Bestickande men långtifrån invändningsfri hypotes

Dagen före midsommarafton 1963 anhåller polisen flygöversten Stig Wennerström, misstänkt för spioneri för Sovjetunionen. Statsminister Tage Erlander befinner sig på semester i Italien. Han har ingen lust att följa sin utrikesministers råd att ta första planet hem. Några veckor senare har denna bekymmerslöshet gått över i djupaste pessimism och utvecklats till den svåraste inre krisen under Erlanders 23 år som statsminister. I dagboken skriver han: ”Jag kommer inte att klara Wennerströmaffären. Den blir för mej en så stor belastning att jag inte kan utöva mitt ledararbete.”

Wilhelm Agrell belyser inte detta politiska drama i sin nyutkomna analys av Wennerströms spioneri, Stig Wennerström – Myten om en svensk storspion. Det är andra frågor som står i förgrunden. Hur värvades Wennerström? Vem var han egentligen? Varför blev han spion? Och hur omfattande var egentligen hans spioneri?

Från början var detta för krigsmakten centrala frågor. Så centrala att den utanför rättsprocessen påbörjade ett försök att tränga igenom de dimridåer Wennerström lagt ut i förhören. Det skulle ske genom att spionen i största hemlighet fick prata av sig utanför sin fängelsecell. ÖB underrättade fångvårdsstyrelsens chef, som gav sitt samtycke till frigång för Wennerström, men bara under förutsättning att justitieministern inte fick veta om det. En viktig roll i detta projekt spelade Militärpsykologiska institutets chef Jan Agrell, Wilhelm Agrells far, som skymtar förbi i sonens bok. Man lade upp en fälttågsplan. Den byggde på att Wennerström bedömdes vara en neurotiker ”med stark självkontroll och effektiva […] förträngningsmekanismer”. Hans personlighet var ”outvecklad” och gjorde honom beroende av någon han kunde se upp till. Wennerström hade, hette det, ”ett nästan abnormt behov av att kompensera sin psykiska svaghet genom att dokumentera den egna duktigheten och betydelsen”. 

Det var därför han hade pratat under förhören, och det var därför han för sina förhörsledare fabulerat om hur han genom sitt spionage skulle återupprätta terrorbalansen och rädda världsfreden. Wennerström ville, skriver Wilhelm Agrell med en träffande formulering, framstå som en spioneriets Dag Hammarskjöld, en i raden av framträdande svenskar på världsarenan. Hur var det han hade ropat till den församlade pressen något halvår före rättegången: ”Jag vill inte dömas i tysthet. Jag vill inte ha stängda dörrar.” Det var knappast rättsövergrepp Wennerström fruktade, utan att de journalister som inför världen skulle vittna om hans bedrifter skulle stängas ute från rättegången. 

Nyckeln – det var den psykologiska expertisens samstämmiga slutsats – stod att finna i ett faderskomplex. Wennerström hade aldrig hållit måttet i sin fars ögon. Den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, hade hjärntvättat honom. Nu skulle de hemliga samtalen häva denna indoktrinering och få Wennerström att bli svensk igen. Operationen förutsatte en ny fadersgestalt. I stället för den sovjetiske GRU-general som med Wennerströms egna ord blivit hans bäste vän, skulle en äldre Säpo-kommissarie träda in på arenan. Thorsten Söderströms vägar korsade nu för andra gången Wennerströms. Första gången var när Söderström i september 1943 begärde – men av Stockholmspolisens chef vägrades – tillstånd att gripa Wennerström, som han sett slinka in på den sovjetiska legationen på Villagatan. Men försvarets hemliga samtal med spionen blir till sand, ”tre endagsutflykter med tämligen magert resultat”. Det blir mest småprat och detaljer och ingenting om den hållhake som krigsmakten är övertygad om att GRU har på Wennerström. Författaren kommer inte längre med den här tråden än vad Anders Sundelin gjorde i sin läsvärda, tjugo år gamla Wennerströmbok, Fallet Wennerström.

