Den nya utställningen på Deutsch-Russisches Museum i Berlin lyckas bidra till flera parallella diskussioner om historien i flera länder.
Historien regisseras alltid, inte sällan i realtid. Efter fruktlösa försök att få till en separatfred med de västallierade undertecknade generalöverste Jodl Tysklands villkorslösa kapitulation i det amerikanska militärhögkvarteret i Reims den 7 maj 1945. Stalin – som förväntande sig att den sovjetiska krigsinsatsen erkändes till fullo – fordrade dock att kapitulationen togs emot av Röda arméns härförare Zjukov. En ny ceremoni ordnades dagen efter, vilken också gått till historien som den officiella. Skådespelet sattes upp i en oansenlig officersmatsal i Berlin utkanter, varifrån den sovjetiska femte armén hade letts sedan april. När bläcket torkat och freden firats blev byggnaden säte för den sovjetiska militäradministrationen med ansvar för östra Tyskland. År 1967 förvandlades huset till ”Museet för det fascistiska Tysklands villkorslösa kapitulation i det stora fosterländska kriget 1941–1945”, en kultplats där ungdomen fick den sovjetiska krigsmaktens storslagenhet och DDR:s statsideologiska antifascism inpräntad i sig.
Efter den tyska återföreningen och det sovjetiska sammanbrottet beslutade Tyskland och Ryssland att omvandla anläggningen till ett gemensamt museum till minne av krigsslutet, vilket öppnades i anslutning till 50-årsfirandet 1995. Att utställningen baserades på den sovjetiska föregångaren och endast skyltades på tyska och ryska gjorde Deutsch-Russisches Museum främst till en angeläget för närmast socialistiskt sörjande. Tidigare i våras återöppnades museet efter ett omfattande renoveringsarbete. Nu finns engelska texter, men framför allt en helt ny permanent utställning, på plats.
Den som tar sig till den slumrande villastaden Karlshorst, tjugo minuter med pendeltåg från Berlins centrum, märker först inte mycket av museets förändringar. I parken står alltjämt sovjetiska pansarvagnar och artilleripjäser uppradade. Entrén leder rakt in i salen för kapitulationsundertecknandet, som 1967 rekonstruerades med kitschig filmrekvisita. Intill finns fortfarande det ”minnesrum” som lånat estetik och retorik från det stora sovjetiska segermonumentet i Treptower Park samt ett föga realistiskt diorama av stormningen av riksdagshuset. De bevarade inslagen ger inblickar i platsens minnespolitiska funktion, men tillmötesgår också behovet hos många ryska besökare att få hedra sovjetsoldaterna; framför huset finns färska kransar.
Hänsynen upphör dock på övervåningen där utställningen – framtagen av historiker knutna till de ryska, tyska, ukrainska och vitryska institutioner som utgör museets huvudmän – inleds med en belysning av situationen i första världskrigets skugga. Tyskland var en hårt straffad förlorare och skakades av inrikespolitisk oro. I Sovjet hade revolutionen gått överstyr. De båda staterna isolerades internationellt och sökte sig till varandra. 1922 undertecknades ett samarbetsavtal, mellan Moskva och Berlin fanns linjeflyg. Dock dominerade misstänksamhet och fiendskap, vilket visas med talrika exempel på den tyska antisovjetiska retorik, producerad av bland andra den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg, där revolutionsrädsla och rasism vävdes samman. Så lades legitimitetsgrunden för skaffandet av livsrum och råvaruresurser i öst, det utrotningskrig som utgör utställningens huvudtema.
Museet är därmed militärhistoriskt, men gräver varken ner sig i slaguppställningar eller visar upp vapen i ändlösa rader. Krigsförloppet går helt visst att följa, men framför allt som bakgrund till bärande beskrivningar av krigets konsekvenser för människans materiella och mentala livsbetingelser. Perspektivet visar att krigsforskningens kulturhistoriska vändning märks alltmer i museilandskapet.
Konkret medför det att soldatlivet bortom striden fångas. Skivsamlingar, sjukvårdutrustningar och konjakskupor flimrar förbi i montrarna. Föremålen, vilkas antal reducerats radikalt genom omgestaltningen, bidrar med autenticitet, men används framför allt för att accentuera viktiga aspekter av utställningen. I en centralt placerad monter hänger en ensam uniform som burits av en rödarmist tillfångatagen av tyskar. På glaset står 60 procent och 3, 3 miljoner att läsa: de relativa respektive absoluta dödstalen för sovjetiska soldater i tysk krigsfångenskap. Den enkla men effektfulla installationen gör – tillsammans med vittnesmål om vidriga förhållanden och redogörelser för organiserad lägersvält och avrättningsorder – de annars så abstrakta talens fasa förnimbar.
Från tyska soldater finns däremot en miljon privatfoton bevarade, av vilka många voyeuristiskt registerar egna och vänners skändligheter.
Den kulturhistoriska ansatsen ger även civilbefolkningen en framskjuten position i utställningen. Livet i det belägrade Leningrad skildras, liksom de kvinnor som av tyska förband tvingades ut i träsk för att markera minor med sina kroppar. Utrymme ges också till det handfasta utrotandet av judar och romer, offergrupper som sällan figurerar i sovjetisk och rysk minnespolitik. Framställningens kännbara kraft förankras i ett omfattande bildmaterial. Samtidigt förs en källkritisk diskussion kring hur krigsfotografiet användes för att bekräfta bilden av fiendes bestialitet. På den sovjetiska sidan tilläts endast propagandaavdelningen fotografera i fält. Från tyska soldater finns däremot en miljon privatfoton bevarade, av vilka många voyeuristiskt registerar egna och vänners skändligheter.
