Betoningen på Hitler skymmer andra aktörer

Några dagar före den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsens marsch i Göteborg i september gick polismyndigheten ut med ett märkligt dokument. På ett informationsblad som publicerades på nätet upplystes potentiella demonstrationsdeltagare om hur de kunde undvika att gripas för hets mot folkgrupp. Polisen tipsade om att inte ”uppträda i uniformerad klädsel”, gå i ”taktfast marsch”, ha på sig ”emblem” eller ägna sig åt annat som kunde ”ge en tydlig koppling till Nazityskland och Tredje riket”. Osäkra nazister uppmanades att ”kontakta en polis nära dig”.

Budskapet var tydligt: det är helt okej att vara nazist, bara det inte syns. Samtidigt aktualiserade polisens informationsblad också frågan om den politiska rörelse som fram till slutet av 1990-talet gick under etiketten ”nynazism” verkligen kan vara något annat än en kopia av det tyska originalet. Efter att ha läst historikern Hans-Ulrich Wehlers Nationalsocialismen – Från massrörelse till Führervälde och utrotningskrig är jag beredd att svara nej. Likheterna mellan 1930-talets tyska nazister och nutida organisationer som Nordiska motståndsrörelsen är slående. De präglas av samma förakt för demokratin, samma antisemitism, samma hat mot samhällets svagaste grupper. Framför allt delar de idealiseringen av en samhällskropp som rensats från judar, romer, homosexuella, funktionshindrade och andra grupper som hotar att urholka den inbillade folkgemenskapen.

För den tyska allmänheten är Hans-Ulrich Wehler (1931–2014) förmodligen mest känd som författare till Deutsche Gesellschaftsgeschichte (1987–2008), ett monumentalt fembandsverk som på drygt 4000 sidor går igenom Tysklands moderna historia från början av 1700-talet till återföreningen av Öst- och Västtyskland 1990. Under sin långa karriär gjorde sig Wehler också känd som en av de främsta tyska experterna på Tredje riket och nazismen. Som ung socialhistoriker var han på 1960-talet en av företrädarna för Sonderweg-teorin, alltså idén om att specifika faktorer i det tyska samhället under senare delen av 1800-talet – framför allt avsaknaden av politisk modernisering samt de djupt förankrade auktoritära föreställningarna – i förlängningen möjliggjorde nationalsocialismen och Förintelsen. På 1980-talet stod Wehler på Jürgen Habermas sida i Historikerstreit och var starkt kritisk till Ernst Noltes försök att rentvå Nazityskland genom att framställa Hitlers folkmordspolitik som en defensiv reaktion på det påstådda hotet från Sovjetunionen.

Nationalsocialismen, som bygger på det fjärde bandet av Wehlers Gesellschaftgeschichte och publicerades i Tyskland 2009, beskrivs av författaren som en ”komprimerad analys” av nazismens utveckling i Tyskland från början av 1920-talet till andra världskrigets slut. På 300 sidor visar Wehler hur den obetydliga bayerska källarsekten NSDAP utvecklades till Tysklands statsbärande parti, krossade Weimarrepubliken, kastade ut landet i ett förödande världskrig och orkestrerade historiens mest brutala folkmord. Även om Wehler ger visst utrymme åt att beskriva nazisternas ”radikalnationalistiska” ideologi, och i synnerhet påvisar hur den våldsamma antisemitismen delades av stora delar av befolkningen, är Nationalsocialismen i första hand en politisk historia. Fokus ligger på Adolf Hitler och hans kamp för att uppnå envälde. Wehler redogör i detalj för Hitlers väg till den politiska toppen, från den misslyckade Ölkällarkuppen och gatuslagsmålen i München till Machtübernahme och det iskalla eliminerandet av demokratiska institutioner och politiska konkurrenter. Även om hantlangare som Himmler, Heydrich, Goebbels och Hess förekommer är boken nästan helt och hållet inriktad på Hitler.

Om allt tyskarna önskade sig var en ny Bismarck och ett nytt stortyskt rike, varför genomfördes då en socialistisk revolution i landet?

Som alla ”introduktioner” till ett visst ämne är Nationalsocialismen genomsyrad av författarens egna teorier. Wehlers huvudargument är att Tredje riket och Förintelsen inte hade varit möjliga utan individen Adolf Hitler. Gentemot Hans Mommsens och andra funktionalistiska historikers syn på Hitler som en ”svag diktator” som slets mellan rivaliserande elitgrupper och var oförmögen att fatta egna beslut, hävdar Wehler gång på gång att Hitler spelade en oumbärlig roll i den tyska katastrofen mellan 1933 och 1945. Med avstamp i Max Webers teorier om ”karismatisk legitimitet” argumenterar han för att Hitlers oerhörda utstrålning möjliggjorde ett snabbt underkuvande av det tyska folket. 

