Amerikanska universitet under dubbelt hot

Den 26 februari 2024 tvingade en våldsam gruppering fram en nedstängning av ett evenemang organiserat av judiska studenter vid University of California, Berkeley. Polisen evakuerade både studenter och gästföreläsaren efter att aktivisterna krossat glasfönster och attackerat deltagarna. En student blev bespottad och kallad för »smutsig jude«. Organisatörerna bakom upploppet var en studentförening, som offentligt hade annonserat sina planer på att störa evenemanget.

Kampanjen mot UC Berkeleys judiska studenter fortsatte. Förra året blockerades huvudingången till universitetets campusområde, Sather Gate, även denna gång av en av universitetet registrerad och formellt erkänd studentförening. Blockaden lämnade bara två smala passager öppna för dem som ville passera. Studenter med Davidsstjärna eller kippa eller vars judiska påbrå var känt av protestdeltagarna stoppades, filmades, utsattes för glåpord och blev spottade på när de försökte passera. Många valde att stanna hemma eller ta omvägar till campus för att inte behöver passera Sather Gate.

De studenter som utsattes för trakasserierna lämnade in juridiska klagomål om att universitetet inte hade vidtagit åtgärder trots att de informerats om situationen. Domstolen fastslog i sitt beslut att UC Berkeley inte hade säkerställt lika tillgång till campus.

I veckorna och månaderna efter blockaden av Sather Gate ockuperade studentgrupper området kring Sprout Hall, en byggnad som inrymmer olika delar av universitetets studentservice. Den rymmer avdelningar för registrering, studielån och ekonomiskt stöd för studier samt andra funktioner som är väsentliga för studenter. En student med Davidsstjärna som var på väg in i byggnaden omringades av protestdeltagare som ropade att han skulle »åka tillbaka till Europa«. En annan judisk student blev misshandlad. Universitetet lämnade dessa och liknande händelser utan åtgärd. På grund av ockupationen fick inte de judiska studenterna tillgång till studentservice som övriga studenter hade tillgång till.

Man kan tro att dessa händelser representerar tillfälliga avvikelser orsakade av kriget mellan Israel och Hamas. En enkät om antisemitism vid högre lärosäten visar dock att över en tredjedel av respondenterna vid UC Berkeley och tre andra universitet i University of California-systemet redan 2016 hade erfarit öppen antisemitism på campus. Av enkäten framgick även att studenterna vid UC Berkeley uppfattade det som att universitetet implicit tolererade detta klimat på campus. Liknande händelser har ägt rum på andra lärosäten i landet under flera år.

En student med Davidsstjärna som var på väg in i byggnaden omringades av protestdeltagare som ropade att han skulle ›åka tillbaka till Europa‹. En annan judisk student blev misshandlad. Universitetet lämnade dessa och liknande händelser utan åtgärd.

I slutet av mars 2025 kungjorde Trump-administrationen att man planerar att ompröva cirka nio miljarder dollar av de federala anslagen till Harvarduniversitetet. Ett av motiven som angavs var att universitetet hade underlåtit att agera mot den antisemitism som vuxit fram och spridit sig på campus. Universitetsrektorn lovade då att samarbeta med regeringen för att stärka skyddet för judiska studenters rättigheter, men betonade samtidigt att om finansieringen uteblir kommer livsavgörande forskning stanna av och viktiga vetenskapliga studier äventyras. Utebliven finansiering skulle drabba verksamheter med anknytning till Harvard Medical School, såsom sjukhuset Dana Farber Cancer Institute and Boston Children’s Hospital.

Lawrence Summers, tidigare rektor vid Harvard och före detta finansminister, kommenterade att regeringens agerande var ett svepskäl för aktioner riktade mot sanningssökande institutioner (såsom oberoende universitet och domstolar), vars blotta existens hotar blivande autokrater. Samtidigt medgav Summers i samma uttalande att antisemitism är ett verkligt bekymmer vid Harvard:

Bara för att Donald Trump säger något innebär det inte att det är felaktigt. Harvard har varit alltför senfärdigt i sin respons mot antisemitism […] Universitetet har gjort reella felsteg. Men dess tillkortakommanden rättfärdigar på intet sätt det som hotas om finansieringen dras tillbaka.

