Basinkomst riskerar att undergräva välfärdsstaten

Oron för att robotar skulle göra många arbetslösa gjorde att debatten om en basinkomst återkom. Dessa farhågor har dämpats, åtminstone temporärt, men det finns andra skäl att diskutera för- och nackdelar med basinkomst. Den skulle kanske minska byråkratin kring arbetslöshet och höja livskvaliteten på en del sätt, även om många hävdar att vi behöver arbete för att känna mening och sammanhang. Men om basinkomsten riktar sig till alla blir den kostsam och går ut över andra delar av välfärdsstaten.

Frågan om basinkomst var i princip försvunnen i Sverige, när en diskussion om att robotarna tar våra jobb fick den att återkomma. Farhågan har funnits tidigare och har lett till olika förslag på en garanterad försörjning för dem som slås ut. Utgångspunkten för diskussionen har inte alltid varit att det finns för få jobb, utan ibland en mer utopisk tanke om hur mycket bättre livet vore om vi inte tvingades jobba. I debatten förekommer förslag om ersättningar som är så höga att det går att leva ett gott liv på dem, eller så låga att de knappt går att överleva på. En del förslag handlar om ett yttersta skyddsnät för långtidsarbetslösa, en del om en inkomst som betalas till alla och ytterligare andra om en grundtrygghet som snabbt fasas ut om man har andra inkomster.

Ordet medborgarlön har ibland använts om varianter där det offentliga står för en grundtrygghet och i gengäld kan kräva någon form av samhällstjänst. Sådana förslag har inte synts mycket i de senaste årens svenska debatt. Universal basic income är ett vanligare begrepp internationellt, och basinkomst kan därför vara att föredra på svenska. Timbro gav tidigare i år ut antologin Pengar för ingenting, som sammanfattar mycket av den debatt som funnits de senaste årtiondena. Den fungerar som medelpunkt för denna essä, men eftersom det är risken för teknologisk arbetslöshet som har återupplivat debatten finns det anledning att inleda med en bredare översikt över det området.

Det var kanske främst två publikationer för fyra–fem år sedan som fick medierna att skriva om robotar och basinkomst. Först kom en inflytelserik artikel av Carl Benedikt Frey och Michael Osborne 2013, i vilken en expertpanel fick bedöma vilka arbetsuppgifter som skulle kunna ersättas med hjälp av bästa tillgängliga datorteknik och tillgång till stora datamängder (”big data”). Freys och Osbornes slutsats var att de inte kunde göra en bedömning av hur många jobb som verkligen skulle automatiseras – då är förstås inte bara tekniken utan även kostnaden avgörande. Men de kategoriserade 47 procent av jobben på den amerikanska arbetsmarknaden som högriskjobb. De skulle kunna automatiseras relativt enkelt, kanske inom ett eller två årtionden. Massmediernas återgivning av den slutsatsen blev (förstås) att hälften av alla jobb kommer att försvinna de närmaste 20 åren.

Strax därefter, 2014, kom boken “The Second Machine Age av ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee. De skriver mer detaljerat om hur digitalisering och automatisering påverkar arbetsmarknad och fördelning. Deras huvudslutsats är att jobben inte kommer att ta slut, men att vi befinner oss i en snabb omställning som är svår att klara av för många. De föreslår framför allt ändrad beskattning, skolreformer och fortbildning för att möta förändringarna. Mer kontroversiellt och därför mer uppmärksammat är att de, med viss tvekan, föreslår en variant av låg basinkomst.

I sammanhanget bör kanske även nämnas den mer alarmistiska Rise of the Robots av Martin Ford 2015, som också föreslår en basinkomst, men med en twist: basinkomsten ska vara högre för den som tagit motsvarande gymnasieexamen. På det sättet uppmuntras alla att trots basinkomsten skaffa de kunskaper som behövs för att ha ett jobb. Motiveringen är att samhället som helhet blir bättre om fler är utbildade.

Rädslan för maskinerna är gammal. Enligt legenden slog en fabriksarbetande pojke vid namn Ned Ludd sönder en vävstol 1779 därför att den tog jobben från arbetarna. Vi vet egentligen inte om han verkligen hette så eller om händelsen över huvud taget har inträffat. Men han kom att ses som en förebild bland “ludditer”, arbetare som motarbetade arbetsbesparande maskiner i början av 1800-talet.

