Amerikanska urinnevånare som fördes till Europa
De européer som erövrade Amerika tvingade med sig urinnevånare när de återvände till Europa. Axel Andersson berättar i sin essävolym om ett antal sådana öden, men också om européernas erövring av Mexico och störtandet av Inkariket. Det är en sympatisk och läsvärd bok, men det hela blir onekligen litet kortfattat.
På hemvägen från sin första resa till den nya världen skrev Christofer Columbus i februari 1493 i ett brev till det spanska kungaparet att han ”tog med sig indianer (indios) som bevis” på de nya trakter han beseglat under några månader. Han lovade även att om han fick understöd till nya resor skulle han skicka dem så många slavar från avgudadyrkarna som de beordrade. Det var bara början på de hundra- om inte tusentals indianer som skeppades över till Spanien under de kommande decennierna, tills monarkerna så småningom förbjöd förslavandet av indianerna.
Ett syfte med den första gruppen om tio indianer som Columbus tog med sig var att de skulle lära sig spanska och således kunna fungera som behövliga tolkar i de fortsatta kontakterna med och erövringen av öarna västerut. Så skedde också, även om bara någon enstaka av dem överlevde vistelsen i Spanien.
Det var inte bara spanjorerna som rövade bort människor från urbefolkningen, även om de var först. Detsamma gjorde portugiserna efter sin första landstigning i det nuvarande Brasilien, liksom fransmän och engelsmän. Så fördes en stor grupp tupinambas över till Frankrike för att den nyblivne kungen Henrik II skulle få se hur indianerna levde i utkanten av Rouen några dagar 1550. Tillsammans med ett antal utklädda fransmän återskapades en brasiliansk indianby där man ägnade sig åt ett antal typiska aktiviteter, inklusive strider.
Även engelsmännen, som kom sent in i konkurrensen om den nya världens rikedomar, var snart i färd med att tvinga med sig människor både i uppvisningssyfte och för att de skulle lära sig språket och kunna fungera som tolkar och medlare. Här framträder också ett antal individer med egna namn, låt vara att det inte är deras egna röster vi hör. Det är huvudsakligen om dessa individer och ett antal engelsmän, som inte sällan korsade Atlanten upprepade gånger, som Atlantvärlden av Axel Andersson handlar. Det är en välskriven, essäistisk och påläst volym, som trots sitt ringa omfång består av sju olika böcker med motsvarande korta kapitel och med en uppbruten kronologi (som stundtals blir litet oklar).
Det var inte ovanligt att de urinvånare som fördes över Atlanten gick under efter en tid i Europa; det skedde således med Arnaq, som rövats från nuvarande Kanada 1577 av Martin Frobisher. Andra kunde emellertid uppfylla syftet att guida och medla i Nordamerika, även om flera av dem snart övergav engelsmännen och försvann tillbaka till sin egen värld. Det gällde exempelvis Manteo, som korsade Atlanten fyra gånger, och som bistod engelska kolonisatörer i nuvarande North Carolina, innan han 1587 övergav kolonin som strax gick under. Även ett par andra namngivna indianer, som tillbringat tid i England, kom att fly tillbaka till sina egna folk så fort tillfälle gavs.
Den indian som troligen gjorde flest resor över havet var Squanto i början av 1600-talet. Uppgifterna är visserligen osäkra, men han kan ha tillbringat nio år i London förutom några år i spansk fångenskap. När han slutligen 1619 återvände för gott till hemtrakterna i södra New England hade de just härjats av en omfattande epidemi som ödelagt stora delar av landet. Detta gynnade de första puritanerna som landsteg från skeppet Mayflower året därpå och därmed kunde lägga delvis övergivet land under sig. De var emellertid dåligt förberedda för den amerikanska vintern och utan hjälp från den engelsktalande Squanto skulle kolonin kanske gått samma öde till mötes som vid andra tidiga försök.
Ett annat öde som skildras är engelsmannen John Rolfe, som deltog i grundläggandet av staden Jamestown 1607 i nuvarande delstaten Virginia. Detta var en koloni som blev mycket kostbar i fråga om människoliv och det skulle krävas många skeppslaster med nya kolonisatörer och flera år av blodiga krig med områdets indianer, innan kolonin kunde fortleva. Det var i detta sammanhang som hövdingadottern Pocahontas enligt myten ska ha räddat livet på koloniernas ledare John Smith, innan hon några år senare tillfångatogs av engelsmännen och blev gift med Rolfe. Denne tog med henne till London, där hon visades upp, födde en son, bara för att dö just som resan tillbaka börjat.
Misstanken ligger nära till hands att ambitionen kanske varit att skriva en större bok om hela epoken, vilken dock övergivits till förmån för ett antal individuella öden. Det är förvisso öden som är väl värda att berättas; synd bara att fokus ligger så uteslutande på nordamerikanska transatlantiker.
Det är en läsvärd och sympatisk volym, som förutom korta berättelser om ett antal individer som på olika sätt korsade Atlanten, innehåller avsnitt om Columbus tidiga resor, erövringen av Mexico och störtandet av Inka-riket. Det blir onekligen kortfattat. Misstanken ligger nära till hands att ambitionen kanske varit att skriva en större bok om hela epoken, vilken dock övergivits till förmån för ett antal individuella öden. Det är förvisso öden som är väl värda att berättas; synd bara att fokus ligger så uteslutande på nordamerikanska transatlantiker. Men indianer skulle fortsätta att korsa oceanen under seklernas gång. En episod ur den senare historien – hur ojibweindianer på 1840-talet förbluffade londonbor med att crawla! – har Andersson själv skildrat i sin fascinerande bok Den koloniala simskolan (2016).
En rättelse till föreliggande bok behöver dock göras. De människor som Columbus mötte på den ö han gav namnet Hispaniola kallade inte sig själva för taínos. Den benämningen på dem som folkgrupp har visserligen blivit gängse, men härstammar först från 1800-talet. Troligen kallade de sig själva för aiti (därav Haiti); det hävdar i alla fall munken Roman Pane, som deltog på Columbus andra resa och hade i uppdrag att beskriva deras trosföreställningar.
Publicerad i Respons 2019-2