Regeringens kritiska inställning till Harvarduniversitetet verkar med andra ord inte enbart eller ens främst handla om att skydda judiska studenters rättigheter. Även de lärosäten som inte drabbats av våldsamma upplopp får minskat federalt stöd till forskning genom en kraftig minskning av täckningen av overheadkostnader samt högre skatt på gåvor till universitet.

Å andra sidan växer listan över de lärosäten vars offentliga anslag ska granskas av en federal arbetsgrupp mot antisemitism. Granskningen gäller misstänkta brott mot kapitel VI i medborgarrättslagen från 1964, som förbjuder rasdiskriminering i federalt finansierade institutioner.

Att Harvard och Columbia har kommit att stå i skottlinjen är inte en slump. Strax efter Hamasattackerna den 7:e oktober 2023 skrev studentgrupper vid Harvard ett öppet brev med rubriken »Harvard Palestine Solidarity Group«, där de förklarade att Israel bar hela skulden för det brutala anfallet. Demonstrationerna för Palestiniernas sak urartade. Harvards sittande rektor, Claudine Gay, blev sinnebilden för elituniversitetens världsfrånvändhet när hennes svar under en utfrågning i kongressens utskott blev virala i sociala medier. Under utfrågningen sa hon att det »beror på sammanhanget« huruvida studentaktivister som på campus skanderar uppmaningar till folkmord på judar kan straffas enligt universitetets regelverk mot mobbning.

Universiteten har bemött hoten om uppsagda avtal och indragna anslag med att varna för att många viktiga projekt kommer att påverkas utan tillräckligt ekonomiskt stöd från offentliga medel. Allt från forskning om insulinproduktion till utveckling av AI riskerar att förtvina eller läggas ner. Regeringens ogina – för att inte säga hätska – inställning till universiteten har alltså potentiellt mycket allvarliga konsekvenser för forskningens framtid: att universitetens förmåga att bidra till allmänhetens bästa undergrävs.

Men, till saken hör också att Harvard är en av världens rikaste institutioner, med en gåvofond på mer än 50 miljarder dollar. Även om universitetet står i en klass för sig, förvaltar de flesta av de lärosäten som kommit under Trump-administrationens lupp tiotals miljarder i gåvofonder som förräntar sig årligen. Tillsammans har de gott om egna resurser för att i olika rättsinstanser bekämpa Trumps ekonomiska påtryckningar och under tiden vända sig till sina donatorer och be om ekonomisk förstärkning. En sådan manöver blir i högsta grad aktuell om Trump menar allvar med sitt hot om att instruera det federala skatteverket, Internal Revenue Service, att granska Harvards status som ideell organisation, och därmed dess rätt till skattebefrielse. Den federala lagstiftningen förbjuder nämligen presidenten från att direkt eller indirekt peka ut vilka granskningar som ska göras.

Dessa starka, förmögna elituniversitet skulle med andra ord kunna dra nytta av den suveränitet som deras rikedom faktiskt ger dem. Förutom gåvofonderna och inkomster från studieavgifter äger Harvard till exempel fastigheter till ett värde av över tio miljarder dollar. De kan stå emot politisk klåfingrighet, och framför allt skulle de kunna visa att de menar allvar med sitt arbete för allmänhetens bästa genom att med egna medel kompensera nedskärningarna i det offentligas stöd till forskning, utbildning och hjälp till mindre bemedlade studenter.

