Mer flit än sysslolöshet i 1700-talets vardagsliv

Johanna Ilmakunnas har med Flitiga och sysslolösa – Essäer om 1700-talets Europa antagligen skrivit sin älsklingsbok, eftersom den rymmer så mycket av det hon intresserar sig allra mest för inom 1700-talets kulturhistoria. Ilmakunnas är professor i nordisk historia vid Åbo akademi och har tidigare forskat om familjen von Fersens livsstil på 1700-talet, om kvinnorna vid det svenska hovet, om borgarliv i Österbotten och mer allmänt om konsumtionsvanor i Sverige under senare delen av 1700-talet. I sex tematiskt ordnade essäer gör hon nu en rundmålning av livet både i staden och på landet, för både ung och gammal. Hon gör djupdykningar i aristokratins dyrbara intresse för att handla mode och konst i Paris, liksom i middagsbjudningarnas intrikata värld och det allestädes närvarande handarbetet. Särskild uppmärksamhet ägnas de adliga familjernas arbete med att renovera sina bostäder så att behovet av representativa utrymmen kombineras med önskan om ett modernt och behagligt hem.

Boken som helhet bygger på Ilmakunnas forskning under längre tid och är en översättning av det finska originalet från 2016, något uppdaterad och försedd med ett nyskrivet förord. Publiceringen av liknande material i tidskrifter och antologier på svenska och engelska redovisas tydligt i efterordet och helheten präglas av Ilmakunnas intresse för materiell kultur, skrivpraktiker och kvinnors aktörskap.

Till de nya ambitionerna hörde att skapa ett bekvämare, varmare och ljusare hem där rummen var avpassade efter olika funktioner, helt olikt de tunga gamla barockpalatsens anonyma salar.

Ilmakunnas ser 1700-talets adliga bostad som ett mikrokosmos för det urbana livet med skilda byggnader och rum för olika aktiviteter. Hon bygger på en nästan femhundrasidig bouppteckning efter greve Axel von Fersen d.ä. i kombination med arkitektritningar, kontoböcker och kvitton som vittnar om det dagliga livets omkostnader för en familj med fyra barn och omkring tjugo tjänare.

Till de nya ambitionerna hörde att skapa ett bekvämare, varmare och ljusare hem där rummen var avpassade efter olika funktioner, helt olikt de tunga gamla barockpalatsens anonyma salar. Rummens namn är ibland lite vilseledande. Ett kabinett låter inte så stort, men grevens kabinett var hans bibliotek och arbetsrum. Det rymde ett skrivbord, ett bord, två skåp och sittmöbler för minst ett dussin i två soffor och åtta karmstolar. Rummens användning är inte alltid förutsägbara. En adlig kvinnas sängkammare var under förmiddagen öppen för besökare av olika slag, inte bara barn och hundar, släkt och vänner, utan även försäljare och hantverkare. Tjänstefolkets delar av huset låg ofta skilda från herrskapets, ibland med egna trappor och korridorer, och barnens rum låg inte nära föräldrarnas, utan i stället i anslutning till informatorer, guvernanter och barnjungfrur. Det grevliga paret von Fersen hade som brukligt skilda våningar med en stor matsal emellan, ibland omvandlad till balsal. Hustruns våning var större än mannens eftersom umgänge och socialt liv ofta ägde rum inom hennes revir. Bostaden inreddes med konst och dyrbara material som marmor och mahogny, med äkta orientaliska mattor liksom stora speglar och porträtt i förgyllda ramar. 1700-talet förnekar sig inte.

Arkitekterna Carl Hårlemans och Jean Eric Rehns betydelse för estetiken framgår tydligt och mest känd är den Fersenska terrassträdgården ner mot Strömmen. Men det fanns också en köksträdgård med fruktträd, ett fågelhus och ett orangeri med dekorationsmålningar och kakelugnar för vintervärme. Till komplexet hörde, förutom stall, tvättstuga och mangelbod, även det Soopska fattighuset, där kvinnor som tjänat familjen von Fersen fick tillbringa sin ålderdom. 