Wennerström ville, skriver Wilhelm Agrell med en träffande formulering, framstå som en spioneriets Dag Hammarskjöld, en i raden av framträdande svenskar på världsarenan.

Var ett normalt behov av bekräftelse slutar och ”ett abnormt behov” av att styrka sin egen duktighet börjar är kanske svårt att veta. Det är lättare att förstå att ett stort behov av att glänsa i kombination med stopp för karriären kan bli ett problem. Wennerström hade inte så mycket att glänsa med. Karriären var slätstruken. Han var ingen fältmässig flygofficer. De flygplan han satte sig i kraschade. Betyget från tjänstgöringen på flygstaben var dåligt. Flygvapenchefen hade underrättat honom om att han inte kunde bli flottiljchef. 

Men Stig Wennerström ville vara någon. I förhören med säkerhetspolisen efter sin häktning hade han sagt att han i slutet av 1940-talet befann sig i ”en psykologiskt sett känslig situation”, eftersom han blivit förbigången vid flottiljchefsutnämningarna. I ett samtal med Thede Palm, förre chefen för den hemliga underrättelsetjänsten, T-kontoret, långt efter sin frigivning – ännu ett led i den militära underrättelsetjänstens sisyfosarbete att gå till botten med fallet – tycks Wennerström i en praktfull kullerbytta göra gällande att det är den svenska krigsmakten som försatt honom i ”en utpressningssituation” genom att stänga vägen till befordran. Palm skriver efter samtalet att han träffat fähundar, men ingen ”så full av ondska” som Wennerström.

Så långt motivet. Men hur var det med omfattningen av spioneriet? Det är den fråga Agrell kommer till i slutet av sin korta bok och det är här han söker bryta ny mark. Det sker en smula halvkvädet. Han säger visserligen att få i dag ”betvivlar […]att Wennerström åsamkade det svenska försvaret stora potentiella skador genom att avslöja uppgifter om vapensystem, fasta anläggningar och planläggning inför ett framtida krig”. Men han ägnar mycket kraft åt att relativisera detta påstående. Det som Wennerström lämnade ut, skriver Agrell, var färskvara vars värde avtog med tiden. Sverige köpte inte alla amerikanska vapensystem som han intresserade sig för. När han kom åt känsligt material, ryckte amerikanerna det ur händerna på honom, innan han hann använda det. Det finns, påpekar Agrell, ingen teknisk bevisning. Den militära utredning som skulle kartlägga spioneriets omfattning hade, liksom domstolen, att utgå från Wennerströms egna medgivanden. Det enda undantaget var det man hittade på de filmer som Wennerströms städerska tagit från gömman på vinden i villan i Djursholm och det var inte särskilt mycket.

Agrell drar en parallell till järnvägstjänstemannen Fritiof Enbom, tolv år före Wennerström dömd till livstids fängelse för spioneri. På 70-talet beskrev psykologiprofessorn Arne Trankell Enboms egna uppgifter om sitt spioneri, grunden för den fällande domen, som ”en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget”. Enbom var en småhandlare, säger Agrell, som gjorde sig till atomspion och Sveriges farligaste man. Wennerström, fortsätter Agrell, var ingen Enbom, ingen stationskarl på SJ, utan en betrodd officer med tillgång till kvalificerat hemlig information. Men det fanns likheter. Han var liksom Enbom en mytoman. Wennerström fantiserade om att han var en ”toppagent” som försåg sovjetregeringen med underlag till dess strategiska beslut. 

