Arabvärldens ofullbordade revolutioner

Vad gav oss revolutionen i Tunisien utöver yttrandefrihet, klagar en framgångsrik tunisisk yrkeskvinna för journalisten och författaren Fanny Härgestam i antologin De arabiska såren – Tio år av revolt, stormaktspolitik och spruckna drömmar. Men Fanny Härgestam – en av åtta medförfattare vid sidan av bokens redaktör Eli Göndör – visar att samhällsomvandlingen i Tunisien efter revolutionsåret 2011 har gett tunisiska kvinnor åtskilligt mer, åtminstone på pappret. Våld mot kvinnor är kriminaliserat, även om bristerna i lagföringen är påtagliga. Våldtäkt inom äktenskapet är också förbjudet. En tunisisk-muslimsk kvinna har rätt att gifta sig med en icke-muslimsk man, medan denna religionsöverskridande rättighet tidigare var förbehållen män. Dessutom väckte landets förre president Beji Caid Essebsi ett förslag om att reformera arvsrätten, vilken på sharians sätt föreskriver att döttrar bara ärver hälften så mycket som sina bröder. Sedan även detta frö till förändring är sått kanske det kan bära frukt längre fram i Tunisien, arabvärldens föregångsland i fråga om social och politisk utveckling. 

Det är inte så märkligt att gnistan till den arabiska våren tändes just där. Arbetslösheten i Tunisien är hög, men ekonomin är inte ensidigt baserad på olja som i många arabiska länder. Landet har en bred medelklass och starka civilsamhällesorganisationer, vilka räddade landet från inbördeskrig två år efter diktatorn Zayn al-Abidin Ben Alis fall 2011. Sedan självständigheten 1956 har tunisiska kvinnor rättigheter som deras arabiska systrar endast kunnat drömma om. Den nutida reformtrenden ger fortsatt tunisiska kvinnor en särställning i arabvärlden, även om skam, social konvenans, traditioner och skvaller håller många tillbaka. Allt detta lyckas Fanny Härgestam skickligt återspegla i sitt bidrag i boken.

Bokens titel, De arabiska såren, är en fullträff, vilket jag redan konstaterat i ett offentligt samtal med Eli Göndör. Somliga arabiska sår går så djupt att de aldrig kan läka helt, som de tragedier som utspelats i det gamla kulturlandet Syrien. Andra sår har orsakat förstelning, som i Egypten efter militärkuppen 2013 när all opposition skulle kväsas. Men sår kräver också tid, omsorg och behandling. 

Eli Göndör har i Timbros antologi samlat framstående journalister och analytiker, experter på sina områden. Här skriver Aron Lund om Syrien, Cecilia Uddén om Egypten, Fanny Härgestam om Tunisien, Nathan Shachar om Israel och palestinierna, medan Thomas Gür visar hur Turkiets utrikespolitik svängt, framför allt i förhållande till Libyen och Syrien. En israelisk akademiker, Yehudit Ronen, beskriver den väpnade konflikten i Libyen, medan en annan, historieprofessorn Ronen Yitzhak, analyserar Jordanien med undertiteln ”Landet där inget hände”. Den beskrivningen får något lätt ironiskt över sig efter denna vårs maktstrider inom det hashemitiska kungadömet, när den förre kronprinsen Hamzah bin Al Hussein anklagades för kuppförsök och sattes i husarrest av sin egen halvbror, kung Abdullah II.

Somliga arabiska sår går så djupt att de aldrig kan läka helt, som de tragedier som utspelats i det gamla kulturlandet Syrien.

Det vore förstås orättvist att bedöma en text skriven 2020 i ljuset av vad vi vet ett halvår senare. Men det är ändå en förvånansvärt positiv bild som Ronen Yitzhak tecknar av Jordanien, som ett land med relativ yttrandefrihet och demonstrationsrätt (många jordanier skulle ha skarpa invändningar). 

Det är dock bara en kommentar i marginalen. Ronen Yitzhak berättar insiktsfullt om islamismens olika grenar i Jordanien, om hur Muslimska brödraskapet efterhand har ändrat hållning, som när de accepterade lagar som inte är shariabaserade, och när de i olika faser valt att samarbeta med kungahuset. Men han visar också på skeden när islamismen i Jordanien gått i extrem riktning. När Jordanien blev måltavla för terrordåd 2005 slocknade det mesta av det opinionsstöd som fanns i Jordanien för al-Qaida direkt efter USA:s invasion av Irak.

