Även den svenska historien har en historia

I sitt klassiska enbandsverk, Sveriges historia (1943), karaktäriserade Ingvar Andersson historien som ”alla krafters spel”. Det är ett perspektiv som också gäller i Norstedts stora satsning på en svensk historia i åtta band. Sex av dem har redan utkommit, varav de två senaste recenseras i detta nummer av Respons. Detta historieverk kan ses som ett försök att återupprätta syntesen och den berättande framställningen som vetenskaplig genre. Alf W. Johanssons inledande artikel ger en tillbakablick på ”Sverigehistoriernas” historia. Han påpekar att syntesen är något mera än bara en sammanställning av redan uppnådda resultat. Det är en genre som kräver självständig tolkning och gestaltningskraft. Ekonomihistorikern Lars Magnusson pläderar i sin avslutande essä för behovet av tydligare kriterier för vad som är en vetenskaplig historisk syntes.

Historiker ställs ibland inför frågan om historieämnets nytta. Då gäller det att inte darra på manschetten: i det sekulära samhället har historien ersatt Gud som världsförklaring. Historia är människans famlande försök att förstå förändring och utveckling. Det är ur historien som vi har att pressa fram meningsbärande berättelser till vår uppbyggelse. Tillspetsat uttryckt: allt som inte är historia är lögn – eller religion. Till och med en sten är historia, fast det tar lång tid att upptäcka det. Historia är det centrala ämnet kring vilket de andra ämnena inom den humanistiska och samhällsvetenskapliga sfären grupperar sig. Ett samhälle som inte vårdar sin historia tappar orienteringen. Den politiska historien bär upp demokratin. När det ibland hävdas att denna typ av historia marginaliserats finns det anledning att känna oro. Att övertyga andra kulturer om något som kallas demokrati om man själv inte har någon historiskt grundad uppfattning i frågan är hyckleri.

Den svenska historieskrivningen har – liksom i andra länder – i huvudsak haft nationell inriktning. Först var den kyrkans historia, men så småningom framträdde den politiska centralmakten som det nav kring vilket historien formades. Historiens uppgift blev att skapa identitet, sammanhang och samhörighet. Den blev också ett led i individens karaktärsdaning vid sidan av den kristna läran. Den skapade även grund för kollektivt handlande, en tendens som når sin höjdpunkt under 1800- och 1900-talet. Att samla kunskap och ge översikter över nationalstatens utveckling har varit historieskrivningens centrala uppgift. I Danmark och Norge fanns sådana översikter redan från 1200-talet, i Sverige dröjer det till 1400-talet innan vi får en historisk översikt skriven av en namngiven historiker (Ericus Olai). Redan under 1500-talet får den svenska stormaktsdrömmen sin formulering i den så kallade gotiska myten – föreställningen att Roms erövrare, goterna, härstammade från Skandinavien. Att erövra kontinenten var således endast att återta vad som en gång varit vårt. De märkliga bröderna Johannes och Olaus Magnus utvecklade den götiska historiemyten (Johannes) och skapade dess första kulturhistoria (Olaus).

1600-talet blev i mycket det antikvariska samlandets tid, ett land måste vårda sina kulturella lämningar. Ett slags samhälleligt historiemedvetande uppstod. Antikvitetskollegium inrättades 1667. Liksom bland människorna gällde det för länder att ha en aktningsbjudande antavla. Att publicera historiska källor blev en central uppgift vid sidan av historieskrivandet. Tysken Johannes Loccenius skrev redan på mitten av 1600-talet en svensk historia men den var författad på latin. Det är först med Olof von Dalin (1708–1763) som vi får en mera omfattande historia på svenska, Svea rikes historia 1–4 (1747–1762). Med Dalin sker en frigörelse från de gotiska spekulationerna. Denna linje fortsattes av Sven Lagerbring (1707–1787) i Lund, som också skrev en Swea rikes historia i fyra band (1769–83), som dock inte nådde längre än till 1400-talet.

Som den moderna historieforskningens portalgestalt framställs ofta Erik Gustaf Geijer (l783–1847), men han var en intuitivt lagd historiker-filosof, egentligen föga representativ för den empiriska arkivforskning som präglade 1800-talet. Dess stora namn, F.F. Carlsson (1811–1887), C.G. Malmström (1822–1912) och C.T. Odhner (1836–1904), strävade var och en på sitt område efter att skapa den stora nationella syntesen för Sveriges historia grundad på primärt källmaterial. Mellan syntes och arkivforskning fanns ingen motsättning. Odhner skapade med sin Fäderneslandets historia en lärobok för skolan som kom att användas till långt in på 1900-talet.

Att skriva Sveriges historia tenderade att bli en uppgift för populärhistoriker.

Under senare hälften av 1800-talet genomgick historieskrivningen en professionaliseringsprocess, den blev ett yrke som krävde särskild utbildning. Historia blev framför allt arkivforskning. Detaljstudium av enskilda händelser i kronologisk ordning blev historievetenskapens kännetecken. Man kan tala om en ”faktapositivism” som ibland närmade sig det rent deskriptiva. Specialundersökningen, inte syntesen, blev den centrala vetenskapliga framställningsformen. Överblicken, orienteringen, hotade att gå förlorad i specialundersökningarnas labyrinter. ”Massan av detaljundersökningar och specialundersökningar hotar att omintetgöra öfversikten …[och] undanskymma de stora historiska synpunkterna och problemen”, klagade den ledande historieprofessorn Ludvig Stavenow redan i början av 1900-talet. Att skriva Sveriges historia tenderade att bli en uppgift för populärhistoriker.

