Auktoritär försvarare av mänskliga rättigheter

I takt med att traditionella partier och deras företrädare förlorar inflytande finns det all anledning att studera hur de en gång i tiden fick folklig förankring. En folkkär representant för det förra sekelskiftets demokratiska nationsbyggande var Georges Clemenceau (1841–1929). Han är kanske mest känd som hårdför regeringschef under första världskrigets slutskede. Men Clemenceau var också en progressiv mittenpolitiker med rötter i den franska vänstern. Ideologiskt slogs han både mot radikala vänsterpolitiker och den konservativa högern. Denna position har bidragit till ett ointresse för hans ideologiska eftermäle, men förmågan att samla en nation kring ett gemensamt politiskt projekt är i dag mer aktuellt än någonsin, särskilt för politiker som från mitten försöker utmana missnöjesyttringar på båda ytterkanterna.

Med denna statsmans politiska gärning formades också det Europa som växte fram ur världskrigets ruiner. Clemenceau var en av få stora politiker som under kriget faktiskt lämnade skrivbordet och var nere i skyttegravarna nära fronten för att skaffa sig en egen uppfattning om vad de franska soldaterna genomled. Som regeringschef 1917–20 (även 1906–09) hade han som föresats att fortsätta kriget tills fienden var besegrad. Med stora mänskliga uppoffringar lyckades han slutföra uppgiften och samla nationen under denna kris. Clemenceau var dessvärre också en av de högst ansvariga för Versaillesfredens misslyckande genom orimliga och oförsonliga krav mot Tyskland. Med Versaillesfreden skapades en grogrund för den tyska revanschismen.

Det finns därför flera skäl att återvända till denne politiska ledare som fick smeknamnet Tigern på grund av sin skoningslösa stil som oppositionspolitiker. Mats Krantz, med bakgrund i bryggerinäringen, har författat en läsvärd biografi över denne inflytelserike statsman, publicist och läkare. Clemenceau var med när den tredje republiken (1870–1940) etablerades och spelade under ett halvt sekel en central roll för dess utveckling, dramatiska decennier som speglas i denna biografi.

Född i en borgerlig familj i Vendée i västra Frankrike vid Atlantkusten studerade han medicin liksom sin far, farfar och farfarsfar. Det är också utmärkande för många radikaler under denna tid att de var naturvetenskapligt skolade. Under resor i England och USA tog han tidigt del av socialdarwinistiska tankegångar som utmanade kyrkans världsbild och moraluppfattning. Medicin var för Clemenceau en i högsta grad politisk vetenskap för att förbättra hälsotillståndet i landet och lyfta människor ur fattigdom. Men samtidigt som Clemenceau bejakade det moderna samhällets ökade sociala anspråk hade han livet igenom en fot kvar i 1800-talets politiska kultur. Att duellera var till exempel för honom fullkomligt normalt, och han kom att delta i 22 sådana hedersuppgörelser genom livet, ingen med dödlig utgång.

Det är också ur ett 1800-talsperspektiv som man ska förstå Clemenceaus starka och i högsta grad stridbara republikanska övertygelse. I europeisk historieskrivning utgör franska revolutionen en gränsdragning mellan det gamla samhället och utvecklingen av en ny politisk kultur som är associerad med demokratin. Men något som ofta glöms bort är att det franska kungahuset inte försvann från den politiska scenen med revolutionen och med giljotineringen av Ludvig XVI. Åren 1814–1830 styrdes landet av den bourbonska monarkin. Den följdes av julimonarkin och senare Napoleon III:s kejsardöme. Det var egentligen först 1870 som revolutionens republikanska ideal fick en varaktig institutionell stabilitet. Under de första decennierna som Clemenceau var verksam, var emellertid konstitutionen fortfarande bräcklig, vilket inte minst visar sig när de så kallade boulangisterna (en föregångare till dagens populister) var nära att göra statskupp 1889 eller genom de starka reaktionära stämningar, som kom upp till ytan under Dreyfusaffären. Dessa erfarenheter av fortsatt kamp mot den gamla världsordningen av privilegium, rojalism och kyrklig makt var helt avgörande för den generation republikaner som Clemenceau representerar; att slå vakt om revolutionens landvinningar var ett mål i sig.

I samband med det fransk-tyska kriget 1870–71 utnämndes Clemenceau till borgmästare i Montmartre, vid denna tid ett slumkvarter i Paris där han också verkat som fattigläkare. Den blivande premiärministern fick hantera den tyska ockupationen, organisera det militära motståndet och konfrontera den revolutionära Pariskommunen. Det sistnämnda politiska experimentet kunde han känna viss sympati för, även om dess radikalitet var honom främmande. Med dessa erfarenheter klev den blott 30-årige fattigläkaren in i den franska politikens centrum och blev snart invald i franska parlamentets andra kammare. Clemenceau var involverad i alla kommande samhällsförändringar – särskilt med sin giftiga penna. Läkaryrket fick snart ge plats för den publicistiska verksamheten. Han startade 1880 tidningen La Justice som försvarade revolutionens idéarv och demokratins landvinningar och spelade en betydelsefull roll i sekelslutets idédebatt.

