärker integreringen av oberoende forskning och nydanande utbildning. Det görs enklast genom en 50/50-reform av de akademiska lärarnas tjänster så att den forskande läraren blir normen också vid Sveriges främsta universitet.
  3. De statliga grundforskningsråden. Forskningens dynamik gynnas av en mix av finansieringsformer, men anslagen gör störst nytta om de fördelas i linje med forskningens egna principer för kvalitet och bedömning. Det kan vara frestande att synliggöra politiska ståndpunkter genom kortsiktiga strategiska satsningar, men erfarenheten visar att forskarna själva är bättre på att identifiera angelägna områden för vetenskapliga nysatsningar. Den förra forskningspropositionen resulterade i en lång och osorterad lista beställningar till råden med ökade kostnader för forskningsadministration och lägre beredningskvalitet som följd. Nu behövs ett tydligare fokus på forskningens integritet. Vetenskapsrådet bör ges ett förstärkt mandat att koncentrera sig på sitt kärnuppdrag: att fördela anslag till grundforskning med så hög beredningskvalitet som möjligt.
  4. Rekrytering av unga forskare. Genom en reform i slutet av 1990-talet har Sverige en av världens dyraste forskarutbildningar. Sedan dess har de totala studietiderna ökat genom införandet av obligatoriska masterstudier. I de flesta jämförbara länder är forskarutbildningen treårig och kombineras med mer eller mindre utbyggda program för postdoktorer. Trots att kostnaderna för varje enskild doktorand fördubblats har inte de svenska universitetens utgifter för forskarutbildningen ökat på motsvarande sätt. Det betyder i praktiken att forskarutbildningen krympt till kritiskt låga volymer inom många områden. Tidigare har man försökt lappa dessa hål med tillfälliga satsningar på forskarskolor och ett ökat tryck på externa finansiärer att prioritera doktorander i sina utlysningar. I dag behövs en samlad kvalitets- och resursanalys av hela systemet för forskarutbildning och karriärmöjligheter för postdoktorer.
  5. Högskolesektorns dimensionering. I Sverige finns närmare ett 40-tal statligt finansierade högskolor och universitet. Det motsvarar ungefär tre högskolor per stad med 100 000 invånare. Expansionen av forskning och högre utbildning har skapat stora samhällsvärden. Den skapar också långsiktiga och till stor del ännu outnyttjade möjligheter till differentiering, regional specialisering och nationell samverkan. En liknande utveckling i Danmark och Norge har lett till sammanslagningar och bildandet av större universitetskonsortier. Även i Sverige behövs en prestigelös och framtidsorienterad diskussion om den för hela sektorn mest gynnsamma balansen mellan fusioner, mer nischade högskolor och fullskaliga forskningsuniversitet.
Anders Ekström. Foto Mikael Wallerstedt

Med undantag för den första punkten kan väsentliga förbättringar göras inom befintliga ekonomiska ramar. Men det förutsätter att politiken inte förlorar sig i symboliska strider utan håller fokus på de långsiktiga villkoren för kvalitet och autonomi. Det är positivt att utbildningsminister Mats Persson nyligen sagt sig vilja stävja den oreglerade ökningen av administrativa sysslor vid universiteten. Det är också bra att han insett behovet av att ompröva den bisarra juridifiering av det vetenskapliga omdömet som den hårt kritiserade lagen om etikprövning av forskning medfört (SvD 7/8).

Andra signaler är mer bekymmersamma. Den första sektorsövergripande åtgärd som regeringen vidtog efter sitt tillträde hösten 2022 var att förkorta universitetsstyrelsernas mandatperioder. Fortfarande saknar detta drastiska ingrepp i lärosätenas autonomi en trovärdig motivering. Samhällets långsiktiga kunskapsbehov handlar inte heller om att prioritera teknik på andra kunskapers bekostnad, utan om att utveckla synergier och incitament för ökad samverkan mellan många olika vetenskaper och kunskapsfält.

Det blir en spännande höst i forskningspolitiken.

Vidare läsning