Avfärdar myten att 68:orna gått från vänster till höger

Få årtal är så mytomspunna och känsloladdade som 1968. Året 1968 – eller snarare den tidsperiod som sträcker sig från mitten av 1960-talet till senare delen av 1970-talet – är älskat och hatat. Allting var i rörelse. Men åt vilket håll utvecklade sig rörelsen – och varför?

Många förknippar 1968 med individualiseringens genombrott och ett nedrivande av industrisamhällets föråldrade och förtryckande auktoriteter. Året symboliserar en strävan efter ökad jämlikhet, kvinnors rättigheter och individens frihet att själv välja sin livsstil. Globaliseringen innebär att de svenska folkhemsfönstren på allvar öppnas mot omvärlden. Vietnam är plötsligt nära och kampen mot apartheid i Sydafrika och Rhodesia angår också oss. 1968 innebär ett befästande och kanske till och med en framflyttning av de positioner som erövrats redan 1789.

Men andra förknippar 1968 med antidemokratiska tendenser där en auktoritär vänster dominerar samhällsdebatten och kommunistiska förtryckarregimer stryks medhårs eller åtminstone möts med aningslös naivitet. Auktoritetsnedrivningen skapar otrygghet för den enskilda människan. Utbildningsväsendet politiseras och skolan fylls med flum. Individualiseringen tar sig uttryck i narcissism och en osund kollektivism skapar nya former av förtryck.

De starka känslor som väcks av årtalet 1968 riktar sig också mot den generation av unga människor som bar upp alla demonstrationer, protestaktioner och politiska möten under denna tid. Vilka var de egentligen? Var de aningslösa idealister som ägnade dagar och nätter åt ett solidaritetsarbete som sällan eller aldrig bar frukt? Eller var de undersysselsatta studenter som förverkligade sig själva genom att virvla runt på gator och torg och protestera mot den rådande ordningen? Eller var det en generation av politiskt medvetna unga män och kvinnor, framkallad av samhällsförändringar och globalisering, och som genom sina aktiviteter satte avtryck i samhället på ett sätt som ännu präglar vårt sätt att leva tillsammans? Och var tog de alla vägen?

I ett unikt historisk-sociologiskt projekt har professorerna Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg tillsammans med sina medarbetare följt och intervjuat ett antal av alla dessa aktivister under årens gång. Projektet tog sin början i december 1968 i samband med en demonstration i Lund mot Aseas dammprojekt vid den konstgjorda sjön Cabora Bassa i den dåvarande portugisiska kolonin Moçambique i södra Afrika. Författarna intervjuade 40 av demonstrationsdeltagarna i syfte att ge allmänheten ”en rättvisare bild” än mediebilden av vilka demonstranterna var och vad de representerade. Resultaten presenterades i boken Demonstranter – En sociologisk studie (Svante Lundberg, Sven-Axel Månsson & Hans Welander, PAN/Norstedts, 1970).

År 1986 tog författarna nya tag. Av de 40 personer som ursprungligen intervjuats kunde och valde 36 att medverka igen. Denna gång följdes intervjuerna av boken 68:or – En politisk generation (Svante Lundberg, Symposion, 1993). Boken följde samma struktur som föregångarna. Först presenteras utförliga intervjuer med fyra svarspersoner och därefter analyseras teman och mönster i svaren som helhet.

Och nu – mer än ett halvsekel efter de första intervjuerna – publicerar Sven-Axel Månsson och Svante Lundberg boken Den politiska generationen – Kontinuitet och förändring 1968 – 2018. Boken baseras på intervjuer med 30 av de personer som varit med ända sedan 1968. ”Är detta en av Sveriges längst pågående sociologiska studier?”, frågar författarna retoriskt. Deras svar på frågan blir: ”Ja, förmodligen”.

De tre böckerna utgör tillsammans ett monumentalt tidsdokument. Redan det flygblad med inbjudan till demonstranter att medverka i undersökningen som författarna delade ut till deltagarna i manifestationen 1968 synliggör stämningslägen och tidsanda:

Kamrat! Tycker du liksom vi att massmedia ger en vanställd och ofta hatfylld bild av demonstranter? […] Tycker du också att allmänheten behöver få en rättvisare bild, och därmed också större förståelse för den politiskt medvetna ungdomen? Denna undersökning har startats just i detta syfte av Studiegruppen i revolutionssociologi, som består av sociologistudenter vid Lunds universitet.

Boken Den politiska generationen målar med breda penseldrag. De forna aktivisterna – en del är fortfarande aktivister – får svara på frågor om kontinuitet och förändring. Vad har bestått och vad har förändrats i deras sätt att se på världen och att leva sina liv? Vilka lärdomar har de fått och åt vilket håll pekar deras moralisk-politiska kompass i dag? Har de kvar sina ideal?

Svaren skiftar, förstås. Författarna är försiktiga med att identifiera mönster i materialet. Men en del tendenser bryter fram. De som från början var mest aktivistiska är också de som gjort de skarpaste politiska omsvängningarna – från vänster till höger. Men de flesta har behållit sin vänsteridentitet, även om de blivit mer reformistiskt sinnade med åren. Flera har blivit socialdemokrater, några har varit socialdemokrater hela tiden.

