Begreppet vuxen har en snårig historia

Var är de vuxna i rummet frågade Ulf Kristersson när han installerades som moderat partiledare år 2017. Åtskilliga har undrat över dessa vuxna. Vilka åsyftades? Att ordet ”vuxen” låg i tiden avslöjar en snabb sökning i Kungliga Bibliotekets databas över digitaliserade svenska dagstidningar: antalet träffar år 2012 är knappt 3000, men år 2015 användes ordet ungefär 40 000 gånger. Och på den nivå ligger ”vuxen” fortfarande i den mediala offentlighet som dagstidningarna utgör. Det är något med vuxenheten som oroar. Man kan anta att Kristersson förmodligen avsåg ett antal föredömliga kvaliteter oavsett ålder när han önskade fler vuxna, men säkert inte de asylsökande individer som Migrationsverket genom medicinsk åldersbestämning bedömer vara 18 år och därför juridiskt sett också vuxna i Sverige. Sedan 1974 är myndighetsåldern enligt svensk lag just 18 år, inget annat, och rättslig handlingsförmåga förväntas av var och en som passerat åldersstrecket. Paradoxalt nog är dagens arbetsföra vuxna samtidigt uppmanade att se sin vuxenhet i termer av ett ständigt vuxenblivande. Arbetsförmedlingen och andra myndigheter uppmanar oss att vara inställda på ”ett livslångt lärande”, så att vi kan förbli attraktiva på en arbetsmarknad där kompetenskraven ständigt förändras. Så när är man vuxen? Vad innebär det att vara vuxen? Vem avgör vem som är vuxen? Är innebörden i att vara vuxen under omförhandling? Hur kan man förklara vuxenheten i relation till de kulturhistoriskt mångbottnade kopplingarna mellan ålder och politik, kropp och makt?

I sin ambitiösa studie Människans metamorfos. Ålder och den mognande kroppens politik, 1580–1850 tar sig idéhistorikern Maja Bondestam an sådana frågor. Fokus ligger nu inte på dagens situation, utan som boktiteln avslöjar i stället med skärpan inställd långt tillbaka i historien. Med det långa tidsperspektivet från tidigmodern till modern tid skapas dock en resonansbotten för vårt tids svängningar i synen på ålder, mognad och växande. Vuxen var inte detsamma under tidigt 1600-tal som under 1800-talet eller i dag. Syftet med boken är att spåra innebörden i den genomgripande förändring i synen på vuxenhet som den moderna tiden förde med sig. Genom att undersöka vuxenhetens modernisering hoppas författaren också kunna besvara frågor om makt, förutsättningar för politisk handling och förändrade sociala relationer i en bredare bemärkelse. Det är bokens viktigaste uppgift, eftersom ”myndigheter, privilegier, patriarkala relationer, emancipation, framtidsutsikter, självbestämmande, agens, rörelse, förändring, kön, stånd, klass, revolution och demokrati har, menar jag, utmejslats, förhandlats och fått legitimitet i relation till ålder”.

I dialog med tidigare kulturhistorisk forskning, inte minst svensk idéhistorisk tradition, argumenterar Bondestam för att representationer av ålder, växande och mognad är politiska i sig och uttryck för ideologier. Hon ansluter sig till synen på sekelskiftet 1800 som ett slags brytpunkt för modernitetens genombrott, i termer av framtidsorientering och emancipation. I mångt och mycket bekräftar hennes undersökning idén om denna period i historien som en övergångstid, eller Sattelzeit som den tyske begreppshistorikern Reinhart Koselleck kallade den. Han är för övrigt en tänkare som Bondestam hämtar inspiration från, även om hans teoretiska program inte följs i detalj. Hon menar att begreppet vuxen skulle ha kunnat kvala in som ett historiskt omtvistat grundbegrepp, men väljer hellre att se vuxen i termer av språkbruk.

Språkbruket är, menar Bondestam, inte en sekundär effekt av ett socialt sammanhang, utan en fundamental del av detta. Språket formar identiteter, makt, relationer och verklighet. Därför blir hennes metodologiska val något som fjärmar henne från mer sociologiskt orienterade studier som till exempel Philippe Ariès undersökningar av barndomens historia. Bondestam har medvetet valt att dröja kvar ”i de historiska källornas formuleringar, i stället för att direkt försöka översätta främmande termer till modern svenska”. Det resulterar i en språkbrukshistoria med stor känslighet inför de enskilda ordens semantiska och historiska kontext. För det mest fungerar det bra. Läsaren ges en insikt i det tidsliga djupet och det främmande som på något sätt fortfarande är verksamt i sin historiska närvaro. Det är roligt och lärorikt. 