Nationalekonomins standardsvar har alltid varit att även om enstaka individer kan bli av med sina jobb vid teknikskiften, så ger de sjunkande priserna och de ökade vinsterna efterfrågan på nya jobb. Tekniken har utvecklats enormt under de 200 år som har gått sedan ludditerna var aktiva, utan att vi kan se något konsekvent mönster av ökad arbetslöshet. Enstaka individer kan bli utslagna i omvandlingen, men det återspeglar inte utvecklingen i stort.

Maskiner sparar in arbete, men i stället för att påverka andelen i arbete har det hittills bara påverkat andelen arbete i livet. Ungdomar tar längre tid på sig att komma in på arbetsmarknaden, längre livslängd gör att vi har fler år som pensionärer, vi har längre semester och kortare arbetsdagar. Dessutom lägger vi mindre tid på hushållsarbete, eftersom vi har maskiner som hjälper oss även där. Det är populärt i litteraturen om automatisering att citera en uppsats av Keynes, som 1930 skrev att vi om 100 år kanske bara skulle jobba 15 timmar i veckan, eftersom den ökade produktiviteten skulle räcka till ett gott liv ändå. Riktigt så har det inte blivit – det är för all del tolv år kvar – men de flesta har i alla fall mycket mer fritid nu än då.

Goda ledaregenskaper, allmänbildning, kreativitet, servicekänsla och liknande blir viktigare i takt med att datorer och robotar kan ta över alltmer kvalificerade rutinuppgifter i både arbetar- och tjänstemannayrken.

En sak som är ny i de senaste årens diskussion är att automatiseringen nu påverkar medelinkomstjobb snarare än låginkomstjobb. Arbetsmarknadslitteraturen har tidigare handlat om vikten av mer utbildning i takt med att samhället och arbetslivet på olika sätt blir mer komplicerat. De senaste årtiondena har i stället andelen mindre kvalificerade jobb – tänk städning, hotell och restaurang – och välbetalda experter, chefer och anställda i kreativa yrken ökat, medan andelen medelinkomstjobb som kvalificerade fabriksarbetare och postkassörskor har minskat. Utbildning är förstås fortfarande centralt, men många forskare lyfter fram specifika färdigheter mer än tidigare. Goda ledaregenskaper, allmänbildning, kreativitet, servicekänsla och liknande blir viktigare i takt med att datorer och robotar kan ta över alltmer kvalificerade rutinuppgifter i både arbetar- och tjänstemannayrken. För den som vill fördjupa sig rekommenderas en rad artiklar av ekonomen David Autor i samarbete med olika kollegor.

När medelklassyrken rationaliseras bort berör det förmodligen fler av dem som deltar i samhällsdebatten. Det verkar framstå som mer skrämmande, trots att personer som är bättre utbildade borde ha lättare att hitta nya jobb än de låginkomsttagare som ofta slagits ut i tidigare omställningar. När de ovan nämnda publikationerna kom hade USA dessutom inte hämtat sig efter finanskrisen, trots att det hade gått fem–sex år. Automatisering blev en populär förklaring till det. Sedan dess har arbetsmarknaden förbättrats i USA och i Europa är sysselsättningssiffrorna rekordhöga. Det är därför troligare att de amerikanska siffrorna berodde mer på inhemska förändringar än på automatisering.

Det är tänkbart att datorer och robotar om några årtionden kan ersätta människor även när det gäller servicejobb, kreativa jobb och ledarskap. Men tidigare omställningar visar att det ofta tar lång tid att införa ny teknik och ännu längre att lära sig använda den på ett riktigt produktivt sätt. När sysselsättningen i många länder är högre än på länge borde vi kunna avfärda kopplingen mellan automatisering och basinkomst för den här gången.

Idén om basinkomst lever nog vidare, både som en åtgärd för de arbetslösa som ändå finns och som utopin om frigörelse från tvånget att arbeta. I den första kategorin finns ett finländskt försök som pågår 2017–18, där 2 000 långtidsarbetslösa har lottats till att få ett lågt, kravlöst bidrag i stället för vanlig arbetslöshetsersättning med tillhörande krav. Det kan förstås ifrågasättas om det alls ska kallas för en basinkomst, eftersom den bara betalas ut till en viss grupp, som först har gått igenom en period av krav på aktivt arbetssökande och liknande. Samtidigt kan det ses som ett realistiskt första steg. Utvärderingar kommer först om ett eller två år.