När senare IS utropade sitt kalifat i delar av Irak och Syrien anslöt sig även jordanier. Men enligt Ronen Yitzhak kan stödet för IS-salafisterna härledas till endast några eftersatta orter där motståndet mot kungahuset är särskilt djupt. När en nedskjuten jordansk pilot brändes till döds i en bur vände sig opinionen i vämjelse mot IS-terroristerna. Författarens slutsats är att ”när befolkningen i Jordanien anar att regimen är hotad sluter den upp bakom denna och stärker den därmed”. Men i dag hänger ändå en ny fråga i luften: Vad sker bland Jordaniens tongivande stammar, ”östbankarna”, sedan kung Abdullah utmanats av sin halvbror, vilken stämplat landets härskare som korrupta och inkompetenta?

Muslimska brödraskapet tände inte gnistan till arabiska våren, men Egyptens ”bröder” var skickliga på att dra växlar på Hosni Mubaraks fall, vilket de visade i Egyptens första och hittills enda fria parlaments- och presidentval 2012. Väl vid makten framstod Muslimska brödraskapet som arrogant och maktfullkomligt, skriver Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén under rubriken ”Egypten – Var vi inte värda ett liv i demokrati?”

En av Brödraskapets mest talföra företrädare var läkaren Essam el-Erian. Cecilia Uddén beskriver honom träffande som ”charmig, slug, snabb i repliken och hal som en ål”. Hon visar hans oförlåtliga sidor, som att han lät könsstympa sina egna döttrar. Men hon lyfter också fram det chockartade för många av oss som intervjuat och munhuggits med el-Erian genom åren: han dog i sin cell förra året, dömd till livstid efter militärkuppen, i ett Egypten som är långt mer repressivt nu än vad det var under Mubarak.

Precis som i Jordanien och Tunisien visar Brödraskapets svängningar i Egypten att rörelsen kan gå i olika riktningar, mot pragmatism eller extremism. När spillrorna av rörelsen har tvingats under jorden i Egypten blir det svårare för andra krafter att påverka den. Egypten under Abd al-Fattah al-Sisi har med Cecilia Uddéns ord förvandlats till ett land utan satir och politiska skämt, där de som vill föra politiska samtal lägger mobilen i kylskåpet eller i en bruslåda.

Än har vi inte sett slutet på den arabiska förändringsprocess som inleddes för ett årtionde sedan. Signifikativt nog har fyra arabländer, som höll sig ganska stilla under upprorsåret 2011, skakats av starka proteströrelser på senare tid: Irak, Libanon, Sudan och Algeriet. Vi bör betrakta skeendena som långa processer, revolutionerna som ofullbordade. Samtidigt har icke-arabiska länder – Ryssland, Turkiet, Israel och Iran – flyttat fram sina positioner, ofta i skarp rivalitet. USA, som är mindre beroende av oljeimport i dag, signalerar en vilja att trappa ned i Mellanöstern – en linje som sträcker sig från Obama via Trump till Biden.

Trots att staterna mellan Marockos Atlantkust och Arabiska halvöns stränder är så olika, finns några gemensamma drag för nästan alla monarkier och republiker (eller arvsrepubliker): oliktänkande förföljs, yttrandefrihet stryps och varken politisk pluralism, social rörlighet, jämställdhet eller fri forskning om samhällsfrågor släpps fram. I gengäld grasserar korruption och brist på ansvarsutkrävande, ofta i oljeekonomier som kontrolleras av en liten klick av härskande och oligarker som lever i symbios.

I sådana system tvingas människor söka nya vägar för att påverka sina liv. Problemet är att det är svårt att hitta metoder för framgångsrik ickevåldskamp i diktaturer, medan ett militariserat motstånd mot en övermäktig regim, som stöder sig på hänsynslösa säkerhetstjänster, oftast leder till katastrofer och svårkontrollerade förlopp. Den utväg som återstår, inte minst för de unga, är drömmen om emigration.

För hur ska man nå förändring i en stat, där en diktator som Bashar al-Assad hellre ser sitt land slås i ruiner med hjälp av utländska allierade än ruckar på en tum av sitt maktinnehav? Med Aron Lunds ord styr han över ”en sönderslagen, splittrad nation där andra makthavare kontrollerar ungefär en tredjedel av landets yta.” Aron Lund beskriver ett Syrien som fastnat i en rysk-turkisk-amerikansk triangel med ganska låsta frontavsnitt. Ekonomiskt moras och risk för livsmedelsbrist, försvårad av pandemin, har blivit ett nytt gissel som slår mot människors väl och ve. 

Amerikanska sanktioner mot Assad och krafter som stöder honom svider. Men det finns ändå anledning att fråga sig om ekonomiska påtryckningar kommer att göra Assad mer medgörlig. Sannolikheten är stor för att han hellre låter landet fortsätta att blöda och brinna än delar med sig av makten eller avgår. Det är det djävulska dilemmat för demokratier och flyktingmottagande länder i förhållande till Syrien: en återuppbyggnad av landet kanske inte kan ske med mindre än att omvärlden tvingas återknyta relationerna till diktatorn i Damaskus. 