Att krigets verkningar nådde långt bortom fronten framgår av ett avsnitt om sovjetsamhällets mobilisering. Här redogörs för propagandan som skulle förmå befolkningen att uthärda hunger och hårda arbetsbeting, men också för repressionen. Särskilt vikt läggs vid tvångförflyttningarna av krimtartarer och andra nationella minoriteter vilka kollektivt klassades som kollaboratörer. Att på detta sätt betona det kommunistiska systemets destruktiva dynamik och beteckna Sovjet som en totalitär diktatur kan tyckas självklart, men bryter likväl mot den dominerande sovjetiska och ryska historieskrivning där gemensamma antifascistiska ansträngningar inte fått befläckas med regimens egen brutalitet. På systermuseet i Kiev presenteras exempelvis fortfarande propagandalögnen att Katyn-massakern utfördes av tyska förband.
Att de sovjetiska krigssåren ägnas långt mer utställningsutrymme än de tyska skulle kunna bokföras som tendentiös segrarhistoria, men är snarast följden av sakhistoriska faktum. Den största delen av kriget utkämpades i Sovjet (först i oktober 1944 nådde motoffensiven den tyska gränsen) och skördade 14 miljoner civila offer. De miljontals tyska krigsfångarnas öde skyndas dock förbi väl snabbt. Mer utförligt behandlas den tyska civilbefolkningens bördor och sovjetiska oförrätter under tredje rikets utdragna undergång. Det berättas om de våldtagna kvinnorna, vilka enbart i Berlin kan räknas till 100 000. Med utdrag ur rättegångsprotokoll görs dock gällande att de sovjetiska illdåden inte var sanktionerade av regimen utan en ohämmad hämnd för den tyska terrorn.
Resonemanget rymmer en position där framställningen av det tyska folkets fasor förutsätter att ondskan som utgick från det egna territoriet först erkänns. Utställningen griper på så sätt in i ett halvsekellångt och alltjämt pågående tyskt historiepolitiskt samtal. Omedelbart efter kriget omtalades endast dess allmänna vedervärdighet, förövarna förblev ansiktslösa och ansvaret möjligt att undslippa. Det krävdes ett radikalt generationsuppror för att få fart på de interna diskussionerna om Tysklands förintande förflutna. Självprövningen har varit lika smärtsam som imponerande och saknar internationellt motstycke.
För mindre än ett decennium sedan hade dock varken monumentet över Europas mördade judar eller Topographie des Terrors färdigställts i Berlin. Övergreppen på östfronten har, trots omfattande forskning, ännu inte fått fullt fäste i offentligenheten. Anledningen är antagligen att många vanliga hyggliga män här valde att bli bödlar, vilket försvårar den skuldförskjutning till ett fåtal nazistiska förbrytare som fortfarande kan framträda i samhällsdebatt och populärkultur. Förhållandevis tyst talas det också om de närmare tre miljoner ”ostarbeiter” som tvingades till Tyskland för att arbeta i krigsindustrin, vanliga hem och på gårdar samt om det faktum att straffarbetande Röda armé-soldater inte kan göra anspråk på tysk ekonomisk ersättning. Adresserandet av dessa aspekter har därmed särskild vikt.
Det är också relevant att relatera utställningen till rysk historieanvändning och minnespolitik. Den sovjetiska krigsberättelsen innehöll inledningsvis bara segrar och hjältedåd. I det kalla kriget fick ingen svaghet visas. Som en följd av avstaliniseringen började förlusterna och lidandet att omtalas offentligt under 1960-talet. På motsvarande vis gjorde glasnost-reformerna minnespolitiken mer mångsidig och konfliktfylld. Likväl har den sovjetryska historiekulturella kontinuiteten varit lika stor som utrymme för nyansering litet. Minnet av segern i det stora fosterländska kriget erbjuder en möjlighet att knyta an till sovjettiden utan att tematisera terrorn och är en viktig del av Putins nationella projekt. Där förträngs den misstänksamhet och dubbelbestraffning som drabbade de sovjetiska soldater som återvände från tysk fångenskap, vilket tillsammans med den alltjämt styvmoderliga behandlingen av veteraner och anhöriga diskuteras i ett avslutande avsnitt om krigets efterverkningar.
Förmågan att med forskningsförankrad och saklig historieförmedling bidra till i flera länder parallellt pågående meningsutbyten gör Deutsch-Russisches Museums nya utställning banbrytande i ett internationellt sammanhang, inte minst med tanke på museets bakgrund. Vän av ordning kan säkert finna den något oortodoxa dispositionen förvirrande. För egen del anser jag att de ständiga perspektivskiftena mellan stora sammanhang och enskilda öden, mellan ryskt och tyskt, sörjer för intresseväckande dynamik. Textskyltarna är kortfattade men imponerande informationsrika. Därtill finns gott om fördjupningsmöjligheter med audiovisuella medier. Man förnimmer kriget, med förnuft och känsla. Detta museum må ni besöka.
Fredrik Persson-Lahusen är fil. dr. i historia och kulturskribent