Liknande system lyfts fram av både Caspian Rehbinder och Andreas Bergh i Timbroantologin Pengar för ingenting. Precis som med andra varianter av basinkomst minskar den offentliga administrationen. Personer som kanske ändå har låg sannolikhet att komma tillbaks i arbete slipper leva under en ständig press från Arbetsförmedlingen. Om bidraget utformas så att man får behålla det även när man börjar arbeta, eller med en försiktig avtrappning av bidraget, kan det leda till att de arbetslösa så småningom tar sig in på arbetsmarknaden och kanske tar litet ströjobb utan den byråkrati och det bidragsbortfall det hade lett till med vanliga system. Den svenska sjukersättningen, det som tidigare hette förtidspension, reformerades i den här riktningen för tio år sedan. I samma anda infördes även en möjlighet för personer som fått försörjningsstöd (socialbidrag) minst sex månader i sträck att ha kvar en del av stödet under två år även om man får andra inkomster.

Det finländska försöket, liksom förslagen från Bergh och Rehbinder, följer en liberal tradition där en låg basinkomst har föreslagits som alternativ till bidrag som ofta avskräcker från arbete, eftersom de bara går till den som inte har några inkomster av sysselsättning. Det skulle i så fall uppväga att en del väljer att arbeta mindre eller inte alls när de får en kravlös ersättning. Milton Friedmans artikel från 1962 om en “negativ inkomstskatt” är det mest kända exemplet, och ingår i Timbroantologin. Även Hayek förespråkade en basinkomst i Frihetens grundvalar från 1960. Friedmans tankar fanns med som en inspirationskälla i de interna diskussionerna (som jag deltog i) i Regeringskansliet vid reformerna av sjukersättning och försörjningsstöd.

Så fort förslagen riktar sig till alla blir de ekonomiska svårigheterna större. Det har funnits några få försöksverksamheter, bland annat i USA på 1960-talet. Men inga har egentligen varit så storskaliga och långvariga att det går att dra långtgående slutsatser av dem. Utifrån nationalekonomiska kunskaper från andra områden kan man ändå se stora problem: en basinkomst som alla får, oavsett inkomst, kostar mycket. Att höja skatterna är inte en enkel väg framåt; dels möter det politiskt motstånd, dels leder höjda skattesatser ofta till mindre lönearbete och mer skatteplanering eller rent skattefusk. Basinkomsten skulle dessutom i sig sannolikt leda till att många väljer att jobba mindre, vilket skulle ha negativa effekter på skatteintäkterna.

En basinkomst skulle därmed gå ut över andra delar av välfärdsstaten. Både förespråkare av låga och höga basinkomster menar att systemet i olika utsträckning skulle kunna ersätta andra offentliga ersättningar, vilket för svensk del kunde innebära försörjningsstöd, bostadsbidrag, a-kassa, sjukförsäkring och pensioner. Då finns ett grundskydd för alla; den som vill ha en trygghet på dagens nivå får ordna det själv. Timbroantologin missar tyvärr följderna av det. Många som har medfödda eller förvärvade funktionsnedsättningar skulle aldrig kunna skaffa sig ett inkomstskydd vid sjukdom eller arbetslöshet på den privata försäkringsmarknaden. Och erfarenhetsmässigt betalar unga människor på frivillig väg in mindre till sin framtida pension än vad de senare i livet önskar att de hade gjort. En basinkomst i stället för andra trygghetssystem skulle därför för många leda till betydligt sämre trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom än vad de skulle önska sig.

En basinkomst kan förstås leda till ett annorlunda samhälle, med mindre oro för försörjningen och mer tid för kultur, umgänge eller vad man nu kan drömma om. Det går att göra avvägningen att det är mer värt än de trygghetssystem vi har byggt upp. Men om basinkomsten ska vara hög räcker det inte att plocka pengar från socialförsäkringarna, utan då blir även vård, skola och omsorg lidande. Mårten Blix gör en enkel och avskräckande kalkyl i ett kapitel i Timbroantologin. En basinkomst på samma nivå som en låg pension med bostadstillägg skulle kosta över 16 procent av BNP, ungefär motsvarande en tredjedel av de totala offentliga utgifterna i dag. Beräkningen är statisk, vilket innebär att det inte ingår någon uppskattning av hur basinkomsten och de höjda skatterna, som skulle behövas för att finansiera den, skulle minska lönearbetet och därmed skatteintäkterna. Det skulle innebära att välfärdsstaten fick krympas rejält. I kapitlet gör han också iakttagelsen att minskningen av arbete förmodligen inte kommer att fördelas jämnt. Rådande könsnormer gör att en basinkomst riskerar att användas som ett hemmafrubidrag.