1968-rörelsen framställs gärna som ett auktoritetsuppror. Men i dag är det flera av deltagarna som kan se – och tar avstånd från – auktoritära strömningar som präglade delar av deras egen rörelse. Få känner någon ”skuld” för sina ställningstaganden eller vill acceptera kritiken för att 1968-rörelsen inte var tillräckligt stark i sitt avståndstagande från kommunistiska diktaturer. Kritiken mot rörelsen uppfattas fortfarande ha haft ”extremistiska drag” och varit alltför USA-positiv.

Sakfrågorna har också förändrats. I slutet av 1960-talet var det socialism, klasskamp och anti-imperialism som stod i förgrunden. I dag är det främst klimatfrågorna och kampen för jämställdhet som engagerar de intervjuade.

Författarna betonar att många av intervjupersonerna fortfarande hyser en stark känsla av att tillhöra en generation ”som varit banbrytande i samhället” och som trots samhällsförändringarna ”hållit fast vid sina grundläggande politisk-moraliska värderingar”. Sista ordet i boken ges till en intervjuperson som gestaltar kontinuiteten i många av intervjupersonernas verklighetsuppfattning och självbild: ”Det är rätt att göra uppror, både rätt och nödvändigt, inte bara i förgången tid eller någon annanstans, utan här och nu […] Det är bara att se sig om!”

Få känner någon ’skuld’ för sina ställningstaganden eller vill acceptera kritiken för att 1968-rörelsen inte var tillräckligt stark i sitt avståndstagande från kommunistiska diktaturer.

Bokens – och hela bokprojektets – styrka ligger i författarnas förmåga att låta intervjupersonerna gestalta hur samhällets politiska skiljelinjer utvecklats från mitten av 1960-talet fram till i dag. Boken bidrar också till att synliggöra 1968-generationens heterogenitet. Författarna har ibland svårt att identifiera mönster och de mönster som finns blir ibland svaga eller motsägelsefulla. Det går förstås inte att dra alltför långtgående slutsatser av en intervjuserie på 30 personer, utvalda ur en specifik demonstration vid ett enskilt tillfälle i Lund i december 1968. Men bredden i svaren bidrar ändå till att avfärda en del myter om 1968-generationen, till exempel att denna generation gått från att vara vänster till att bli höger eller att de inte behållit sitt politiska engagemang.

Ska jag lyfta fram några rader som jag tycker bäst gestaltar projektets sammanfattande bedömning av den enskilde 68-aktivisten blir det från mellanboken 68:or (s. 61) och som författarna själva också citerar:

De flesta jag känner som jag karaktäriserar som 68:or, alltså människor som är äkta radikaler, det är folk som ville någonting med sina liv och som blev lärare, bibliotekarier, socialarbetare och liknande. De har alltså jobb där man kan ha en viss autonomi, och de vill inte ställa upp i en hierarki. De har inte gått på och gjort maximal karriär i något system.

Däremot är det synd att författarna inte på ett mer kraftfullt sätt relaterar sin unika studie till de teorier som finns om 1968-generationen och grunderna för auktoritetsupproret. Jodå, här finns en analys av begreppet ”politisk generation”, främst med hänvisningar till Karl Mannheims tankar om betydelsen av kollektiv identitet och gemensamma erfarenheter. Men varför utbröt auktoritetsupproret just där och då? För att knyta an till Robert Inglehart: hur mycket påverkades denna ”politiska generation” av en uppväxt präglad av fred och stark materiell tillväxt, vilket i sin tur uppmuntrade post-materiella värderingar i frågor om livsstil och hållbar utveckling? Vilken roll spelade utbildningsexplosionen vid denna tid, och hur bidrog studentlivet och dess fria aktiviteter till anti-auktoritära stämningslägen? Hänger 1968-rörelsen samman med att den ekonomiska tillväxten under 1960-talet började avta i västvärlden, samtidigt som de politiska institutionerna visade tecken på stagnation, vilket bidrog till att urholka legitimiteten i det ekonomiska och politiska systemet. Industrisamhället fasades ut. Den kommunikationsteknologiska utvecklingen främjade Individualisering och globalisering. Nya sociala och politiska skiljelinjer växte fram och nya sociala grupper började mobilisera politiskt.

Om dessa samhällsförändringar och dess betydelse för 1968 har författarna inte så mycket att säga – eller de väljer åtminstone att inte säga så mycket. Inte heller finns här några internationella jämförelser över hur 1968-rörelsen utvecklade sig i Sverige jämfört med andra ställen i världen. Eller hur vi, givet 1968-rörelsens landvinningar, ska förstå de nutida framgångarna för högerpopulistiska, nationalkonservativa rörelser i Sverige, i Europa och på andra håll i världen.

Det är litet synd. Jag tror att författarna hade kunnat säga intressanta saker även här, och därigenom givit 1968-rörelsens aktivister en kontext som skänkt en djupare förståelse av 1968-fenomenet som helhet och om varför 1968 väcker så starka känslor än i vår tid.

Men kanske sparar författarna dessa reflektioner till en fjärde, avslutande bok. För varför sluta nu? Den politiska 1968-generationen hänger säkert gärna med ett varv till.

Publicerad i Respons 2021-4