Men för den som inte snabbt fattar och minns vad övermage, timlig, otidig, bekväm, full man, mogande man, oförvandlig, varm eller nim betyder kan texten ibland förvirra. ”Full man” skulle till exempel med fördel ha kunnat kursiveras. Jag förstår ju att det betyder vuxen i någon bemärkelse, men textställena om de fulla männen blir litet komiska. Att män beskrivs som varma är begripligt om man har humoralpatologin klar för sig, men hade kanske behövt kommenteras tydligare. På det hela taget gillar jag dock Bondestams sätt att följa språket nära, och att som läsare få komma i kontakt med svenska ord som var vanliga förr, men nu svårligen förstås, som övermage: ”ett föräldralöst barn eller en gammal bräcklig människa som underhölls av fattigvården […] tillsammans med barn över 7 år, vettvillingar och personer utan egendom kallades även kvinnor i lagstiftningen före 1800-talet för övermagar”.

Det resulterar i en språkbrukshistoria med stor känslighet inför de enskilda ordens semantiska och historiska kontext. För det mest fungerar det bra. Läsaren ges en insikt i det tidsliga djupet och det främmande som på något sätt fortfarande är verksamt i sin historiska närvaro.

Boken handlar dock inte om övermagar. Mycket forskning har redan, skriver Bondestam, ägnats dessa marginaliserade personer och grupper. Hennes bidrag är i stället att relativisera och historisera den kropp som vi vant oss vid att betrakta som historiens subjekt – den vuxne, myndige och mogne mannen. Sju nedslag i svensk historia görs, kronologiskt placerade i varsitt kapitel. Utifrån olika perspektiv problematiseras vuxenheten genom närläsningar av ordböcker, furstespeglar, juridiska handböcker, medicinsk litteratur, föreläsningar, levnadsteckningar, hälsoböcker. Det är ett mycket rikt och fascinerande material och stundtals invecklat. Jag saknar ett index, eller personregister, som hade kunnat göra boken lättare att orientera sig i.

Det första exemplet beskriver reflektioner om ålder och den mognande kroppens politik i slutet av 1500-talet. I Per Brahes Oeconomia eller Hussholdzbook för ungt adelsfolck framgår att vuxen är den som kan visa upp den typ av duglighet och vett som förväntas av en adlig familjefar och hushållsföreståndare. Här är åldern en ändamålsenlig och rörlig kategori, ett resultat av fostran, erfarenheter, förkovran, bildning, resor och umgänge. Vid vilken ålder vuxenheten inträdde varierade, vanligast någon gång mellan tolv och tjugo års ålder. En fullvuxen person var den som hade nått sitt ändamål. Den aristoteliska tankegången är tydlig, ändå nämner Bondestam inte Aristoteles. Kanske är hans namn för uppenbart i sammanhanget? Intressanta noteringar är att själva ordet vuxen endast förekommer som adjektiv i Brahes bok, och att det inte går att urskilja en föreställning om de vuxna som en enhetlig grupp i samhället. Även om herrar, fruar och myndigt folk tilltalas så är adressaten en konkret individ, som är mottaglig för omvärldens förändrande kraft.

Forsius livsspegel Speculum vitae humanae får representera 1600-talets mer dystra ton. Det är den kristna människans korta stund på jorden som beskrivs. Vad är den mot evigheten? Alla människor vandrade samma väg – pilt, yngling, full man, gubbe, infirmus – uppför livets trappa och sedan nedför. Bondestam tolkar Forsius vuxenhet, eller mognad, som ett sätt att infoga sig i den gudomliga ordningens tydliga livsfaser och förmågan att ta vara på den lilla tid som finns tillbuds för att lära sig om själens helande. För 1600-talets människor vävdes så domedagens närhet och hela historiens skröplighet samman med det individuella åldrandet, men det gällde att rädda så många själar som möjligt från evig fördömelse. 