En låg basinkomst skulle inte ha samma negativa effekter på lönearbetet och övrig välfärd. En nivå på 3000–4000 kronor kan tyckas vara för låg för att ens övervägas. Med tanke på nackdelarna med högre nivåer är det ändå värt att fundera på vad det kunde innebära om alla vet att man har en sådan garanterad grundinkomst. Det går inte att leva ett liv på något som ens liknar normal svensk standard för de pengarna. Samtidigt är det skyhögt över den fattigdomsgräns på två dollar om dagen som ofta används i internationella sammanhang. Kanske skulle den downshifting-rörelse som redan finns växa sig starkare, där människor utbyter strategier och stöttar varandra för att överleva på en blandning av basinkomst, självhushållning och bytesekonomi. Då har basinkomsten kanske inte ersatt särskilt mycket av andra trygghetssystem, men ändå fyllt en funktion.

Vid sidan om de ekonomiska övervägandena finns mer filosofiska frågor. Brynjolfsson och McAfee lämnar i och för sig ett försiktigt förslag om basinkomst, men har i grunden starka invändningar, som de bygger på ett citat från Voltaires Candide: ”Arbete räddar oss från leda, last och behov”.

Leda är inte ett självklart problem. Sedan Voltaires tid har vi vant oss vid väldigt mycket mer fritid. Särskilt i Europa har vi korta arbetsdagar, långa semestrar och många friska, aktiva år som pensionärer. Om man tolkar begreppet leda i en vidare bemärkelse, kan man förstås oroa sig för att ett liv utan arbete också kan kännas som ett liv utan mening. Utgångspunkten är då att arbete generellt känns meningsfullt. Roland Paulsen har beskrivit svensk arbetsmarknad som fylld av sysslor som ingen ser någon mening med. Men de allra flesta ägnar sig åt något där det är uppenbart att det finns någon som behöver eller uppskattar det man gör. Stora yrken är lärare, sjuksköterska, undersköterska, läkare, barnskötare, säljare, programmerare, metallarbetare, butiksbiträde etcetera.

Även om ett liv med mindre lönearbete skulle göra att vi tappar en del meningsfulla sysslor, finns det förstås mycket annat som kan kompensera. Vi uppfostrar barn och tar hand om gamla släktingar. Detta skrivs i valtider och det är läge att skänka en tanke åt de tiotusentals människor som lägger flera timmar i veckan på att sitta i någon kommunal nämnd eller på annat sätt ägnar sig huvudsakligen ideellt åt att få samhället att fungera.

Den som har ägnat sig åt arbetsmarknads- och socialpolitik känner igen Voltaires argument om att arbete håller oss borta från last. Många åtgärder för långtidsarbetslösa handlar om att hindra dem från att vända på dygnet, att dricka för mycket och så vidare genom ett tvång att dyka upp hel och ren på en cv-skrivarkurs på morgonen. Det är inte kursinnehållet som är det viktiga i åtgärden.

Om robotar och datorer om några årtionden verkligen kan utföra allt eller nästan allt meningsfullt arbete åt oss, kommer vi att bli uttråkade, känna att livet är meningslöst och slösa bort livet med dåliga vanor? Det är inte uteslutet, men det är knappast ett argument mot en basinkomst på några tusen i månaden, vilket alltså är vad som kunde vara aktuellt i dag.

Slutligen lyfter Voltaire fram behov. Utan arbete tjänar vi inga pengar och kan inte betala för livets nödtorft eller nöjen. Det sambandet skulle inte gälla längre om vi införde en hyfsad basinkomst. Det är ingen stor del av Sveriges befolkning som har anledning att oroa sig för mat för dagen, men de finns där. Kan vi – som samhälle och som individer – fungera utan fruktan för den yttersta nöden? Utan att påminnas om vikten av att arbeta genom att se följderna för dem som inte gör det?

Resonemanget är närbesläktat med den äldre frågan om samhället och individer kan fungera utan att frukta Gud och helvetet. Den frågan är besvarad. Få svenskar fruktar Gud och den eviga elden. Ändå har vi ett samhälle med historiskt sett mycket låga nivåer av våld och mycket stark omsorg om varandra, både via det offentliga och direkt mellan människor. Ett annorlunda samhälle än ett som präglas av gudsfruktan, men inte kallt och hårt.