Enligt Wehler innebär detta emellertid inte att andra världskriget eller Förintelsen bör betraktas som enbart Hitlers ”fel” eller att tyskarna, vilket med jämna mellanrum har påståtts, inte hade något ansvar för de grova brott som begicks under Tredje riket. Tvärtom menar Wehler att det tyska folket aktivt bejakade Hitler och villigt lade sitt öde i hans händer. Tyskarna hade, skriver Wehler, ”i princip väntat på en högertotalitär radikalnationalism och en ny karismatisk ledare av Bismarcks kaliber som kunde frälsa dem genom att återupprätta nationen”. Vid ett annat tillfälle hävdar han att ”Hitler möttes av en utpräglad samförståndsvilja i ett samhälle som längtade efter ett ’starkt ledarskap’, efter en politisk Messias. Det var denna iver att få dyrka någon som lade grunden för hans popularitet, som förstärktes ytterligare av hans karismatiska utstrålning”. Wehler menar med andra ord att det tyska ”folket” – som i hans framställning verkar utgöra en mer eller mindre homogen enhet – efter första världskriget drevs av en kollektiv önskan om en stark Führer som kunde återupprätta den nationella stolthet som stukats genom Versaillesfreden. 

Även om stora delar av den tyska befolkningen säkerligen närde en sådan revanschism finns åtminstone två problem med Wehler socialpsykologiska förklaringsmodell. Först och främst kan den inte förklara det våldsamma klasskrig som föregick nazisternas väg till makten. Om det tyska ”folket” bara gick och väntade på en stark Führer som skulle avskaffa folkstyret och upprätta en klassöverskridande nationell gemenskap, hur ska man då förstå det regelrätta inbördeskrig som drabbade Tyskland efter första världskriget? Om allt tyskarna önskade sig var en ny Bismarck och ett nytt stortyskt rike, varför genomfördes då en socialistisk revolution i landet? Eftersom Wehlers perspektiv är oförmöget att förklara dessa skeenden utelämnas de nästan helt och hållet: läsaren får inte veta någonting om den våldsamma repressionen av den revolutionära arbetarrörelsen eller om hur de tyska socialdemokraternas allians med landets politiska och militära elit i praktiken öppnade upp för den populistiska extremhögern. Resultatet blir en märkligt ahistorisk berättelse om NSDAP, frånkopplad den direkta historiska bakgrunden till partiets frammarsch i den hårt sargade Weimarrepubliken.

Det andra problemet med Wehlers socialpsykologiska förklaringsmodell är att den tenderar att bortse från de materiella intressen som låg bakom konsolideringen av Tredje riket. Även om han diskuterar NSDAP:s arbetsmarknadsåtgärder och visar hur partiet på bara några år stabiliserade den kaotiska tyska ekonomin och mer eller mindre fick bukt med arbetslösheten, säger hans bok nästan ingenting om de grupper som aktivt allierade sig med Hitler i övertygelsen om att han utgjorde ett bålverk mot antikapitalistiska rörelser. I sin iver att påvisa hur hela det tyska folket på grund av sin kollektiva psykologiska disposition omyndigförklarade sig själva bortser Wehler från att vissa grupper – i synnerhet den tyska storindustrin – var tidigt ute med att stötta nazisterna, som redan från början gjorde sig kända som lika fanatiska antimarxister som antisemiter. 

Även om texten har vissa svagheter – framför allt gör avsaknaden av källhänvisningar efter citat det mycket svårt att begripa vem som säger vad – är Wehlers prosa lättillgänglig och inbjudande.

Vid sidan av dessa problem kan man också påpeka att Wehlers konsekventa fokus på Hitler och dennes ”karismatiska auktoritet” riskerar att sätta parentes kring den tyska befolkningens betydelse för judeförföljelserna och Förintelsen. Trots den uttryckliga ambitionen att undvika en historieskrivning som lägger all skuld på Hitler gör de ständiga hänvisningarna till Führerns oerhörda betydelse att de hundratusentals tyskar som inte bara passivt stödde nazisterna utan också aktivt deltog i Förintelsen hamnar i skymundan. Wehlers anspråk på att påvisa en ”växelverkan” mellan den karismatiske Führern och hans Volk faller ganska platt, och den tyska befolkningen framstår i slutändan som en ganska passiv aktör som inte spelade mer än en biroll i Hitlers monstruösa tragedi. Samma sak gäller de institutioner som ingick i Tredje rikets ”polykratiska” maktstruktur. Trots att Wehler framhäver att det fanns ett antal parallella maktcentrum i Nazi-Tyskland verkar det ändå ha varit Hitler som låg bakom alltihop, från eliminerandet av SA:s ledarskikt 1934 till beslutet att annektera Österrike, attackera Polen och påbörja ”den slutgiltiga lösningen” under hösten 1941.

Men även om det finns uppenbara svagheter i Wehlers försök att blottlägga de bakomliggande orsakerna till nazismen är Nationalsocialismen en på många sätt läsvärd bok. Att på 300 sidor kunna redogöra för detta extremt komplicerade händelseförlopp är en bedrift i sig. Även om texten har vissa svagheter – framför allt gör avsaknaden av källhänvisningar efter citat det mycket svårt att begripa vem som säger vad – är Wehlers prosa lättillgänglig och inbjudande. För den intresserade allmänheten kommer hans bok att fungera som en utmärkt sammanfattning av Tredje rikets politiska historia. För den som undrar över organisationer som Svenska motståndsrörelsen utgör den en viktig påminnelse om att 2000-talets nazistiska rörelser bara är bleka skuggor av sina tyska föregångare. Det spelar ingen roll om de tar av sig uniformerna och stövlarna.

Publicerad i Respons 2018-3