Agrell betonar att Wennerström var tacksamt stoff för pressen. Han passade in, inte bara som en svensk pusselbit i det kalla kriget, utan som en folkhemmets överklassbrottsling, bringad på fall av en kvinna av folket, städerskan Carin Rosén. Wennerström själv pratade på och det passade inte bara förhörsledarna utan även åklagaren Werner Ryhninger, som ville avsluta sin karriär med ännu en fällande dom i ett stort spionmål. Det passade också krigsmakten, som ville slå vakt om vaksamheten mot den inre fienden och samtidigt få så mycket pengar som möjligt för att reparera skadorna av Wennerströms spioneri. Kort sagt, Wennerström, medierna, åklagaren och krigsmakten hade, säger Agrell, ett gemensamt intresse av att blåsa upp det begångna brottet.

Kort sagt, Wennerström, medierna, åklagaren och krigsmakten hade, säger Agrell, ett gemensamt intresse av att blåsa upp det begångna brottet.

Agrells hypotes, att Wennerström inte var den storspion han gärna såg sig som, kan låta bestickande. Något facit har vi inte, så länge de ryska arkiven förblir stängda. Vi kan inte säkert veta hur många av de i utredningen listade uppgifterna och handlingarna som Wennerström verkligen lämnade ut. 

Men hypotesen är långtifrån invändningsfri. För att börja med Enbomparallellen: var stämningarna i Sverige 1963–64, efter Kubakrisen, lika laddade som de varit 1952, året före Stalins död, när Sovjetunionen sköt ner svenskt spanings- och räddningsflyg över Östersjön? Och hur var det med alla de där handlingarna som Wennerström efter avslutad tjänst på försvarsdepartementet fortsatte att låna – eller försökte låna – på flygstaben, trots att de inte hade det bittersta med hans nya uppgifter på utrikesdepartementet att göra? Det rörde sig inte minst om information om det nya hemliga stridslednings- och luftbevakningssystemet Stril 60. Är det verkligen troligt att översten skulle ha gjort sig detta omak, om han inte haft ont uppsåt?

Och hur var det med statsminister Erlander? Ännu i början av 1980-talet kunde han beskriva den där försommaren då han kommit hem från Rom, utan att ha en aning om vad som skulle möta honom, som en hemsk upplevelse: ”Jag har varken förr eller senare upplevt något liknande: vanmäktiga olustkänslor som utvecklades till häftigt fysiskt illamående.”

Det må vara att mycket av den där olusten hängde samman med att den hygglige statsministern hållits utanför Wennerströmärendet av sina regeringskollegor. Han kände sig odugligförklarad och det hela blev inte bättre av att han gick hela sommaren utan att ordentligt lufta saken i regeringskretsen. Först den 29 augusti vågar han inför sin regering beklaga sig över att dess goda rykte tagit skada av att han inte varit underrättad.

Det kan ha funnits skäl för statsministern att oroa sig, som allmänheten inte var medveten om. Erlander visste 1963 att Wennerström satt på information om det hemliga svenska samarbetet med Nato, som skulle ha kunnat bringa hans regering på fall och splittra hans parti. Allt tyder på att Wennerström hade informerat Moskva. Allting skulle nu kunna läcka ut. Erlander var tillräckligt oroad för att se till att regeringen i slutet av 1963 fick en ordentlig genomgång av det svenska Västsamarbetet. 

Erlander kunde vara skeptisk mot medierna, polisen och krigsmakten, men han var inte någonsin, inte heller mot slutet av sitt liv, inne på spåret att de i oskönt samspel med Wennerström själva skulle ha medverkat till att bygga upp en myt om en storspion. Det är svårt att tro att Erlander på 1980-talet skulle ha varit så illa berörd av Wennerströmaffären, om han misstänkt att den varit, om inte en storm i ett vattenglas, så i alla fall något långt mindre än han från början trott.

De frågor författaren reser förtjänar diskussion. Men det är svårt att undgå intrycket att han satt sig på två stolar. Att Wennerström var en storspion är enligt Agrell en myt. Samtidigt säger han att Wennerström lämnade ut uppgifter om försvarsmaktens vapensystem, fasta anläggningar och krigsplanläggning. Räcker inte det för att förtjäna beteckningen storspion?

Publicerad i Respons 2020-3