Även den svenska historien har en historia

I sitt klassiska enbandsverk, Sveriges historia (1943), karaktäriserade Ingvar Andersson historien som ”alla krafters spel”. Det är ett perspektiv som också gäller i Norstedts stora satsning på en svensk historia i åtta band. Sex av dem har redan utkommit, varav de två senaste recenseras i detta nummer av Respons. Detta historieverk kan ses som ett försök att återupprätta syntesen och den berättande framställningen som vetenskaplig genre. Alf W. Johanssons inledande artikel ger en tillbakablick på ”Sverigehistoriernas” historia. Han påpekar att syntesen är något mera än bara en sammanställning av redan uppnådda resultat. Det är en genre som kräver självständig tolkning och gestaltningskraft. Ekonomihistorikern Lars Magnusson pläderar i sin avslutande essä för behovet av tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig historisk syntes.

Historiker ställs ibland inför frågan om historieämnets nytta. Då gäller det att inte darra på manschetten: i det sekulära samhället har historien ersatt Gud som världsförklaring. Historia är människans famlande försök att förstå förändring och utveckling. Det är ur historien som vi har att pressa fram meningsbärande berättelser till vår uppbyggelse. Tillspetsat uttryckt: allt som inte är historia är lögn – eller religion. Till och med en sten är historia, fast det tar lång tid att upptäcka det. Historia är det centrala ämnet kring vilket de andra ämnena inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga sfären grupperar sig. Ett samhälle som inte vårdar sin historia tappar orienteringen. Den politiska historien bär upp demokratin. När det ibland hävdas att denna typ av historia marginaliserats finns det anledning att känna oro. Att övertyga andra kulturer om något som kallas demokrati om man själv inte har någon historiskt grundad uppfattning i frågan är hyckleri.