Columbia University har en likviditet motsvarande femton miljarder dollar. De fyrahundra miljoner som riskerar att dras in av Trumps tilltag skulle ha använts under flera år. Sociologen Charlie Eaton gör gällande att om Columbia under ett år skulle kompensera bortfallet med samma summa från sin egen fond, skulle uttaget från fonden öka från fem procent till åtta procent. Under finanskrisen 2008 och coronapandemin sköt många lärosäten utan att blinka till av egna medel för sin finansiering. Även om en högre nivå av självfinansiering skulle bli långvarig skulle de sitta säkert i många år framöver, inte minst med tanke på de hundratals miljoner dollar de får i nya donationer årligen. Harvard har nyligen meddelat planer på en obligationsemission på 750 miljoner dollar. Det är en början.

Men trots sina betydande tillgångar har de stora elituniversiteten aviserat nedskärningar. Harvard med sina 54 miljarder och Stanford med sina 38 miljarder dollar har infört anställningsstopp. Frågan har ställts varför universiteten inte är mer benägna att använda de egna rikedomarna för att försvara och fullfölja det som de menar är deras allmännyttiga uppdrag.

Sedan kom beskedet att Harvard faktiskt kan gå längre när det verkligen gäller. Efter veckor av diskussioner om olika åtgärder som universiteten kunde vidta för att uppfylla kraven som ställdes från Trumpadministrationen kom en diger lunta med nya villkor för fortsatt finansiering, bland annat krav rörande universitetens interna beslutsgångar, antagnings- och anställningsprocesser och campuskultur. Den 14:e april, efter mindre än tre dygn, sa Harvard helt sonika nej. I ett öppet brev klargjorde rektorn att Harvard är en självständig institution, inte statens förlängda arm. Med råg i ryggen uttalade sig även Columbiauniversitetets rektor kort därefter om gränserna för hur långt man på lärosätet är beredd att gå för att blidka Trump. Den 21 april lämnade Harvard in en stämningsansökan mot regeringens försök att utöva »otillbörlig kontroll« över lärosätets interna angelägenheter. Gott så. Men problem kvarstår.

Sedan 1990-talet har värdet på gåvofonderna för lärosäten som Columbia tredubblats, medan det redan låga antalet studenter som antas har minskat. Hindren för en vanlig amerikan att ta en kandidatexamen på ett privat universitet har blivit oöverstigliga.

Universiteten står inför två utmaningar som hänger ihop men som samtidigt måste hållas isär: universitetens rådande akademiska kultur samt de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten. Det som Trump och hans allierade har lyckats med är att få sambandet mellan ekonomisk styrka och ideologi att framstå som eliternas sammansvärjning för att förverkliga sina agendor. Det är lätt att förstå hur en sådan uppfattning kan få fäste. Sedan 1990-talet har värdet på gåvofonderna för lärosäten som Columbia tredubblats, medan det redan låga antalet studenter som antas har minskat. Hindren för en vanlig amerikan att ta en kandidatexamen på ett privat universitet har blivit oöverstigliga. Samtidigt har misstron mot elitinstitutionerna ökat. En undersökning visade att 57 procent av amerikaner hade stark eller mycket stark tillit till högre utbildning 2015. Siffran föll till 34 procent 2024. Bland republikanska väljare sjönk andelen under samma tidsperiod från 56 procent till 20 procent. Sedan 2015 har andelen amerikaner som uppger att de har liten eller ingen tillit ökat från 10 till 32 procent. De huvudsakliga skäl som angavs för den bristande tilliten var dels uppfattningen att lärosäten ägnar mer energi åt politiska ställningstaganden och agendor än åt att förmedla relevant kunnande, dels de höga kostnaderna för att läsa vid universitetet.

