Att utläsa tidsandan ur en förlorad hatt

Var blev hatten av? Blev den stulen under själva gudstjänsten? I varje fall blev han, en ärlig man, tvungen att ersätta den med en »gammal och oduglig« hatt. Så löd efterlysningen från predikstolen; hade någon sett hatten som förkom förra söndagen?

I ett kyrkoarkiv i Stockholm finns en samling små lappar från 1600-talet med efterlysningar prästen läst upp. En pojke har tappat sin ABC-bok, en fattig hantverkarson har förlorat en kniv och en gaffel när han gick över Johannes kyrkogård, tre blå och vita förkläden försvann när någon klättrade över ett staket och stal dem från ett tvättstreck på en gård. Dessa meddelanden ger fascinerande ögonblicksbilder från 1600-talets vardagsliv, men i händerna på en skicklig historiker kan de säga mycket mer än så.

Det är Karin Sennefelt, professor i historia vid Stockholms universitet, som i boken Livet enligt 1600-talet, en vacker liten volym på 175 sidor, ger sig i kast med inget mindre än att avtäcka en hel världsbild. Hur såg vanliga människor på tillvaron under 1600-talet? Vilka var grundbultarna i deras verklighetsuppfattning? För att svara på så stora frågor kan även de minsta små lappar ge ledtrådar.

Ta fallet med den förlorade hatten till exempel. Sennefelt analyserar efterlysningarna för att få reda på något om hur människorna såg på ståndssamhället. Människorna som efterlyste något rubricerades antingen som förnäma, ärliga eller fattiga. Alla tre var hedervärda beteckningar på personer som hade sin plats i samhällshierarkin. De förnäma var adliga eller andra med högre ställning, de fattiga var så kallade »rätta fattiga«, de som hade rätt till hjälp och omvårdnad, medan de ärliga var den stora gruppen »vanliga« människor. Sennefelt noterar att man här använde en annan indelning än de fyra riksstånden adel, präster, borgare och bönder. Olika sätt att dela in människor kunde finnas i olika sammanhang.

Han som förlorat hatten rubricerades som ärlig och den hatt han nu tvingades använda, den gamla och odugliga, var uppenbarligen inte en sådan som en ärlig man skulle visa sig i. Det är ett bland många tecken som Sennefelt observerar, och de visar på att folk hade en stor förmåga att avläsa sina medmänniskors ståndsmässiga kännetecken och placera dem i rätt samhällsskikt. En piga hade grön jacka och hermelinmössa och ställdes inför rätta; var hade hon fått dem från? De många rättsfallen visar också att folk brydde sig, tittade på sina medmänniskor, bedömde dem och ibland angav dem. Bråken om rätt sittplats i kyrkan hör också till sådant som visar denna välutvecklade förmåga att värna om sin plats i hierarkin – inte för högt, inte för lågt.

Bråken om rätt sittplats i kyrkan hör också till sådant som visar denna välutvecklade förmåga att värna om sin plats i hierarkin – inte för högt, inte för lågt.

Synen på samhällets uppbyggnad är bara en av de aspekter Sennefelt undersöker. De andra kapitlen behandlar synen på kroppen, identiteten, naturen och geografin. En mångfald av källor kommer till användning och ofta udda sådana, som de nämnda efterlysningarna. Metoden är närmast mikrohistorisk, att försöka avläsa det stora genom det lilla, samtidigt som Sennefelt också sammanställer många sådana små nedslag och söker mönster i en mångfald av handlingar och uttryck. Lärda traktater förekommer också, men det Sennefelt är ute efter är hur vanliga människors föreställningar kom till uttryck i deras vardagliga handlingar; en livsfilosofi hos dem som inte filosoferade.

Om en sådan filosofi skulle uttryckas i en enda trossats skulle den kanske lyda: Allt sitter ihop. Det sitter ihop i ett meningsfullt system och kärnan i systemet är Gud (särskilt den efterreformatoriska, lutherska guden). 

Människans kropp var ett sådant system. Humoralpatologin, läran om de fyra kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla, byggde på idén om att allt måste vara i balans. En präst i Undersåker i Jämtland har lämnat efter sig en samling recept på mediciner och huskurer. Det är klokt, skriver han, att låta åderlåta sig i april, maj och september; på vintern samlar sig blodet i kroppen och då blir man sjuk. Men kroppen var inte en mekanisk apparat som enbart strävade efter att bibehålla en optimal vätskebalans, den var också hemvist för den odödliga själen. Inte minst för själens skull var det viktigt att sköta sin kroppsliga hälsa. Om kvinnan inte levde i sann gudsfruktan kunde barnet bli missbildat.

Guds tecken fanns inte bara i människornas kroppar utan också i naturen. I Uukuniemi, nära ryska gränsen, slog blixten ner i kyrkan 1694. När Viborgsbiskopen besökte orten tre år senare kunde församlingsborna berätta att Gud dessutom straffat dem med felslagna skördar och svält och att de därför ännu inte hade kunnat återuppbygga sin kyrka. Tre år senare invigdes dock den nya kyrkan av biskopen och han förmanade församlingen att tänka på Guds nåd: byggnadsarbetet hade gått bra och ingen hade skadats. Församlingen prisade enstämmigt Gud och kungen. Det fanns alltid anledning för Gud att straffa de syndiga människorna, men omsorg och förtröstan fanns också med i bilden. Även om världen var hård och Gud straffande fanns det också tröst och gemenskap på 1600-talet.