Den blivande premiärministern var också en central gestalt i det blomstrande kulturlivet under La belle époque. Clemenceau umgicks hellre med kompositörer och konstnärer än med politiker och spelade en viktig roll för bland annat Claude Monet, som han utvecklade en djup vänskap med. Själv hade Clemenceau också litterära ambitioner, men liksom han i det politiska livet inte var någon ideologisk förnyare fick hans första och enda roman av liknande skäl ett svalt mottagande. Den inflytelserike konservative författaren Maurice Barrès lakoniska kommentar om detta romanförsök är talande: ”Clemenceau saknar inget för att bli en succéförfattare utom det faktum att han inget har att säga.” Han gav också ut en del essäböcker som i dag inte är särskilt lästa.

Clemenceaus styrka låg snarare i det mindre formatet: politiska tal, det oändligt stora antal tidningsartiklar och oförglömliga kommentarer som slapp ur honom i olika sammanhang och som Krantz har haft den goda smaken att citera rikligt. Dessa fördjupar bilden av en man som även i djupt allvarliga sammanhang behöll sin humor och avväpnande ironi. När han med nöd och näppe överlevde ett politiskt mordförsök 1919 med allvarliga skador, yttrade han till exempel följande om attentatsmannen: ”Vi har just vunnit det mest fruktansvärda kriget i historien och så finns det en fransman som missar sitt mål sex gånger av sju på nära håll. Klart att mannen ska straffas för vårdslöst resande av livsfarligt vapen men också för att han är en usel skytt.”

Frispråkigheten gjorde honom populär, men ännu mer hans principfasthet och högt ställda ideal. Han stod för religiös tolerans, en sekulär stat och lade stor vikt vid medborgerliga rättigheter. Till skillnad från stora delar av vänstern under denna tid motsatte han sig kolonialismen av humanitära skäl. Politiskt kan Clemenceau i vår tid jämföras med den liberalt sinnade delen av socialdemokratin. Samtidigt hade han en auktoritär sida som grundade sig i 1800-talets politiska oroligheter. Som premiärminister lade han inte fingrarna emellan när det gällde dem som tummade på det republikanska samhällets grundprinciper. Det var ingen mindre än Clemenceau som skapade den säkerhetspolis som i dag har fullt upp med terrorhot i landet. Kulturradikalismen och värnandet av mänskliga rättigheter till trots motsatte han sig kvinnlig rösträtt av rädsla för att det skulle gynna konservativa katolska strömningar.

Dessa sidor bidrog till att gemene man uppskattade honom och han hade ett okonstlat sätt att möta folk från lägre samhällsklasser som andra politiker saknade. När Clemenceau besökte fronten under kriget var han till exempel mer intresserad av soldaterna än av befälen. Vid ett tillfälle tryckte en menig soldat en bukett blommor plockade på slagfältet i hans famn. Gåvan berörde premiärministern djupt och när han gick bort ett decennium senare följde den torkade buketten enligt hans egen önskan med i kistan.

Krantz biografi är underhållande och innehåller ett rikt persongalleri av färgstarka levnadsöden från perioden som passerar revy. Det finns naturligtvis tillkortakommande i detaljer och även vissa historiska skeenden har tecknats väl flyhänt. Framför allt saknas kritiska perspektiv på Clemenceaus gärning. Här hade Krantz kunnat använda den franske historikern Michel Winocks uppmärksammade biografi från 2007, men av litteraturlistan att döma har den inte legat till grund för framställningen. Det hindrar inte att Krantz bok är en utmärkt populärvetenskaplig introduktion till en politiker vars gärning håller på att omvärderas. För trots ett stort inflytande och popularitet under sin samtid blev Clemenceau aldrig någon ikon inom vänstern såsom Léon Blum. Clemenceaus inställning till kriget, motvilja till strejker och mer radikala kollektiva lösningar stod i vägen. Han var i första hand en förvaltare av republikanska samhällsideal och inte en förnyare.

Men nu håller något på att hända. Intresset för Clemenceau har vuxit i Frankrike. Den tidigare socialistiske premiärministern Manuel Valls hänvisar gärna till Clemenceau – de delar inte minst samma intresse för säkerhetspolisen. Även Emmanuel Macron har visat sina sympatier när han symboliskt besökte Clemenceaus familjegrav i Vendée i fjol. Det verkar onekligen som om pragmatismen, patriotismen och principfastheten tillmäts allt större betydelse i dagens politiska landskap. Då passar Tigern från Vendée bättre som historisk referens än utopiska tänkare som förordat klasskamp eller idéer som innebär att staten försvagas. Clemenceau visar att det går att kombinera höga ideal, politisk vrede och ett stort mått av verklighetsförankring. Inte minst i orostider finns en efterfrågan på sådana tigrar inom politiken.

Publicerad i Respons 2017-4