Är förmågan till konträr läsning på väg att gå förlorad?

I en av sina så kallade Fiktioner (1944) skriver Jorge Louis Borges om Tlön, en region i det okända landet Uqbar. Det är en märklig plats som endast existerar i obskyra encyklopedier som samlar damm i labyrintiska bibliotek. Det mesta är avigt, tidsuppfattningen, geometrin, astronomin. Urspråket saknar substantiv och byggs upp kring opersonliga verb bestämda av enstaviga suffix eller prefix. Men det gäller bara för den södra hemisfären. I den norra är grundelementet i stället det enstaviga adjektivet. I bägge fallen blir effekten i varje fall märkbart poetisk. 

Även Tlöns böcker är annorlunda. De är alla förbundna med varandra eller kan till och med sägas handla om samma sak – med variationer. Filosofiska verk tillämpar en rigorös dialektik: ”En bok som inte innehåller en kontrabok anses ofullständig.”

Som ofta hos Borges vistas man i en uppdiktad värld som flätas in i vår egen. Och idén om kontraboken, att en bok blir meningsfull först när den angrips från motsatt håll, är faktiskt inte så dum. Vad vore Yvonne Hirdmans Att lägga livet till rätta utan Bo Rothsteins Vad bör staten göra? Genom konfrontationen klarnar bilden av det svenska välfärdssamhället. Ja, i varje fall i väntan på nästa kontrabok. Stabilare än så blir aldrig den grund på vilken vi bygger våra samhällen. 

Den kritiska granskningen utförs i allt högre grad av anonyma bedömare i en finfördelad akademisk offentlighet.

Men möjligen är förmågan till konträr läsning på väg att gå förlorad. Den kritiska granskningen utförs i allt högre grad av anonyma bedömare i en finfördelad akademisk offentlighet. Systemet må ha sina fördelar inom naturvetenskapen, men inom människovetenskaperna är bilden mer sammansatt. Kunskapen anländer till samhället som ett insnävat och avrundat helt, färdigförpackad och försedd med de rätta stämplarna. Till sist blir själva läsningen ointressant, reducerad till pressmeddelanden, abstracts, ”policy briefs” eller populärvetenskapliga sammandrag från avlägsna forskningsfronter. Allt som räknas är resultatet, ungefär som i höjdhopp. Och med ett bra resultat avses då ofta långt ifrån alltid studiens relevans, utan hellre dess publiceringsställe.

Jag är inte först med denna kritik och den ger förstås inte hela bilden. Men frågan om den offentliga kunskapsbildningens framtid bör ställas om och om igen. Exempelvis visade debatten om pandemins hantering att universitetens interna kvalitetssäkring inte räddar oss från vetenskapliga kontroverser. I stället djupnar motsättningarna när kontrahenterna beväpnar sig med referee-granskade studier som inte står i någon som helst förbindelse med varandra och som inte är förankrade i det samhälle som de appliceras på – när det bara finns böcker och inga kontraböcker. 

I allt detta förefaller en tvärvetenskaplig recensionstidskrift som Respons närmast som en motståndshandling. Om inte annat blir vår blotta existens en påminnelse om betydelsen av allsidig belysning och om vikten av att tillgängliggöra kunskap i stället för att sprida ut den över en internationell tidskriftsflora, som för de allra flesta torde vara lika oöverskådlig som någonsin Borges labyrintiska bibliotek. 

Publicerad i Respons 2022-2