Banbrytande studie om krig under vattnet

Få företeelser inom kriget till sjöss är så omskrivna och ändå så förhållandevis okända som minkriget, antingen vi talar om minering, minutläggning eller minröjning. Minor har ofta väckt uppmärksamhet i samtid och historieskrivning, men fokus har legat på deras konsekvenser – människoliven och fartygen som har gått till spillo. För den som vill veta mera om förutsättningarna för minkrig och hur det har bedrivits blir genast möjligheterna att hitta litteratur mera begränsade. Självklart finns det en omfattande fackhistorisk litteratur om minkrig i olika sammanhang, men den är delvis undanskymd och svårhittad. Mot den bakgrunden finns det anledning att tacksamt ta emot Gunnar Möllers massiva arbete om minkriget i Östersjön under det första världskrigets båda första år.

Författaren är marinofficer med mångårig erfarenhet av minvapnet, vilket visar sig inte minst när det gäller beskrivningarna av minmaterielens tekniska utveckling och vilka direkta konsekvenser den haft för nyttjandet av minor. Att det är viktigt med exakt positionering vid minutläggningen och att det är farligt med drivande minor som slitit sig från sina förtöjningar begriper säkert de flesta, men hur man hanterar sådana problem rent tekniskt och praktiskt, krävs det en expert för att förklara. De fortfarande återkommande nyheterna om fiskare som fått minor i sina nät eller minor från något av världskrigen som har slitit sig och drivit iväg understryker frågans aktualitet.

Bortsett från enstaka försök på 1600-talet kan man säga att tekniken att applicera sprängladdningar på fientliga fartyg under vattnet tog sina första stapplande steg under det amerikanska frihetskriget på 1770-talet. Den gängse bilden är dock att det moderna minkriget föddes under Krimkriget, men som Möller så riktigt påpekar spelade minkrigföring en viktig roll redan under det första dansk-tyska så kallade slesvigska kriget 1848-50. Det stora genombrottet för minkrigföring kom dock i och med det rysk-japanska kriget 1904-05, när inte bara ryssarna utan även japanerna led betydande fartygsförluster till följd av minsprängningar. Nu insåg man minkrigföringens offensiva potential, den var inte bara en defensiv metod.

Samtidigt ledde erfarenheterna också till försök i Haag 1907 att på olika sätt reglera minans användning i krig. Men den ”konvention om utläggning av submarina, självverkande minor” som antogs 1907 blev med naturnödvändighet luddig i en del formuleringar. Gunnar Möller själv lyfter fram stadgandet att den minutläggande parten skulle lämna information till sjöfarten ”så snart de militära kraven så tillåter”. Författaren frågar sig när de militära kraven, om alls, upphör under ett krig. Man kan också fråga sig om fredstida förberedelser, som till exempel de svenska minlinjer som under det kalla kriget lades ut i våra skärgårdar alls kan offentliggöras medan linjerna fortfarande är tänkta att användas? Då faller ju i princip hela idén med mineringarna.

Därmed närmar vi oss själva kärnan i minkriget. Vapensystemet är konstruerat för att skada och helst sänka motståndarens fartyg, men väl så viktig är den avskräckande effekten. Precis som blotta risken av att en eller flera ubåtar finns i ett farvatten, gör vetskapen om sannolika mineringar att en motståndare begränsas i sin rörelsefrihet. Man brukar i marin teori prata om ”fleet in being”, det vill säga att en sjöstyrka genom sin blotta existens och hotet om en insats verkar avskräckande och begränsar motståndarens aktiviteter. På ett liknande sätt fungerar den sannolika förekomsten av ett minfält.

Sådana effekter av minkriget blir särskilt tydliga i farvatten som Östersjön, där trånga segelleder och smala sund gör det lätt att skära av möjliga passager för fientliga fartyg. Exemplen är många: de danska sunden och inte minst Öresund, Finska viken, Ålandsförträngningen, Irbensundet in mot Rigabukten, Moonsundet mellan det estniska fastlandet och Ösel, viktiga partier av de svenska och finländska skärgårdarna. Förutom de många trånga passagerna är Östersjön förhållandevis grund, med ett djup som sällan överstiger 100 meter. Möjligheterna att skydda minlinjer med landbaserat artilleri på land bidrar ytterligare till den defensiva minkrigföringens stora potential i Östersjön.