Denna tendens förstärktes genom det starka inflytande som den radikala källkritiken (den så kallade weibullianismen) fick i Sverige. Men även historiska specialister kunde samla sig till översiktsverk. Mellan 1903–10 utkom en Sverigehistoria i tio band under ledning av riksarkivarien Emil Hildebrand, där ett flertal specialister medverkade. En ny upplaga om sexton band som började utkomma 1915 tog trettio år att fullborda. Där medverkade exempelvis lundaprofessorn Gottfrid Carlsson (1887–1964) med ett band (1941) om perioden 1389–1448, som kan sägas vara en syntes byggd på ett livs arkivforskningar. Som den store popularisatorn framträdde Carl Grimberg (1875–1941), som med sitt arbete Svenska folkets underbara öden, elva band, varav två supplementband (1913–37), mer än någon annan bidragit till att föra ut både Sveriges historia och den nya forskningens resultat till svenska folket (redan i första bandet refererar han utförligt Lauritz Weibulls omvärdering av slaget vid Svolder). Grimberg var en patriotisk historieskrivare, men inte någon förbenad konservativ, han ville med sitt arbete stärka den svenska nationalkänslan efter ”debaclet” 1905 (unionsupplösningen). Han var klart marknadsinriktad. Verket skulle ha ett lågt pris för att kunna konkurrera med de så kallade 25-öresskrifterna som folkläsning. Det lyckades han i hög grad med. Hans verk nådde redan under mellankrigstiden upplagor nära 100 000 exemplar.

”Weibullarnas” syn på syntesen som en genre som låg skönlitteraturen nära gjorde att många professionella historiker undvek den berättande framställningsformen av fruktan för att räknas till popularisatorernas skara. Situationen räddades delvis av lundahistorikern Ingvar Andersson (1899–1974), som i vredesmod över en utebliven professur lämnat det akademiska livet redan 1938. Han utgav 1943 ett enbandsverk om Sveriges historia (ursprungligen utgivet på danska) som blev en väldig succé och som i brist på mera strikt vetenskapliga framställningar kom att fungera som grundlärobok även på akademisk nivå. Här framträdde en bredare syn på historien. Historia, skrev han i förordet, ”bör innesluta alla krafters spel”. Vid sidan av den politiska historien trädde det sociala livet, ekonomin och kulturen fram.

Det dröjde till 1962 innan universitetsundervisningen fick en lärobok skriven av ledande akademiska historiker. Det var den så kallade Carlsson-Rosén, vars första band (tiden fram till 1718) var författat av en ledande medeltidshistoriker (Jerker Rosén, 1909–1976), det andra bandet av en socialhistorisk pionjär (Sten Carlsson,1917–1989). Dessa två band blev sedan föremål för en förlagsmässig exploatering genom att de fick bilda grundtexten i en Sverigehistoria om tio band utgiven av Bonnier förlag (senare upplaga femton band). Här har all översiktlighet gått förlorad genom ett överflöd av bilder och specialuppsatser, som gjorde att verket närmade sig encyklopedin.

Antologin har blivit en vanlig akademisk framställningsform, ofta försedd med en övergripande titel, men i realiteten en löst fogad uppsatssamling. Stora översiktsverk framträder numera vanligtvis i antologiform. Det gäller exempelvis den värdefulla serien Signums kulturhistoria, 1–8, redaktör Jakob Christensson, 2004–2009. Dessa verk har karaktären av pusseldeckare. Läsaren tillhandahålles ett antal pusselbitar, helheten får han/hon själv lägga ihop.

Den akademiska historieforskningen mottog på 60- och 70-talet impulser från samhällsvetenskaperna vilket bidrog till dess fjärmande från offentligheten, även om den ibland kunde finna öppningar genom bokklubbar som Clio. Det sug efter historia, som sekulariseringen och förlusten av den lugna blicken mot framtiden skapat, har öppnat en väldig marknad för populärhistoria. Någon skarp gräns mellan vetenskaplig historieskrivning och ”populärhistoria” finns emellertid inte, eftersom båda vanligtvis använder sig av ett språk som i princip är tillgängligt för en allmänbildad läsare.

Synteser är inte längre knutna till centralmaktens historia utan kan skrivas i form av lokalhistoria, europeisk historia, globalhistoria, kvinnohistoria, kulturhistoria, modernitetshistoria etcetera. Syntesen har dock inte återvunnit sin ställning som historievetenskapens krona, utan ses fortfarande som en typ av sammanställning av redan vunna resultat. Detta är en betydande förenkling. I syntesen sätts specialforskningens resultat in i en ny kontext som ändrar den ursprungliga innebörden. En verklig syntes är en självständig övergripande tolkning, som kräver gestaltningskraft. Norstedts Sveriges historia, som hittills utkommit i sex band, varav två recenseras i detta nummer, representerar ett försök att återupprätta både den berättande framställningsformen och syntesen som vetenskaplig genre. Den fragmentisering av historien som utmärkte det bonnierska projektet är övervunnen. Förlaget har motstått frestelsen att redigera sönder framställningen, texten är lätt att följa. Ingvar Anderssons ord om historia som alla krafters spel gäller. Däremot kan ”tillgängligheten” bli något av ett problem: sjätte bandet väger över två kilo vilket omöjliggör läsning i liggande ställning för alla utom tyngdlyftare.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.

Publicerad i Respons 2012-3