Amerikanska universitet har spelat en avgörande roll för landets framgångar. The Morrill Act (1862) skapade de så kallade »land-grant-universiteten«, ett tidigt initiativ för att öka tillgången till högre utbildning och samtidigt möta industrins behov. Det finns i dag över hundra lärosäten som hade sin början där, bland dem flera i världsklass. Förutom UC Berkeley kan nämnas Cornell, MIT, Texas A&M och Penn State. Under andra världskriget mobiliserades universiteten för att göra USA till världens starkaste forskningsnation när det gäller teknik, vilket även gjorde landet till världens starkaste militärmakt. 1950 grundades National Science Foundation för att upprätthålla samarbetet mellan staten och universiteten även under fredstid. Under trycket av kapprustningen med Sovjet under 60-talet satsade den federala regeringen enorma summor på högre utbildning, speciellt inom teknik och naturvetenskap. 1957 hade National Science Foundation 40 miljoner dollar till sitt förfogande; 1968 var siffran nästan 500 miljoner. Medlen var framför allt riktade mot rymdforskning och medicinsk forskning, men gick även till museer, arkiv med mera. Universitetens kunskapsproduktion ansågs vara en tillgång för hela landet och det populära stödet var stort.

Vad är det som hänt sedan dess? Varför ses universiteten numera inte som närande, utan som tärande för nationen? I en ledare i New York Times (15 mars 2025) uttrycker redaktionen viss förståelse för att många amerikaner tappat förtroendet för lärosätena. De noterar att det inte är helt utan skäl som elituniversiteten alltmer uppfattas som institutioner som upprätthåller de redan lyckligt lottades privilegier. Studenterna, lärarna och ledningarna vid de mest förnäma lärosätena är helt enkelt inte en del av den verklighet som de flesta amerikaner lever i.

Ledarartikeln i New York Times menar att dessa problem bör tas på allvar. Men är detta vad Trump gör? Liksom presidentens projekt inom andra områden, som till exempel frihandel, statliga regleringar, invandringen och Europas försvarsutgifter, verkar Trump-administrationens idéer inte alls ämnade att lösa intressekonflikter utan snarare att förvärra dem och skapa nya.

Trumps oberäkneliga agerande har fått EU att inse behovet av en kraftsamling och ett minskat beroende av USA. På liknande sätt kan attacken på universiteten även ge dem tillfälle att reflektera över sina egna förutsättningar och sitt eget ansvar, inte minst i förhållande till staten. Representanter för elituniversiteten betonar vikten av intellektuellt mod och nytänkande, och framhåller behovet av att bevara sin autonomi. Då så. I kraft av sin prestige, sina pengar och sin så kallade »soft power« behöver de inte ge efter för populistisk påverkan. Däremot är det hög tid för universitetens försvarare att ägna sig åt allvarlig självrannsakan och överväga egna bestående reformer, inte för att vara Trump till lags utan för att bli bättre som universitet. De senaste decennierna har emellertid för många universitetslärare och administratörer förväxlat sina egna intressen och visioner med det allmänna bästa. Debatten om legitima och samhällsviktiga spörsmål har kvävts av en självtillräcklig hållning bland förespråkare för en specifik linje inom kontroversiella ämnen. Legitima frågor, till exempel om vad som var den bästa åtgärden mot Covid-epidemin, bemöts inte av den balanserade, sansade och sakliga genomlysning och prövning som man annars säger sig omhulda.

En undersökning vid Harvard visar att endast en tredjedel av avgående studenter upplevde att de kunde uttrycka sig fritt om omtvistade ämnen. Ännu färre studenter som identifierade sig som moderata och konservativa tyckte att de kunde tala öppet om sina åsikter. Och problematiken återfinns inte bara där. En ny rapport från tidskriften Reason visar en oroande minskning i tolerans för oliktänkande bland högskole- och universitetsutbildade amerikaner överlag sedan 2021. Även om stödet för yttrandefrihet fortfarande är relativt stabilt ligger erkännandet av principens allmängiltighet i farozonen.