Under 1700-talet vänds blicken åter mot den växande individen. Bondestam studerar i de följande kapitlen såväl juridiska som medicinska dokument för att komma åt idén om myndighet. I diskussionen om lägsta ålder för äktenskap vägde kronologisk ålder lätt. Det handlade mer om kroppslig och själslig mognad. Närläsningen visar att den tidigmoderna perioden var betydligt mer flexibel avseende mognadsbestämningar än vad forskningen tidigare gjort gällande. Laga ålder för äktenskap mättes efter förmåga, och var man förmögen att råda över sig själv och sin egendom, var man myndig. Det är här de övermaga individerna kommer in, alla de som aldrig kunde nå den vuxnes mognad – kvinnor, skröplingar, fattiga… 

Naturrättens genombrott gjorde att myndighet kan uppfattas som något mer abstrakt och för alla män lika. I frihetstidens Sverige gör man så rent hus med övermagar och mogade män (inte kvinnor) – från 1721 är myndighetsålderns lagstadgad till 21 år; 1734 års lag föreskriver för första gången lägsta ålder för äktenskap, 21 år för män och 15 år för kvinnor. Bondestam drar slutsatsen att dessa beslut ingår en rörelse från ett mer konkret vuxenbegrepp till ett mer abstrakt; i princip krävs inga mognadsprov längre för att inträda i de vuxnas värld. Denna förändring var på många sätt frigörande för den enskilde, men samtidigt innebar den att staten genom lagstiftning och byråkrati erhöll ett starkare grepp om just individen, och att vuxenheten i staten normerades på ett mindre dynamiskt sätt än i det tidigmoderna Sverige. Bondestams läsningar hämtar stöd i Michel Foucaults beskrivning av biopolitiken som det moderna samhällets funktionssätt, friheten beledsagas av övervakning och kontroll in på livet. Den nya mer abstrakta vuxenheten visade dock på en frihet som fler kunde göra anspråk på, vilket skapade en grogrund för politisk mobilisering och utrymme för individer som tidigare aldrig skulle getts möjlighet att betraktas som vuxna. Vuxenheten fanns liksom slumrande i oss alla, något som Immanuel Kant fångade i sin berömda uppmaning 1784: Ha mod att lämna din självpålagda omyndighet! Denna aspekt av vuxenbegreppets modernisering belyser Bondestam med berättelsen om torparsonen Johan Schierland som föddes utan armar och ben, men likväl lyckades ta sig fram och upp i livet.

Den nya mer abstrakta vuxenheten visade dock på en frihet som fler kunde göra anspråk på, vilket skapade en grogrund för politisk mobilisering och utrymme för individer som tidigare aldrig skulle getts möjlighet att betraktas som vuxna.

I den medicinska 1700-talslitteratur som Bondestam sedan studerar framträder ett biologiskt vuxenbegrepp som kunde omfatta både män och kvinnor. Linné menade att både män och kvinnor kunde vara manliga, eller manbara, i termer av fertilitet och för släktets fortlevnad. Puberteten var avgörande för förvandlingen från barn till vuxen. Idén om en könsöverskridande manlighet fick inget fäste, i stället blev männen ensamma bärare av det manliga och den vuxnes attribut, med friskt skägg och grov röst. Bondestam ser i språkbruket att ordet vuxen nu, vid sekelskiftet 1800, har ersatt det mer kvalitativa uttrycket ”manlig ålder”. Den nya befolkningsstatistiken, som räknade med ett opersonligt vuxenbegrepp som var mer förutsägbart, universellt giltigt och tydligare reglerat än den tidigmoderna lokalt förhandlade åldern, förstärkte vuxenhetens genuskodning. Att kunna tala om ålder som en tom abstraktion blev politiskt viktigt för att det öppnade för tankar om generell representation och utbytbarhet, som också innebar att var och en blev vuxen på sitt vis. En sådan frihet var för många svår att acceptera, vilket framgår av de olika normaliserande logiker för vuxet beteende som Bondestam ser utvecklas under 1800-talet. 

En lärdom man kan dra efter att ha läst ut Människans metamorfos är att historien är mer komplicerad än man tror. Begreppet vuxen, som på en nivå verkar enkelt, visar sig vara en snårig historia med invecklat språkbruk i rörelse inom politiska, juridiska och medicinska diskurser. Att följa med i Bondestams vindlande spår är fascinerande; i mångt och mycket handlar det om att få syn på ens egen ålder och moderna vuxenidentitet. Det är en tanke som slå mig, mitt i det som Linné kallar lövfällningens tid, eller var det slasktiden?

Publicerad i Respons 2021-2