Israel kan leva med sittande president i Damaskus, bara Ryssland och Assad håller Iran på mattan. Det visar Nathan Shachar i sitt avslutande kapitel där han drar ut geopolitiska konsekvenser av den arabiska våren. Han visar hur världens intresse för den israelisk-palestinska konflikten svalnade, medan Israels normalisering med Förenade Arabemiraten och Bahrain ritade om maktförhållandena.

Den utväg som återstår, inte minst för de unga, är drömmen om emigration.

I välskrivna texter täcker De arabiska såren det mesta av det väsentliga när det gäller arabvärldens omvälvningar under det senaste årtiondet, med ett undantag: vad som hände inom monarkierna på Arabiska halvön under och efter arabiska våren, hur de agerade och intrigerade. 

Det hade varit önskvärt med en analys av Jemenkriget – nutidens största humanitära katastrof – men också av Arabiska halvöns kontrarevolutionära regimer, som öste in miljarder för att hjälpa Sisi att störta den folkvalde presidenten Muhammad Mursi från Brödraskapet. Långt bättre för utvecklingen i Egypten och regionen hade det varit med en inhemsk, egyptisk kraftsamling för att besegra Brödraskapet vid valurnorna. Det visade sig möjligt i Tunisien och hade sannolikt varit möjligt också i Egypten, med tanke på hur Brödraskapet under sitt år vid regeringsmakten gjorde sig impopulärt även bland många som röstat på dem. Men kungahusen i Abu Dhabi eller Riyadh har inte intresse av demokratiska spelregler. De var i stället skakade av att president Obama inte ställde sig helhjärtat bakom USA:s allierade, Hosni Mubarak, när dennes maktinnehav utmanades av folkmassorna på Tahrirtorget 2011.

Så när upprorsandan samma vår spred sig till Arabiska halvön, där kungamakten i Bahrain var hotad av upproret vid Pärlrondellen i Manama, beslöt sig Saudiarabien och Förenade Arabemiraten för att ingripa militärt. I namn av Peninsula Shield Force – en Gulfstyrka ämnad mot en yttre fiende, läs Iran – rullade saudiska pansartrupper och emiratiska polisstyrkor in till öriket Bahrain i mars 2011. En dyster natt, när några av oss hukade på ett hotell i Manama, krossades upproret vid Pärlrondellen. Historien om vad som hände där fick konsekvenser för det fortsatta förloppet i Mellanöstern. 

För bokens mest oväntade och uppfriskande grepp svarar Kholod Saghir, vikarierande chefredaktör för Svenska Pens internationella litterära tidskrift PenOpp. Under rubriken ”Flanörer bland poeter i spåren av den arabiska våren” låter hon sex arabiska poeter, varav fem kvinnor, berätta vad ”våren” betytt för dem. 

Poeterna är mestadels illusionslösa. Palestinska Soumaya El Soussi konstaterar torrt att den arabiska våren inte haft någon effekt på hennes skrivande. Egyptiska Sara Abdeen betonar att hon aldrig skrivit en dikt om den arabiska våren, eftersom drömmarna bara blev luftslott. Men ”poesin har blivit mer vardaglig med enklare tematik än tidigare och språket har blivit enklare”, noterar hon. En egyptisk kollega, Shereen Abouelnaga, visar hur en ny poesi träder fram, som ifrågasätter gamla normer. Den skrivs av unga kvinnliga poeter som väver in det politiska och sociala i det vardagliga och subjektiva. 

Den syriska poeten Rasha Omran förväntar sig inte att hennes generation diktare ska skriva poesi om de omvälvningar som de befinner sig mitt i. ”Att skriva om revolutionen kräver lång tid, du behöver se det på distans och med opartiskhet, men det är inte vi som kommer att skriva revolutionens poesi”, säger hon. Den illusionslöshet som återges här sammanfattar tillståndet i Mellanöstern och Nordafrika ett årtionde efter den arabiska våren. 

Egyptiska Sara Abdeen betonar att hon aldrig skrivit en dikt om den arabiska våren, eftersom drömmarna bara blev luftslott.

Ur ett sådant förhållningssätt – att aldrig hysa förhoppningar om enkla lösningar på komplexa samhällsproblem, aldrig ta styrande eller maktlystna på orden, utan försöka genomskåda deras motiv – kan något bättre komma. Men det tar tid. Därför är det bättre att vara realistisk pessimist än naiv optimist när man förhåller sig till Mellanöstern.

Publicerad i Respons 2021-3