Gunnar Möller beskriver dessa naturgeografiska förhållanden på ett pedagogiskt sätt, men kunde ha utvecklat resonemanget ytterligare i synnerhet när det gäller Finska viken in mot den ryska örlogsbasen Kronstadt och Sankt Petersburg, där sandbankar begränsar seglationslederna. Detsamma gäller för övrigt Öresund, vars farbara delar för fartyg med större djup är synnerligen begränsade och därmed förhållandevis lätta att minera. Det finns till exempel en orsak till att de svenska och danska flottorna genom historien har mötts i flera sjöslag söder om Sundet i Köge bugt, för det är bara där som större fartygsförband har kunnat formera slaglinje utan att riskera att gå på grund.

Mot denna bakgrund är det inte så konstigt att minkrigföringen blev den kanske viktigaste delen av sjökriget i Östersjön under det första världskriget. Tyskland och Ryssland hade förberett försvar av sina basområden (Kiel, Pillau, Libau/Liepaja, Kronstadt, Reval/Tallinn, Helsingfors med flera) och samtidigt planerat för angrepp på motståndarens baser. I synnerhet det ryska försvaret av inloppet till Finska viken med rader av minpositioner och de tyska försöken att tränga igenom dessa illustrerar väl vilka fördelar minkriget i Östersjön gav försvararen.

Möller ger en mycket detaljerad redogörelse för de olika insatserna under krigsåren 1915 och 1916, de två år när det fortfarande – innan det tsarryska sammanbrottet 1917 – fanns två relativt likvärdiga motståndare i Östersjön. I princip kan man säga att Tyskland var mest offensivt i sina försök att angripa, till exempel med minfällning, de ryska basområdena, medan den ryska marinen framför allt opererade i norra Östersjön och var mindre aktiv i den sydvästra delen som räknades som alltför farliga tyska hemmafarvatten.

Den tyska flottan kunde från sin huvudbas i Kiel ta sig ut i Nordsjön antingen via de danska sunden eller Kaiser Vilhelmkanalen (från 1948 kallad Nord-Ost-Kanal i Tyskland och Kielkanalen i många andra länder). Men efter den väldiga drabbningen mot den brittiska Royal Navy i Skagerackslaget stannade de tyska övervattensfartygen kvar i sina hemmahamnar. Då blev minor utanför Nordsjöhamnarna och i de danska sunden ett viktigt försvar mot befarade brittiska anfall.

Möllers bok är synnerligen detaljerad och gör skäl för beteckningen referensverk för sjökriget i Östersjön. En betydande mängd goda kartor bidrar förtjänstfullt till det omdömet. I bilagor förtecknas de tyska och ryska flottornas enheter och förband 1915 och 1916, liksom de mineringar som lades ut 1914 och 1915. Det mesta är medtaget utan att det breda perspektivet går förlorat i en djungel av detaljer. Men jag tror ändå att boken hade vunnit på en del referenser till händelser längre fram i tiden, som ytterligare hade kunnat belysa effekten av minor i samma farvatten: det estnisk-finska samarbetet på 1930-talet för att med minor och kustartilleri skära av inloppet till Finska viken, det följande finsk-tyska samarbetet 1941-44 i samma syfte, liksom den sovjetiska flottans reträtt från Tallinn till Kronstadt sommaren 1941, då minor släppta från tyska flygplan förorsakade svåra förluster.

Ett grundläggande problem i minkrigföringen är frågan när man ska minera och när man ska röja, beroende på de egna behoven, som ju allteftersom kan skifta i samma farvatten. Ett belysande exempel är det ständiga svenska intresset av att vid behov kunna spärra (med minor och ubåtar) Ålandsförträngningen så att inga fientliga sjöstridskrafter kommer upp i Bottenviken, samtidigt som vi behöver röja farleder för den civila fartygstrafiken till och från Norrlandshamnarna. Den problematiken var högaktuell redan under första världskriget.

Byggandet av Falsterbokanalen 1941 illustrerar svenska försök att komma undan en del tyska minfält utanför Skanör-Falsterbo. Förberedelser under det kalla kriget för att använda Danmarksfärjor för massiv minutläggning i Öresund illustrerar den andra sidan av samma mynt. Boken hade vunnit på en del resonemang utifrån sådana exempel från senare perioder kring problem som illustrerar minkrigets defensiva och offensiva sidor.

Dessa invändningar rubbar dock inte faktum att Gunnar Möller på grundval av en omfattande arkivforskning har skrivit ett välskrivet och grundläggande referens- och standardverk om minkriget i Östersjön under det första världskriget. Boken har ett betydande värde även för de läsare som inte är specifikt intresserade av det första världskriget.

Publicerad i Respons 2017-1