I en välfärdsstat behöver vi inte vara rädda att inte ha råd med sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, mat och husrum vid sjukdom eller skolgång till våra barn. Kvaliteten på vart och ett av områdena kan diskuteras, men hjälpen finns där och det skyddsnätet skulle kosta oss åtskilliga tusen kronor i månaden om vi skulle betala ur egen ficka. Kanske är rädslan för att inte klara livets nödtorft det sista som håller igång oss, när vi inte har mycket annat att frukta. Eller så är det tvärtom: Om vi har kunnat göra oss av med de andra behoven som tvingar oss att lönearbeta kan vi klara oss utan det här sista också. En ytterligare vändning är att se detta som poängen: att ta bort något som oroar människor är förstås något gott, och dessutom kan vi våga så mycket mer spännande när vi inte längre arbetar av nödtvång.

Skulle vi leva bättre liv eller bara vända på dygnet, titta på Netflix och dricka för mycket?

En andra sida av att arbete räddar oss från behov är Andra thessalonikerbrevets ”den som inte vill arbeta får inte heller äta”. Hur kan den som inte ens försöker bidra till statskassan ha rätt att försörjas av andra? Beroende på ideologisk utgångspunkt kan man se det här olika. Den som ser ökad lycka som det avgörande måttet på samhällets framgång kan övertyga sig själv om att det här blir ett bättre samhälle, eller åtminstone att det skulle vara värt att pröva. Om man däremot menar att var och en har rätt att njuta frukterna av sitt eget arbete framstår det som djupt orättvist och nedbrytande för det oskrivna kontrakt som håller samman samhället. Maria Eriksson, tidigare chefredaktör för Svensk tidskrift, skriver om detta i Timbroantologin under den tydliga rubriken “Du har inte rätt till andras pengar”. Förutom det rent moralfilosofiska argumentet finns risken att många skulle uppfatta systemet som illegitimt och undanhålla skatt eller lämna landet.

Här kommer vi också till frågan om landsgränser. Filosofen Philippe van Parijs, en av de internationellt mer kända förespråkarna för basinkomst, skriver i en text i Timbroantologin om konflikten med invandring. Han menar att det inte går att förena basinkomst med en hög invandring. Visserligen kan man tänka sig någon form av system där man har rätt till basinkomsten först efter ett antal år i landet eller när man har blivit medborgare. Det innebär då att människor får olika inkomster för samma arbete och att vissa kan tacka nej till lågbetalda jobb som andra är tvungna att ta, orättvisor som van Parijs tycker är orimliga. Då återstår att ha “någon form av exkluderande strategi”, där invandringen regleras så att systemet kan upprätthållas.

Man kan notera att just den konflikten har blivit tydlig i svensk politik redan med de existerande systemen. En tänkbar åtgärd vid den stora flyktinginvandringen 2015 hade varit att begränsa bidrag och välfärdstjänster för nyanlända, men partierna fann det alternativet orimligt och valde i stället en mer restriktiv migrationspolitik. van Parijs föreslår ett ytterligare alternativ: en global medborgarlön, finansierad av klimatskatter. Med tanke på svårigheterna hittills att få världens länder att enas om klimatåtgärder är det kanske inget att hoppas på i närtid.

En bok som The Second Machine Age börjar kännas gammal redan efter fyra år, eftersom resonemangen bygger på arbetsmarknadsstatistik och teknikexempel som var helt färska när boken skrevs. Pengar för ingenting täcker däremot många av de frågor som alltid kommer att vara aktuella för den som intresserar sig för basinkomst. Det som främst saknas är det som ändå bara hade kunnat bli spekulationer: hur skulle vår inställning till arbete förändras på sikt om vi visste att vi aldrig riskerar att stå utan försörjning? Skulle vi leva bättre liv eller bara vända på dygnet, titta på Netflix och dricka för mycket? Går det att hitta en nivå på basinkomsten som är tillräckligt hög för att ge en känsla av trygghet, men ändå inte högre än att samhällsekonomin i övrigt fungerar? Korta försöksverksamheter och ekonomiska beräkningar kommer tyvärr inte ge oss svaren, så i väntan på ett storskaligt försök eller en radikal reform någonstans är frågorna öppna för gissningar.

Publicerad i Respons 2018-6