Ilmakunnas ger en detaljrik bild av högreståndslivet under 1700-talet genom att kombinera inventarieförteckningar, räkenskapsböcker och kvitton med dagböcker och brev som ger inblick i vardagslivets bestyr och de känslor som väcks. Hennes intresse för känslornas historia är tydlig, men hon tvingas ofta inse hur svårfångade de är i ett historiskt material. Inte ens de mest personliga dokumenten blir alltid så explicita när det gäller känslor och attityder.

Till huvudkällorna för Ilmakunnas nya bok hör två adliga ungdomars dagböcker. Den ena tillhör den blivande skalden greve Johan Gabriel Oxenstierna, som verkligen vill författa en personlig dagbok. Han berättar om sina studier, men också om jakt, fiske och trädgårdarbete. Att han med nöje deltar med tjänstefolket i slåtter, höbärgning och skörd speglas troligen även i hans med tiden mest kända dikt, Skördarne, som han arbetade med nästan hela livet.

Den andra dagboken skrivs med större möda av Jacobina Charlotta Munsterhjelm, en adelsfröken på Tavastby gård i östra Finland, näst yngst av nio syskon. Det verkar fullt möjligt att hon fått i uppgift att skriva dagbok som en skrivövning och att resultatet granskas av vuxna i familjen. Därför är det knappast förvånande att hennes notiser är korta och betydligt mer opersonliga. Hon berättar att hon plockar svamp, bär och nötter med sina syskon, men oftast verkar hon syssla med handarbete. Hon syr och sömmar, häcklar, spinner, stickar och flätar band till stråhattar. Ändå väcker dagböckerna läsarens intresse för ungdomarnas vardag i övergången till vuxenlivet. 

Det flitiga nyttjandet av dessa intressanta källor medför tyvärr en del upprepningar, men det är svårt att avgöra om de helt hade kunnat undvikas, eftersom materialet sätts in i olika sammanhang och blir relevant ur olika aspekter. 

Männens klädsel kunde vara både dyrbarare och lyxigare än kvinnornas, kanske är det delvis därför unga män i Paris fyller breven till sina fäder med argument för sina förvärv och önskemål om monetärt stöd för nya inköp.

Paris som lyxens och det eleganta modets stad får sin självklara plats i Ilmakunnas nya volym. Därifrån kommer modetidningar, planscher, tygprover och små modedockor. Adelns män och kvinnor reser till Paris eller beställer varor genom släkt och vänner. Att instruktionerna kunde vara ytterst detaljerade visar inte minst Charlotta Sparres omfattande beställningar. Inköp av franska lyxvaror, även för kungafamiljen, blev en så viktig del av diplomaternas kulturförmedlande roll att Ilmakunnas kallar diplomater och sändebud för »lyxkommissionärer«. Men det fanns en gräns för acceptansen av lyxkonsumtion. När överdådet blev för stort ansågs det opatriotiskt och snarast bevis på dålig smak. I tidens debatt kritiserades främst kvinnors lyxkonsumtion, men även unga mäns överdåd kallades feminint i pejorativ mening. Männens klädsel kunde vara både dyrbarare och lyxigare än kvinnornas, kanske är det delvis därför unga män i Paris fyller breven till sina fäder med argument för sina förvärv och önskemål om monetärt stöd för nya inköp. 

Carl Gustaf Tessins konstinköp i Paris, ibland direkt från konstnärernas ateljéer, kallade han själv emellanåt för galenskaper, men nu är de uppskattade inslag i Nationalmuseums samlingar som vi alla kan njuta av. Som tur var fick han också i uppgift att inhandla konst, möbler och dekorationer för det kungliga slottet, utan att betala ur egen ficka. I brev till Carl Hårleman berättar han om hur mycket han uppskattade detta uppdrag.