Skyddet av yttrandefrihet som First Amendment ger har historiskt sett varit av yttersta vikt för att marginaliserade grupper ska kunna göra sina röster hörda. De som använder denna frihet och den akademiska friheten för att förtrycka en politisk motståndare eller en etnisk minoritet gör sig skyldiga till en variant av »häcklarens veto«. Det vill säga: de missbrukar yttrandefrihetens konstitutionella skydd för att beröva andra sina lagstadgade rättigheter. De som välkomnar Trumps mandatperiod som ett motmedel mot »cancel culture« bör besinna hur statsmakten nu används för att tysta dess kritiker, något som i allra högsta grad inskränker den akademiska friheten.

Det är ingen lätt uppgift att sammanfatta läget i den amerikanska universitetsvärlden. Det är mycket som händer nästan varje dag, till exempel de spektakulära fallen där utländska studerande med giltigt uppehållstillstånd sätts i förvar och hotas med deportering. Givet effekterna på omvärlden valde jag att här lägga fokus på de stora nedskärningarna i medfinansiering av forskning och på uppsägningen av ingångna avtal med lärosäten som har ägt rum sedan slutet av mars. Men att analysera dessa frågor utan att beakta elituniversitetens betydande roll i det kulturkrig som pågått i decennier är att ignorera en central aspekt av diskussionen.

Trump har sagt att lärosäten som Berkeley, Harvard och Columbia kan mötas av hårda ekonomiska sanktioner om de inte tar krafttag mot den mobbning och diskriminering som drabbat vissa studenter, forskare och lärare. Men ingen av de sidor som bedriver kulturkrigen kommer att ge sig. För oss andra är det nog mer fruktbart att undersöka frågan om huruvida de grundläggande fri- och rättigheterna, liksom den akademiska friheten, på riktigt är hotade i USA.

De mest privilegierade har sedan några decennier tillbaka alltmer distanserat sig från det övriga samhället. Det är kanske dags för ett närmande.

Utifrån vad jag hittills har sagt kan man konstatera: i) Ju mer ett universitet är beroende av offentliga medel, desto mer makt har regeringen över dess finansiering och därmed den forskning och utbildning som bedrivs där. Förmögna, mäktiga institutioner som Harvard har därmed bättre förutsättningar att leda kampen för akademisk frihet; ii) Maktutövning påverkar villkoren för universitetens verksamhet, oavsett det ekonomiska ramverket. Enligt den amerikanska konstitutionens First Amendment får regeringen inte begränsa en medborgares yttrandefrihet på grund av risken för våldsamma reaktioner från åhörare (den ursprungliga betydelsen av »häcklarens veto«). Universiteten har däremot rätt – och med hänsyn till deras roll i samhället kan man även säga plikt – att genom sina regelverk förhindra att hatiska eller våldsamma åhörare hindrar någon från att synas, uttrycka sig och bli hörd av andra. För att bevara självständig vetenskap och högre utbildning räcker det inte med att åberopa exempelvis Harvards och Stanfords världsledande forskning och undervisning, eller hänvisa till universitetens historiska bidrag till mänskligheten. De mest privilegierade har sedan några decennier tillbaka alltmer distanserat sig från det övriga samhället. Det är kanske dags för ett närmande.

Enligt det oberoende forskningsinstitutet Pew Research Center hade 26 procent av amerikaner 2012 uppfattningen att högskolor och universitet hade en negativ påverkan på landet. Förra året, innan campusdemonstrationerna ägde rum, hade siffran ökat till 45 procent. Lösningen för lärosäten är inte att dras ännu längre in i kulturkrigen, utan att visa vägen ut ur dem. Till exempel kan man följa M. Gessens råd till högre lärosäten:

Bete er som universitet, inte som företag. Använd era gåvofonder. Anta fler, inte färre studenter. Öppna era campus och nå ut, inte genom att köpa fastigheter utan genom att föra utbildning ut i samhället(…) Eller så kan ni försöka förhandla med en maffiaboss som vill se er kräla i stoftet. När dessa förhandlingar misslyckas, vilket de ofrånkomligen kommer att göra, är det för sent att be om folkligt stöd.