Men naturen hade även en mer konkret och vardaglig innebörd för den tidens människor. I en gammal källutgåva har Sennefelt funnit den värmländske skolpojken Petrus Gyllenius dagböcker. Han hade en lång väg att gå mellan hemmet i Ölme och skolan i Karlstad och dessutom fick han, som många andra gymnasister, på bestämda tider ge sig ut och tigga på landet. Petrus har fört noggranna anteckningar om sina färder, om vädret, föret, isen på Vänern, stormar och regn. Sennefelt konstaterar att han uppvisar en stor praktisk kunskap om naturen, långt från de lärdes distanserade naturskildringar. 

Från de värmländska skogarna rör vi oss sedan ut i den vidare geografin, men det visar sig svårt att hitta en gemensam baslinje i människors geografiska världsbilder. Den varierade kraftigt beroende på var man bodde, hur mycket kontakter man hade och hur mycket man reste. Vad som framgår tydligt är dock – som mycken forskning har visat – att det är en fördom att de flesta inte kände till mer än sin egen hemsocken. Folk flyttade ofta, arbetsvandringar sträckte sig långt, soldater, köpmän och hantverksgesäller kom med vidare perspektiv och det fanns ett stort kristet sammanhang där det heliga landet och »den onda hundturken« var levande också för svenskar. Men även himlen, stjärnorna och det översinnliga var del av den vardagliga geografin.

Via mannen med hatten, prästen i Undersåker, Petrus Gyllenius och andra figurer som Sennefelt lyfter fram ur århundradenas glömska kan vi tycka oss komma nära 1600-talets individer. Men fanns det alls individer på den tiden? En linje i forskningen har sett vår moderna, västerländska uppfattning om identiteten som sent tillkommen. Om jag förstår Sennefelt rätt ansluter hon sig till detta synsätt. 1600-talets människor sökte inte en personlig identitet, snarare ville de identifiera sig med en grupp, och här var yttre attribut avgörande. Det var relationer mellan människor och inte minst mellan människor och föremål som skapade den tidens identiteter. Därför kom pigan med hermelinmössan inför rätta och därför var det så fel för den ärliga mannen med hatten att behöva gå med en vanhedrande huvudbonad. 

En piga hade grön jacka och hermelinmössa och ställdes inför rätta; var hade hon fått dem från? De många rättsfallen visar också att folk brydde sig, tittade på sina medmänniskor, bedömde dem och ibland angav dem.

Sennefelt menar att 1600-talets människor inte tänkte som vi gör: att »den personliga identiteten är stabil över vår livstid«, och inte ändras om vi byter kläder eller gör en klassresa. Men tänker vi verkligen så? Skapar inte Sennefelt en väl enkel bild av det moderna för att kunna se kontrasterna mot 1600-talet? Undertecknad har i varje fall aldrig lyckats hitta det där stabila jaget någonstans inne i sig själv. Och visst bedömer vi i hög grad varandra, och väl också i någon mån oss själva, efter vad vi har på oss, hur vi för oss och i vilket sammanhang vi uppträder?

Reflexionen är ingen vägande invändning mot boken, tvärtom visar den dess kvaliteter. Kontakten med det förflutna som en främmande värld leder till tankar om oss själva och vår värld, precis som författaren önskar i slutet av boken. Sådana tankar dyker upp många gånger under läsningen.

Sennefelt anknyter inledningsvis till den franska Annales-skolan. När denna forskningstradition uppmärksammades i Sverige för omkring femtio år sedan var det inte minst för dess intresse för vardagsliv och mentaliteter snarare än politisk händelsehistoria. Dessa forna tiders mentaliteter ska bedömas i sin egen rätt, inte utifrån vår tids rationalitet, och här instämmer Sennefelt. Det är till exempel inte viktigt om vi själva tror att Gud inte finns eller att naturen inte är besjälad, det viktiga är att vi förstår att dessa idéer kan ha varit realiteter för den tidens människor. Sennefelt vill distansera sig både från en gammal syn som sätter vår egen rationalitet som måttstock och från en total relativisering av sanningen. 

Att klarlägga hur någon som trodde att ett åskväder var ett tecken från högre makter agerade måste förstås göras med samma metodiska stringens som andra försök att gräva fram en förfluten verklighet.

Det är en diskussion som då och då blossar upp bland historiker men som ofta känns onödig. Självklart måste vi förstå hur dåtidens människor tänkte. Att klarlägga hur någon som trodde att ett åskväder var ett tecken från högre makter agerade måste förstås göras med samma metodiska stringens som andra försök att gräva fram en förfluten verklighet. Och det gör Sennefelt.

Många historiker har de senaste decennierna på liknande sätt närmat sig vanliga människors sätt att tänka och vara under tidigmodern tid. Annika Sandén har i flera böcker, exempelvis Bödlar (2016) och Fröjdelekar (2020), gett en annorlunda skildring av 1600-talet och lyft fram sidor som tidigare sällan skildrats. En rad historiker har arbetat med tidens religiösa världsbild, som Göran Malmstedt, Linda Oja och Hanne Sanders. Grundläggande för det här intresset var pionjärinsatser av den nyligen bortgångna Eva Österberg.

Sennefelts bok kan dock inte reduceras till en sammanfattning av forskningsläget utan är i sig själv en originell och egen tolkning av de breda lagrens liv och tänkande under 1600-talet. Hon skriver utan noter och har relativt sparsmakade litteraturdiskussioner till varje kapitel. Det är alltid en risk att denna sorts både vetenskapligt kvalificerade och populariserande böcker faller mellan stolarna, men jag hoppas den hittas av både den historieintresserade allmänheten och forskare i historia och angränsande ämnen. Det är spännande läsning för många.