Gustaf Philip Creutz fick som sändebud i Paris hedersuppdraget att beställa den blivande Gustaf III:s silvrigt lysande bröllopsdräkt. Den blev magnifik och Ilmakunnas berättar att Creutz ställde ut den på svenska ambassaden i Paris innan den skickades till Stockholm. Societeten i Paris beundrade den 1766 och nu finns den till allmän beskådan på Livrustkammaren. Däremot exponerades troligen inte de övriga beställningarna, de som handlade om en morgonrock, en nattmössa och ett par tofflor. Men Creutz ordnade uppenbarligen även detta.

Kanske får man vänta till 1800-talet innan alltfler kvinnor uttrycker sin ovilja inför det ständiga handarbetet och några av dem i stället gömmer sina manuskript i en av sybordets många lådor.

Ilmakunnas beskriver sömnaden som en fristad för rekreation, kreativitet, tröst och vänskap. Handarbetet var ofta en kollektiv kvinnlig syssla lämplig att kombinera med samtal och skvaller. Någon kunde läsa högt eller musicera medan de övriga sydde, men kvinnor kunde också sy i ensamhet. Sypåsen kunde tas med på visiter och varma sommardagar kunde den följa med ut i naturen. 

Sybord, spinnrockar och nystvindor ingick nästan alltid i heminredningen. För flickor tycks sömnad genom århundraden representera ett kvinnligt ideal och ett dygdigt sinne, medan läsning var mer tveksamt både för att bokens innehåll kunde vara vågat och för att verksamheten inte var produktiv. Kanske får man vänta till 1800-talet innan alltfler kvinnor uttrycker sin ovilja inför det ständiga handarbetet och några av dem i stället gömmer sina manuskript i en av sybordets många lådor.

Stora delar av det vardagsliv Ilmakunnas skildrar är traditionellt fördelat mellan män och kvinnor. Åsikten att det är passande att öva flickor i syslöjd och pojkar i träslöjd har ju levt kvar långt in i våra dagar. På 1700-talet lärde sig unga flickor att sy redan i femårsåldern, medan gossarna lite senare fick ägna sig åt träslöjd. Johan Gabriel Oxenstierna är uppenbart förtjust över den svarv han i 16-årsåldern får som gåva av sin morbror. Han samlar små träbitar och hävdar i sin dagbok att han med stort nöje svarvar nästan varje dag sedan han avslutat sina studier. Han erkänner också att han blir på mycket dåligt humör när han misslyckas. Men glädjande nog redovisar Ilmakunnas att det också fanns undantag och överklivningar. Oxenstierna intresserade sig senare i livet även för syslöjd. Han tyckte om att rita broderimönster och knyppla spetsar och han lärde sin son Göran att sy redan som liten. Att förmågan att sy kunde ge en man tillträde till kvinnornas krets och erbjuda möjligheter till intima samtal och stillsam flirt omtalar Carl Johan Aminoff i sina memoarer. Sömnaden var i bästa fall en kär plikt för kvinnorna men avgjort ett frivilligt valt nöje för männen.

Faktum är att jag inte hittade några sysslolösa personer alls i Johanna Ilmakunnas vackra volym Flitiga och sysslolösa, möjligen några som arbetade långsammare och mer motvilligt än andra. Särskilt flitig har Ilmakunnas naturligtvis varit själv och hennes intresse för materiell kultur bidrar även till att göra bokens bildmaterial både informativt och estetiskt tilltalande. Hon har hämtat många originella bilder ur svenska och finska arkiv, men också från samlingar i Amsterdam och New York. När jag hastigt bläddrar igenom boken en sista gång ser jag hur ofta kvinnorna sticker fram sina vackra skor, eller åtminstone tåhättorna, under de vida kjolarna. Det finns mycket att upptäcka i Johanna Ilmakunnas bok om det adliga vardagslivet på 1700-talet.